Ett samhälle med bilbränder eller med respekt människor emellan?

Some men just wanna watch the world burn...

Någonstans snubblade jag över ett resonemang som jag fastnade för. Det handlar om den avund som väcks mot en direktör som har, låt säga 40 gånger så hög lön som en lagerarbetare. Tesen var att detta inte bara handlar om avund i vanlig mening. Istället är det vrede. Men egentligen inte mot den välavlönade direktören. Istället är det arbetaren i fråga som känner frustration gentemot sig själv och sina egna dåliga livsval - då han innerst inne vet att direktören faktiskt är värd 40 gånger mer i lön än han själv.

Här kan finnas något intressant att fundera vidare på - om man alls är intresserad av att förstå bilbränningar, vandalism och stenkastning mot blåljuspersonal. Notera nu att detta inte är ett försvar av vad som sker, utan ett försök att förstå vilka mekanismer som är i rörelse.

Låt oss konstruera en fiktiv person. Det är en ung man som misslyckats med sina studier. Han bor i en skitförort, som sedan länge blivit övergiven av samhällets institutioner. Något välbetalt jobb kan han inte hoppas på. Skulle han mot förmodan hitta ett yrke, så går det ändå inte att bli rik på lönearbete i dagens Sverige. Han känner sig utanför samhället och hans framtidsutsikter är dystra. Enligt vissa politiska partier och rätt många vanliga människor är han en del av roten till allt ont i dagens samhälle.

Hur kan han tänkas reagera?

Sverige är ett märkligt land. Vi berömmer oss själva för att vara välkomnande och toleranta. Samtidigt har vi ett kravlöst välfärdssystem som motverkar eget ansvar och framgång. Men även ett system där de som inte passar in i den centralt fastslagna mallen är dömda till evigt utanförskap. Det finns i princip inga låglönejobb för okvalificerad arbetskraft. I den mån vårt samhälle har någon värdegrund, då är den inte till någon ledning utan mest flum. Ordningsmakten har otillräckliga resurser, gör märkliga prioriteringar och förmår i vissa områden inte att upprätthålla allmän ordning.

Detta är, i sig, ett upplägg för en perfekt storm. Stoppa sedan in den bittre unge mannen ovan i ekvationen. Voilà, så har vi ett självspelande piano.

Vad man kan göra? En idé kan vara att radikalt montera ner de byråkratiska system och höga skatter som hindrar egenföretagande och annan hederlig egen försörjning. Att avreglera arbetsmarknaden och resten av samhället fram till den punkt där marknadens självorganiserande, spontana krafter kan ta vara på det humankapital som finns och utifrån detta bygga fungerande strukturer. Att fokusera på kunskap och ordning i skolan, vilket framförallt skulle gynna dagens svagpresterande elever. Och att se till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet - vilket ju faktiskt är en av statens absoluta kärnuppgifter.

Kort sagt - mindre Sossesverige, mer individuell och ekonomisk frihet. Färre lagar, men mer ordning. Mindre flum och mer eget ansvar.

På köpet kan jag kasta in en värdegrund (som knappast kommer som någon överraskning för mina trogna läsare):

• Människor skall ha så stor frihet som möjligt.
• Gränsen för denna frihet går där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.
• Alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter och skyldigheter inför det offentliga.

Sedan är det skit samma varifrån människor kommer, hur de ser ut eller vad de tror på. Individen skall ha ansvar för och definieras av sina egna handlingar. Då kan vi skapa ett samhälle med respekt människor emellan.

P.S.

Jag kandiderar till riksdagen för Klassiskt Liberala Partiet »

Stöd denna blogg på Patreon »