Nostalgi: FRA-striden - en politisk thriller

Det håller på att blåsa upp till en ny strid om rätten till privatliv och privat kommunikation.

EU-kommissionens förslag om Chatcontrol innebär bland annat att AI skall granska innehållet i dina elektroniska meddelanden och molntjänster - för att sedan sända det som flaggas till en ny EU-myndighet, kopplad till Europol. Vad kan möjligen gå fel?

Nu börjar vi närma oss beslut - och du kan läsa mer om förslaget på Chatcontrol.se och Femtejuli.se.

Detta väcker nostalgiska minnen, från FRA-striden. Den är för länge sedan förlorad. Nu har såväl svenska som utländska myndigheter tillgång till FRA:s spaning och man får även spana på svenskar i Sverige. Vilket man lovade aldrig skulle få ske...

Det verkligt intressanta med FRA-striden var inte demonstrationerna, de dramatiska voteringarna eller de nattliga förhandlingarna - utan efterspelet.

När regeringen väl hade vunnit, då smulades all den argumentation den byggt sitt beslut på sönder och man hamnade i en nedåtgående spiral. Det ropades regeringskris och frågan överskuggade allt partierna hellre ville tala om i Almedalen. Demonstrerande MUF:are släpades bort ur statsminister Reinfeldts åsyn av Säpo. »Alla vinner på om debatten lägger sig«, som han sa.

Här kommer ett långt utdrag ur min pamflett Bloggen som politiskt vapen, utgiven i FRA-stridens slut 2008. Rena thrillern i två akter.

Följ med på en nostalgitripp till bloggbävningen 2008:

- o -

FRA – en politisk thriller

Man skall komma ihåg att frågan om FRA inte är ny. Den förbereddes under den förra socialdemokratiska regeringen, innan maktskiftet 2006. Där vållade den strid mellan försvars- och justitiedepartementet. Thomas Bodströms justitiedepartement gick tillfälligt segrande ur den striden – och förslaget hamnade i byrålådan.

Efter maktskiftet togs frågan upp igen av den nya borgerliga regeringen. Det finns mycket som talar för att regeringen trodde att den hade socialdemokraterna med sig. Men det skulle visa sig vara fel. Och precis som under den förra regeringen, så fanns ett motstånd inom justitiedepartementet, under Beatrice Ask som minister. Denna gång skulle dock försvarsdepartementet, med försvarsminister Mikael Odenberg, ta kommandot.

Våren 2007 väcktes allmänhetens intresse för frågan. Då skrev den moderate riksdagsmannen Henrik von Sydow en artikel på DN Debatt som var mycket kritisk till FRA-lagen. Frågan blev snabbt infekterad, inte minst inom moderaterna. Statsminister Fredrik Reinfeldt lade redan då all sin prestige bakom förslaget. Och von Sydow fick veta att han levde.

Frågan bubblade i debatten och på bloggarna. Men rätt snart stod det klart att det skulle bli en minoritetsbordläggning. Trots detta befann sig flera borgerliga riksdagsledamöter i en svår situation. von Sydow lyckades bli utkvittad lagom till omröstningen på grund av ett tandläkarbesök. Centerns Frerick Federley lade ner sin röst. Och hans partikamrat Annie Johansson tyckte att hon var tvingad att rösta med regeringen – på grund av att förslaget nu innehöll ett antal integritetsförstärkningar som hon arbetat hårt med.

Samma dag som omröstningen träffade jag de tre på en bokpresentation som arrangerades av Timbro. Redan då var framförallt centerpartisterna mycket tagna av den hårda och oförsonliga tonen i frågan. Ett år senare skulle von Sydow ha tystnat och Federley och Johansson befinna sig i centrum av en politisk storm av en styrka som vi nästan aldrig upplever här i Sverige.

I bloggosfären hade frågan så här dags i princip kallnat. Det stod tidigt klart att den stora striden var uppskjuten ett år.

Media ägnade sig vid denna tid mest åt att vrida ut så mycket som möjligt ur historien om att arbetsmarknadsministern hade en Kalle Anka-examen från ett amerikanskt låtsasuniversitet.

Nu blev det oroväckande tyst om FRA. I Almedalen 2007 diskuterades mest annat. I gammelmedia rådde total tystnad. Under hösten var det bara en och annan bloggare som, vid enstaka tillfällen, tog upp frågan. Oscar Swartz och piratpartisterna till exempel. Men på det hela taget hände inget av betydelse i frågan under sommaren och hösten.

I början av 2008 började i vart fall jag bli orolig. FRA-frågan såg ut att rinna ut i sanden. Något måste göras. Den 10 januari skrev jag den första i en serie bloggposter där jag argumenterade för att frågan måste upp på dagordningen. Några väckte jag kanske. Andra vaknade säkert av sig själva. Långsamt, långsamt började FRA bli ett ämne i bloggosfären igen. Men det skulle fortfarande gå månader innan något av betydelse skedde.

Fortfarande i slutet av mars var kommentarerna till mina spridda bloggposter om FRA uppgivna. Den första bloggpost jag kan hitta om att protestera, till exempel genom att skriva mail till riksdagens ledamöter och regeringen verkar finnas på min blogg, daterad den 31 mars. Nästa dag lade jag upp en del kampanjprylar (knappar och muggar) mot FRA på Trycktorget. Då skrev även Emma på Opassande en bloggpost där hon uppmanade sina läsare att sända protestmail. Årets första pressklipp om FRA tror jag var Peter J Olssons ledare i Kvällsposten den 7 april. Vid samma tid bloggade centerns riksdagsledamot Annie Johansson om att det börjat komma en del e-post i denna fråga till riksdagen.

Den 17 april körde så Computer Sweden en artikel om att FRA verkligen skulle komma att behandlas i riksdagen under juni månad. Detta får nog anses vara den väckarklocka som behövdes. Nu började allt fler inse att det var skarpt läge. I takt med att allt fler bloggar började ta tag i saken lutade jag mig tillfälligt bakåt, nöjd med att bollen nu var i rullning.

Den 10 maj påbörjade piratpartiets ledare, Rick Falkvinge, en månadslång serie med granskningar av märkligheter och oegentligheter inom FRA på sin blogg. Allt fler tog upp spåret. Man kan nog säga att detta var den första grundliga granskningen av myndigheten i bloggosfären.

Den 31 maj ordnades den första demonstrationen mot FRA. Den hölls på Medborgarplatsen i Stockholm och arrangerades av Piratpartiet.

Vid demonstrationen avslöjade Falkvinge att FRA:s förre överdirektör Anders Wik erkänt att FRA bryter mot lagen. Och samtalet fanns på band. Detta väckte reaktioner i bloggosfären. Men i »gammelmedia« fanns fortfarande inget direkt intresse. I vart fall inte på nyhetsplats.

