Helgens videos: Vänstervåld, gröna bubblor, yttrandefrihet och Harris

Youtube: VÄNSTERNS VÅLD hotar DEMOKRATIN »

Youtube: Professor Magnus Henrekson: Därför kommer den gröna bubblan spricka »

Youtube: Penningtvätt i vindkraften – Sverige plundras! »

Youtube: The global war on free speech online | spiked podcast »

Youtube: Telegram CEO Pavel Durov's on bail & Zuckerberg's censorship regrets – with Michael Shellenberger »

Youtube: Kamala Harris’s Track Record: Big Spending, Wokeness, Equity and Flip Flops »

Socialism fungerar inte

Socialism och kommunism lider av en felsyn. Det är fattigdom de borde bekämpa, inte rikedom.

Som av en händelse råkar det vara dessa lärors motsats - den liberala marknadsekonomin - som visat sig vara överlägsen vad gäller att skapa välstånd och utveckling.

Socialistiska och kommunistiska regimer misslyckas alltid. Vilket beror på att de varken tar hänsyn till den mänskliga naturen eller verkligheten.

Varje gång har det visat sig att sådant inte fungerar i praktiken. Ofta till ett ohyggligt pris för människor, samhälle och miljö.

Att ta från de rika och ge till de fattiga låter kanske som en skojig idé. Den fråga som vänstern dock aldrig besvarar är med vilken rätt.

Med vilken rätt berövar man - utan samtycke - enskilda individer frukterna av deras arbete? Vilken princip rättfärdigar att man tar andra människors egendom?

Svaret är att det inte verkar finnas någon sådan princip. Istället handlar det om flertalets överlägsna våldskapital och makt över individen - som därmed reduceras till undersåte och skatteboskap.

Till skillnad från liberalismen tycks vänstern inte ens ha något i sin ideologi som tillerkänner individen rätt till liv eller säkerhet.

Så lämnar rödskäggen också ett spår av död, förtryck och våld efter sig. Läser man det Kommunistiska Manifestet kan det rent av ses som en direkt instruktionsbok för folkmord, som i Kambodja. It's not a bug, it's a feature.

Att folket eller arbetarna skall äga företagen är en tanke med fallgropar. (Därmed inte sagt att det skulle vara något fel om ett företag drivs av sina anställda, i en fri ekonomi.)

För det första måste detta rimligen ske genom ett representativt system. Bums uppstår då en härskande klass - apparatchiks - naturligtvis knuten till Partiet. Men inte nödvändigtvis kompetent.

En annan invändning är att man då berövar företagandet dess entreprenörer, incitament och dess främsta drivkraft, vinstintresset. Och då är det som regel kört.

Detta är inte bara lösa påståenden - utan historiska erfarenheter av storskaliga ideologiska experiment med hela folk som försökskaniner. Det är så det går när man ersätter samhällets spontana utveckling med dogmer och centralstyrning.

Den anarkistiska vänstern tycks å sin sida ha något slags mer diffus bild av ett samhälle där alla samarbetar och hjälper varandra. Vilket ju är precis vad en fri marknad går ut på - minus vänsterns tvång, våld och misshushållning.

Men kärnan är densamma. Därför är det inget att bli förvånad över när våldsvänstern ägnar sig åt kravaller och åt att tysta och de-plattformera meningsmotståndare. Det ligger i vänsterns natur att försöka få alla att dansa efter dess pipa - varesig de vill eller ej.

Som jag brukar påpeka, så tror jag att de flesta som är vänster snarare är eller börjar som livsstilsvänster än dogmatiskt politisk vänster. Därpå förstärks deras vänsteridentitet av confirmation bias. Sedan kommer de att rösta på och kidnappas av den politiska vänster som är mer hard core.

Genom att försöka förändra samhället med våld ställer den moderna ytterkantsvänstern sig utanför det demokratiska systemet. Vilket är att förneka rättsstaten, principen en man en röst och det enda någorlunda fungerande system som faktiskt tillhandahåller folkvälde.

Kommunism är bara förenlig med demokrati så länge den senare passar dess syften.

Till råga på allt marknadsför sig vänstern som god och snäll. Vilket är att ha stora anspråk - för ett system som varken tillerkänner individen frihet, egendom eller ens rätten till liv.

I ett socialistiskt eller kommunistiskt samhälle finns inget utrymme för avvikande åsikter - eftersom man är fullt och fast övertygade om att man har rätt, historien till trots. Alla skall med.

Däremot är ett sådant samhälle fyllt av medlöpare, angivare, småpåvar, byråkrater och politiska ordningsmän - för att hålla folket på plats. Plus en omfattande övervakningsapparat.

Socialism i allmänhet och kommunism i synnerhet bygger på tvång - eftersom den inte kan acceptera att människor är olika. I dess spår följer förtryck, armod och död.

Vilket säkert är svårt att föreställa sig för dagens unga, som aldrig fick tillfälle att se och uppleva öststatskommunismen. Därför finns en risk för att dess misstag kan komma att upprepas.

