Rasism: Det är inte vem du är - utan vad du gör

Klicka på bilden för en större variant

Ingen människa rår för var den föds.

Jag har bekanta som är födda på helt andra platser i världen och som kom till Sverige som spädbarn. De är minst lika svenska vad gäller beteende och attityder som vilken Medelsvensson som helst, i vissa fall mer. Oavsett hur svarta, gula, vita eller bruna de är - så är det bara yttre attribut som inte säger något om deras personlighet.

För mig är »ras« en meningslös faktor och jag försöker istället bedöma människor utifrån deras handlingar. Vilket för övrigt gäller alla människor jag kommer i kontakt med.

Dessa handlingar kan, å andra sidan, formas av den miljö eller kultur som en människa vuxit upp i. Och det är här det kan bli problematiskt. När människor med skilda värderingar plötsligt kommer att leva tillsammans uppstår kulturkrockar. De flesta sådana krockar är harmlösa. Ibland kan de till och med tillföra vårt samhälle något.

Men om någon inte respekterar sina medmänniskor, deras frihet, liv, säkerhet eller egendom - då uppstår naturligtvis problem. Vilket gäller oavsett vem det än handlar om. Men uppenbarligen spelar bakgrundsfaktorer som kulturella traditioner ofta en roll.

Detta kan ibland bli ett problem. Men det är inte människors ras, gener eller skallform som är problemet - utan handlingar som har sin grund i tradition, kultur och andra sätt att organisera ett samhälle.

Att avfärda kritik mot problematiska handlingar som rasism är kontraproduktivt. Dels gör det inget åt nämnda problematiska handlingar, som då kan fortsätta med kränkningar av andra människor som följd. Dels är det att bygga en halmgubbe vars syfte snarare tycks vara att dölja en misslyckad integrationspolitik.

Därmed inte sagt att det inte finns riktiga rasister. Men jag skulle tro att de är rätt få.

Det kan möjligen ta tid, men jag tror att vägen ur de problem som finns i Sverige idag är att konsekvent stå upp för respekt människor emellan, individens frihet och hennes rätt till liv, säkerhet och egendom. Kompromisslöst - och oavsett vem det är som kränker dessa värden eller varför.

På den punkten har vår rödgröna regering - möjligen på grund av missriktad välvilja - misslyckats. Vilket också kan bero på att dess ideologiska arv bygger på att man betraktar människor som kollektiv istället för som individer. Det är i sin tur en tankemodell som inte är helt olik rasism.

Sverige behöver en regering som konsekvent står upp för den liberala, demokratiska rättsstaten och dess värden - lika för alla. I det ingår ett stort mått av personligt ansvar och individuell frihet, vars gräns går där man inkräktar på någon annans grundläggande rättigheter.

I Sossesverige finns bara plats för dem som tycker rätt

Det har föreslagits att mediestöd skall utbetalas med hänsyn tagen till respektive publikations åsikter. De som tycker »rätt« får del av skattebetalarnas pengar. De som tycker »fel« blir utan.

Nu vill jag i och för sig inte se något statligt presstöd över huvud taget. Men ändå. Detta är orimligt, på så många sätt.

Låt oss börja med pengarna. Skattepengar. Inbetalda av folket. Ett folk som till viss del betår av människor som tycker »fel«.

Vilket innebär att man tar pengar från individer som tycker X och ger dem till media som torgför en annan, politiskt påbjuden uppfattning - det vill säga Y.

Det är osnyggt, respektlöst och ett ofog att tvinga människor att betala för ideologiproduktion som de inte sympatiserar med.

Endast objektiva »tekniska« krav (upplaga, periodicitet, cirkulation m.m.) bör uppställas för presstöd.

Staten skall stå neutral, vara liten men stark och fokusera på att viktig samhällsgemensam kärnverksamhet fungerar. Inte skriva folk på näsan vad de förväntas tycka.

Tar staten ställning för en eller annan ideologi eller utopi, då uppstår genast en situation där det skapas en missgynnad minoritet som i någon mening förtrycks - helt i onödan.

Debattera gärna olika idéer och låt dem prövas mot varandra. Men använd inte statens makt, resurser och våldsmonopol för att tvinga på folk ideologiskt färgad idéproduktion.

Det är lika självklart som att kyrkan skall vara skild ifrån staten.