På Svenska Dagbladets ledarblogg skrev Sanna Rayman om en rapport från centerpartiets »öppenhetsgrupp«. I den slås det fast att alla politiska beslut skall granskas utifrån dessa frågeställningar:

• Ökar det människors frihet och egenmakt?
• Innebär det att individens kontroll över sin vardag och sina villkor stärks?
• Minskar det samtidigt statens och det offentligas makt över individen?

Detta skulle visa sig vara en viktig text, eftersom den fick fart på den interna debatten inom centern. Det framstod som rätt uppenbart att regeringen nu var på väg att göra något som stred mot partiets själ. Allt fler lokalavdelningar i partiet började nu uppmana sina riksdagsledamöter att tänka om. Det interna upproret började nu även sprida sig till folkpartiet.

Rayman var för övrigt en av de tidigaste och klaraste rösterna mot FRA i pressen. Vi är nu inne i juni. Det var två veckor kvar till omröstningen. Och reaktionerna i övriga media lyste än så länge nästan helt med sin frånvaro.

I Dagens PS riktade Timbro-chefen Maria Rankka plötsligt allt ljus på centerriksdagsmannen Fredrick Federley. »Majoriteten är skör. Federley och de andra skulle kunna stoppa förslaget. De har makt i den här frågan. De är makthavare, och jag misstänker att det är just därför de tänker fega ur.«

Med detta väcktes ett konkret hopp om att få minst fyra borgerliga ledamöter att rösta nej. Och Federley, som har näsa för PR, var inte sen att fatta galoppen. Vid denna tid började mina telefonsamtal med honom bli allt fler och allt längre. För min egen del var det nu det klickade till på allvar. Jag började tro att vi skulle kunna vinna det här och jag började gå igenom vilka riksdagsledamöter som kunde tänkas vara på vår sida.

Sydsvenskans och ÖstgötaCorrespondentens ledarsidor hade nu anslutit sig till FRA-motståndet. Metro var bland de första i prasselmedia som körde en artikel på nyhetsplats. Rubriken var »Sverige liknar allt mer en diktatur« och texten speglade främst reaktioner som kommit in från läsare.

Natten till den 8 juni började jag lista riksdagsledamöter som kunde påverkas på min blogg. Samma dag körde Expressen en huvudledare under rubriken »Efterlyses: fyra modiga politiker«. Det var en ödesmättad ledare som ökade trycket på ledamöterna. Den passade även min taktik att vädja till enskilda ledamöter som hand i handske.

Någon dag senare demonstrerade de politiska ungdomsförbunden (utom KDU och Ung Vänster) mot FRA utanför riksdagen. Detta var en viktig markering. Om moderaterna, centern och folkpartiet ville driva igenom lagen, då fick det bli i strid med deras egna ungdomsförbund. Detta bidrog naturligtvis även till att öka trycket på enskilda riksdagsledamöter, speciellt de som kan anses sitta på något slags ungdomsmandat.

En av dem var moderaten Karl Sigfrid. Han brottades nu med sig själv. Å ena sidan kunde han inte rösta för FRA-lagen. Å andra sidan hade han inte ägnat sig åt denna fråga under det gångna året. Att i sista stund komma och berätta att man skall rösta mot regeringen är inte något man gör lättvindigt.

Nu var även nya nätverk som stoppaFRAlagen.nu och Svart Måndag på banan. På Facebook växte FRA-motståndet lavinartat. Wikin FRApedia hade också sett dagens ljus.

Med en vecka kvar till omröstningen rådde fullt kaos hos mig. Jag satt i telefon hela dagarna och mailkorgen svämmade över av meddelanden som jag i bästa fall bara hann kasta ett öga på. Men jag måste erkänna att jag tycker att sådant här är buskul.

Allt fler blickar riktades nu mot riksdagens ledamöter. Birgitta Ohlsson (fp), Sven Bergström (c), Fredrik Malm (fp) och Karl Sigfrid (m) är några som jag lyfte fram som eventuellt möjliga att påverka förutom Federley och Johansson. Jag började själv bli allt mer säker på Sigfrid och hoppfull när det gällde Ohlsson. Det skall även erkännas att jag till en början missade den enda som till slut röstade nej i kammaren – Camilla Lindberg (fp).

Nu hade det plötsligt förts in klara dramaturgiska inslag i frågan. Inte nog med att bilden var satt av liten kille (folkligt motstånd) mot stor kille (regeringen) och den som kämpar för något ädelt mot storebror. Nu började det handla om enskilda ledamöter på allvar. Och frågan var spännande eftersom utgången var oviss. Vi FRA-motståndare började få segervittring och både tempo och tonläge skruvades upp. Den så kallade bloggbävningen blev nu ett faktum.

Fredrick Federley bidrog till att trissa upp stämningen genom att lämna kryptiska besked på sin sidoblogg. »Anmälde mig i går till själva debatten på tisdag och i går skrev jag klart första utkastet till anförande. Det är ett anförande som är långt och som har två olika slut. Vilket jag ska använda kommer jag att klargöra på tisdag under debatten. Det är dagen innan voteringen.«

Jag var nu i närmast daglig kontakt med Federley och började få en känsla av att han skulle hålla hela vägen fram till mål. Jag tror faktiskt att det var hans uppriktiga mål att fälla FRA-lagen. Men med facit i hand kan man konstatera att han och Annie Johansson inte stod pall för det interna trycket i centerns riksdagsgrupp. Mer om detta längre fram.

Den 12 juni krävde Moderata Ungdomsförbundet att »deras« riksdagsledamöter Anna König Jerlmyr, Tomas Tobé, Oskar Öholm, Fredrik Schulte, Patrik Forslund, Anna Bergkvist, Lars Hjälmered och Karl Sigfrid skulle rösta nej. Ur pressmeddelandet »Det finns ingen röstpiska idag. De som säger det gör det för att ha en ursäkt till sina väljare. I Sverige finns det bara en instans som kan stifta lagar. Då kan man inte som lagstiftare skylla ifrån sig bara för att man inte vill ta personligt ansvar för det övervakningssystem man vill skapa...« Jag får erkänna att jag i vart fall var delvis ansvarig för att ha legat på för att MUF skulle gå ut med ett sådant budskap.