Vår splittrade samhällsdebatt – och motreaktionen

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Vår splittrade samhällsdebatt – och motreaktionen »

"Jag har en teori. Det svenska offentliga samtalet håller på att bli allt mer fragmenterat – till den punkt där allt blir så spretigt att inget går att hålla ordning på eller förstå, varpå något slags upplyst normalitet på nytt kan etableras."

Social oro i corona-krisens spår?

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Social oro i corona-krisens spår? »

BLM-oroligheter, kravallvänstern, ökad arbetslöshet, ekonomiska problem, sensationslysten media, nervösa politiker och ungdomar som är uttråkade av corona-krisens alla restriktioner... Vad kan möjligen gå fel?

Att förändra samhället med våld slutar aldrig väl

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Att förändra samhället med våld slutar aldrig väl »

"Våld i grupp ger människor en känsla av att de befrias från enskilt ansvar, att det finns en gemensam fiende, att man går upp i en större sak - och det ger de inblandade en möjlighet att leva ut sina mest primitiva och inte sällan mörka lustar. Vilket är samma mekanismer som kunde observeras i 1930-talets Tyskland - och vid många andra tillfällen i historien."

Att förbjuda nazister är både dumt och farligt

Regeringen vill utreda ett förbud mot rasistiska och nazistiska organisationer. Och Moderaterna vill göra det brottsligt att delta i eller stödja våldsbejakande organisationer.

Båda förslagen är problematiska, fast på lite olika sätt.

Regeringen begår ett misstag om den tänker olagligförklara vissa specifika organisationer.

Till att börja med bör den dörren hållas stängd. I Sverige skall det inte normaliseras att politiker förbjuder organisationer. Sådant medför med nödvändighet en subjektiv bedömning och det är att stiga ut på ett sluttande plan.

Att inskränka föreningsfriheten är inte demokratins verktyg, utan förtryckets. Det är att gå fiendens ärenden, att låta mörkermännen vinna på walk over.

Skall det alls lagstiftas, då skall det lagstiftas mot alla våldsbejakande och/eller anti-demokratiska organisationer. Alla skall behandlas lika. Då skall inte bara NMR förbjudas, utan även grupper ur våldsvänstern och möjligen också vissa muslimska grupperingar.

Men även det kan vara problematiskt. Är man till exempel anti-demokratisk om man är för en konstitutionell republik?

Förbjuder man en organisation, då dyker det snart upp en ny. Nya NMR, typ. Detta kommer att leda till ett ändlöst harvande i rättssystemet - vilket bara kommer att ge mörkermännen gratis uppmärksamhet och publicitet.

Och vad är egentligen en »organisation«? Är det helt självklart att samhällsomstörtande krafter organiserar sig med styrelse, protokoll, årsmöten, revisionsberättelser, organisationsnummer och kommunalt aktivitetsstöd? Naturligtvis inte. Det går lika bra att bränna, misshandla och spränga ändå.

Moderaternas förslag lider delvis av samma problem som regeringens. Plus att det på ett olyckligt sätt upphöjer politiska våldsverkare till något slags martyrer för de egna - vilket är helt kontraproduktivt.

Misshandel, mord, mordbränning, olaga hot med mera är redan olagligt. Förberedelse, stämpling och medhjälp till dessa brott likaså. All lagstiftning som krävs mot de enskilda brottsliga aktiviteterna finns redan. Det handlar snarare om att upprätthålla den.

Det är redan ett problem att man stiftar en massa nya lagar när man inte klarar av att upprätthålla de som redan finns. Vi behöver inte fler lagar - utan mer ordning.

Den typ av lagstiftning som nu föreslås dras även med problemet att två identiska brott kan värderas olika beroende på vem som utfört dem. Så är till exempel redan fallet med hat- och terroristbrott. Vilket i sig är att upphöja gärningsmannens motiv och att behandla människor olika inför lagen.

Om uppsåt föreligger, då måste en demokratisk rättsstat behandla alla lika inför lagen.

In i det längsta höll britterna fast vid denna princip. Man gav inte IRA:s våldsverkare »äran« att bli upphöjda till terrorister - utan dömde dem som de simpla mördare och våldsverkare de var. Genom att låta bli att särbehandla gärningsmännen undvek man också att ge dem en särställning som kunde användas av deras egna för att rättfärdiga eller glorifiera deras gärningar. Detta resonemang tycker jag är värt en del eftertanke.

För övrigt är jag inte helt övertygad om att det i dessa tider av turbulens, inskränkningar av det fria ordet och massövervakning är helt lyckat att dessutom inskränka föreningsfriheten.

Om inte annat för att vi inte vet vem eller vilka som kommer att ha den politiska makten i vårt land om 50, tio, eller fem år. Eller ens i mitten av september. Är det verkligen så klokt att servera framtidens makthavare verktyg som kan användas för att förtrycka folket, på en silverbricka?