Detta ligger på något sätt i demokratins större väsen. Man skall respektera medborgarna och inte skriva folk på näsan vad de förväntas tycka. Meningsfrihet skall råda.

Nu är det inget att förvånas över att sossarna struntar i minoriteters rättigheter. De har en utopi att sträva mot. Då rättfärdigar ändamålen medlen. Ett annat exempel på detta är kollektivanslutningen, där Socialdemokraterna fram till år 1990 anslöt LO-medlemmar som medlemmar i Partiet - utan att fråga om lov och oavsett om medlemmarna i fråga var sossar eller ej.

Åter till det aktuella förslaget. Att ge skattepengar till media på grund av de senares åsikter är något som inte hör hemma i en demokrati värd namnet.

Och hur kommer detta inte att se ut för de tidningar som fortsätter att uppbära mediestöd? De kommer då för alltid att vara stämplade som statssubventionerade för att de är välkammade, lydiga och tycker »rätt«. När de förlorar sitt oberoende förlorar även sin trovärdighet.

Än en gång kan vi konstatera att Sossesverige beter sig på liknande sätt som regimerna i till exempel Polen eller Ungern - som ju också gör livet svårt för de media som inte tycker som överheten.

Att respektera sina medmänniskor

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Att respektera sina medmänniskor »

"Om vi över huvud taget är intresserade av att vårt samhälle skall utvecklas och bli bättre – då behöver vi en sansad samhällsdebatt i vilken människor även kan diskutera kontroversiella ämnen i sak under fredliga och ordnade former."

Istället för identitetspolitik (video/micro-pod)

I pedagogiskt syfte har jag även gjort en kort video av min förra bloggpost. Och en micro-pod. Sprid gärna till behövande.

Henrik Alexandersson · Istället för identietespolitik

Youtube » | Soundcloud »

Istället för identitetspolitik

Människor är olika, på så många sätt.

Det enda som verkligen definierar en individ i förhållande till andra är hennes handlingar.

Beter man sig hyggligt, respektfullt och ansvarsfullt - då är det inga problem. Oavsett vem det handlar om.

Om man däremot kränker andra människors frihet, säkerhet eller egendom - då har vi ett problem. Oavsett vem det handlar om.

Det är inte vem eller vad du är - utan vad du gör.

Alla skall vara lika inför lagen. Alla skall ha lika rättigheter och skyldigheter inför det offentliga. Alla skall omfattas av de grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheterna.

Sedan får folk vara hur konstiga eller egensinniga de vill.

Svårare än så behöver det inte vara.

Identitetsvänstern splittrar Sverige

Man kan kanske inte kräva att allt skall vara logiskt. Men när det kommer till idéer som syftar till att ändra vårt samhälle (politisk ideologi, religion, identitetspolitik m.m.) finns det skäl att oroas när resonemangen haltar.

Här är ett exempel på något jag har svårt att få ihop vad gäller identitetspolitiken:

Identitetspolitik bygger på att splittra upp människor i vårt samhälle i olika grupper - i ständig och predestinerad konfrontation - snarare än att förena dem.

I en situation där Sverige har problem med integration och med att upprätthålla grundläggande värderingar (respekt för andra människors frihet, säkerhet och egendom) känns detta kontraproduktivt.

Själv bor jag i Berlin, i ett område där alla verkligen bor huller om buller. Jag har ingen aning om hur många olika nationaliteter som kan vara representerade i vårt hus. I mitt närområde finns gatumiljöer som för tankarna till allt från Istanbul till små lantliga europeiska byar. Och alla respekterar varandra och varandras olikheter.

Här finns en grundläggande respekt människor emellan, oavsett vilka de är. Friheten är stor, men har tydliga gränser. Gör som du vill, så länge du inte stör någon annan - för då gör de korv av dig.

Jag säger inte att allt är problemfritt. Men människor samverkar för en fungerande vardag i det offentliga rummet istället för att understryka skillnader och underblåsa konflikter. Leva och låta leva, typ.

Det känns som en bättre plan än att sortera in människor i olika kollektiv som sedan förutsätts befinna sig i ständig konfrontation med varandra.

För visst är det märkligt att det i dagens Sverige i princip bara är identitetsvänstern och den mest nationalistiska högern som bryr sig om till exempel vilken hudfärg människor har?

Fokusera på hur människor beter sig mot varandra istället för att söka splittring där sådan inte behöver finnas.

