Helgens vido-tips: Omöjliga klimatmål, okunniga rödgröna, USA-val & fascismens rötter

Youtube: Därför är KLIMATMÅLEN OMÖJLIGA »

Youtube: Jan Blomgren sågar den rödgröna kritiken: Okunniga »

Youtube: The Most Important Election in History - Michael Moynihan »

Youtube: Is Fascism Right Or Left? »

Det fria samhällets fiender

Dumhet, känsloreaktioner och missriktad välvilja kan göra minst lika stor skada som medvetet ondskefulla handlingar.

Fredlig mänsklig samexistens bygger rimligen på respekt för andras frihet, rättigheter och värdighet. Om jag skall formulera en modell för detta är den - med risk för att upprepa mig - följande:

• Människor bör ha så stor frihet att leva sina liv efter eget huvud som möjligt.

• Gränsen för denna frihet går där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

• Alla skall ha lika rättigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen.

Vilket är lätt att säga, men en annan sak att omsätta i verkligheten. Dock är vi en god bit på vägen.

De mänskliga rättigheterna är resultatet av årtusenden av västerländsk idé- och kulturutveckling och deras funktion är att skydda individen mot överheten.

Statens uppgift är i sammanhanget att skydda medborgarna mot yttre och inre fientliga aktörer inom ramen för en demokratisk rättsstat.

Detta är vad som skiljer oss från auktoritära regimer och teokratier. Men även mot makthungriga politiker, demagoger och våldsverkare.

Ibland blir det knepigt.

Goda intentioner kan få politiker utan tillräckligt beslutsunderlag och med bristande förmåga till analys att göra dumma och farliga saker.

Missriktad välvilja, känsloreaktioner och naivitet kan få förödande konsekvenser. När folk utan att tänka accepterar något bara för att det vid första påseende låter bra kan det sluta illa.

I sammanhanget är det värt att påminna om Nietzsches varning till dem som bekämpar monster för att själv bli ett.

Utopiska ideologiska projekt slutar som regel i tvång, kontroll och förtryck. De är raka motsatsen till en evolutionär samhällsutveckling som bygger på erfarenhet utan förutbestämt slutmål.

Politiska och religiösa dogmer blockerar ofta människors varseblivningsförmåga - och därmed även deras förmåga att ta till sig andra perspektiv och fakta.

Allt för många betraktar verkligheten utifrån hur de tycker att den borde vara - inte hur den verkligen är. Vilket minskar möjligheten att fatta korrekta, rationella och funktionella beslut.

Kulturella och religiösa grupper kan hamna på kant med våra grundläggande värden och principer. Folk får tro vad de vill, men samhällets regelverk skall vara fria från tro och metafysik.

Demokratins dilemma är att den kan avskaffa sig själv, i god demokratisk ordning. Vi ser ständigt hur mänskliga rättigheter och rättsstatens grundpelare undergrävs i namn av än det ena, än det andra.

Det gemensamma bästa är en vanlig förevändning för dem som kränker de mänskliga rättigheterna - oavsett det verkliga syftet. När individen offras för kollektivet underordnas medborgarna till verktyg för andras intressen.

Det krävs mod, kraft och uthållighet för att stå upp för principerna bakom fredlig mänsklig samexistens. Dess fiender är många, deras förevändningar är otaliga - och de ger aldrig upp.

Det är inte nödvändigtvis så att det fria samhällets fiender är onda. Men ibland har de otur när de tänker. Om de tänker. Och vissa kan förvisso antas ha onda avsikter på riktigt.

Dock bör man inte tillskriva till illvilja det som kan förklaras med okunskap, dumhet, känsloreaktioner, haltande logik eller bristande verklighetskontakt.

Samtidigt kan konsekvenserna av sådana brister bli minst lika allvarliga som om de vore uppsåtliga, ondsinta eller fientliga. Många av våra problem är resultatet av oväntade eller oönskade konsekvenser.

Min käpphäst är att vårt samhälle behöver mer av ett sokratiskt samtal - där man granskar alla påståenden, utreder aktörernas motiv och gör en verklighetsförankrad, logisk analys.

Att utifrån faktiska förhållanden och med intellektuell hederlighet svara på frågan: Hur?

Och att göra det innan man börjar ändra på saker och ting.

- o -

Du kan få mina längre texter direkt i din e-post genom att prenumerera här »

Våra politiker lever i en fantasivärld

Många människor - inte minst politiker - lever i en fantasivärld. De förhåller sig till verkligheten utifrån hur de tycker att den borde vara. Inte utifrån hur den verkligen är. Vilket är ett problem.