Läs även:
• Brottsbalken bör inte underskattas »
• Experter skeptiska till förbud av rasistiska grupper »
• Experter varnar om regeringens förbudsförslag »

Vänstern har en ondskefull attityd

Vänstern har en märklig och obehaglig politisk kultur.

Den tycks grundas i att vänstern inte bara anser sig ha rätt – utan dessutom är fullständigt övertygad om att den själv är god och att alla andra är medvetet och utstuderat onda.

Den »borgerliga« attityden är något mer ödmjuk. Naturligtvis anser sig borgerliga politiker och sympatisörer också ha rätt. Naturligtvis vill de andra väl och naturligtvis vill de skapa ett gott samhälle. Och för många borgerliga framstår vänstern som möjligen välmenande – men naiv, orealistisk, oansvarig och verklighetsfrånvänd snarare än medvetet ond.

Som exempel kan man ta flykting- och migrationsfrågorna. För vänstern är alla som inte samtidigt är för både fri flyktinginvandring och en generell välfärdsstat rasister eller värre. Genom borgerliga glasögon ser de flesta att den ekvationen är problematisk och att här finns praktiska problem på både kort och lång sikt – samtidigt som de kan ha en humanistisk och empatisk människosyn, ofta mer så än vänstern.

Medieutredningen är ett annat exempel. Den föreslår utifrån sitt vänsterperspektiv att bara media som tycker »rätt« (har rätt värdegrund) skall stödjas med skattemedel. I den mån borgerligt sinnade anser att media skall stödjas med offentliga medel – då är de snarare öppna för att detta skall kunna komma alla till del, att alla röster skall ha rätt att höras, att reglerna skall utformas efter objektiva kriterier snarare än subjektiva.

Västern är exkluderande, medan borgerligheten har ett öppnare sinne.

Vänstern har sin historiska grund i klasskampen. I takt med att allt fler svenskar har gått upp i den välmående medelklassen har det blivit svårare för vänstern att hetsa till konfrontation och revolution. Istället försöker den nu finna nya grupper att konstruera något slags kollektivism kring. Vilket ofta blir förvirrat – som med identitetspolitiken, vilken landat i att det i dag bara är nazisterna och vänstern som hänger upp sig på att människor har olika hudfärg.

Vänstern intar gärna en postmodern pose – där inget kan sägas vara sant eller falskt, rätt eller fel. (Vilket är lite märkligt med tanke på att den samtidigt ser världen enbart i svart och vitt.) Möjligen är skälet till detta att den annars inte förmår rättfärdiga sina politiska positioner. Samtidigt har den liberala borgerligheten respekt för fakta och logik. Den vill se en verklighetsbaserad, helst evidensbaserad, politik. Och den tänker (oftare) igenom politikens dynamiska konsekvenser i förväg.

I den mån våld förekommer på den svenska politiska scenen – då kan man vara rätt säker på att det är vänstern eller extrema nationalistiska och rasistiska grupper som är i farten. Den borgerliga människan är betydligt fredligare. Detta märks också genom att vänstern (i vart fall i någon mån) är mer benägen att använda statens tvång och våldsmonopol för att få sin vilja igenom än de borgerliga.

Vänstern vill ändra på människor, medan borgerligheten i möjligaste mån vill lämna människor i fred.

Sedan kompliceras naturligtvis allt det ovanstående av att borgerligheten långsamt håller på att smygsocialiseras, att vika ner sig för vänsterns problemformuleringar och agenda.

Det politiska Sveriges beröringsskräck låter SD vinna på walk over

Diskussionsklimatet i vårt land är märkligt.

När det gäller invandring, integration och flyktingsituationen – så hanteras i princip inte de relaterade sakfrågorna. De flesta är överens om att något slags åtgärder krävs, till exempel vad gäller bostäder och tillträde på arbetsmarknaden. Men ingen tycks ha något konkret att komma med. Nada.

Istället handlar allt om hur man skall förhålla sig till Sverigedemokraterna. Denna meta-debatt tycks just nu vara mer central än de verkliga och viktiga frågorna.

Vänstern tar varje tillfälle i akt att visa sitt avståndstagande mot SD under spektakulära och emellanåt våldsamma former. Men för varje SD-möte de lyckas stoppa eller störa, för varje reklamkampanj för SD som de förstör – ju större sympati tycks väljarna få för just SD. Det finns tydligen en oväntat stark känsla för fair play hos vanligt folk, som menar att mötes- och yttrandefriheten och det demokratiska samhällets spelregler även skall gälla för SD. Kravallvänstern blir då SD:s bästa valarbetare.

Vad gäller den mediala scenen är det uppenbart att de flesta traditionella media och journalister distanserar sig från SD i sak. Men samtidigt är de fullständigt hypnotiserade av SD som fenomen. Allt som rör partiet blir uppblåst i media. På så sätt finns SD nästan alltid i mediekonsumenternas medvetande. Obskyra SD-publikationer på nätet och bloggare som "Julia Caesar" lyfts fram, ges uppmärksamhet och gratisreklam i pressen. Det går inte en dag utan att media ger SD oproportionerligt stort utrymme.

