Feminiseringen av Sverige är ett problem

Det finns många underströmmar i den samtida svenska debatten och samhällsutvecklingen.

En som det kan vara lite svårt att sätta en etikett på kommer jag här att kalla kalla feminiseringen. (Vilket inte är samma sak som feminism, även om det finns beröringspunkter.) Låt mig ta några exempel...

I dagens samhällsdebatt går känslor ofta före fakta, logik och erfarenhet. Detta så till den milda grad att de som avses gynnas av medkänslan inte sällan hamnar i en värre eller svårare situation än om man istället ställt krav, satt gränser och varit kalkylerande rationell.

Känsloreaktioner leder ofta till att man fokuserar fel. Låt mig ta ett aktuellt exempel: Det är förvisso inget fel i att vara medveten om att plast i haven är ett problem eller att försöka göra något åt saken. Här skall man dock komma ihåg att 95% av all plast i haven kommer från tio floder i Asien och Afrika. Att slå ner på plastpåsar och plastsugrör här i Sverige blir då som bäst en i princip tom symbolhandling. Eller som värst en kontraproduktiv handling, eftersom mindre plast i soporna innebär att mer olja behöver tillsättas vid sopförbränningen.

Vi har ett maniskt säkerhetstänkande, på gränsen till överbeskyddande daltande, här i landet. Vilket leder till att folk vänjs av med att använda eget omdöme och eget ansvar. Naturligtvis är det ingen som vill att folk skall fara illa. Men den som vants av med att möta och hantera risker blir i slutändan sämre skickad att hantera verkligt farliga och allvarliga situationer.

Samhälleligt, ekonomiskt och tekniskt framåtskridande kräver ofta risktagande, att man prövar nya saker, att man testar gränser, att man avviker från det invanda, att man ifrågasätter det rådande - och att man ger sig ut på våghalsiga äventyr. Vilket är raka motsatsen till det trygghetsknarkande som håller svenska folket i sitt grepp. Vi är på väg att offra samhällelig utveckling - på många olika plan - på trygghetens altare.

Ett annat exempel är att det ständigt ropas på förbud mot det ena eller andra. Det är helt i sin ordning att ogilla en företeelse. Men det innebär inte att man för den sakens skull har rätt att förbjuda den. Lagstiftning skall vara till för situationer då liv, hälsa, egendom eller allmän ordning allvarligt hotas. Inte för att en handfull makthavare, media eller något nymoralistiskt drev ogillar ditt eller datt.

Det påstås att Sverige har en feministrisk regering och att vi är en humanitär stormakt. Vilket blir rent löjeväckande i ett land som saknar meningsfullt militärt försvar, vars civilförsvarsberedskap är kritiskt usel, vars ordningsmakt inte förmår sköta sitt jobb och där all sorts samhällelig kärnverksamhet rasar samman. Man ägnar sig åt symbolfrågor och poserande istället för att ta tag i verkliga, svåra problem.

Eller ta det svenska mantrat om »allas lika värde«. Med en rimlig tolkning går det naturligtvis att förstå vad som avses. Men som samhälleligt rättesnöre är det bekymmersamt. »Värde« är en subjektiv term. Och för de flesta människor är nära vänner och släktingar, i praktiken, mer värda än till exempel någon okänd, godtycklig, sadistisk våldsverkare.

Som källa för tesen om allas lika värde hänvisas till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I den finns dock inget sådant att finna. Däremot talas om människors rätt att behandlas med »värdighet«, vilket är en helt annan sak.

Det känsloladdade begreppet »värde« är omöjligt att mäta och pröva. Tala då hellre om alla människors lika rättigheter - vilket är observerbart, mätbart och dessutom centralt för en demokratisk rättsstat. Återigen står det rationella starkare än det känslosamma.

För övrigt är det märkligt att samtidigt som debatten och samhällsutvecklingen blir allt mer feminiserad och känslosam - så är svensken i allmänhet hämmad vad gäller att visa känslor. Stödet, respekten och tilltron människor emellan tycks vittra sönder. På något sätt är det som att känslomässighet och reflexmässig empati tillämpas på områden där den är direkt olämplig (som politik och ekonomi) samtidigt som den är i utdöende där den faktiskt är viktig (människor emellan).

Exemplen är många fler. Det finns mycket att säga om puritanism och sexualskräck, om hur många unga män känner att de håller på att bli osynliggjorda, om den krav- och normlöshet som följer i välviljans spår och om bristen på eget ansvar.

Man kan också diskutera feminiseringens rötter i en tid då kvinnorna stod för familjens välmåga och inre trygghet medan männen var ute och dödade mat eller möjligen krigade. Vill man vara lite provokativ skulle man kunna säga att vårt samhälle (påhejat av feminister och förment progressiva krafter) håller på att återknyta till mycket primitiva könsnormer - fast i en större dimension.

Hur som helst, så tror jag att den tendens som jag, i brist på bättre, kallar »feminiseringen« är och kommer att bli ett allt större problem för vårt svenska samhälle.

Själv är jag en känslomänniska - möjligen för empatisk för mitt eget bästa - som avskyr våld och tvång. Men samtidigt är det nödvändigt att höja blicken om man vill diskutera politik och samhällsfrågor. Perspektivet måste vara större än det personliga.

-

Slutligen, den obligatoriska brasklappen: Jag anser att alla, oavsett kön eller andra särdrag skall behandlas lika och ha lika rättigheter inför det offentliga. Ifall någon betvivlade saken.

-

P.S.

Jag kandiderar till riksdagen för Klassiskt Liberala Partiet »

Stöd denna blogg på Patreon »