Pod-essä: HAX om samhällets värdegrund

Youtube » | Vimeo » | Soundcloud » | Acast »

Ladda ner ljudfilen (MP3, 4 min) »

Utskrift finns i beskrivningen på respektive plattform (utom Acast).

HAX Podcast: Frihet och ordning

En tanke om hur mer frihet kan skapa mer ordning. Youtube » | Vimeo »

Om du föredrar text framför ljud, så är podcasten löst baserad på denna bloggpost.

Den finns även som ren, lyssnings- och nedladdningsbar ljudfil på Soundcloud.

Stöd min blogg och mitt podcastande »

Drömmen om ett ett anständigt, civiliserat samhälle

Låt mig pröva en tes: Något som är gemensamt för alt-right-rörelsen (i brist på bättre etikett) och vänsterns identitetspolitik är att båda strävar efter konflikt, inte harmoni.

I båda fallen handlar det om att sätta eventuella kollektiva egenskaper och företeelser framför individen och hennes personliga ansvar.

Samtidigt skall man vara medveten om att det ändå finns kollektiva faktorer som man måste förhålla sig till. Till exempel kan en antik teokratisk kultur formad under krigiska förhållanden i sig vara problematisk vad gäller individens frihet, kvinnors rättigheter och respekt människor emellan. Speciellt när den möter vårt moderna, sekulära samhälle.

Frågan är hur man förhåller sig till detta. Jag är rädd för att om man är allt för konfrontatorisk, kollektivistisk och konfliktbenägen - då cementerar och stärker man det som är problematiskt. Vilket i så fall är kontraproduktivt.

Rimligare är att konsekvent mäta alla enligt samma måttstock, att ställa samma krav och ha samma regler för alla. Att låta människor definiera sig genom sina handlingar istället för genom kollektiva attribut.

Vilket i mycket handlar om att vara upprätthålla de grundläggande universella / naturliga mänskliga fri- och rättigheterna.

Vilket för övrigt passar som hand i handske med de grundläggande frihetliga principerna: Människor skall ha så stor frihet som  möjligt. Gränsen för denna frihet gå där någon kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Samt att alla skall ha lika rättigheter och skyldigheter inför det offentliga - och vara lika inför lagen.

Naturligtvis måste staten - genom sitt våldsmonopol - gripa in när någon kränker någon annans naturliga rättigheter. Skydd är ett grundläggande skäl för att sluta sig samman i samhällen, möjligen det allra viktigaste.

Ett samhälle som inte förmår upprätthålla ordning, i vilket vanliga människor inte kan leva i säkerhet och fred har förlorat sin primära funktion och sin legitimitet.

Vad är då ordning? Professor Jordan B. Peterson är helt klart något på spåren när han beskriver begreppet så här. »Ordning råder när människor i din omgivning handlar i enlighet med väl införstådda sociala normer, förblir förutsägbara och samarbetsvilliga.«

Vad som krävs här är en värdegrund som definierar det fria, demokratiska samhällets grundprinciper. En minsta gemensam nämnare för civiliserat mänskligt umgänge. Att människor är beredda att stå upp för denna. Samt en ordningsmakt och ett rättsväsende som förmår att upprätthålla dem - rättvist, objektivt och kompromisslöst.

Ett anständigt, fredligt samhälle helt enkelt. Ett samhälle med respekt människor emellan. Där individen är ansvarig för sina egna handlingar.

Ett samhälle som erbjuder folket ett stort mått av individuell frihet - och tryggheten i att den allmänna ordningen upprätthålls på ett rimligt sätt.

No bullshit, typ. Istället för konflikt, hat och självömkan.


Rekommenderad läsning: A Brief on Alt-Right Ideology »

Handlingar, konsekvenser, frihet, ansvar & respekt

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Handlingar, konsekvenser, frihet, ansvar & respekt »

"Vad det handlar om är att etablera en stark värdegemenskap kring individens frihet och ansvar. Om ömsesidig respekt. En insikt om att handlingar får konsekvenser – såväl i ett positivt som negativt perspektiv. Samt att på ett trovärdigt sätt upprätthålla dessa principer."

Ett samhälle med bilbränder eller med respekt människor emellan?

Some men just wanna watch the world burn...