Nu har det uppstått en diskussion om näringslivets relationer till SD. Egentligen är det hela väldigt enkelt. Det som sker i politiken påverkar företagen. Därför vill företagen göra sin röst hörd hos politikerna innan beslut fattas. SD är vågmästare i riksdagen, vilket innebär att de sitter på oerhört mycket makt. Därför är det inte speciellt konstigt att näringslivet lägger fram sin sak även för SD. (Det kanske till och med kan få SD på bättre tankar, då näringslivet som regel är för öppenhet och fri rörlighet.) Detta har orsakat något slags moralpanik från vänster – som åter får det att framstå som att SD är speciella, spännande och utmobbade. Samhällsdebatten fortsätter därmed kretsa  kring SD, vilket i slutändan gynnar dem. 

Mest absurd av allt är Decemberöverenskommelsen. Så länge den gäller, så länge kommer fokus i den svenska samhällsdebatten att ligga på SD. DÖk blockerar inte SD på det sätt som var tänkt, utan sätter partiet i den svenska politikens absoluta mittpunkt. Med DÖk ställer sig M+KD+C+FP+MP+S i SD:s skugga. Samtidigt ifrågasätts dessa partiers respekt för demokratins spelregler. Detta är oerhört obegåvat av de etablerade partierna.

Det är intressant att SD trots allt inte har speciellt mycket att komma med när det gäller till exempel integrationsfrågorna. Ser man till de bostads- och arbetsmarknadspolitiska frågor som följer i invandringens spår, då står SD tomhänta. Men detta diskuteras inte. SD ställs aldrig till svars i sak. Alla andra är nämligen allt för upptagna med att hata dem.

Så de problem som trots allt existerar kring flyktingar, invandring och integration hanteras i många fall inte – på grund av det etablerade Sveriges beröringsskräck inför SD.

Och om man inte ser och hanterar de problem som de facto finns – då framstår det som att SD är de enda som bryr sig och deras kantiga och förenklade "lösningar" som de enda tillgängliga. Då vinner Sverigedemokraterna på walk over.

Vänstern känner och slåss istället för att tänka

En återkommande kommentar om förra bloggposten (om yttrandefriheten, SD:s tunnelbanereklam och vänsterns bristande demokratiska trovärdighet) är att yttrandefriheten bara gäller förhållandet mellan medborgare och stat – inte medborgare emellan.

Naturligtvis skall en privatperson, en tidning, ett företag, en organisation eller annan privat aktör ha rätt att bestämma vad som sägs eller skrivs i mediebärare som de själva äger. (I fallet med SD:s tunnelbanereklam är det dock lite mer komplicerat. Dels eftersom SL är en offentligt ägd verksamhet, dels eftersom SL:s styrelse sagt principiellt ja till politisk reklam i tunnelbanan.)

Det stämmer även att i en strikt tolkning, så handlar rättigheter i grunden om förhållandet mellan medborgare och stat. Men det innebär inte att det skulle vara OK att tysta andra – i det offentliga rummet.

Allt som är lagligt att säga eller skriva skall kunna torgföras på allmän plats. (Sedan är det en annan fråga att den svenska hetslagstiftningen är principiellt problematisk.)

Yttrandefriheten (och mötesfriheten) blir meningslös om den inte kan utnyttjas på grund av att andra stör, vandaliserar och beter sig våldsamt. Därför är det även samhällets uppgift att de facto garantera denna frihet. Det är därför Lars Vilks nu för tiden får ägna sig åt sin konst under polisbeskydd. Det är därför det är förbjudet att ödelägga andras demonstrationer. Detta är en praktiskt nödvändig tillämpning av våra fri- och rättigheter, för att de alls skall kunna utövas.

På samma sätt förväntas staten upprätthålla människors rätt till liv, säkerhet och egendom – vilket är områden där den enskildes rättigheter redan från början utsträcks även till förhållandet människor emellan. (I dessa fall gäller de även i icke-offentliga miljöer och under privata omständigheter.)

I ett vidare perspektiv är demokrati en metod för fair play. Demokratin (speciellt den parlamentariska demokratin) har förvisso sina problem. Men maktutövning genom våld, pöbelvälde och stamvälde har visat sig dras med betydligt värre problem.

(I sammanhanget kan sägas att spänningarna i en demokrati blir större ju mer allomfattande staten blir. Därför skulle det vara en god idé att minska statens, politikernas och byråkratins makt. Men det är en annan diskussion.)

Och om vi betraktar demokratin som fair play – då krävs det att alla beter sig civiliserat. Då skall samma regler gälla för alla. Då skall alla ha samma rätt att framföra sina åsikter. (Till exempel för att söka mandat i allmänna val, för att kritisera makten eller för att bilda opinion i en eller annan fråga.)

