Kristdemokraterna, knarket & krishanteringen

Kristdemokraterna har drabbats av något slags informationshaveri.

Först avgår partisekreterare Ingerö. Partiledare Busch säger då att hans competence stack var lämplig i valrörelsen, men inte nu längre när det gäller att stärka det inre arbetet.

Strax därefter meddelar Ingerö på Facebook att han avgått efter att ha blivit polisanmäld för tafsande (för nio år sedan), men säger att han är oskyldig.

Sedan går Skyttedal ut och meddelar att hon anmält en partikamrat (Ingerö) för tafsande - och att detta skedde efter en yrkesmässig / politisk konflikt som inte är direkt relaterad till tafsandet.

Idag meddelar media att konflikten handlar om Skyttedals publika brott mot partilinjen i cannabisfrågan. Vilket kanske inte är förvånande, då partisekreterarens jobb är att "hålla ordning" i partiet - och KD:s drogpolitik är svårt föråldrad och kunskapsresistent.

Först skall jag säga att jag tycker det är tråkigt att det är just Ingerö och Skyttedal som bråkar, då de är de enda ledande kristdemokrater som jag har något förtroende för.

Att Bush trodde att hon kunde komma undan med att sätta en helt egen ram för frågan känns i sammanhanget amatörmässigt.

Och att Skyttedal öppet medger att hennes anmälan skett efter en politisk konflikt känns mer som hämnd än som att hon upplever sig vara kränkt.

(Dessutom har jag en stark känsla av att Ingerö personligen är för en legalisering av cannabis.)

Det är väl så här det blir när dogmer blockerar ett partis förmåga till varseblivning, dess verklighetskontakt och förmåga till politisk utveckling.

Än så länge känns det som att Ingerö kommer ut on top. Busch är avslöjad med att ha försökt lägga dimridåer. Och Skyttedal framstår mer som politiskt hämndlysten än som ett offer.

Samtidigt biter KD sig fast vid sargen och vägrar att ens låta utreda om den svenska förbudspolitiken fungerar. Hellre offrar man sina egna.

What goes around, comes around.

Tragiskt, onödigt och dumt.

Trosvisshetens svarta hål

Jag har allvarliga invändningar mot samtliga riksdagspartiers politik. Fast på olika områden. Såpass allvarliga att jag inte kan rösta på något av dem. I vart fall inte med gott samvete...

Jag noterar också att personer och organisationer vars åsikter jag inte delar ibland ändå kan ha en poäng. Eller relevant information att tillföra. Om inte annat är det värdefullt att försöka förstå varför folk tror och tycker som de gör.

Att lyssna och ställa frågor kan ibland ändra motpartens åsikt. Faktiskt.

Fransmännen har ett talesätt: Att ställa en fråga är som att knacka på en dörr, för att se om det är någon hemma.

Samtidigt har jag svårt med politiska krafter som påstår sig representera en viss grupp.

Som om kön, hudfärg, religion, sexuella preferenser eller klass skulle vara något slags ursäkt för att åsidosätta fakta, logik och verkliga förhållanden?

Det viktiga är inte vem du är, utan hur du handlar och att du tar ansvar för dina handlingar. Att du respekterar andra människors frihet, värdighet, säkerhet och egendom. Att leva och låta leva.

Det ligger en stor fara i att handla utifrån hur man tycker att världen borde vara, istället för hur den faktiskt är. Det leder till att man försöker ändra på andra människor och att det fattas suboptimala beslut.

Och inte sällan till förtryck, brist, lidande och död. För det är ju så det går när man styr utvecklingen utifrån färdigformulerade teser - istället för att låta samhällets spontana utveckling finna ut vad som fungerar bäst.

Samhället är en närmast evolutionär process - utan bestämt slutmål.

En bonus med att låta samhället utvecklas organiskt istället för med ideologiska påbud är att det då blir mindre viktigt vad andra människor tycker.

Medan å andra sidan omfattande politisk makt leder till konfrontation och polarisering. När andra bestämmer allt mer över dig blir det viktigare vem som styr.