Häromdagen såg jag premiären av SVT-programmet Teodorescu & Suhonen, som försöker föra ett seriöst politiskt samtal. Ämnet var Israel-Palestina-konflikten.

Programmet hade titeln »Vad ska Israel göra då?«. Vilket var en fråga som flera gånger återkom från höger. Hur skall Israel hantera situationen, givet de verkliga förutsättningarna? Något konkret svar kom aldrig från vänster.

Vilket är rätt typiskt. Det känns som att de rödgröna inte alltid tänkt igenom saker och ting. Vilket lett till systemkritiska problem vad gäller till exempel energi och migration.

Frånvaron av logiskt tänkande och konsekvensanalys är emellanåt häpnadsväckande. Som sömngångare driver rödskäggen igenom saker som uppenbart kommer att gå åt helvete. För att de kan. 

Men det är inte som att alla andra saknar skuld. Vi har på tok för länge låtit vänstern komma undan med att driva sådant som låter bra, men som får allvarliga konsekvenser när det omsätts i verkligheten.

People will give you as much bullshit as you can take.

Vi måste bli besvärliga och käfta emot, även när det är utanför vår småborgerliga bekvämlighetszon.

Vilket inte är så svårt. En bra början är att fråga: Hur?

Hur har man tänkt sig att vi skall få el om man stänger ner baskraft innan det finns någon stabil och fungerande ersättning?

Hur skall den där klimatomställningen egentligen gå till? Vilka blir konsekvenserna för vanligt folk? Och hur har man tänkt sig hantera det hela, om det visar sig att en omställning till stenåldern saknar demokratiskt mandat?

Hur har man tänkt sig införa socialism utan ett stort mått övervakning, tvång och förtryck?

Hur skall Israel göra, givet att Hamas målmedvetet dödar alla judar de kommer åt och försöker utplåna Israel? Hur skall man hantera att Hamas använder sin egen befolkning som mänskliga sköldar? Hur?

Att ställa en fråga är som att knacka på en dörr för att se om det är någon hemma, som fransmännen brukar säga.

Och att ställa frågor kan ibland leda till att den svarande måste ompröva sina ställningstaganden. Om samtalet sker under lugna och ordnade former.

Ge din motpart en bild av hans åsikt eller påstående som ni båda kan vara överens om. Sedan kan du börja plocka sönder den aktuella tesen med relevanta frågor och precision i sak - istället för att ge dig på vad du tror, anser eller hoppas att den andre tycker.

Man kan i sammanhanget notera att vänstern inte sällan avfärdar fullt logisk kritik och analys som hat och hot. Speciellt på nätet. Det man förlorat i sak tar man igen med känslomässiga reflexer.

Kärnkraften, klimatet, flyktingarna, Gaza... Exemplen på känsloladdade frågor är många. Tyvärr trumfar känslor ofta fakta och förnuft. Vilket begränsar människors förmåga att ta in relevant information.

Det är lätt att låta ogenomtänkta känsloreaktioner styra ens handlande. Men inte lämpligt. Den som reagerar känslomässigt har sämre möjlighet att fatta rationella och väl underbyggda beslut.

Detta har drivit samhällsdebatten till något slags strid mellan känsla och förnuft. Vilket inte är speciellt konstruktivt.

Och inte blir det bättre av att många makthavare inte begriper vad de sysslar med.

I bästa fall är de i händerna på kloka, hederliga och rättrådiga tjänstemän som styrs av sin objektiva ämbetsmannaheder.

Mer vanligt är att de improviserar, är systemets fångar och genomför ideologiskt styrda (eller godtyckliga) samhällsförändringar utan att ha eller ta till sig relevant information.

Ingen politiker kan hinna läsa och sätta sig in i allt de beslutar om. Som regel litar de på att någon annan har koll. Inkompetens, lättja och en vag ångest över sin egen otillräcklighet är vanligt förekommande drag.

Än värre blir det om man kastar in utopiska ideologier i leken. Sådana blockerar politikernas varseblivningsförmåga - och är motsatsen till objektiv analys, verklighetskontakt och utveckling.

Samhället är en dynamisk process utan bestämt slutmål. En sådan passar inte in i utopiska mallar. Den låter sig inte planeras. Den blir aldrig färdig.

Men politik i allmänhet och utopiska projekt i synnerhet stör den spontana utvecklingen och framåtskridandet.