Här märker vissa grupper inom vänstern och "extremhögern" ut sig. Om någon försöker stoppa ett möte, hindra någon från att uttrycka sin åsikt eller tar till allmänt våld mot människor som har andra åsikter – då är det oftast vänstern. Vad gäller mord på meningsmotståndare sticker den "extremhöger" som är mer auktoritär än SD ut.

Dessa människor exkluderar därmed sig själva från så väl det demokratiska systemet som från civiliserat mänskligt umgänge. De bryter mot de mest grundläggande av våra lagar och skall lagföras.

Det märkliga är att vänstern har lättare att komma undan med att bete sig svinaktigt än "extremhögern". Den förmodas ha ädla motiv, vilket måste ifrågasättas. Vänstern är ta mig fan inte "god". Själva principen om det klasslösa samhället leder med nödvändighet till förtryck och umbäranden. (Vilket alltid bekräftas av historien, så fort tillfälle bjuds. Och av det faktum att vänsterideologier ligger bakom den markant större delen av den moderna historiens folkmord.)

Det är dessutom ett felslut att tro att man kan bekämpa rasism genom att inskränka andras yttrandefrihet. Detta gäller så väl på ett praktiskt som ett teoretiskt plan. Två fel gör inte ett rätt.

Vänstern tycks varken tänka, analysera eller kunna bete sig vuxet. Den känner och slåss. Vilket är en dålig grund att bygga ett anständigt samhälle på.

[Fotnot: Att ordet "extremhöger" används inom citationstecken beror på att jag har svårt att finna en passande etikett. Den kan dock knappast kategoriseras som "höger" i vanlig mening, eftersom många av dess idéer snarare är socialistiska än konservativa eller kapitalistiska.]

Hur står det till med vänsterns demokratiska värdegrund?

Alternativ tunnelbanereklam:

Welcome to Sweden,

where your freedom of speech

is defined by who you are and what you think.

Where you are free to silence others

if you are many and prepared to be somewhat violent.

Vad är det för fel på folk?

Först gav vänstern SD:s tunnelbanereklam publicitet av en omfattning som inte kan köpas för pengar. Sedan tog dessa "nyttiga idioter" till vandalism i grupp för att riva ner nämnda reklambanderoller. Vilket gav SD:s budskap ännu mer publicitet – och avsändaren ett visst mått av sympati från den del av svenska folket som tycker att yttrandefriheten är ett viktigt värde i en demokratisk stat.

Jag tycker också att SD är ett synnerligen obehagligt parti. Men det är helt absurt när vänstern försöker ge intryck av att försvara det fria, öppna, demokratiska samhället genom att tysta andra. Å andra sidan kanske det inte är det fria, öppna, demokratiska samhället som är vänstermobbens mål?

Det finns lagar som reglerar vad man får säga i Sverige. De är i och för sig principiellt tveksamma och problematiska. Men där går den juridiska gränsen. Fastställd av riksdagen. Om man inte säger eller skriver något olagligt, då skulle man kunna förvänta sig att samhällets institutioner ställer upp för att försvara den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Men på Östermalms tunnelbanestation stod polisen – det statliga våldsmonopolet – i allt väsentligt och tittade på när SD-reklamen slets ner. Varvid staten abdikerade som garant för våra demokratiska fri- och rättigheter.

Hur står det för övrigt till med vänsterns demokratiska värdegrund? Om vissa människor och politiska partier inte får säga vad de vill, inom lagens råmärken – vilka andra fri- och rättigheter är rödskäggen beredda att inskränka? För vilka? Vem skall avgöra vad som får skrivas och sägas i vårt land? Och på vilka grunder?

Tyvärr fruktar jag att så väl vänstern som SD har samma förhållningssätt till demokratin som Turkiets president Erdoğan – att den är som en spårvagn: du åker med tills du nått ditt resmål, sedan kliver du av.

I ett demokratiskt samhälle måste samma regler gälla för alla. Och alla måste garanteras lika fri- och rättigheter. Faller denna princip, då öppnar sig avgrunden. Vilket alla som har så mycket som en skissartad uppfattning om modern historia borde inse.

Vårt lands framtid skall avgöras med argument – inte med knytnävarna.

Granskarna granskade

Ola Sandstigs reportage om Researchgruppen – som stoppades av tidskriften Fokus – publiceras i dag av Dagens Samhälle.

Kanske inte så mycket nytt för oss som följer sådana här saker, men intressant och belysande.

Länk: Granskare som inte tål en granskning »

Därför har radikalvänstern fel!

Denna artikel skall du läsa! Jasenko Selimovic tar radikalvänstern vid hornen:

Er kamp är inte min »

Äntligen någon som höjer sig över bruset och tar en seriös, principiell diskussion.

Detta kan vara början till en mycket intressant kulturdebatt.

Stå upp för yttrande- och mötesfriheten!