Svenska Dagbladets ledarsida gjorde sitt för att hålla hoppet om ett nej vid liv. Och på Sydsvenskan.se förundrades Anders Mildner över att Sverige just då hade två olika mediaverkligheter. På Knuff.se hittade han 1.358 inlägg om FRA. Detta ställde han i relation till hur det såg ut i andra media

»Tidningar och tv har bevakat frågan i så liten utsträckning att folk helt enkelt har missat att vi nu är mindre än en vecka från att införa ett otäckt och oåterkalleligt storebrorssamhälle. Ett sämre betyg för den samhällsbevakande journalistiken går inte att få i Sverige 2008.«

Nu började även ordet spridas om att samla folk till riksdagen inför debatten och omröstningen.

Bloggarna Mattias Svensson och Fredrik »Dyslesbisk« Westerlund släppte Youtube-filmen Döda politiska karriärers sällskap som är lika enkel som genial. De gav helt enkelt den känsloladdade slutscenen ur filmen Döda poeters sällskap en ny svensk text. Kul och fyndigt. Filmen spreds som en löpeld på internet. Den har till dags datum haft drygt 85.000 visningar. På något sätt förstärkte den känslan av att detta var något väldigt stort och ödesmättat. Och så här dags var det en vitamininjektion som många behövde.

Vid denna tid började det även dyka upp debattartiklar i tidningarna. Men fortfarande lyste FRA-frågan i princip med sin frånvaro på nyhetsplats. Allt fler började allt mer högljutt undra vad media sysslade med.

Nu inträffade något som senare skulle bli en följetong och som jag själv skulle bli inblandad i. Datainspektionen fick en anonym anmälan om hur FRA hanterat personuppgifter på ett oegentligt sätt. Det handlade om drygt 100 personer som registrerats av FRA och vars uppgifter sänts vidare till Säpo - trots att det inte verkade finnas någon rimlig grund för detta.

Den 14 juni började medias intresse växa. Man hade rapporterat om den anmälan som jag nämner ovan. Men nu blev även själva FRA-striden och bloggbävningen allt mer intressant. På morgonen denna dag hade Anna Åberg på DN ringt och intervjuat mig. Vid lunchtid låg artikeln uppe i tidningens nätupplaga. Inom ett par dagar skulle medias beröringsskräck inför bloggarna vara som bortblåst. Samma dag gjorde SR Ekot ett inslag som till stor del handlade om dramatiken kring hur olika ledamöter kunde komma att rösta.

Nu började riksdagsledamöterna bli dränkta i e-post, vykort och brev. Även lokala partidistrikt i de borgerliga partierna fick uppleva ett tryck från folk som hörde av sig och protesterade mot FRA-lagen.

Den 16 juni var läget mycket spänt inom centerpartiet. Jag hade fortlöpande kontakter med Federley. Nu blev han och Annie Johansson allt hårdare manglade av parti- och gruppledningen. Förhandlingarna pågick i stort sett dygnet runt. Men jag fick inga signaler om att de skulle vika. Tvärt om verkade det som om det var ja-sidan som var desperat.

Samma kväll avslöjade SVT Rapport att FRA lagrat information om svenskarnas tele- och datatrafik i ungefär tio år i databasen Titan. Och att FRA medvetet dolt sanningen om detta. Dessutom läckte ett internt FRA-dokument ut där ledningen svarar på personalens frågor. I detta kunde man bland annat läsa följande. »Enligt lagförslaget kommer inte någon förhandsprövning av sökbegrepp att ske, inte ens av alla våra svenska parametrar.«

Samma dag släpade Säpo bort medlemmar ur Moderata Ungdomsförbundet som försökte protestera mot FRA-lagen i samband med det nordiska statsministermötet på Göta Kanal. Stämningen började bli riktigt tät och allt fler började ifrågasätta regeringens omdöme. Det blev också klart att regeringen inte skulle dra sig för att ta i med hårdhandskarna för att få igenom sin lag.

Det är natten till tisdagen den 17 juni. Federley och Johansson sitter i möte med grupp- och partiledningen till mitt i natten. Ännu är beskedet att det blir ett nej. Det finns till och med planer på hur hjältarna skall tas emot utanför riksdagshuset, när de kommer ut efter att ha fällt FRA-lagen.

Kritik hade under dagen även börjat komma från utlandet. Privacy International och Europeiska journalistfederationen är två organisationer som engagerat sig för ett nej. Frågor väcktes i Europaparlamentet och utländska media hade börjat rapportera om vad som var på gång.

På tisdag förmiddag flög jag upp från Bryssel till Stockholm. På Arlanda möttes jag av beskedet att centerns riksdagsgrupp, enligt Ekoredaktionen, skulle ha enats om en ja-kompromiss. Jag kastade mig i en taxi och for mot riksdagen. I höjd med Upplands Väsby fick jag kontakt med Federley. Hans besked var att ryktet om ett ja var falskt. Han sade att han skulle gå ut i TT med besked om detta, vilket han också gjorde.

Under förmiddagen hade Karl Sigfrid (m) sänt ut ett mail till sina kollegor i den moderata riksdagsgruppen. Han berättade för dem att han tänkte rösta nej. Ögonblickligen läckte någon av dem hans mail till Politikerbloggen. Andra media plockade upp nyheten, samtidigt som Sigfrid nåddes om ryktet om centerns ja. I telefon kunde jag lugna honom. Inget har förändrats. I vart fall inte ännu.

Framme vid riksdagen hann jag växla ett par ord med honom. Samtidigt som han blev fotograferad av en tidning försökte jag komma med glada tillrop. Han var uppenbarligen orolig inför mötet med riksdagsgruppen klockan 16. Det skulle visa sig att hans oro inte var obefogad.

Allt kändes fortfarande optimistiskt och rimligt mycket under kontroll. Jag blev insläppt i riksdagen av en ledamot som jag känner sedan tidigare och satte upp min dator i ett ledigt rum. Där kunde jag följa debatten via riksdagens interna högtalarsystem. Men jag hade ingen tv, vilket skulle visa sig vara rätt nervpåfrestande.

Debatten började och det blev genast uppenbart att något var på gång. Många av de ledamöter som var uppe i talarstolen filibustrade. De försökte vinna tid. Plötsligt blev jag väldigt nervös. Jag slängde iväg ett SMS till Federley. Han återkom efter en stund med ett rätt kryptiskt meddelande. Jag undrade om allt höll på att gå över styr eller om han bara försökte freda sig från alla som låg på. Nu började en lång och nervpåfrestande väntan.

Klockan 16 inleddes moderaternas gruppmöte. Karl Sigfrid ansätts hårt, men lyckas freda sig i någon mån. Sedan kom SMS:et. Federley och Johansson hade gett upp. Centern skulle komma att rösta ja. Nu blev Sigfrids situation ohållbar. Efter att ha blivit utskälld av partiledaren och utsatt för de andra ledamöternas vrede lämnade han mötet och åkte hem. Han blev utkvittad och fick inte visa sig i riksdagen under onsdagen, då omröstningen skulle ske.