Bristande förmåga till logiskt tänkande och konsekvensanalys. Känslor och dogmer som blockerar varseblivningen. Inkompetens, missriktad välvilja och storhetsvansinne. Vad kan väl möjligen gå fel?

Det är hög tid för en reality check. Och det gäller inte bara de rödgröna.

- o -

Numera publicerar jag även mina längre texter på Substack. Där kan man prenumerera för att få dem och länkar till min övriga produktioin direkt med e-post, även kostnadsfritt. Klicka här »

Det tänks för lite - och då går det som det går

Jag stör mig på att det tänks för lite. Inte för att jag själv är någon intellektuell gigant. Det är mer som att det saknas sunt förnuft och kontakt med verkligheten.

Det krävs inte speciellt mycket tankemöda för att inse att vänsterns helt jämlika samhälle inte går att uppnå med mindre än ett stort mått av tvång, våld och förtryck. Och det börjar sjunka in att gröningarnas klimat-panik håller på att få (förutsägbara) katastrofala konsekvenser.

Det är som om det saknas förmåga till konsekvensanalys. Vilket möjligen kan förklaras med att de som har en utopisk eller dogmatisk uppfattning ofta förlorar sin förmåga till varseblivning. De blir oförmögna att ta till sig information som strider mot deras egna fixa idéer. Och vem vill väl ha sin världsbild krossad?

Problemet blir värre av de sansade människornas tystnad. När rimligt folk borde ifrågasätta är de allt för ofta för lata, fega eller dåligt pålästa. Och då går det som det går.

Politik hindrar samhällsutvecklingen

Jag är svårt oenig om vissa frågor med det parti jag röstat på. Och de flesta andra partier.

Det finns partier som jag absolut inte skulle kunna rösta på, men som jag ändå tycker kan ha rätt i vissa sakfrågor. (Dock inte alltid av rätt skäl.)

Ju äldre man blir ju mindre svartvit blir partipolitiken, när det kommer till sakfrågor.

Ingen har alltigenom rätt. Ingen har alltigenom fel. Det blir mer en fråga om att väga samlade bedömningar mot varandra.

Ett knep kan vara att granska i vilken grad olika partier är förankrade i verkligheten. Tumregeln är att ju mer utopiskt ett parti är, ju mer orealistisk eller rent av farlig är dess vision och politik.

Ännu värre är det med partier som anser sig själva vara moraliskt överlägsna. För dem helgar ändamålet medlen. Historien är fylld med varnande exempel.

Det räcker inte med att vilja väl. Det räcker inte med att tycka saker som låter bra. Det räcker inte med att haka på sådant som är politiskt trendigt. Man måste tänka och vara i kontakt med verkligheten också.

För mig känns det viktigt att politik bygger på ständigt lärande. På kunskap, erfarenhet och fakta. Att samhällsförändringar växer underifrån istället för att påtvingas uppifrån.

Samt att det finns något slags hållbar logik i vad politikerna säger.

Ett problem med politik är att politiker är så låsta vid sina förutfattade meningar, utopiska visioner och maktambitioner att det blockerar deras varseblivningsförmåga.

Deras prestige hindrar dem från att ta till sig relevanta fakta och logiska resonemang.

Istället drabbas de av confirmation bias, som leder till att de bara tar till sig information som kan tänkas stödja deras politik och världsbild - samtidigt som de blockerar sådant de inte vill höra.

Konsekvensanalyser hoppas över eller ignoreras.

Vårt samhälle utvecklas ständigt. Förutsättningar ändras. Nya fakta tillkommer. Erfarenheter ackumuleras. Tekniken utvecklas. Vårt sätt att göra saker förbättras och förfinas.

Politik i allmänhet - och utopiska idéer i synnerhet - stör denna process. Vilket leder till att saker och ting blir sämre än de annars skulle behöva vara.

Den farliga strävan efter total makt

En av mina teser är att ju mer politiserat ett samhälle blir, ju större blir polariseringen. Insatserna höjs, helt enkelt.

Samtidigt finns en viktig skiljelinje. Vissa vill att staten skall bestämma ännu mer - andra att staten skall bestämma mindre.

Det är fascinerande med alla dessa politiska aktivister som anser sig veta bättre hur människor skall leva sina liv än nämnda människor själva.

De som strävar efter total makt. De som kräver att alla andra skall underkasta sig. De som ägnar sig åt mobbning och härskartekniker i debatten.

En säker varningsklocka är när någon anser sig vara bättre eller mer moraliskt högtstående än andra. Det är då ändamålet kommer att helga medlen, även om dessa medel är förfärande.