Jag noterar att ett antal piratpartister den senaste tiden offentligt givit uttryck för att yttrande- och mötesfriheten skall inskränkas. Fel, dumt och tråkigt – om ni frågar mig. (Nu jobbar jag ju inte för det partiet längre. Så det är kanske inte mitt problem.)

Samtidigt är detta rätt spridda uppfattningar i svensk samhällsdebatt, efter till exempel domen mot konstnären Dan Park och helgens kravaller i Malmö. Det är synnerligen problematiskt.

Sett ur ett praktiskt perspektiv kan jag inte förstå hur man skall kunna bemöta obehagliga och farliga åsikter om man driver dem under jorden. Allt man då åstadkommer är att skapa myter om något slags förtryckt "sanning" och martyrskap. Vilket är exakt det bränsle som driver små nynazistiska sekter.

Sett ur ett principiellt perspektiv har jag mycket svårt att se hur man kan försvara demokratin genom att inskränka den. (Det är lika dumt som att försöka "försvara" ett öppet, demokratiskt samhälle genom att införa massövervakning och urholka rättssäkerheten.) Yttrandefrihet, fri information och mötesfrihet är demokratins syre.

Sedan undrar jag... Var det verkligen den där lilla gruppen nynazister som bråkade i Malmö? Eller var det rödgardisterna? Även om jag inte för en sekund sympatiserar med nynazisterna anser jag att polisen (statens våldsmonopol) gjorde helt rätt som hindrade vänstern från att lyncha deltagarna i ett grundlagsskyddat möte.

Detta inte minst eftersom ett par "martyrer" på ett torg i Malmö skulle ge den lilla obetydliga sekten i fråga det lyft den så hett åtrår. (Nu fick den "bara" massor av publicitet.)

Vi skall inte förbjuda politiska åsikter över huvud taget. Men om man skulle göra det, då måste man väl försöka göra något slags samlad bedömning av respektive läras "farlighet"? Hitler hade ihjäl minst 30 miljoner människor, Stalin 40 miljoner och Mao 60 miljoner. Skulle det därmed inte snarare vara (V) som fick sin yttrande- och mötesfrihet inskränkt? Eller i vart fall (SKP)?

Sverigedemokraternas halmgubbar

Frågan om människor har rätt att leva på andras bekostnad har inget med utlänningar, flyktingar eller invandrare att göra.

Senast jag kollade var Sverigedemokraterna fast förankrade i uppfattningen att den generella välfärdsstaten i princip är bra.

Själv är jag frihetlig hippiehöger. Jag tycker att människor skall få bo var de vill. Men jag tycker inte att folk automatiskt skall ha rätt att leva på andras bekostnad. Oavsett vilka de är.

I det politiska startfältet inför riksdagsvalet är det dock inget parti som har så radikala åsikter. Alla står i varierande grad bakom den generella välfärdsstaten. Vänsterpartister, nymoderater och sverigedemokrater. Alla.

Sverigedemokraterna har med andra ord inget unikt att komma med. De tycker samma sak som alla andra. De är oförmögna att se det större problemet, på samma sätt som alla andra.

Sedan har vi det där med "kulturen".

I princip alla som sysslar med politik är rörande överens om att i Sverige skall rättighetsbaserade och demokratiska principer gälla för alla. Lever man i Sverige – då får man finna sig i att alla har lika rättigheter inför staten, att vi har ett våldsmonopol som hanterar tvister och att vuxna människor har rätt att bestämma över sina egna liv utan tvång från sin omgivning.

Åter igen: Sverigedemokraterna har inget unikt att komma med. Att svenska regler gäller för alla i Sverige är i sig inget kontroversiellt i en allmän politisk kontext. (Även om man kan ha åsikter om många av alla dessa lagar och regler.)

Sverigedemokraterna påstår sig till och med själva ha nolltolerans mot rasism. Så den debatten bör därmed vara stängd.

Sverigedemokraterna bygger halmgubbar, är tämligen mainstream i de flesta frågor och har noll trovärdighet vad gäller ekonomi och samhällsförvaltning.

Sverigedemokraternas största tillgång är att det etablerade politiska Sverige och kravallvänstern förser dem med bränsle för att de skall kunna odla myten om sitt eget martyrskap. Och att media tycks vara besatta av att skriva om metahändelser kring (SD), snarare än att kritiskt granska partiets allmänna politik på ett seriöst sätt.

Sammantaget har Sverigedemokraterna egentligen bara en sak att komma med: Man kan rösta på dem för att man är trött på de gamla partierna och vill ge dem en pungspark.

Det kan jag ge dem. Detta är helt och hållet gammelpartiernas eget fel. Makteliten kan gott ha det.

Synd bara att vårt lands enda missnöjesparti är en avknoppning av den rasistiska, nationalistiska och nazistiska rörelsen. Det är obehagligt och ofräscht.

Och synd att Sverigedemokraterna själva plockat upp så mycket av det som är dåligt hos de etablerade partier de påstår sig stå i opposition till.

Det borde finnas något bättre, smartare och roligare att rösta på för alla som vill ge makten fingret.