Någonstans snubblade jag över ett resonemang som jag fastnade för. Det handlar om den avund som väcks mot en direktör som har, låt säga 40 gånger så hög lön som en lagerarbetare. Tesen var att detta inte bara handlar om avund i vanlig mening. Istället är det vrede. Men egentligen inte mot den välavlönade direktören. Istället är det arbetaren i fråga som känner frustration gentemot sig själv och sina egna dåliga livsval - då han innerst inne vet att direktören faktiskt är värd 40 gånger mer i lön än han själv.

Här kan finnas något intressant att fundera vidare på - om man alls är intresserad av att förstå bilbränningar, vandalism och stenkastning mot blåljuspersonal. Notera nu att detta inte är ett försvar av vad som sker, utan ett försök att förstå vilka mekanismer som är i rörelse.

Låt oss konstruera en fiktiv person. Det är en ung man som misslyckats med sina studier. Han bor i en skitförort, som sedan länge blivit övergiven av samhällets institutioner. Något välbetalt jobb kan han inte hoppas på. Skulle han mot förmodan hitta ett yrke, så går det ändå inte att bli rik på lönearbete i dagens Sverige. Han känner sig utanför samhället och hans framtidsutsikter är dystra. Enligt vissa politiska partier och rätt många vanliga människor är han en del av roten till allt ont i dagens samhälle.

Hur kan han tänkas reagera?

Sverige är ett märkligt land. Vi berömmer oss själva för att vara välkomnande och toleranta. Samtidigt har vi ett kravlöst välfärdssystem som motverkar eget ansvar och framgång. Men även ett system där de som inte passar in i den centralt fastslagna mallen är dömda till evigt utanförskap. Det finns i princip inga låglönejobb för okvalificerad arbetskraft. I den mån vårt samhälle har någon värdegrund, då är den inte till någon ledning utan mest flum. Ordningsmakten har otillräckliga resurser, gör märkliga prioriteringar och förmår i vissa områden inte att upprätthålla allmän ordning.

Detta är, i sig, ett upplägg för en perfekt storm. Stoppa sedan in den bittre unge mannen ovan i ekvationen. Voilà, så har vi ett självspelande piano.

Vad man kan göra? En idé kan vara att radikalt montera ner de byråkratiska system och höga skatter som hindrar egenföretagande och annan hederlig egen försörjning. Att avreglera arbetsmarknaden och resten av samhället fram till den punkt där marknadens självorganiserande, spontana krafter kan ta vara på det humankapital som finns och utifrån detta bygga fungerande strukturer. Att fokusera på kunskap och ordning i skolan, vilket framförallt skulle gynna dagens svagpresterande elever. Och att se till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet - vilket ju faktiskt är en av statens absoluta kärnuppgifter.

Kort sagt - mindre Sossesverige, mer individuell och ekonomisk frihet. Färre lagar, men mer ordning. Mindre flum och mer eget ansvar.

På köpet kan jag kasta in en värdegrund (som knappast kommer som någon överraskning för mina trogna läsare):

• Människor skall ha så stor frihet som möjligt.
• Gränsen för denna frihet går där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.
• Alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter och skyldigheter inför det offentliga.

Sedan är det skit samma varifrån människor kommer, hur de ser ut eller vad de tror på. Individen skall ha ansvar för och definieras av sina egna handlingar. Då kan vi skapa ett samhälle med respekt människor emellan.

P.S.

Jag kandiderar till riksdagen för Klassiskt Liberala Partiet »

Stöd denna blogg på Patreon »

Borde vi inte ta och skärpa till oss en smula?

Tillåt mig öppna säkerhetsventilen en stund...

Att staten och det offentliga fungerar allt sämre, det kan jag förstå. Att lägga allt mer makt i händerna på ett fåtal människor slutar som regel illa. Speciellt i händerna på inkompetenta, dogmatiska maktmänniskor. Nuff said.

Däremot förundras jag över den allmänna inkompetens som lagt sig som en våt filt över landet.

Även om man får finna sig att saker och ting förändras med tiden - så tycker jag mig ständigt notera produkter, tjänster och service som objektivt sett blir sämre. Alla djävlar vill ha ens pengar. Men allt färre levererar vad man som betalande kund rimligen har rätt att kräva.