Mycket av världens elände är resultatet av missriktad välvilja, storhetsvansinne och bristande förståelse för verkliga förhållanden och samband.

Ett problem med utopiska idéer är att de i princip aldrig lämnar något utrymme för opposition. Historien är fylld med avskräckande exempel.

Utopier kräver alltid ett stort mått av tvång, förtryck och våld för att nå sina mål om att omforma samhället och den enskilda människan. Alla skall med.

Därför skräms jag av aggressiva aktivister som vill påtvinga alla andra sina idéer. De är förtryckets förtrupper.

Politiken måste få mindre makt och individen mer frihet att bestämma över sitt eget liv. Makten bör i möjligaste mån decentraliseras. Civilsamhället måste få utrymme att spontant bygga fungerande, stabila strukturer baserade på erfarenhet och mångfald.

Detta är utopiernas motsats: Att låta människor bygga vårt samhälle underifrån, i frivilligt samarbete - istället för att styra det med diktat uppifrån.

Dumheter måste alltid bekämpas

De rödgröna partiernas lösningar vad gäller allt från socialismens införande till klimatomställning har visat sig ha förödande konsekvenser. Som det brukar bli med utopier.

Det räcker inte med att tycka saker som låter fina och känns bra. Man måste vara i kontakt med verkligheten också.

Att till exempel avveckla kärnkraften i världens mest stabila och miljövänliga (för att inte nämna CO2-fria) energisystem, till förmån för el som bara produceras när det blåser är uppenbart en väldigt dålig plan.

Kärnkraften är bara ett exempel. Rödgröna partier vill alltid experimentera med vårt samhälle, ändra på folk, styra och ställa.

De tycks sakna förmåga till konsekvensanalys. Och de verkar inte förstå att samhället är ett dynamiskt system.

Petar man här, då förändras något annat där. Allt hänger samman och strävar mot något slags balans. Vad politiken gör är att störa denna process.

För att nå sina utopier måste de rödgröna ha total kontroll på och över allt i samhället. Hur skall de annars kunna förverkliga sina respektive utopier?

Man kan inte förvänta sig att de själva ser bristerna i sina resonemang. De rödgröna måste ständigt ifrågasättas, deras förslag granskas i detalj och deras argument bemötas. Det kan ske på olika sätt. 

Sitt ner med någon vänstermänniska och be henne till exempel förklara hur visionen om lika utfall (ekonomisk jämlikhet) är tänkt att uppnås. Hur? Rent praktiskt.

Fördjupa gärna med frågor om hur den stora omfördelningen skall kunna genomföras utan ett stort mått av kontroll, tvång och våld...

Eller fråga exakt vad i vår vardag, våra liv och våra samhällen som de rödgröna vill ändra i klimatets namn.

Fråga varifrån elen skall komma 24/7. Speciellt som vi står inför en fördubblad elanvändning de närmaste 15 åren. Fråga tills du får ett begripligt, realistiskt svar - if any.

Sådana sessioner slutar inte sällan med att den som svarar inser att hon har besvärande luckor i sitt resonemang. Själv behöver du inte vara det minsta konfrontativ. Ställ bara de enkla men viktiga frågorna - och fördjupa.

»Att ställa en fråga är som att knacka på en dörr, för att se om det är någon hemma« som fransmännen säger.

Det finns andra sätt att argumentera med folk som har konstiga politiska idéer. Ibland fungerar det att resolut debattera sönder dem och att skjuta ner deras antaganden i sak. Ibland fungerar känsloargument. Det varierar med situation och person.

Man kan ta diskussionen i vardagen. Vilket är viktigt. Drygt hälften av svenskarna instämmer enligt forskarna i följande påstående "I dagens politiska klimat kan jag inte öppet uttrycka mina åsikter eftersom andra kan tycka de är stötande."

Men då vinner ju de intoleranta galningarna. Det är i sammanhanget värt att notera att det är fler till höger än till vänster som undviker att säga sin mening.

Min poäng är att vi som är för ett fritt, öppet, demokratiskt samhälle i ständig utveckling måste bli bättre på att säga nej - när klåfingriga politiker vill leka dockskåp.

Idiotiska, farliga och kontraproduktiva idéer måste alltid bekämpas. Annars får de fäste, blir till praktisk politik - och orsakar skada i vårt samhälle.

Allt för länge har de vettiga människorna hållit tyst när missriktad välvilja lett politiken in på farliga vägar.

Allt för ofta rycker vi på axlarna när människor som möjligen vill oss illa gömmer sitt budskap bakom sådant som låter bra och passar deras syften.