Själv stirrar jag vanmäktigt på meddelandet på min telefon. Det är över.

Ändå kan jag inte ge upp den sista gnuttan hopp. Jag väntar tålmodigt på att Federley skall gå upp i riksdagens talarstol. Under tiden kommer rykten om en återremiss. Jag lägger upp informationen på min blogg i takt med att nya uppgifter flyter in. Situationen känns väldigt rörig och oklar.

När Federley äntrar talarstolen försöker jag förstå att det inte finns något kvar att hoppas på. Ändå följer jag intensivt var enda ord och stavelse. Jag kan alltså bara höra honom, eftersom det inte finns någon tv där jag sitter. Flera gånger undrar jag om han har svimmat.

Så kom då västgötaklimaxen. Federley hulkade i talarstolen. Och den snälle farbror försvarsministern drog fram allt Federley fått order om att önska ur sin magiska svarta hatt. Det var svårt att tro och att ta in.

Det blev alltså återremiss. Först blev jag lite förvirrad av detta besked. Vad betydde det, egentligen? Lite senare på kvällen visste jag. Det skulle bli expressbehandling i försvarsutskottet och beslut i kammaren framåt kvällen onsdag den 18 juni. Vi var grundlurade.

Jag försökte få tag i Karl Sigfrid. Jag hade dåligt samvete för att jag hade medverkat till att sätta honom i en hopplös situation. Men han var oanträffbar. En stund kände jag mig rent orolig för honom. Först flera veckor senare kom jag att tala med honom. Och nu vet jag att han är uppe på banan igen och att han fortsätter bråka om frågor som har med integritet och internets frihet att göra.

Dock lyckades jag ändå reda ut vad som hade skett på det moderata gruppmötet. Man hade gått oerhört hårt fram mot Sigfrid. Ångande ilsken lade jag upp en bloggpost om detta samma kväll. Den bild jag gav har sedan bekräftats av ett långt inslag i SVT Agenda nu i höst. (Detta inslag fick stort genomslag, så SVT får för husfridens skull fortsätta att hävda att det är deras avslöjande.)

Onsdagen den 18 juni pågick demonstrationer mot FRA utanför riksdagen. Unga moderater stod sida vid sida med SSU:are. LUF:are och anarkister. Journalister. Piratpartister. In i det sista försökte de protestera. Det finns filmer om detta på Youtube. Det är mäktigt.

Under dagen gick allt som man kunde förutse. FRA-lagen återremitterades till försvarsutskottet. Där skedde en blixtbehandling. På ungefär 20 minuter hängde man på ett antal »integritetsskydd« som inte kändes speciellt meningsfulla. Men vad gäller själva lagen hade inte en bokstav ändrats, inte ett kommatecken flyttats.

Jag blev intervjuad av DN och uttryckte mig... mustigt.

På sin blogg försökte Fredrick Federley försvara sitt och Annie Johanssons beslut. Det gick inte så bra. Hans läsare fullständigt slet honom i stycken i kommentarerna.

I ett sista tappert försök att hålla fanan högt skrev jag en bloggpost om att det snarare var Reinfeldt, Tolgfors och de borgerliga gruppledarna som var bovarna än Federley och Johansson, som ju i vart fall försökte göra motstånd. Jag skrev även något om att det vore klädsamt om folk hyfsade tonen i diskussionen, även om vi alla naturligtvis är grymt besvikna.

Sedan kom nyckelvoteringen, samtidigt som Sverige spelade landskamp i fotboll. FRA-lagen med dess nya tillägg, FRA 1.01, godkändes av riksdagen. Den folkpartistiska ledamoten Camilla Lindberg (som skulle visa sig vara gammal frihetsfrontare) röstade nej. Hennes partikamrat Birgitta Ohlsson avstod. Karl Sigfrid var tvångsutkvittad.

Nu blev jag bara argare. Det hade gått att ro det här i hamn. Det är ju fan att alla människor jag får för mig att rösta på alltid blir tokiga. (Jag hade kryssat Fredrick Federley i riksdagsvalet 2006. Jag är fortfarande inte säker på om jag någonsin kommer att rösta i ett riksdagsval igen.)

Men tro nu inte att historien slutar här. Dramatiken hade bara börjat, vilket jag än så länge var ovetande om.

Akt två skulle börja redan nästa morgon, den 19 juni, då Emma på bloggen Opassande, Niklas Svensson på Politikerbloggen och jag skulle vara med i sändningarna från den EM-studio som TV4 byggt upp i Kungsträdgården.

Vid sex-tiden på morgonen torsdag den 19 juni träffade jag för första och hitintills enda gången FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson. Vi sminkades samtidigt för TV4:s morgonsoffa. Nicklas Svensson från Politikerbloggen och TV4 var på Åkesson med massor av frågor medan vi väntade på att gå i sändning. (Åkesson skulle vara med i inslaget innan oss bloggare.) Jag försökte bedöma Åkesson. Prudentlig, snustorr, totalt humorbefriad i tjänsten. Med en antydan till sävlighet som, märkligt nog, gav ett lite farligt intryck.

Plötsligt var jag ensam med Åkesson. Vi utbytte först några meningslösa kommentarer om väder och vind. Sedan frågade jag honom om jag skulle kunna bli utsatt för FRA:s avlyssning. Åkesson svarade att jag, som person, inte kunde bli ett spaningsobjekt.

Men plötsligt fick jag ur honom att den information som finns i mina mail och telefonsamtal från min bas i Bryssel hem till Sverige eventuellt skulle kunna vara intressant. Detta var hårklyverier av klass. Jag skulle alltså kunna bli avlyssnad, men avlyssningen skulle inte rikta sig mot mig utan mot det jag skriver och säger.

Åkesson gick iväg till sitt inslag och jag började direkt formulera en bloggpost i huvudet. Den finns publicerad på min blogg den 19 juni. Och den gav i vart fall visst eko i media.

I morgonprogrammet lyckades Emma och jag göra rätt klart att gårdagens charader var en bluff. Inget hade ändrats i lagen. Allt av betydelse var som innan den 17 juni. Det handlade fortfarande om automatiserad massavlyssning av svenska folket. Och de tillägg som riksdagen beslutat om var mest julgrans-pynt. Jag tror att detta budskap gick fram ovanligt väl.