Dessutom tycker jag mig notera bristande professionalism i näringslivet. Att folk inte tar ansvar för att resultat uppnås, att folk inte är villiga att anstränga sig och att mängden ovidkommande trams ökar. Samtidigt växer byråkratin medan utrymmet för sunt förnuft minskar, även i privat sektor.

Det råder en anklagande, grälsjuk och uppgiven stämning i landet. Vilket naturligtvis inte duger. Att bara oja sig över verkliga eller upplevda problem leder inte till något gott. Man måste ta tag i saker och ting, styra upp sådant som inte fungerar och hantera de hot och utmaningar som dyker upp vid horisonten.

Antingen hanterar man verkliga problem, i verkligheten - eller så blir man slumpens offer. Att inte göra något är också ett val, ibland rent av sämre än att göra fel.

Det är helt enkelt dags att skärpa till sig. Önsketänkande räcker inte.

Politik, makt, principer och arrogans

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Politik, makt, principer och arrogans »

"Resultatet blir att den som ser människor som individer, som fria medborgare inte längre har några politiska partier att rösta på. Alla behandlar de folket som undersåtar, som inte förstår sitt eget bästa."

Påven är en hycklare

En fatwa hade möjligen varit väntad. Men en... bannbulla, typ?

Det handlar om den idéströmning som driver icke-aggressionsprincipen längst av alla – libertarianismen.

Påven ogillar den öppet. Han menar bland annat att den inte verkar för det allmännas bästa.

Ursäkta? En rimligt fri ekonomi (som är ett av libertarianismens ben) är det enda som förmår att åstadkomma frivilligt, spontant samarbete för att skapa allt sådant som människor behöver i ett samhälle. Detta är mer socialt och till större nytta för andra människor än något annat system. Detta är en modell som växer ur delaktighet underifrån istället för order uppifrån.

Alternativen leder till brödköer, lidande och förtryck. Alltid. Detta har, om inte annat, historien visat gång på gång.

Men varför skulle påven bry sig om verkliga förhållanden? Hans affärsidé är ju att hänvisa till osynliga, kringsvävande andeväsen – för att upprätthålla sin kyrkas makt över människor.

Och det teologiska! Libertarianism bygger på att människor skall ha så stor frihet som möjligt och att gränsen för denna frihet går där man inskränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Samt att alla skall ha lika rättigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen. Detta är idéer om frihet, respekt och humanism. Detta handlar om att leva och låta leva. Detta är en åsiktsriktning som – trots att den inte har med religion att skaffa – är den som är mest kristligt humanistisk.

Möjligen är den, kulturellt, sprungen ur själva kärleksbudskapet.

Just den idén vill Vatikanen stigmatisera. Get real.

För oss libertarianer är det helt OK om människor vill vara katoliker, eller något annat. Det är deras sak. Men för katolska kyrkan är tanken på frihet uppenbarligen ett problem.

Naturligtvis är det så. Frihet, enskilt ansvar och egenmakt är raka antitesen till den underkastelse som religionen kräver. Det är väl där skon klämmer. Det är väl därför påven väljer att kritisera just den idétradition som mest av alla hyllar människan, hennes framsteg och hennes förnuft. Den förbjudna frukten.

Var är Illuminati när man behöver dem?

• Breitbart: Pope Francis Warns Against ‘Invasion’ of Libertarians »
• Reason: On the 'Invasion' of 'Libertarianism,' Pope Francis' Ignorance Is Showing »
• Target Freedom: Pope Francis Attacks Libertarianism »

Genom ömsesidig respekt kan folket återerövra samhället

Läs min senaste, lätt revolutionära krönika hos Mårtensson:

Genom ömsesidig respekt kan folket återerövra samhället »

"Glöm politikerna. Glöm staten. (...) Vi kan sluta upp i en folkresning för ömsesidig respekt och fredlig samvaro. Vi kan låta politikerna hållas med sitt medan vi tar tillbaka samhället. Vi kan visa att vi är bättre än den härskande politiska och byråkratiska klassen. Vi kan ta ansvar för oss själva, hjälpa varandra och skapa ett rimligt land."

Debatten om sexuella övergrepp behöver hyfsas

Den nu så aktuella frågan om sexuella övergrepp har många bottnar – och den är minerad med obesvarade frågor och inneboende motsättningar.