Allt för många gånger har vi lämnat walk over, inför en gåpåig motståndare. Och då går det som det går.

Ta diskussionen. Var nyfiken. Ifrågasätt. Utan att brusa upp. På ett sätt som inte kan avfärdas som varken hat eller hot.

Varje handling - eller frånvaro av handling - formar vår framtid.

Stöd denna blogg »

Jag avskyr valrörelser

Valrörelser lyfter fram det sämsta hos de politiska partierna. Men, som någon påpekade, är det kanske lika bra att vi får se deras rätta ansikte emellanåt.

Ju mer politiken bestämmer över våra liv och i vårt samhälle - ju viktigare blir det vem som styr. Ju högre blir insatserna. Ju större blir polariseringen.

I en sådan miljö frodas Platons demagoger. De som kan förleda folket genom att lova förmåner. Som om resurserna för dessa uppstår ur tomma intet.

Allt måste betalas av någon. Vilket kanske fungerar fram till en viss punkt. Men som Bastiat påpekade är staten den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad.

Ju mer politikerna lovar, ju större blir bördan på dem som skall producera vårt välstånd, det vill säga entreprenörer och företag.

Problemet med fördelningspolitik är att förr eller senare får man slut på andra människors pengar. Och att man måste ta till allt mer drakoniska åtgärder för att tvinga den produktiva delen av befolkningen att betala mer i skatt.

Lika utfall kräver förr eller senare ett stort mått av kontroll och tvång. Det slår aldrig fel. Historien är fylld av varnande exempel. Men inte för att det låter stoppa den ständigt expanderande politiska makten...

Många partier drivs av något slags utopisk vision. Vissa mer än andra. De har en uppfattning om hur samhället skall vara när det når sitt slutmål. Som om ett bestämt slutmål vore önskvärt.

Vårt samhälle är en ständigt pågående dynamisk, evolutionär process utan bestämt slutmål. Det är hela poängen. Allt kan alltid bli bättre.

Genom frivilligt samarbete, vår kollektiva önskan om framåtskridande och spontan ordning utvecklas sådant som är stabilt, fungerande och bra. Medan sådant som inte fungerar hamnar på historiens skräphög.

Detta sker bäst utan politisk styrning. I ett levande civilsamhälle med fria människor och en fri marknad. Utveckling bygger, som Hayek påpekar, på att det finns utrymme för tillfälligheter att inträffa.

Vilket är så långt från politisk klåfingrighet, centralstyrning och politisering man kan komma.

Det ligger något djupt arrogant i att tro att man som politiker äger all den kunskap och den oväldiga resning som krävs för att kunna bestämma hur allt skall vara och hur alla skall leva sina liv. Att man vet bättre än alla andra.

Dogmer och utopier blockerar sina anhängares förmåga att ta till sig ny och bättre information samt att handla i enlighet med denna. Att politisk styrning ofta går fel är en förutsägbar konsekvens av detta.

På söndag skall vi välja vilka som - med smal majoritet - skall bestämma över alla andra. Vilka som skall styra och ställa över stort och smått.

Vi skall välja vilka som skall fatta tvingande beslut som medborgare, konsumenter, marknaden och civilsamhället vore bättre skaffade att fatta själva - utifrån sina skiftande behov, önskemål och preferenser.

Jag har röstat på det riksdagsparti som jag bedömer vill styra och ställa minst över folk. Vilket i dagens politik mest är en gradskillnad.

I politiken har du ett val vart fjärde år, på marknaden tusentals varje dag.

Utopin som kom av sig

I bygget av Folkhemmet ville sossarna ge folket bättre bostäder.

Vilket resulterade i att städerna inte längre växte organiskt.

Istället byggde man betongförorter, präglade av ideologi snarare än av en levande stadsmiljö.

Politikerna fick leka dockskåp och skapade sina idealsamhällen i förorterna utanför storstäderna.

Brutal och enhetlig arkitektur i enlighet med utopin. Lika för alla.

Till en början såg en del av dessa förorter ändå ut att fungera.

Men folk tycks hellre vilja bo i 1910-talshus med fina innergårdar, med affärer och serveringar på gatan. Så centralt som möjligt.

Så med tiden tog nyanlända människor med utländsk anknytning över i förorten. Vilken, med sina öar av utspridda bostadsområden visade sig ha optimala förutsättningar för gängkrig.

Allt har slutat i massiv segregation.

Se där ett exempel på oförutsedda eller i vart fall oönskade konsekvenser av missriktad välvilja, utopiska visioner och centralstyrning.