Man bör inte fatta politiska beslut bara för att man tycker att något skall vara på ett visst sätt. Man måste även förhålla sig till verkligheten som den faktiskt är.

Gör man inte det riskerar man att göra mer skada än nytta. (Klimatomställningen kan som den är utformad vara ett tecken på dålig verklighetskontakt och bristande konsekvensanalys.)

Det är tragiskt hur mycket tid, kraft och energi som läggs på att fördöma andras åsikter. På att försöka ändra på andra människor. På att leka dockskåp med samhället.

Demokratins dilemma är att den även ger utrymme för katastrofala beslut. Den kan paradoxalt nog avskaffa sig själv. (Vi ser redan hur vissa fri- och rättigheter inskränks eller kompromissas bort i kampen mot olika förmenta faror.)

Risken för att allt skall gå över styr är särskilt stor om de politiska makthavarna saknar kompetens för att sköta allt de genom åren lagt under sin kontroll.

Ju mindre makt politiken har, desto stabilare och mer harmoniskt blir samhället.

Orwell om de rättrogna

Det var lätt att visa sig rättrogen samtidigt som man inte visste vad denna rättrogenhet innebar. På sätt och vis lyckades partiets världsåskådning slå rot allra bäst i människor som inte kunde förstå den. Man kunde få dem att acceptera de grällaste verklighetskränkningar, därför att de aldrig helt fattade vilka otillständigheter som krävdes av dem och inte var tillräckligt intresserade av allmänna angelägenheter för att märka vad som försiggick.

Ur George Orwells 1984.

Regeringen tänker hålla fast vid den misslyckade drogpolitiken

Regeringen har i dag beställt en rapport om narkotikapolitiken. Men hoppas inte på för mycket.

Socialdepartementet har givit projektpengar till organisationer som är kända för att stödja dagens misslyckade, repressiva drogpolitik – för att ta fram en rapport vars syfte är att ge stöd åt nämnda havererade politik.

För säkerhets skull anger regeringen att rapporten skall mynna ut i "tio punkter om hur en restriktiv och balanserad narkotikapolitik kan se ut".

Restriktiv. Inte speciellt mycket utrymme för att ifrågasätta politikens inriktning eller för att tänka nytt, med andra ord. Tio punkter, varken mer eller mindre.

Detta är en signal om att landets rödgröna regering tänker hålla fast vid en politik som har misslyckats – som dödar människor, som göder den organiserade brottsligheten och som gör brottslingar av människor som inte har skadat någon annan.

Ur pressmeddelandet...

– Vi behöver stärka den internationella samverkan inom narkotikaområdet. Inte minst för att FN:s narkotikakonventioner ska få större genomslag och på det sättet bidra till att säkerhetsställa jämlik hälsa hos hela befolkningen, säger folkhälsominister Gabriel Wikström.

Uttrycket "säkerhetsställa jämlik hälsa hos hela befolkningen" är kryptiskt i sig.

Men låt oss göra en välvillig tolkning och anta att ministern på riktigt är oroad över hälsan hos landets missbrukare.

I så fall är det märkligt att regeringen vill fortsätta den repressiva politiken. Det vill säga att stämpla människor som behöver hjälp som kriminella.

Då är det bakvänt att bussa polisen på missbrukare istället för att erbjuda dem vård.

Då är det absurt att hålla fast vid en politik som orsakar fler narkotikarelaterade dödsfall per capita än vad som är fallet i länder som har en mer realistisk, liberal och human drogpolitik.

Så ministern menar nog något annat. Eller också är han uppseendeväckande trångsynt.

Regeringen har helt enkelt beställt en rapport som skall mynna ut i att politiken varken behöver vara logisk eller ta hänsyn till verkligheten.

De rödgröna tänker uppenbarligen fortsätta att köra en politik som orsakar död, elände och lidande ända in i kaklet.

Länk: Ekonomiskt stöd för att stärka internationell narkotikasamverkan »