Till att börja med har vi en klassisk identitetspolitisk konflikt. Vissa debattörer intar en feministisk position i frågan – samtidigt som de försöker tona ner det förhållande att problemen i vart fall delvis tycks hänga samman med kulturkrockar som följer med invandringen. Detta orsakar kognitiv dissonans och gör debatten än mer förvirrad. Inget blir bättre av att man försöker förtränga verkligheten som den är, även om den kanske är komplicerad och obekväm.

En annan sida av frågan är vad som egentligen sker. Handlar det om en verklig, explosionsartad ökning av antalet sexuella övergrepp? Hur stor del av ökningen beror på en ökad benägenhet att anmäla sexuella ofredanden i det offentliga rummet, till följd av att frågan fått mer uppmärksamhet? Bidrar media till att göra tafsande till en häftig grej bland vissa grupper av unga män? Kan tafsandet rent av vara en reaktion mot feminismen? Är det en reaktion mot ny-puritanismen? Vilka är de underliggande mekanismerna?

Sedan är frågan vad som egentligen utgör sexuellt ofredande. Naturligtvis skall ingen behöva utsättas för oönskade handlingar av sexuell natur. Men jag får en känsla av att det handlar om ett rätt brett spektrum – där allt från en klapp på rumpan till direkt sexuella handlingar ingår. Har ribban måhända sänkts? Finns det kanske skäl att skilja mellan (och reagera olika på) bagatellartade och grövre händelser? Det är svårt att få en allsidig bild av vad som verkligen sker och på vilken nivå det ligger.

Denna debatt har många frågor och aspekter som över huvud taget inte vädras öppet. Vilket är problematiskt. Då landar diskussionen lätt i absurditeter som att skuldbelägga alla män.

Jag vill inte alls förringa frågan om sexuella övergrepp. Människor skall respektera varandras personliga integritet. Punkt.

Men jag har en stark känsla av att bilden är ofullständig – och att debatten därmed blir förvirrad, till den grad där den riskerar att tappa kontakten med verkliga förhållanden, logik och rimlighet. Risken blir då att man diskuterar fel saker, vilket i sin tur leder till att de åtgärder som sätts in kan bli meningslösa eller rent av kontraproduktiva.


(För övrigt noterar jag – med viss tillfredsställelse – att mängden sexuella övergrepp, antalet fall av våld och tillgrepp verkar vara mindre på festivaler som är associerade med lättare droger, som cannabis. Detta är dock inget som politiker och ordningsmakten vill kännas vid eller dra några som helst slutsatser av.)

Vår taktik mot religiös radikalisering är bakvänd och kontraproduktiv

Låt oss för ett ögonblick anta att vi verkligen vill motverka islamistisk radikalisering och våld.

I så fall tycker jag att vi beter oss bakvänt.

Ingen människa rår för vilken kulturkrets han eller hon föds in i. Det är förvisso en av de faktorer som kan bidra till att forma människor. Andra faktorer är till exempel det samhälle individen lever i och hur hon blir bemött av andra människor.

Jag tror att svavelosande retorik mot muslimer i allmänhet ökar risken för att många av dem kan känna sig stigmatiserade – och därmed ökar även risken för att enskilda individer vänder sig bort från samhället och radikaliseras.

Människor tenderar helt enkelt att vända sig mot andra som de upplever beter sig fientligt.

Missförstå mig inte. Det fria, liberala samhället måste alltid försvaras – oavsett vem som önskar begränsa det. Individens frihet, respekten för andra människor och deras val måste alltid försvaras – oavsett vem som driver en annan agenda. (Till exempel är radikal islamism i detta sammanhang oacceptabel. Och islam som religion har många, mycket problematiska inslag.)

Men inget kan bli bättre på grund av att vi hetsar mot människor på grund av vilken kulturell kontext de råkar ha fötts in i. Det är direkt kontraproduktivt. Gå inte i den fällan.

Då lär det vara en bättre plan att föregå med gott exempel och att bygga ett samhälle som människor verkligen vill vara delaktiga i. (Till exempel ett där människor känner att de har frihet, kontroll över sina liv och personligt ansvar.)

I sammanhanget är även vänsterns taktik helt bakvänd.

Inget blir bättre för att faktiska problem och missförhållanden tystas ner eller avfärdas som rasism. Sådant skruvar bara upp tonläget ytterligare. Vad som förekommer måste kunna diskuteras under sakliga och sansade former. Vi måste förhålla oss till verkligheten som den är.