Hur mycket mer integrerade hade våra städer inte kunnat vara - om de fått växa spontant och naturligt istället?

När opposition avfärdas som näthat och konspirationsteorier

Jag tror mig ha noterat en trend. Allt oftare tycks rödgröna debattörer (inte minst i USA) vilja bunta ihop kritik mot eliten med »anti-vaxare« och »klimatförnekare«.

De försöker med andra ord blanda ihop kritik mot den härskande politiska klassen med annat som de anser kan avfärdas, hånas eller rent av censureras.

Det vill säga att man försöker vifta bort kritik mot en politisk elit vars klimatomställning och övriga påfund leder oss in i energibrist och som hotar vårt välstånd, vår ekonomiska och sociala stabilitet.

Man vill helt enkelt tysta oliktänkande och oppositionella genom att fula ut dem.

Det hela blir extra skruvat eftersom många som avfärdas som »anti-vaxare« inte alls är emot vaccin, utan snarare oroas över konsekvenserna av pandemiåtgärderna när det gäller vår ekonomi och demokrati.

Samma sak gäller »klimatförnekare« - som ofta inte ifrågasätter klimatförändringarna, men som är kritiska mot den kontraproduktiva och farliga politik som lanseras i klimatomställningens namn.

Med samma taktik vill man nu skyla över saklig politisk kritik - genom att avfärda den som konspirationsteorier och näthat.

Detta kan bli intressant, då det finns tecken som tyder på att det finns en stor, tyst opinion (kanske en majoritet) som har allvarliga invändningar mot den förda politiken.

Undersökningar visar att speciellt väljare på politikens högra planhalva redan idag drar sig för att uttrycka sina åsikter, eftersom andra då kan komma att angripa dem personligen. 

Det blir ju så här med utopiska idéer. De lämnar inget utrymme för kritik och de leder alltid till att oppositionella tystas och motarbetas.

Vilket är skrämmande. Att människor har olika åsikter är en tillgång, inte ett problem.

Det är när olika idéer, referensramar och analyser bryts mot varandra som vi utvecklas som samhälle. Det är i en öppen, saklig debatt som vi kan finna en konstruktiv och rimlig väg framåt.

Fast sådant är utopister kanske inte intresserade av?

Det är socialismen som är problemet

Att införa socialism med revolutionära medel slutar aldrig väl, det vet vi.

Men med de många små stegen tycks det vara enklare.

Tills man når en punkt där även den demokratiska socialismen kollapsar under sin egen tyngd.

Man kan notera att den del av befolkningen som förväntas betala för kalaset börjar få nog nu.

Och alla drabbas av havererad samhällelig kärnverksamhet, som styrts utifrån utopiska premisser snarare än verkliga förhållanden.

Vem är förvånad? Socialismens mål är materiell (och själslig) jämlikhet.

I verksamhet som styrs utifrån ideologiska visioner trängs det sunda förnuftet undan och man tappar fokus från kärnuppdraget.

Förr eller senare leder socialism alltid till misshushållning, brist och förtryck. Även om det sker stegvis, i många små steg.

Att nå socialismens mål med demokratiska medel innebär lik förbannat att slutmålet är socialism.

Och vi vet ju hur det brukar sluta.

Det räcker inte med att vilja väl. Man måste tänka också.

Samhällsdebatten är polariserad och gapig. Vilket bland annat är en reaktion mot att vänstern drivit sin sak för hårt.

Det har helt enkelt gått för långt när vänsterns ideologiska experiment hotar vår energiförsörjning, vår välfärd och vår fredliga samexistens. När människor upplever att kaoset breder ut sig.

Så tonläget skruvas upp. Dock vill jag varna för att ta samhällsdebatten till en allt för känslomässig nivå.

Det vore att falla i vänsterns fälla. Den vänster som reflexmässigt och okritiskt faller för allt som vid första påseende låter fint eller bra - även om det omsatt i praktiken får ödesdigra konsekvenser för vårt samhälle och dess medborgare.

Att främst agera utifrån känslor blockerar det sunda förnuftet. Dessutom tar ilska och rädsla tid och kraft från sådant som verkligen gör saker och ting bättre, från rationellt handlande.

Det räcker inte med att vilja väl. Man måste tänka också.

Greta kräver bokstavligen talat att vi skall drabbas av panik över klimatet. Politikerna svalde betet. Och nu står vi här med en växande energikris.

Ironiskt nog kan klimatomställningen i slutändan leda till ökade CO2-utsläpp. Eller fattigdom och social oro. Eller båda delar.

