Jönssons lördagsvideo: Varför kris-prioriteras kulturen?

En intressant exposé landets socialistiska kulturpolitik.

Youtube »

Kulturpolitiken likriktar, kväver och tystar

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Kulturpolitiken likriktar, kväver och tystar »

Kulturpolitiken är det största hotet mot en fri, levande och obekväm kultur. Istället skapar den undfallenhet och tystnad.

Försvara Kulturen mot politisk korrekthet!

Jag försökte lyssna på SR Kulturnytt. Det slutade med att jag stängde av.

Dagens genomgående tema var som så ofta genusfrågor. Som könsbalansen bland artisterna på sommarens rockfestivaler. Och genusperspektivet i den klassiska teatern.

Visst, det kan finnas historiska skäl till att kvinnor kommit i skuggan. Men det får vi väl rätta till genom att ge kvinnor lika rätt till musikalisk skolning som män, om detta inte redan uppnåtts. Men att kräva något slags kvotering är bara dumt. Folk lyssnar till sådant de gillar. Vill kvinnor ha större publik – då får de väl se till att bli bättre, populärare och intressantare.

Visst, svensk scenkonst har under århundraden dominerats av män och verk skrivna av män. Det är förmodligen redan ett historiskt, passerat tillstånd. Men hur skall vi förhålla oss till det som finns, till vårt kulturarv? Skall vi gömma undan delar av den svenska scenkonsten för att den inte faller dagens feminister på läppen? Skall politisk korrekthet styra utbudet, snarare än efterfrågan på klassiska svenska kulturella verk? Som sagt, vill kvinnor ha större publik – då får de väl se till att bli bättre, populärare och intressantare.

Jag har inget emot varesig kvinnliga eller manliga kulturutövare. Vad som stör mig är att den fria kulturen och det svenska kulturarvet ställs under politiskt förmynderi. Det är att döda kulturen.

(För övrigt anser jag att staten inte skall lägga sig i kulturen över huvud taget. Resultatet blir alltid att politisk styrning förgiftar de fria konsterna.)

Skämskudde fram!

Expressen rapporterar:

"Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) bjöd i onsdags kväll ledamöterna i riksdagens kulturutskott på ostbricka och vin på kulturdepartementet. Där fick landets ledande kulturpolitiker svara på vilken "önskesuperkraft" de skulle vilja ha, lyssna på högläsning ur en barnbok och tävla i frågesport om Pippi Långstrump."

Länk »

Det börjar bli väldigt mycket We shall overcome över det här...

Uppdatering: Läs även Sverige håller på att bli ett Bolibompistan »

Kulturministerns olidliga tomhet

På sätt och vis är det bra att kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) har nollkoll. Kultur och politik hör nämligen inte ihop. Kulturen mår bäst av att få utvecklas spontant – utan statliga pekpinnar, påbud och regleringar.

Problemet är att kulturministern ändå försöker. Trots att hon i sak inte har något att komma med. Ingen identifierbar riktning. Inga uttalade ambitioner. Inte ens några knasiga käpphästar. Inget.

Drevet har börjat gå. Plötsligt syns tecken på något så osvenskt som att en politiker kan komma att drivas bort från sitt uppdrag på grund av inkompetens.

Alice Bah Kuhnke är inte politiker. Men hon försöker framstå som en. Hon tar till plattityder och tomma fraser, precis som alla hennes kollegor. Men utan någon som helst substans så flyger det inte.

De professionella kulturkoftorna tar detta personligt. Den politiker som är ansvarig för att pytsa ut skattepengar till dem vet inte vad hon sysslar med. Man kan förstå att de börjar bli nervösa.

Detta håller på att utvecklas till ett drama på flera plan. När Löfven gjorde Disneyklubbens programledare till kulturminister – då exponerades obarmhärtigt så väl politikens nakenhet som kulturelitens anspråk på att få leva på andra människors pengar.

Det kan rent av komma något bra ur detta.

Länkar:
Alice Bah Kuhnke: Kulturen är grunden i ett ekologiskt samhälle »
Björn Wiman: Marken gungar under Bah Kuhnkes fötter »
"Ohållbart och tomt, Alice Bah Kuhnke" »
Per Svensson: Bara bra, sa Bah »
Up in the air – Kulturpolitikens varmluftsballong »

Dan Park: But... is it Art?

Med risk för att bli steglad...

Jag tror att jag begriper vad konstnären Dan Park håller på med.

Min tolkning är att han försöker framställa sig som så kontroversiell att ingen till slut klarar av eller vågar försvara honom. Så blir han inspärrad. Men då är det inte Dan Park som blir inspärrad. Det är Konsten. Det fria ordet. De avvikande rösterna.

Vilket ställer oerhört viktiga frågor.

Är inte konstens uppgift (bland annat) att utmana samhällsnormer? Att ifrågasätta? Att uppröra?

Är det inte kulturens uppgift att flytta gränser? Att sätta saker i blixtbelysning? Att tvinga människor att tänka till?

Och gäller detta i så fall bara det politiskt korrekta, det harmlösa, det välkammade? Naturligtvis inte. Tvärt om.

Att konstnären Dan Park spärras in på grund av sin konst är uppseendeväckande, upprörande och oroväckande.

Men det verkligt absurda i hela denna historia är att Kultursverige tiger som muren om saken.

Det Kultursverige som för övrigt står i total beroendeställning till kulturpolitik, offentliga bidrag och vår samhälleliga konsensus.