På planet på väg tillbaka till Bryssel samma eftermiddag försökte jag hinna i kapp vad som skrivits i tidningarna. Jag upptäckte snabbt att många journalister och ledarskribenter var precis lika uppgivet irriterade som jag. I Expressen skrev Isobel Hadley-Kamptz en ångande ilsken ledare. Hon pekade ut 15 förment liberala riksdagsledamöter som svikit. Hon skrev bland annat »Jag vet inte om jag någonsin kommer att rösta igen. I går kväll tryckte riksdagsledamöterna slutligen på rätt knappar och upphävde flera av de mest grundläggande medborgerliga rättigheterna. Staten får totalkoll på våra hela liv. Och ändå är det inte det värsta. (...) Men den verkliga sorgen känner jag inför de politiska partierna. Nu har vi ju fått se hur de fungerar.«

Jag blir så där arg igen, bara av att skriva om dessa dagar.

Den närmaste tiden var fylld av bittra kommentarer på bloggarna och landets ledarsidor. Stämningen var dålig och tonen rätt oförsonlig.

Clarence Crafoord och Gunnar Strömmer vid Centrum för Rättvisa meddelade att de tänkte ta FRA-frågan till Europadomstolen. Så mycket mer konkret hände inte nu när landet var på väg mot första sommarsvackan innan Almedalen. Men media gick fortfarande på högvarv och bloggosfären gick på rent adrenalin. Nu fanns en lucka som jag kunde använda för att släppa en annan bomb – Mikko-rapporten om bloggreglering i Europaparlamentet, som jag tar upp i mitt förra exempel. Alla högg hårt och direkt. Det är inte omöjligt att den stackars Marianne Mikko fick ta emot en hel del oförlöst frustration efter nederlaget i FRA-frågan.

Den 25 juni lyckades så statsminister Fredrik Reinfeldt reta upp alla igen genom sitt famösa och rätt okänsliga uttalande om att »Alla tjänar på om debatten lägger sig.« Resultatet blev som bekant det rakt motsatta. Till och med FRA-anhängare började höja på ögonbrynen över regeringens sällsynt dåliga hantering av frågan. En förtroendekris var under uppsegling och den svenska borgerligheten var uppenbart skakad. Den 26 juni löd rubriken på DN:s huvudledare »Regering i kris«.

Kring månadsskiftet förekom en del demonstrationer mot FRA runt om i landet. Och Expressen startade sin mailkampanj i frågan riktad mot de riksdagsledamöter som röstat för lagen.

Bland andra försvarsminister Tolgfors försökte tappert försvara FRA-lagen i tidningschattar och debattartiklar. Men på något sätt blev det bara värre för varje gång han öppnade munnen. Statsministern förföljdes fortfarande av media i frågan. Det syntes i tv-intervjuerna att han var skärrad och stressad. Och i Almedalen, om inte förr, fick regeringen helt klart för sig att FRA är en fråga med potential att helt överskugga allt annat som ministrarna hellre vill tala om.

I samband med Almedalsveckan fick för övrigt bloggaren Oscar Swartz PR-firman Primes och Politikerbloggens pris för bästa medborgarjournalistik. Detta som ett bevis på hans långvariga bevakning av integritetsfrågorna.

Regeringen fortsatte att få usel press och kunde bara sucka uppgivet när det stöd den fick kom från människor som den förre sovjetiske spionen Stig Bergling. Och SR Ekot kunde avslöja att FRA registrerat pastor Ulf Ekman i Livets ord. Allt var på väg från att vara dåligt till att bli sämre för regeringen.

Just uppgiften om avlyssningen av Pastor Ekman var intressant. Den kom från den anonyma anmälan mot FRA som lämnats in till datainspektionen. Ekot hade alltså listan. På min blogg krävde jag att den skulle offentliggöras.

Anmälan och listan på de 103 svenskar som avlyssnats på lösa och felaktiga grunder fanns även hos SVT. I tv-nyheterna intervjuade man några av dem, som inte för sitt liv kunde begripa varför FRA spanat på dem. Jag hade även skäl att tro att listan fanns på flera andra redaktioner.

Torsdagen den 17 juni gjorde jag en dagsutflykt från Bryssel till Köln. Jag funderade en hel del på den framtida strategin. Regeringen hade fått vad den förtjänade. Men hur länge skulle det fortsätta blåsa? Nu gick vi in i industrisemesterns djupaste fas och allt färre röster hördes om FRA. Jag kom inte på något bra svar.

Åter i Bryssel på kvällen hade jag fått ett mail som stack ut från mängden. Jag trodde knappt mina ögon.

Plötsligt hade anmälan till Datainspektionen inklusive listan på de 103 avlyssnade svenskarna hamnat i mitt knä. Till och med bilagorna, med exempel på de nippriga spaningsuppslag som FRA sänt till Säpo fanns med. Nu var det match igen!

Min första tanke var att detta måste räcka igenom den värsta sommartorkan i media. Jag kunde och skulle inte släppa allt på en gång.

Först ett samtal med min jurist. Detta skulle inte bli riskfritt. Men dokumenten hade vad som i media brukar beskrivas som »ett oavvisligt allmänintresse«. Och media var uppenbarligen inte intresserade av att publicera den. I vart fall inte just då.

Natten till fredagen den 18 juli publicerade jag ett antal exempel på de spaningsuppslag som nämns ovan. Jag upprepade även kravet på att media skulle publicera hela listan. Detta väckte en del intresse i bloggkretsar.

Vid lunchtid på fredagen lade jag så ut hela listan på de 103 personerna. Den svåra frågan var om jag skulle maska bort uppgifter som personnummer, som förekom i vissa fall. Efter att ha lämnat de övriga uppgifterna på några av personerna till en bekant kunde han genom öppna källor på nätet sätta personnummer på dem inom 15 minuter. Det avgjorde saken. Jag skulle publicera listan som den var, vilket skulle öka trovärdigheten.

Det tog skruv. Min postning spred sig snabbt i bloggosfären och omedelbart sköt antalet besök på min blogg i höjden. Däremot förbigicks publiceringen med tystnad i nästan all »gammelmedia«. Gissningsvis var de sura för att jag gjort något som de inte vågat eller hunnit göra. Jag tror att det bara var Expressen som skrev om det. Och inte speciellt vänligt.

Flera av de 103 personerna på listan hörde sedan av sig till mig. Ingen av dem jag talat med har dock varit arg på mig. Däremot har de haft en del saker att säga om FRA som inte lämpar sig att återge i tryck.

Denna bloggpost ledde även till att jag drog på mig mycket eld från FRA-anhängare. En del kommentarer på min blogg framöver skulle vara direkt hatiska, obalanserade och oroväckande. Detta hade jag i och för sig räknat med. Men jag skall erkänna att en del av dem ändå kändes lite obehagliga.