Detta är konsekvensen av medvetet fattade beslut. Fattade av människor som antingen inte begriper vad de sysslar med eller som vill oss illa.

Jag har sagt det förr: Om CO2 är ett det problem man påstår - då är det en fråga för ingenjörer, forskare och ekonomer. Inte skolkande skolungdomar, aktivister som sitter fastklistrade på vägarna och politiker med utopiska visioner.

Vi har just provat panik. Det går inte särskilt bra. Kan vi nu pröva att vara rationella istället?

Trosvisshetens svarta hål

Jag har allvarliga invändningar mot samtliga riksdagspartiers politik. Fast på olika områden. Såpass allvarliga att jag inte kan rösta på något av dem. I vart fall inte med gott samvete...

Jag noterar också att personer och organisationer vars åsikter jag inte delar ibland ändå kan ha en poäng. Eller relevant information att tillföra. Om inte annat är det värdefullt att försöka förstå varför folk tror och tycker som de gör.

Att lyssna och ställa frågor kan ibland ändra motpartens åsikt. Faktiskt.

Fransmännen har ett talesätt: Att ställa en fråga är som att knacka på en dörr, för att se om det är någon hemma.

Samtidigt har jag svårt med politiska krafter som påstår sig representera en viss grupp.

Som om kön, hudfärg, religion, sexuella preferenser eller klass skulle vara något slags ursäkt för att åsidosätta fakta, logik och verkliga förhållanden?

Det viktiga är inte vem du är, utan hur du handlar och att du tar ansvar för dina handlingar. Att du respekterar andra människors frihet, värdighet, säkerhet och egendom. Att leva och låta leva.

Det ligger en stor fara i att handla utifrån hur man tycker att världen borde vara, istället för hur den faktiskt är. Det leder till att man försöker ändra på andra människor och att det fattas suboptimala beslut.

Och inte sällan till förtryck, brist, lidande och död. För det är ju så det går när man styr utvecklingen utifrån färdigformulerade teser - istället för att låta samhällets spontana utveckling finna ut vad som fungerar bäst.

Samhället är en närmast evolutionär process - utan bestämt slutmål.

En bonus med att låta samhället utvecklas organiskt istället för med ideologiska påbud är att det då blir mindre viktigt vad andra människor tycker.

Medan å andra sidan omfattande politisk makt leder till konfrontation och polarisering. När andra bestämmer allt mer över dig blir det viktigare vem som styr.

Man bör inte fatta politiska beslut bara för att man tycker att något skall vara på ett visst sätt. Man måste även förhålla sig till verkligheten som den faktiskt är.

Gör man inte det riskerar man att göra mer skada än nytta. (Klimatomställningen kan som den är utformad vara ett tecken på dålig verklighetskontakt och bristande konsekvensanalys.)

Det är tragiskt hur mycket tid, kraft och energi som läggs på att fördöma andras åsikter. På att försöka ändra på andra människor. På att leka dockskåp med samhället.

Demokratins dilemma är att den även ger utrymme för katastrofala beslut. Den kan paradoxalt nog avskaffa sig själv. (Vi ser redan hur vissa fri- och rättigheter inskränks eller kompromissas bort i kampen mot olika förmenta faror.)

Risken för att allt skall gå över styr är särskilt stor om de politiska makthavarna saknar kompetens för att sköta allt de genom åren lagt under sin kontroll.

Ju mindre makt politiken har, desto stabilare och mer harmoniskt blir samhället.

Jönssons julbetraktelse plus Pinker & Co om rationalitet, upplysning och utopier

Youtube: Godhet och hyckleri »

Youtube: Rationality Saves Lives »

Youtube: Enlightenment and the Righteous Mind »

Kan vänster och höger lära sig leva tillsammans?

Läs min senaste krönika i Bulletin innan den hamnar bakom betalvägg:

Kan vänster och höger lära sig leva tillsammans? »

"Om vi är rationella och ser verkligheten för vad den är istället för hur vi tycker att den borde vara – då bör det mesta vara hanterbart. Men det bygger på att vi tar oss samman.

Tyvärr är det inte där ribban ligger idag. Istället sätts narrativet om de rödgröna mot de blåbruna. Som om alla människor som tycker att socialism är en dålig idé skulle vara nazister?"

Vänsterns missriktade välvilja

Jag tror att många vänstermänniskor faktiskt anser sig vara bättre än andra. Goda och uppfyllda av de bästa föresatser. Utopin om det jämlika samhället. En moralisk stormakt, ni vet...