Vänstern stökar och bråkar – men har inget att komma med

Den svenska vänstern tycks vara fångad i en bild av sin roll som bråkmakare och rebeller – fast utan visioner.

Att vara vänster är per definition att vara kollektivist. I det perspektivet var klasskamp möjligen en logisk strategi, om än mer fokuserad på konfrontation än på att bygga något som är bra för alla.

Vänsterns kollektivism finns kvar, men tar sig allt mer absurda uttryck. I dag är ras, etnicitet och kön de kollektiva egenskaper som lyfts fram av vänstern.

Som om någon människa skulle vara ansvarig för vilken hudfärg han eller hon råkar födas med. Som om någon skulle kunna välja vilka kulturella referensramar han eller hon råkar uppfostras i. Som om man eller kvinna vore ett val – det ena mer värdefullt, skyddvärt eller "bra" än det andra.

Det rimliga är naturligtvis att varje människa bör bedömas utifrån sina faktiska handlingar, inte beroende på "egenskaper" som den enskilda individen inte kan påverka.

Men vänstern är, per definition, oförmögen att acceptera ett individperspektiv.

Vänstern cementerar i själva verket fast "strukturer" snarare än att riva ner dem.

På så sätt har vi hamnat i en situation där vänstern gör skillnad på folk folk, på samma sätt som till exempel rasister och nationalister gör det. De kollektivistiska lärorna står uppenbart varandra närmare än de flesta vill inse eller erkänna.

Denna position är ett drömläge för dem som vill stöka och obstruera hellre än att presentera något konstruktivt och/eller en positiv vision. Det är en utmärkt mylla för självpåtagen, hemsnickrad indignation och unken morallagstiftning. Och det är en grogrund för våld som politisk metod.

Detta leder oss in i ett samhälle där allt mer av människors vardag blir politiserad. Ett samhälle där ängslig politisk korrekthet sätts före fakta, logik och allas lika rättigheter. Ett samhälle där symbolfrågor tränger ut stora och viktiga frågor, som kanske borde vara de politiskt centrala.

I ett historiskt perspektiv bör man vara uppmärksam på att sådant alltid brukar gå åt helvete.

#stoppavåldet

Länk: Nio kvinnor från Ung Vänster: "RF och AFA är våra kamrater"

Länk: "Varmt tack, extremvänsterns vänner i Ung Vänster!"

Högkonjunktur för upplopp och opportunism

Härom dagen komemnterade DI:s nye politiske chefredaktör, PM Nilsson, upploppen i norra Stockholm så här...

"En underskattad orsak till våldet i Husby mfl ställen är att skadegörelse ibland är väldigt roligt. I en viss ålder och i vissa situationer tycker pojkar att det är lustfyllt och spännande att elda upp och förstöra. Det har nog många av oss erfarit. Och det krävs inte så djupsinniga förklaringar för att förstå det. Bara att rätt personer skäller på rätt sätt och sätter en gräns."

Jag tror att det ligger väldigt mycket i detta. Därmed inte annat sagt än att det som sker utnyttjas av andra krafter. Stenkastarvänstern rycker ut för att trappa upp våldet i klasskampens namn. (Hälften av de gripna i Husby kommer från helt andra stadsdelar och städer.) Nationalrasisterna tar det som sker som ett tecken på att "icke-svenskar" inte går att ha i möblerade rum. Batonghögern vädrar morgonluft. Polisen ser en chans att motivera sin existens och höjda anslag. Media är alldeles till sig. Det råder högkonjunktur för den tjattrande klassen. Alla som har något slags agenda försöker kapitalisera på det som sker.

Och innan man vet ordet av har allt eskalerat och alla tappat perspektivet.

Never Waste a Good Riot!

Läs även: Bränna bilar »

Nyhetssvep

En sverigedemokratisk politiker i Södermanland har utsatts för ett brandattentat. Att kravallvänstern inte inser att det är just sådant här som ökar (sd):s opinionssiffror och bara gör deras "martyrkors" större. Om nu opinionssiffrorna som visar att (sd) krymper stämmer – då är det precis sådant här som verkar i rakt motsatt riktning. (Sd) hade inte kunnat göra det bättre själva. Länk »

På samma sätt som traditionella böcker och papperstidningar arkiveras för framtiden, så tänker man börja arkivera det som skrivs på internet. Men förslaget är blygsamt. Till en början handlar det bara om de största tidningarna och tidskrifterna, etermedia och ett antal myndigheter. Till exempel bloggar omfattas, i vart fall till en början, inte. Om man nu tycker att det som skrivs på weben skall sparas för framtiden – blir det då inte lite märkligt att bara spara material från media som i allt väsentligt redan har sin produktion arkiverad ändå? Jag menar, det är ju på bloggarna man får läsa sådant som gammelmedia missar eller ignorerar. Länk »

På Stockholm all Star Festival på Skeppsholmen har polisen plockat in 105 personer för narkotikabrott. Jag har svårt att tänka mig att det handlar om folk som satt och silade heroin. Med största säkerhet handlar det om människor som rökt lite gräs när de lyssnade på musiken. Det vill säga människor som inte utgör någon fara för någon annan människa. (Det är svårt att tänka sig några fredligare människor än de som bara tagit sig en joint.) Vore det inte bättre om polisen använde sina resurser till att jaga brottslingar som utgör en fara för andra människor? Och sådana saknas liksom inte. Länk »

(Sd) har gjort Sverige råare. Med viss hjälp.