Samtidigt möttes jag av mycket sympati. Nu hade FRA-avlyssningen fått ett ansikte. 103 ansikten, närmare bestämt. Med den samlade mängden läsare hos mig och andra bloggar som tog upp tråden är det inte förvånande att många läsare kände igen något eller några namn på listan. Det är också viktigt att komma ihåg att denna lista bara är toppen av ett isberg.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet lördag den 19 juli kommenterade FRA-chefen, Ingvar Åkesson, listan. Han skrev att ingen av personerna på den hade blivit telefonavlyssnad. Istället handlade det om »överskottsinformation«. Varför detta tunna och meningslösa material överlämnats till Säpo som spaningsuppslag förklarade han dock inte.

Det är också ett mysterium hur Åkesson kunde kommentera de 103 personerna – om det inte är så att FRA låter bli att gallra ut felaktiga, meningslösa och tramsiga uppgifter ur sitt register.

Måndag den 21 juli publicerade jag så själva anmälan till Datainspektionen i faximil och med textutdrag. Två textavsnitt förtjänar att citeras.

»Av rapportmottagarnas tjänsteanteckningar framgick emellertid att många personer, vars förehavanden och kontakter som FRA regelmässigt rapporterade, inte var föremål för Säkerhetspolisens intresse. Hela materialet gav dessutom intryck av att vara en svepande form av spaning utan tydligt fokus.«

Det är uppseendeväckande. Och det blir värre.

»Jag har förfogat över dessa uppgifter en tid, utan att riktigt veta vart jag ska vända mig. Vid ett tillfälle var jag på väg att kontakta Försvarets Underrättelsenämnd, som jag förstått har det övergripande tillsynsansvaret för FRA:s verksamhet. Jag blev dock bestämt avrådd av en jurist inom polisväsendet, som menade att det fanns stor risk att frågan aldrig skulle utredas om den hamnade på Underrättelsenämndens bord. Om FRA faktiskt agerat olämpligt skulle ju detta även drabba nämnden och dess ordförande, som rimligtvis borde ha upptäckt denna rapportering för länge sedan.«

Vilket naturligtvis väcker en del frågor om hur effektiva de av riksdagen utsedda kontrollorgan egentligen är.

Nu kände jag att FRA-frågan fått lite färg på kinderna igen. Och kritiken mot regeringen bara fortsatte på ledarsidor och i bloggosfären.

I media presenterade Åkesson en del motspinn och försökte göra PR för sin verksamhet. Men det verkar som om mycket föll på hälleberget.

Torsdag den 24 juli publicerade jag så ett av de exempel på spaningsuppslag som FRA överlämnat till Säpo och som bifogats anmälan till Datainspektionen. Jag valde att lägga ut det i faksimil, så att alla kunde se originalet. Bland uppgifterna fanns ett antal ryska telefonnummer och dokumentet är daterat 1996. Detta föranledde mig att ställa den inte allt för långsökta frågan om detta var ett bevis på att FRA spanat i kabel redan då? Vilket i så fall skulle vara ett klart övertramp.

I övrigt innehöll dokumentet samma trams som jag tidigare publicerat exempel på. Någon svensk skulle vara expert vid restaureringen av ett hotell. Någon annan hade blivit inbjuden till affärsförhandlingar om något bygge. Ett tredje exempel gällde två herrar som skulle åka till S:t Petersburg för att medverka i genomförandet av ett investeringsprojekt. Helt enkelt saker som man kan undra varför vi skall lägga skattepengar och Säpos tid på.

I papprets övre vänstra hörn stod ordet »HEMLIG« vilket jag mest tyckte förstärkte den fåniga helhetsbilden.

Sedan small det till igen. Måndag den 28 juli väcktes jag av det första i en strid ström av telefonsamtal från media. FRA:s generaldirektör hade JK-anmält mig. För yttrandefrihetsbrott. Det handlade naturligtvis om det sist publicerade dokumentet. Sekretesslagen 2:2. Hot mot rikets säkerhet.

Min första reaktion var att börja skratta. Hur korkad kan karln vara? Här har jag försökt hålla FRA-brasan vid liv under sommaren – och så kommer självaste generaldirektören och häller en hel balja bensin på elden. Man tackar och tar emot!

Och symbolvärdet i att försöka hugga huvudet av en budbärare som vill avslöja oegentligheter skall inte heller underskattas.

Att göra något så korkat som Åkesson just gjort i slutet av juli, när alla media skriker efter något nytt att skriva om är kanske inte heller så väl genomtänkt. Mediegenomslaget blev massivt. Jag tror det är enklare att räkna upp de tidningar och nyhetskanaler som inte rapporterade om saken än de som gjorde det. I stort sett hela dagen hade jag olika journalister i telefon.

Sådana dagar är lite som att åka torktumlare. Men dramatiken skulle öka framåt kvällskvisten, då jag skulle flyga upp till Stockholm från Bryssel.

För att inte röja källan får jag nu uttrycka mig lite försiktigt. Men en knapp timma innan planet skulle lyfta blev jag uppringd av polisen i ett grannland till Sverige. Beskedet var att jag skulle gripas för befattning med olaga handling vid min ankomst till Arlanda. Jag skulle i vart fall plockas in för att höras upplysningsvis. Detta hade upprört uppgiftslämnaren väldigt.

Man kan säga att jag blev lite paff. Och det var ont om tid. Jag var redan incheckad och på flygplatsen i Byssel. Vad göra? Tja, anfall är bästa försvar. Så jag lade helt enkelt ut uppgiften på min blogg.

Sedan ringde jag Interpol, som vare sig kunde säga bu eller bä. De tog i sin tur kontakt med polisen på Arlanda, som ringde upp mig. Där sade man att i vart fall de inte hade fått något besked om att omhänderta mig ännu. Men det kunde mycket väl vara en uppgift för kriminalen eller Säpo – och i så fall var det inte konstigt om de inte visste. Allt detta bloggade jag upp innan jag gick ombord på planet.

Min enkla tanke var att om de är så jävla dumma att de syr in mig, då får det väl vara så. Hur illa kan det vara att bli inlåst och förhörd ett tag? Och hur tror de i så fall att andra kommer att reagera på det?

Allt kändes fullständigt absurt. Som en riktigt dålig spionfilm, ungefär. Under resans gång blev jag allt mer irriterad. Vill de ha krig, då skall de få det.

När planet landat på Arlanda slog jag på min telefon. Den ringde omedelbart. Det var Expressen som ville att jag skulle hålla linjen öppen tills jag var i något slags säkerhet. Vad jag förstår så bandades sedan hela min vandring från slutet av F-piren till tullfiltret.