Inget blir bättre för att enskilda handlingar avfärdas med identitetspolitiska krumbukter. Människor bör bedömas utifrån sina handlingar – inte hudfärg, religion eller ursprung.

Varje individ har i slutändan ett ansvar för sina handlingar. I sammanhanget är det viktigt att understryka att alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter (och skyldigheter) inför det offentliga.

Inget daltande. Inga trakasserier. Den offentliga makten skall utövas oväldigt.

Detta är knappast raketforskning.

Men det är naturligtvis bara min åsikt. Jag har en känsla av att det finns folk både till höger och vänster samt i radikala islamistiska kretsar som helst av allt vill skapa verklig, skarp konflikt. Vilket inte är min kopp te. Jag är emot offensivt våld.

Stöd denna blogg »

Frihet, tydliga värderingar och sunt förnuft är vårt bästa skydd mot terrorismen

Ännu ett vettlöst, omfattande terrordåd. Denna gång mot en gay-klubb i Orlando. Återigen islamistisk extremism.

Det är rent för djävligt.

Frågan är vad man kan göra åt saken.


Uppenbarligen var gärningsmannen i Orlando känd av myndigheterna sedan tidigare. (Detta börjar bli ett mönster.) Men han var inte under övervakning. Nu kan man kanske inte hålla ögonen på alla som är "flaggade". Och inte ens då är man säker.

En brittisk undersökning visar att av det material som MI5 samlar in om människor som står under aktiv, pågående övervakning grundad på faktiska misstankar – så granskas bara fem procent. Höstacken är helt enkelt för stor för att man skall hitta nålen.

Man kan generellt sett tycka att större resurser därför borde läggas på att hålla ett öga på människor som faktiskt finns på de brottsbekämpande myndigheternas radar – istället för massövervakning av vanligt, hederligt folk.


Man kan framföra mycket relevant kritik mot islam, som i vissa former är en oresonlig och våldsbejakande religion. Men bögar är å andra sidan inte populära bland till exempel fundamentalistiska kristna eller nazister heller. (Bomben på gay-puben Admiral Duncan i London, som dödade tre och skadade 70 år 1999 var ett ny-nazistiskt dåd.)

Detta ändrar förvisso inte det faktum att extrema islamister anser att homosexuella skall dö och att militant islamism nu för tiden tycks utgöra det största terrorhotet i vårt samhälle.

Sådant här riskerar naturligtvis att slå tillbaka mot alla muslimer, speciellt de som bor här i västvärlden. Det är inte speciellt konstruktivt. Dels har många som flytt hit gjort det för att lämna bland annat islamistiskt våld bakom sig. Dels riskerar sådant att skapa helt onödiga motsättningar, som i sig kan leda människor in i religiös radikalisering.

Plus detaljen att man bör bedöma människor utifrån deras handlingar, inte utifrån vilket kollektiv de råkar vara födda in i.

Samtidigt kan man inte dalta med fundamentalistiska islamister. Det västerländska, öppna, demokratiska samhället måste till varje pris försvaras. Människors frihet och lika rättigheter skall konsekvent försvaras, oavsett till exempel kön eller sexuella preferenser.


Våldshandlingar utförs ofta av unga män. Så en tanke kan vara att om Sverige skall ta emot flyktingar, då bör vi istället ta emot familjer, kvinnor och barn som UNHCR väljer ut i flyktinglägren. Då skulle vi fokusera på de mest hjälpbehövande. Och då skulle de kunna komma hit under ordnade och säkra former.


I grunden tror jag att våldsbejakande extremism här i västvärlden måste bekämpas med tydliga värderingar. Folk som kommer hit måste få den liberala, västerländska demokratin tydligt förklarad för sig. Liksom respekt för andra människors frihet. Här har inte minst skolan en uppgift.

Dock har denna plan en svag punkt. Jag är inte säker på att det offentliga, postmoderna Sverige längre klarar av att förmedla sådana värderingar. För om man inte själv vet vad som är viktigt och varför, hur skall man då kunna förklara det för andra? (Se bara på en del kommuners absurda handlingsplaner mot våldsbejakande extremism.)

Jag har upprepat detta fler gånger än jag kan hålla reda på. Vårt samhälle behöver tydliga, begripliga värderingar. Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Detta förutsätter att man även respekterar andra människor, deras val och deras frihet. Att man respekterar andras liv, säkerhet och egendom. Samtidigt skall alla ha lika rättigheter och skyldigheter inför staten. Detta borde stå hugget i sten.

