Socialism fungerar inte

Socialism och kommunism lider av en felsyn. Det är fattigdom de borde bekämpa, inte rikedom.

Som av en händelse råkar det vara dessa lärors motsats - den liberala marknadsekonomin - som visat sig vara överlägsen vad gäller att skapa välstånd och utveckling.

Socialistiska och kommunistiska regimer misslyckas alltid. Vilket beror på att de varken tar hänsyn till den mänskliga naturen eller verkligheten.

Varje gång har det visat sig att sådant inte fungerar i praktiken. Ofta till ett ohyggligt pris för människor, samhälle och miljö.

Att ta från de rika och ge till de fattiga låter kanske som en skojig idé. Den fråga som vänstern dock aldrig besvarar är med vilken rätt.

Med vilken rätt berövar man - utan samtycke - enskilda individer frukterna av deras arbete? Vilken princip rättfärdigar att man tar andra människors egendom?

Svaret är att det inte verkar finnas någon sådan princip. Istället handlar det om flertalets överlägsna våldskapital och makt över individen - som därmed reduceras till undersåte och skatteboskap.

Till skillnad från liberalismen tycks vänstern inte ens ha något i sin ideologi som tillerkänner individen rätt till liv eller säkerhet.

Så lämnar rödskäggen också ett spår av död, förtryck och våld efter sig. Läser man det Kommunistiska Manifestet kan det rent av ses som en direkt instruktionsbok för folkmord, som i Kambodja. It's not a bug, it's a feature.

Att folket eller arbetarna skall äga företagen är en tanke med fallgropar. (Därmed inte sagt att det skulle vara något fel om ett företag drivs av sina anställda, i en fri ekonomi.)

För det första måste detta rimligen ske genom ett representativt system. Bums uppstår då en härskande klass - apparatchiks - naturligtvis knuten till Partiet. Men inte nödvändigtvis kompetent.

En annan invändning är att man då berövar företagandet dess entreprenörer, incitament och dess främsta drivkraft, vinstintresset. Och då är det som regel kört.

Detta är inte bara lösa påståenden - utan historiska erfarenheter av storskaliga ideologiska experiment med hela folk som försökskaniner. Det är så det går när man ersätter samhällets spontana utveckling med dogmer och centralstyrning.

Den anarkistiska vänstern tycks å sin sida ha något slags mer diffus bild av ett samhälle där alla samarbetar och hjälper varandra. Vilket ju är precis vad en fri marknad går ut på - minus vänsterns tvång, våld och misshushållning.

Men kärnan är densamma. Därför är det inget att bli förvånad över när våldsvänstern ägnar sig åt kravaller och åt att tysta och de-plattformera meningsmotståndare. Det ligger i vänsterns natur att försöka få alla att dansa efter dess pipa - varesig de vill eller ej.

Som jag brukar påpeka, så tror jag att de flesta som är vänster snarare är eller börjar som livsstilsvänster än dogmatiskt politisk vänster. Därpå förstärks deras vänsteridentitet av confirmation bias. Sedan kommer de att rösta på och kidnappas av den politiska vänster som är mer hard core.

Genom att försöka förändra samhället med våld ställer den moderna ytterkantsvänstern sig utanför det demokratiska systemet. Vilket är att förneka rättsstaten, principen en man en röst och det enda någorlunda fungerande system som faktiskt tillhandahåller folkvälde.

Kommunism är bara förenlig med demokrati så länge den senare passar dess syften.

Till råga på allt marknadsför sig vänstern som god och snäll. Vilket är att ha stora anspråk - för ett system som varken tillerkänner individen frihet, egendom eller ens rätten till liv.

I ett socialistiskt eller kommunistiskt samhälle finns inget utrymme för avvikande åsikter - eftersom man är fullt och fast övertygade om att man har rätt, historien till trots. Alla skall med.

Däremot är ett sådant samhälle fyllt av medlöpare, angivare, småpåvar, byråkrater och politiska ordningsmän - för att hålla folket på plats. Plus en omfattande övervakningsapparat.

Socialism i allmänhet och kommunism i synnerhet bygger på tvång - eftersom den inte kan acceptera att människor är olika. I dess spår följer förtryck, armod och död.

Vilket säkert är svårt att föreställa sig för dagens unga, som aldrig fick tillfälle att se och uppleva öststatskommunismen. Därför finns en risk för att dess misstag kan komma att upprepas.