Som så många andra har jag varit frustrerad över sverigedemokraterna. Om man försöker debattera med dem kommer de dragande med halmgubbar, närmast löjliga generaliseringar och dum-arroganta sluggerargument som tar minst lika lång tid att sätta in i rätt sammanhang som att bemöta.

Detta är irriterande i sig. Men det finns annat som är oroande.

Genom att störa (sd)-möten under valrörelsen blev kravallvänstern partiets bästa valarbetare. Genom tramsig och tröttsam vuxenmobbning i riksdagen ger de andra partierna (sd) den air av martyrskap som är partiets själva livsluft. Och när (sd) ständigt särbehandlas, då förvandlas partiets "martyrskap" från myt till en högst reell verklighet – vilket bara ger dem mer vatten på sin kvarn.

Ta det här med att Sveriges Ungsomsorganisationer, LSU, inte släpper in (sd):s ungdomsförbund, SDU, som medlemsorganisation. LSU finansieras i allt väsentligt med skattepengar. SDU är ungdomsförbund till ett politiskt parti som i fria, allmänna, demokratiska val har valts in i Sveriges Riksdag. Om partiets framgångar kan man ha en hel del åsikter. Men det är inte OK att en skattefinansierad verksamhet säger nej till ett riksdagspartis ungdomsförbund, på politiska grunder. (Fotnot: För min del skulle man gärna kunna dra in allt statsstöd till LSU. Då skulle organisationen bli som vilken förening som helst, som kan tacka ja eller nej till aspirerande medlemmar bäst den gitter.)

Det här blir lite som war on terror. Vi offrar våra demokratiska principer med motiveringen att vi försvarar dem. Vilket i förlängningen är det samma som att kapitulera.

Jag förstår att vänstern får spel av att bara tänka på att (sd) sitter i riksdagen. Men nu är det så. Jag gillar det inte heller. Men att mörka krafter flyttar fram sina positioner, det innebär bara att vi andra måste stå starkare vid de värden som de hotar – och inte själva rådda om dessa mörka krafter till trojanska hästar.

Sverigedemokraterna skall behandlas som alla andra. Det borde lära dem ett och annat. Och det skulle innebära att de inte längre kan komma undan med att bara gnälla och posera.

(Och låt SDU för allt i världen bli medlemmar i LSU. Den byråkratskolan kan få vilken normal ungdomsorganisation som helst att dö sotdöden.)

Det stämmer att (sd) – genom sitt intåg i svensk politik – har gjort samhällsklimatet råare. De har aldrig förstått att eller varför principen om lika rättigheter (och skyldigheter) för alla är viktig. De pekar finger mot grupper av människor och ägnar sig åt provocerande generaliseringar. De ägnar sig åt att stigmatisera. De lever på rädsla och skiter ut den som hat.

Men – det är även så att många av motkrafterna, speciellt vänstern, också har gett oss ett råare Sverige genom att medvetet trissa upp insatserna. I en revolutionär kontext, där den sista striden kommer att stå på gatorna, finns det säkert en sjuk logik i detta. Men för alla oss andra – som vill leva i ett fredligt, öppet, tolerant, demokratiskt och rättssäkert Sverige – för oss är vänsterns taktik rena giftet.

Fiendens fiende är inte nödvändigtvis vår vän. I detta fall, uppenbart inte.

Det börjar bli dags för vanligt hyggligt folk att ta tillbaka vårt land från de konfrontativa fanatikerna. Vi har tillräckligt med problem med de "vanliga" politikerna och deras tilltag.

Sluta slåss!

Kan inte kravallvänstern sluta spöa upp sverigedemokrater och att störa deras möten? Snälla?

Bortsett från att sådana tilltag bara ökar människors sympatier för (sd), så är de politiskt märkliga.

Sverigedemokraterna är ett parti som vill ge olika människor olika rättigheter, beroende på vilka de är. Det är naturligtvis allvarligt och farligt. Detta måste kritiseras och diskuteras, så att folk förstår problemet.

Men att ägna sig åt våld mot sverigedemokrater – eller att inskränka (sd):s yttrande- och mötesfrihet – det är att göra exakt samma sak som det man kritiserar dem för. Det vill säga att inskränka människors fri- och rättigheter, beroende på vilka de är.

Skall vi ha en fungerande demokrati i Sverige – då måste demokratins spelregler gälla lika för alla.

Om kravallvänstern inte accepterar det, då är den själv ett hot mot demokratin.