Var är alla upprörda kulturkoftor nu?

Kan ni tänka er vilket jävla liv det hade blivit om en borgerlig regering hade gjort en programledare för Disneyklubben till kulturminister?

Kommersialism, kulturell utarmning och nedvärdering av kulturen hade varit vänsterns mantra.

Och tänk er att ett borgerligt parti besätter posten som kulturminister utan att ha en kulturpolitik. [Länk»] Kulturvänstern hade gått i spinn.

Men nu är det inte så. Nu har vi en rödgrön regering. Då går tydligen vad som helst för sig.

Frankrike beskattar internet och ger politikerna mer makt över kulturen

Frankrike tänker införa en skatt på smartphones, tablets, laptops och annan utrustning som kan användas för mobil uppkoppling till internet. Pengarna man får in är tänkta att användas som stöd till "kulturindustrin".

Nu tar vi det här en gång till...

Frankrike tänker beskatta människors anslutning till internet.

Internet rymmer en oerhörd kulturell mångfald, stora kulturskatter och är en global scen som är öppen för alla.

Pengarna fransoserna drar in på sin nya skatt är tänkt att stödja kulturen. Eller i vart fall "kulturindustrin". Det vill säga att politiker och byråkrater kommer att bestämma vilken kultur som skall få del av pengarna.

Se där, en direkt överföring av makt över människors konsumtion av kultur – från människorna själva till den härskande politiska klassen.

Dessutom är detta unken kulturprotektionism med nationalistiska förtecken.

Jag blir så matt. Men knappast förvånad.

Jag menar, Frankrike är ju ett land som till exempel har prisreglering på böcker – för att de inte skall bli för billiga...

Reuters | UPI | AP | FT

Om kulturpolitik...

Kulturpolitik är subjektiv, orättvis och likriktande

De senaste veckorna har Sverige, för ovanlighets skull, upplevt något av en kulturdebatt.

Den har mest handlat om pengar. Och då mest om det är rätt att ge vissa konstnärer och artister skattepengar mest bara för att de finns. Här skulle man även kunna ställa frågan om det är rätt att tvinga dubbelarbetande, ensamstående fyrbarnsmammor i Hjällbo att betala för den övre medelklassens nöje att gå på teater och opera.

Men jag tänkte titta bortom det pekunjära. Är det över huvud taget rätt och rimligt med en statlig kulturpolitik?

Politisk styrning på kulturområdet innebär ett urval. Vissa projekt och konstarter får skattepengar. Vissa artister och konstnärer får speciella förmåner.

Men inte alla. Pengar och förmåner delas ut till dem som politikerna (och tjänstemännen) anser förtjänar att uppmuntras. Och vilka är de att bestämma vilken kultur som skall premieras?

Varför är det mer värt att ha ett band och repa i en gratis kommunal studio än att sitta hemma vid sin dator och skapa musik? Varför skall vi betala skattepengar för att folk skall gå och se Wagner på operan, när de som istället föredrar World of Warcraft får betala för sitt nöje själva? Varför skall vissa filmer och böcker ha ekonomiskt stöd från det allmänna, men inte andra? Och så vidare. Jag antar att du  ser problemet.

Och vad säger det om kulturen när det viktiga inte är att skapa sådant människor kan tänkas uppskatta – utan sådant som är tillräckligt slätstruket och korrekt för att politikerna skall vilja satsa skattepengar på det?

Kulturpolitik är med nödvändighet subjektiv, orättvis och likriktande.

Lägg ner!

Sverigedemokraterna och konsten

Sverigedemokraterna vill avskaffa de offentliga anslagen till "de kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera".

OK, nu är ju jag personligen emot skattefinansierad kultur och statlig kulturpolitik. Men den finns där. Då är frågan hur den kommer att användas.

Sverigedemokraterna är tydliga i sina ambitioner vad gäller politisk styrning av kulturen. Vad som chockar, upprör och provocerar ligger naturligtvis i betraktarens öga. Och jag tror mig ana hur Sverigedemokraterna ser på den saken...

Att ge kulturen en politisk styrning står i direkt kontrast mot ett fritt och öppet samhälle. Det är snarare diktaturfasoner. Det är verktyg som används av politiker som försöker påtvinga medborgarna sina idéer. Det är propaganda, inte konst.

Sedan är det naturligtvis intressant att notera att sverigedemokraterna tycker illa om konst som chockar, upprör och provocerar. De vill alltså ha konst som betraktaren ställer sig likgiltig till. Konst som bedövar. Konst som ängsligt ställer sig in. Osjälvständig konst. Passiv konst.

För mig är det tvärt om. Konst skall vara utmanande. Konst skall få mig att tänka och ifrågasätta. Konst skall vara självständig och orädd. Konst skall tillföra något och vara skapande.

På något sätt får jag en bild av hur sverigedemokraterna vill göra om hela Moderna Museet till något slags tråkig hembygdsgård. (Ett sådant museum har vi för övrigt redan, det heter Nordiska Museet.)

Nu skall jag inte bara tortera sverigedemokraterna, vad gäller kulturpolitiken. Alla svenska riksdagspartier har något slags kulturpolitik - som med nödvändighet förutsätter urval och att man försöker omsätta sin smak och sina värderingar på andra människor. Det är obehagligt och riskfyllt. Men inget annat parti är så tydligt i sin kulturpaternalism som sverigedemokraterna.