Att förbjuda och tysta det man ogillar?

En tråkig mänsklig egenhet är viljan att förbjuda saker bara för att man ogillar dem.

Det är att sätta sig över andra människors frihet. Det är att förvandla självständigt tänkande medborgare som ansvarar för sina handlingar till omyndiga undersåtar.

Nu talar vi inte om sådant som hotar andras säkerhet eller egendom - utan om företeelser som politiker, mediedrev, aktivister och allehanda moraltanter inte tycker om. Vilket resulterar i morallagstiftning som i sin tur ofta skapar brott utan offer.

Att upphöja sina personliga preferenser till lag (som upprätthålls med tvång) förefaller intolerant, trångsynt och arrogant. Lagen skall - i princip - vara förbehållen att skydda individen mot verkliga övergrepp från andra. Inte för att leka dockskåp med samhället och försöka ändra på folk.

Sedan får folk ha vilken privatmoral de vill. Det är den resandes ensak, så länge hon inte tvingar eller skadar någon annan.

På senare tid har det även blivit vanligt att människor vill förbjuda eller stoppa information som inte passar deras åsikter, förutfattade meningar eller agenda.

Till och med människor och organisationer som traditionellt stått på det fria ordets sida börjar släppa på sina principer, när det gäller information som inte passar deras världsbild.

Ja, det finns en massa knäpp, felaktig och jobbig information där ute. Men det är nog det pris vi måste betala för ett fritt och öppet samhälle. Och man kan inte utesluta att kättare någon gång faktiskt kan ha något att tillföra eller att de vet något som andra ännu inte känner till. Varje yttrande och all information bör därför bedömas på sina egna meriter.

Vi ser alltmer en tendens till att det är andra - inte vi själva - som sätts att bedöma vad som är korrekt, trovärdigt och acceptabelt. Det kan till exempel handla om traditionell media, sociala media, särintressen, människor och organisationer med en politisk dagordning eller politiken själv. De vill bestämma vilken information du skall få ta del av.

I sin nya Digital Services Act vill EU till och med upphöja lämpliga organisationer som företräder »kollektiva intressen« till så kallade Trusted Flaggers - det vill säga statligt godkända nätgranskare, med en direktlina till de sociala plattformarna. Vad kan väl möjligen gå fel?

Det är en oroande tendens att vi själva inte betros med att bedöma tillförlitligheten i den information som möter oss. Dels lägger vi då makten över vad vi får se i andras händer, utan att veta om de har en agenda och i så fall vilken. Dels blir vi då sämre på att själva kritiskt värdera information.

Som min gamle samhällskunskapslärare brukade påpeka »All information har en avsändare. Alla avsändare har ett syfte med sitt budskap.« Det fungerar bra som tumregel.

Låt oss göra ett tankeexperiment: Om någon skulle lyckas censurera allt som anses vara fel, stötande eller på annat sätt olämpligt - blir folket då inte väldigt sårbart om det ändå skulle serveras en stor, fet lögn?

Hur har man över huvud taget föreställt sig att ett samhälle skall kunna utvecklas om inte olika tankar och idéer fritt får prövas mot varandra? Ett samhälle som inte förmår tänka utanför boxen stelnar och stagnerar.

Och hur har de som anser sig själva veta bäst tänkt hantera oliktänkande?

I de gamla kommunistiska öststaterna kunde den som som satte sig upp mot överheten bli av med sitt jobb, kastas ut från sina studier eller rent av stämplas som sinnessjuk. Liknande saker kan faktiskt drabba människor idag, i Sverige. Det finns till och med en svensk konstnär som åker in och ut ur fängelse på grund av sin stötande konst.

Naturligtvis är sådant sällsynt i Sverige. Men det är snarare en grad- än en artskillnad mot hur det är i en totalitär stat. Utopier lämnar inget utrymme för folk att käfta emot, då målet redan är fastslaget.

Nu kommer man inte att lyckas tysta alla besvärande och oönskade röster, även om man försöker. I en uppkopplad värld kommer information alltid att söka sig nya vägar. Och vi har inte en aning om vilka kommunikationskanaler och plattformar som finns om tio år, eller ens om ett år.

Det enklaste är om vi lär oss respektera att människor har olika åsikter, uppfattningar och referensramar. Det är faktiskt bara vår tolkning av vad som yttras som gör oss upprörda. Då är det bättre att välja att vara intresserat analytisk och att värdera information mer i sak än form. Att uppmuntra en saklig diskussion istället för att söka gräl eller kräva deplattformering.

Och om någon envisas med att vara en idiot - då är det främst vederbörandes problem, inte ditt.

Allt skulle bli så mycket bättre om folk tog ansvar för sina egna åsikter och handlingar istället för att försöka styra och ställa över alla andra.