Staten ägnar sig åt trams istället för sådant som är viktigt

Jag misstänker att våra politiker och byråkrater är understimulerade.

Sverige är en av världens mest jämställda, jämlika välfärdsnationer. I stort sett respekteras de mänskliga och medborgerliga rättigheterna. Ett antal av de formella kriterierna för demokrati är uppfyllda. Man kan lätt få intrycket av att »folkhemmet« är färdigbyggt.

Så den härskande politiska och byråkratiska klassen måste bli allt mer kreativ vad gäller att uppfinna nya projekt – för att kunna motivera sin egen makt och existens. För att kunna fortsätta parasitera på skattebetalarna.

In kommer nya koncept som postmodernism och identitetspolitik. En radikalfeminism som går långt bortom lika rättigheter och villkor för kvinnor och män. Revision av språk, historia och kultur. Förmynderi, pekpinnar och morallagar. Och så vidare...

Ett allt bredare lager politiskt trendiga besserwissers inom politiken, byråkratin, offentligt finansierade organisationer, den skattefinansierade kulturen och den professionella samhällsdebatten lägger allt mer tid, kraft och skattepengar på att styra och ställa över oss. Att ändra på folk. Att skapa den nya människan.

Baksmällan blir dubbel. Dels går många av dessa nya projekt över styr och börjar uppvisa auktoritära tendenser. Dels tar de fokus, resurser och energi från viktig samhällelig kärnverksamhet.

Så har vi till exempel ett militärt försvar som lägger genderperspektiv på sina fälttoaletter – men som inte förmår försvara landet från yttre fiender. En polis som verkar mer upptagen med att upprätthålla statens moraliska påbud än att skydda medborgarnas säkerhet och egendom. En räddningstjänst som sänker sina krav på styrka och kondition, eftersom det anses vara »orättvist« att det är en fördel att vara stor och stark när man bär ut medvetslösa människor ur brinnande hus.

Det är närmast surrealistiskt och vansinnet tycks bara eskalera.

Mandatet att sätta sprätt på skattemedel för att leka dockskåp med folket kommer från övrigt inte från nämnda folk. Den rätten har den härskande politiska klassen tagit sig själv.

Och i takt med att allt som verkligen är viktigt schabblas bort tunnas »samhällskontraktet« ut till en punkt där statens makt i allt större utsträckning måste upprätthållas med våld och tvång – eller där systemet störtar samman i kaos. Är det verkligen klokt att låta det gå så långt?

Vore det inte bättre att fokusera på att få sådant som verkligen är viktigt att fungera – än att låta statsapparaten vara en skattefinansierad lekstuga för en vilsen vänster?

Själv skulle jag vilja ha ett system där staten i princip endast ägnar sig åt samhällscentral kärnverksamhet, utför denna på ett kompetent sätt – och i övrigt lämnar folk i fred.

Stöd denna blogg »