Men det är inte den väg Sverige slagit in på, eller hur?

Ett frihetligt samhälle är ett tryggt och rimligt samhälle

Jag är libertarian. Jag vill att staten skall ägna sig åt så lite som möjligt och att människor skall ha frihet att leva sina liv efter eget huvud.

Sossesveriges idé är att staten skall ägna sig åt allt mellan himmel och jord. Aldrig blir en socialdemokrat så glad som när han får styra och ställa över andra.

I mitt frihetliga Sverige finns få och begripliga lagar – och mycket ordning.

I Sossesverige finns det oerhört många lagar, regler och pekpinnar – men ingen ordning.

I mitt Sverige är det centralt att man upprätthåller skyddet för människors liv, säkerhet och egendom.

I Sossesverige har vi varken en fungerande polis eller något militärt försvar.

Så är det. I sin iver att bestämma över andra har sossar i alla politiska partier tappat fokus och känslan för vad som är viktigt.

Det handlar även om ideologi. För mig är individen det centrala – medan politikerna betraktar folket som ett ansiktslöst kollektiv av undersåtar.

I mitt Sverige är våldsmonopolets uppgift att skydda medborgarna från övergrepp från andra. I Sossesverige skall människor skyddas från sig själva och makten från folket.

Detta är inte bara en semantisk eller ideologisk fråga. Det handlar om praktisk verklighet som har oerhörda implikationer och konsekvenser för vanliga människor. Det handlar om trygghet och respekt. Det handlar på ett mycket konkret sätt om enskildas säkerhet. Det handlar om ett rimligt och anständigt samhälle. Det handlar om att upprätthålla en minsta gemensam nämnare för mänskligt umgänge. Det handlar om civilisation.

Det handlar även om att ge människor ansvar och förtroende – istället för att sänka dem till inlärd hjälplöshet och underkastelse.

Människor skall bedömas och hållas ansvariga utifrån sina handlingar. I detta är det oväsentligt vilka de är, vilken etnisk bakgrund de har, hur de ser ut, vilken livsåskådning de håller sig med eller vilken position de har i samhället. Alla skall ha lika rättigheter och skyldigheter. Punkt.

Detta förutsätter dock en minimal stat, som fokuserar på ett fåtal saker som är viktiga.

Stöd denna blogg »

Språkpolisen slår till i nya SAOL

I nästa utgåva av Svenska Akademiens ordlista över svenska språket kommer vissa ord att förses med ett slags triggervarning. Andra ord kommer att strykas helt efter att "redaktionen för SAOL har tagit in den rådande debatten". [Länk »]

Visst, det handlar om rasism och om att vissa ord kan uppfattas som kränkande eller stötande. Man vill kanske bara väl.

Men när Svenska Akademien börjar plocka bort "olämpliga" ord ur det uppslagsverk som definierar svenska språket – då känns det ändå som om något slags åsiktspolis slår till. Speciellt om det ligger uttalat politiska skäl bakom rensningen.

Vad som är upprörande och kränkande ligger i betraktarens öga. Det finns många ord som gör mig upprörd. Men att kräva att de "tas bort" ur språket som det definieras av den nationella ordboken? Varför det? Vore inte det en smula egocentriskt och arrogant?

Blir jobbiga saker mindre jobbiga bara för att man blundar för dem?

Jag känner förvisso inget trängande behov av att gå omkring på gatorna och skrika "negerboll". Jag har ingen önskan att kränka andra människor. Jag försöker respektera människor som de är, vara snäll och hygglig – och jag hoppas att de i sin tur kommer att göra det samma för mig.

Men – jag känner mig en smula provocerad när något slags överhet vill styra och kontrollera vårt språk. Sådant är ett uttryck för att överheten har bristande förtroende för folket – och att man vill tillrättavisa oss utifrån en politisk agenda. Att skriva människor på näsan vad de förväntas säga (eller inte säga) sätter stängsel runt det öppna, demokratiska samhället.

Jag är också emot rasism och främlingsfientlighet. Men jag använder hellre dialog, fri debatt och argument än nyspråk och ängslig censur för att försvara min ståndpunkt. Jag tror att det är mer effektivt.