Om man ser sig själv som god, kan det vara lätt hänt att man börjar betrakta andra som onda. Vilket i sin tur brukar sluta i katastrof.

Det helt jämlika samhället går endast att genomföra med ett stort mått av tvång, utan utrymme för kritik eller människor med andra åsikter. Alla skall med.

Det räcker inte med att vilja väl. Missriktad välvilja är grunden för mycket lidande här i världen. Oförutsedda och oönskade konsekvenser kan alltid uppstå - speciellt om man fattar beslut utifrån känslor snarare än verkliga förhållanden.

Jag tror också att många vanliga människor börjar tröttna på vänsterns förmaningar om vad de förväntas tycka. De vill att politiken skall se till så att samhällelig kärnverksamhet funkar - inte ägna sig åt ideologiska experiment med våra surt förvärvade skattepengar.

Bild: PixelAnarchy på Pixabay

Jönssons lördagsvideo om Miljöpartiets gröna lögner + bonus-videos

Youtube »

• Bonusvideo: Edward Bernays and Group Psychology: Manipulating the Masses

Youtube »

• Bonusvideo: Is Everything Better Than We Think? Bjorn Lomborg & Jordan Peterson

Youtube »

• Bonusvideo: Wildest Moments of The Thick of It, Series 3 »

Youtube »

Den stora kompromissen

Parlamentarisk demokrati handlar - för att fungera - om kompromisser. Detta för att möjliggöra fredlig samexistens i ett civiliserat samhälle.

Men politiken utvecklas allt mer till ett maktspel där vinnaren förutsätts roffa åt sig allt. Vissa av våra ledande politiker beter sig direkt förnedrande i sin iver att komma över härskarringen.

Allmänintresset kommer - i bästa fall - i andra hand. Samhällelig kärnverksamhet tillåts förfalla. Politiken lägger sig samtidigt i allt mer av hur människor lever sina liv. Och i takt med att maktspelet intensifieras ökar polariseringen i samhället.

Detta beror nu inte bara på makthunger som sådan, utan även om den bakomliggande ideologiska drivkraften.

Om man har en utopi, då har man ett slutmål där allt antas vara i princip perfekt. Inga andra tankar eller idéer behövs då. De som sätter sig till motvärn blir statens objektiva fiender. Utopier går inte att förverkliga utan ett visst mått av förtryck.

Vänstern vill omforma samhället i enlighet med en verklighetsfrånvänd utopi. Den borgerliga människan vill mest att saker skall fungera, att staten lämnar henne ifred och att samhället tillåts utvecklas på ett spontant och frivilligt sätt.

Själv ansluter jag mig till den borgerliga tanken - och ser gärna att staten är liten men stark och bara ägnar sig åt sådant som verkligen är viktigt. Individen skall ha ett stort mått av frihet. Gränsen för denna går där hon skadar någon annan. Alla skall ha lika rättigheter inför staten.

I övrigt mår samhällsutvecklingen bäst av spontan ordning. Det finns ingen anledning att underställa medborgarna någon speciell ideologi med tillhörande utopi. Samhället är en ständigt pågående evolutionär process utan något bestämt slutmål.

Nu vet jag att den allmänna åsikten är att vi skall ha en generell välfärdsstat. Jag kan vara skeptisk till konceptet med pyramidspel. Men det är så det ser ut i folkdjupet.

So, fine! Vi lär bli kvar i den sociala marknadsekonomin. Det är den stora kompromissen.

Men vi kan samtidigt försöka minska statens makt över medborgarna. Ge folk lite mer frihet och ansvar. Då får vi utveckling och tillväxt. Och då får vi råd att finansiera ovan nämnda välfärdsstat.

I praktiken har inte heller vänstern något verkligt alternativ till den sociala marknadsekonomin. De har inte en aning om vad de skall göra efter revolutionen. För övrigt verkar det svårt att få massorna att resa sig för att störta det ekonomiska system - marknadsekonomin - som varit överlägset vad gäller att leverera utveckling och välstånd.

Den sociala marknadsekonomin är den stora kompromiss som vi alla nog får finna oss i att leva i.

Så intressant. Då får vi förhålla oss till det.

Den nya socialdemokratiska människan är snart fulländad

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Den nya socialdemokratiska människan är snart fulländad »

Den socialistiska utopin teoretiserar bland annat om att människan kommer att bli »socialiserad« när väl samhället i övrigt blivit socialiserat. I Sverige tycks det som att socialdemokraterna snarare använder den socialiserade människan som spjutspets för att uppnå det socialistiska samhället.