Ingen polis syntes dock till. Jag vet än i dag inte om det berodde på att myndigheterna backat inför det buller som jag just hade ställt till med eller om det var något annat.

När jag kom ut från airside till den öppna ankomsthallen möttes jag av folk från Frihetsfronten och Piratpartiet. Piratpartisterna till och med direktsände min ankomst på internet. Omtumlande och rörande. Sedan ringde fler media och bekanta än jag kan komma ihåg för att kolla om jag fortfarande var på fri fot.

Vissa resor minns man mer än andra.

Framåt midnatt slog jag på min dator igen. Man skulle kunna uttrycka det som att jag hade fått en hel del mail.

Wille Faler i London hade tagit ett kul initiativ. Inspirerad av en av nyckelscenerna i filmen Spartacus hade han lagt upp det förargelseväckande dokumentet under rubriken »Jag är också Henrik Alexandersson!« på sin blogg. Många andra bloggare skulle snabbt följa hans exempel.

Någon hade föreslagit en insamling till mitt försvar. Bland andra bloggaren Johan Ingerö tog upp tråden och uppmanade folk att sätta in det i sammanhanget lämpliga beloppet 103 kronor genom donationsknappen på min blogg. Det skulle totalt bli runt 7.000 kr, vilket jag skall hälsa glädjer min advokat.

När jag tog en titt på besöksstatistiken visade det sig att jag haft ungefär 40.000 besök av 20.000 unika besökare på min blogg detta dygn fram till midnatt.

Även mängden hatiska, oförskämda och obalanserade utbrott i kommentarsfälten på bloggen ökade dramatiskt vid denna tid. Liksom, naturligtvis, de glada tillropen.

Det är här på sin plats att än en gång tacka alla som ställde upp på min sida under detta vansinniga dygn.

Det skulle sedan visa sig att FRA begått ett misstag när de JK-anmälde mig. Min blogg har inte utgivningsbevis. Alltså har JK inget med saken att göra. Istället överlämnades ärendet till Internationella Åklagarkammaren i Stockholm, som har hand om säkerhets- och terroristmål. Även denna miss från FRA:s sida väckte en del uppmärksamhet i media.

De dagar jag var i Stockholm kändes en aning stressande. Om det nu var så att jag skulle bli inplockad av polisen – då kanske det skulle ske vid någon annan tidpunkt, när vi hade garden nere. Till slut fick jag dock tag i en tjänstgörande åklagare på en annars rätt semestertom åklagarkammare. På min fråga om det förelåg några restriktioner blev svaret nej och åklagaren fick numret till min advokat för fortsatta kontakter. När detta skrivs, fyra månader senare, har jag ännu inte fått några närmare besked om vad som kommer att hända.

Innan vi lämnar »FRA 103« tänker jag tillåta mig en liten spekulation. Relationen mellan FRA och Säpo är inte den bästa. I sitt remissvar tar Säpo öppet ställning mot FRA-lagen. Av det material som bifogades anmälan till Datainspektionen kan man lätt dra slutsatsen att FRA har dränkt Säpo i en massa meningslösa och tramsiga spaningsuppslag under lång tid. Och uppgifterna i anmälan kommer ju ur Rikspolisstyrelsens arkiv. Det verkar därför inte helt orimligt att den anonyma anmälan faktiskt kommer från Säpo. Och med tanke på att de kopior som jag och media har fått inte har någon stämpel som tyder på diarieföring hos Datainspektionen – så är det knappast därifrån, utan snarare från anmälaren själv, som kopiorna har spridits. Det om detta.

Inför Pride-veckan i Stockholm uppmärksammades att FRA har sin egen variant av personuppgiftslagen. Den tillåter myndigheten att använda parametrar som religion, politisk uppfattning och sexuella preferenser i sin spaning. Avslöjandet engagerade fler människor i frågan.

Den 4 augusti skrev 14 moderata kommunalpolitiker en artikel om FRA på DN Debatt. De krävde att FRA-lagen rivs upp – och att regeringen skall återkomma med ett förslag till signalspaning som inte bygger på massavlyssning av hela svenska folket.

Nu gick semestertiderna mot sitt slut och debatten började få fart igen. Under sensommaren har även juristen Mark Klamberg (gift med Birgitta Ohlsson) blivit en allt viktigare kritiker av FRA-lagen. Med juristens grundlighet har han ställt otaliga giftiga, väl underbyggda och knepiga frågor som på allvar har utmanat regeringen i frågan.

I samband med EU:s möte med justitieministrarna i Nice kom de brittiska tidningarna The Daily Telegraph och The Guardian över ett intressant papper från EU:s »framtidsgrupp«. Gruppen består av representanter för Tyskland, Frankrike, Sverige, Portugal, Tjeckien och Slovenien.

Dokumentet talar om att alla länder i unionen skall ha »anti-terrorist-center«. Från dessa skall information sändas in till EU:s analys- och underrättelsecenter, SitCen, i Bryssel. Här slås även fast att det skall bli lättare för medlemsstater att dela information och få ut underrättelsematerial från andra EU-länder. Vidare skriver man att »It appears that this sector cannot be managed politically by individual member states.«

Om dokumentets namn – »Freedom, Security, Privacy - European Home Affairs in an Open World« – är luddigt, så är innehållet mer konkret. Här finns inte bara en möjlighet att byta information länderna emellan. Det uppmuntras och har fått namnet »konvergensprincipen«.

Det handlar alltså om att bygga upp en ny säkerhetsbyråkrati i EU. Detta kan mycket väl komma att ske under det svenska ordförandeskapet 2009. En relevant fråga är om det kan ha något att göra med statsministerns benhårda linje i FRA-frågan?

Nåväl. Det lågintensiva ställningskriget om FRA fortsatte. Den moderate partisekreteraren Per Schlingmann fick mer uppmärksamhet än han kanske hade tänkt sig när han i ett internt brev uppmanade sitt partis företrädare att börja kalla FRA-lagen för »antiterrorlagen«. Nyheten presenterades först av Politikerbloggen. Samma blogg uppmärksammade även när den moderata riksdagsgruppen tillbringade en dag hos FRA på Lovön.

I mitten av augusti fick jag signaler om att något var på gång i centerpartiet. Och torsdag den 21:a kom partiets utspel om att bara internettrafik mellan andra länder som passerar Sverige skall få avlyssnas. »Signalspaning som börjar eller slutar i Sverige ska inte tillåtas.« Det skulle dock bli svårt att få veta hur detta praktiskt var tänkt att gå till. Inget konkret fanns fäst på papper. Beskeden var motstridiga. Och grundproblemet, att all trafik ändå förs över till FRA (för selektering) verkade man inte komma runt. Mark Klamberg beskrev det hela på sin blogg som en splittrings- och avledningsmanöver. Utspelet skulle snart vara glömt. Centerpartiet skulle fortsätta att lida av inre konvulsioner.

I radio påstod försvarsministern att »centerns senaste utspel om FRA är helt i enlighet med regeringens plan«. Man kan undra vilken plan.

I slutet av augusti och början av september var det dags för svenska folket att lära sig ordet »sociogram«. Efter en del grävande av Mark Klamberg klarnade bilden av FRA:s sökningar. Ofta behöver man inte ens gå in i olika meddelanden för att spana. Det räcker med att se vem som kommunicerar med vem. Detta är naturligtvis ett verktyg som är som gjort för åsiktsregistrering. Uppgiften fick stor uppmärksamhet.

Vid denna tid utsattes jag för något som jag fortfarande inte vet om det var ett dumt skämt eller ett allvarligt försök till desinformation. Jag fick ett anonymt brev med något som till synes var en begäran från Åkesson på FRA om att alla bloggare som publicerat det dokument som jag JK-anmäldes för skulle registreras i olika sökdatabaser. Dokumentet gav motstridiga signaler. Tillsammans med en av de stora tidningarna försökte jag gå till botten med det hela. Både de och jag kom fram till att brevet inte kunde vara äkta.

Frågan är dock, ifall det handlar om desinformation, vad syftet var? Ett alternativ skulle kunna vara att det handlade om att lura mig och andra FRA-kritiker att publicera något som senare skulle avslöjas vara falskt. På så sätt skulle vår trovärdighet kunna skadas. Om detta kan vi dock bara spekulera.

Den 14 september sände SVT ett Rapport Special om FRA. Det gav en intressant överblick. Dock hade man klippt sönder ett uttalande av utrikesminister Bildt så att det blev missvisande. Vilket naturligtvis blev det bestående intrycket av programmet för många.

Då blev SVT Agenda samma kväll mer förödande för moderaterna och statsministern. Programmet inleddes med ett långt inslag om hur det gick till när den moderate riksdagsledamoten Karl Sigfrid tvingades kvitta ut sig inför omröstningen om FRA-lagen den 18 juni. Det var verkligen ingen vacker bild som förmedlades från den moderata riksdagsgruppens möte. Inslaget bekräftade i allt väsentligt de uppgifter som jag hade publicerat på min blogg redan samma kväll som mötet ägde rum. I Agendas studio medverkade sedan moderaternas partisekreterare, som blev hårt ansatt och som inte direkt framstod i god dager.

I samband med riksdagens öppnande den 16 september genomfördes demonstrationer mot FRA-lagen i Stockholm och på andra platser. Tyvärr splittrades aktiviteterna i Stockholm upp på två arrangemang, vilket resulterade i lite lägre uppslutning än man hoppats. På demonstrationen på Sergels Torg, där jag talade, hade man dock en väldigt lång och imponerande talarlista. Där fanns också deltagare från hela det politiska spektrat.

Några dagar senare hade magasinet Fokus en special om spelet bakom FRA-lagen. Utan att gå in närmare i detaljer kan man konstatera att det tidigt fanns tecken på att regeringen höll på att ta sig vatten över huvudet. Bilden av en orutinerad regering som målar in sig i ett hörn är rätt tydlig.

Den 24 september kom så uppgifter om möten om FRA inom och mellan de borgerliga partierna. Det var uppenbart att något nytt var på gång.

Nästa dag kallades den moderata riksdagsgruppen till möte med bara någon timmas varsel. På dagordningen stod en enda punkt: Signalspaning.

Så dags hade jag redan talat med folkpartisten Camilla Lindberg, som hade förhandlat fram den nya kompromissen, FRA 2.0, med regeringen.

Detta är i stora delar ett nytt förslag. Till exempel skall en domstol avgöra vad FRA skall få spana på. »FRA-shopen« där olika myndigheter kunnat lägga in beställningar om avlyssning skall stängas. Men samtidigt kvarstår det grundläggande problemet: All tele- och datatrafik som passerar landets gränser skall överföras till staten för sållning och analys.

Dessutom dras denna fråga i skrivande stund i långbänk av regeringen. Och det kommer oroväckande tecken från försvarsdepartementet som tyder på att kompromissen är på väg att vattnas ur.

Ett problem är naturligtvis att den nya kompromissen splittrar FRA-motståndet. Vissa kritiker har köpt kompromissen, andra inte. (Själv känner jag en viss tveksamhet till om man verkligen kommer att få något bättre än det som nu ligger på bordet om man börjar om från början. En lösning vore i och för sig att lägga ner FRA och ge den rent militära signalspaningen till den militära underrättelsetjänsten och resten av den legitima avlyssningen som rör rikets säkerhet till Säpo.)

Propositionen sägs inte komma under 2008. Frågan är dock om det är så mycket bättre för regeringen om den kommer våren 2009, med en ny debatt och votering mitt under EU-valrörelsen. Möjligen finns ett litet fönster i början av året. Men om det vet vi inget ännu.

Vi vet dock att det finns två riksdagsmotioner om att riva upp FRA-lagen. Och vi vet att Camilla Lindberg (fp) är beredd att samla röster för att stödja dessa om hon ser att regeringen försöker luras vad gäller kompromissen.

Under hösten har dessutom de frihetliga delarna av bloggosfären fått splittra sina insatser på flera andra integritetsfrågor. Dels är det EU:s telekompaket som kan öppna för avstängning av fildelare. Dels handlar det om IPRED1, som innebär att upphovsrättsindustrin kan få ut IP-nummer på internetanvändare som den misstänker ägnar sig åt olovlig fildelning.

Dessa frågor hänger i skrivande stund, precis som FRA, i luften.

Sedan är vi många bloggare som även ägnar oss åt andra politiska frågor. Fortsättning följer. Var så säker.

För att knyta ihop säcken så har FRA-frågan hitills varit en stor och viktig fråga för den svenska bloggosfären. Man får nog hålla med om att den varit bloggarnas genombrott som politisk och opinionsbildande kraft i vårt land.

Att en löst sammanhållen grupp människor på internet spontant kunnat mäta sig med partipolitikens och regeringens makt – det är något som har förändrat vårt politiska landskap för alltid.

- o -

Tillägg: Deprimerande få av de ursprungliga länkarna till media fungerar idag. Länkarna i sig, går att hitta här, även om de inte leder någonstans. Men den överintresserade kan ju alltid finna originalen på KB eller i tidningarnas arkiv med utgångspunkt från de datum som anges ovan.