Helgvideos: 2 x Jönsson, vindkraftsbubblan & yttrandefrihet

Youtube: Sveriges BARNSOLDATER drabbar ALLA »

Youtube: Penningtvätt i vindkraften – Sverige plundras! »

Youtube: How Britain fell to censorship »

Youtube: Is Free Speech Still Free? E.U. Threat Against Elon Musk Is A Terrifying Sign Of Things To Come »

Youtube: How the elites weaponise ‘disinformation’ »

Youtube: Intervju med Henrik Jönsson: SD har haft öppet mål i svensk politik »

Helgens spellista: Klägget, vätgasbubblan, homofoba Pride, NYC i förfall & yttrandefrihet vs. förtryck

Youtube: "KLÄGGET" är Sveriges "Status quo-aristokrati" »

Youtube: Europe's ludicrous hydrogen bet »

Youtube: How Pride became a carnival of homophobia | Andrew Doyle »

Youtube: NYC is Finished... My Honest Thoughts »

Youtube: Free Speech, Censorship, and the Threat of Totalitarianism »

Senaste nät-nyheterna...

...från 5 juli-stiftelsens blogg:

• Nätdebatten är en kamp om makten över ordet, agendan och verklighetsbilden »

"Många krav på reglering kommer från politiken – där man som regel ogillar att internet ger vanligt folk möjlighet att ifrågasätta, lägga sig i och framföra besvärliga åsikter. Andra krav kommer från de media som ogillar den nya konkurrensen på nätet – och som vill försvara sin makt över agendan. (Samma media som f.ö. drivit fram den absurda idén om »länkskatt« i EU.)"

• Risken med att ge politiken för mycket makt över internet »

• Dansk datalagring igång igen efter att allvarliga brister avslöjats »

• Om avlyssning av människor som inte är misstänkta för brott »

• Hearing i Europaparlamentet om hat, hot, fake news & yttrandefrihet »

• Europaparlamentet håller hearing om AI »

• Laser hackar smarta högtalare »

• EU ger Europol 5M€ för att knäcka kryptering och 5G »

• Lästips: Spionernas EU »

• Tyskland stiftar pre-crime-lag mot hat och hot på nätet, EU väntas följa efter »

• Facebook, Twitter, politiken och sanningen »

• Hemlig dataavläsning: Demokratiskt tveksamma verktyg »



Youtube »

Vänsterns och maktelitens omsorgsfullt stensatta väg till helvetet

Vänsterns försök att piska in folket i en av den själv definierad politiskt korrekt fålla förde Donald Trump till makten.

Vänstern kanske vill väl, men förblindas och uppfylls av sin egen förmenta godhet. Den försökte vinna en total seger, men misslyckades. Istället skapade den ett Frankensteins monster.

Den politiska makteliten är också medskyldig. Den har distanserat sig så långt från folket att vanliga människor börjar undra på vems sida den egentligen står.

Den har utvecklats till en härskande klass som vill bestämma över andra och leva gott på folkets bekostnad. Korporativism och maktkorruption har blivit något slags normaltillstånd. Samtidigt förfaller samhällelig kärnverksamhet och demokratin ligger i respirator.

Ändå vill många av dem väl – de fina människorna som anser sig veta bättre än alla andra. Men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser.

Elitens von oben-attityd yttrar sig ofta i att man uttalar sig nedlåtande om vanliga människor, deras bekymmer och oro. Ofta är politiken varken verklighetsförankrad eller faktabaserad. Och med en politisk modell där en knapp majoritet kan tvinga alla andra att leva sina liv på ena eller andra sättet skall man inte bli förvånad om folk sätter sig på tvären.

En väg ur allt detta vore att återföra makt från politikerna till folket. Att låta människor göra de val som passar dem själva bäst. Att i möjligaste mån lämna folk i fred. Att låta marknaden växa och skapa välstånd istället för att motarbeta företagande. Att fokusera politiken och dess funktionärer på att sköta ett fåtal gemensamma, samhällscentrala funktioner – och att göra det bra.

Men detta kommer knappast att ske så länge vänstern och den politiska makteliten får bestämma. De vill styra och ställa över folk – även om detta går långt bortom deras förmåga och kompetens.

Folket måste på egen hand försvara och återerövra sin frihet och individens makt över sitt liv.

Sker inte det kommer människors frustration till slut att ta sig andra uttryck. Som att vända sig till auktoritär populism, som är värre än det vi har i dag. Folk kommer till slut att kräva förändring – hur den än ser ut. Det ger historien många exempel på. Vore det inte lämpligt att växla in på ett nytt spår innan det sker?

Vi lever onekligen i intressanta tider.

Slutligen: Var observant och kritisk. Hämta information från olika källor. Tänk själv. Och lita inte på någon. Inte ens på mig.

Ett regelverk för den härskande klassen och ett annat för folket?

Regeringen har ett antal ändringar i offentlighets- och sekretesslagen ute på remiss. Bland annat är det tänkt att offentliganställdas personuppgifter (t.ex. personnummer) skall sekretessbeläggas.

Det skäl som anges är problem med hot och trakasserier. Vilket säkert kan vara relevant i vissa fall – men knappast för alla offentliganställda.

Det har framförts kritik mot att detta förslag försvårar insyn och granskning av byråkratin. De flesta av medias avslöjanden om jäv, maktmissbruk och korruption har varit möjliga just eftersom grundläggande personlig information om offentliganställda är tillgänglig.

Men det finns en större fråga här. Den handlar om makthavarna och folket, om styrande och styrda.

Vill vi verkligen ha en ordning där folket är noga övervakat och registrerat med personnummer och allt – men där byråkrater (och förmodligen även politiker) döljs bakom en slöja av sekretess? Vill vi skapa en politisk och byråkratisk klass för vilken det gäller andra regler än för vanliga människor? Vill vi formellt instifta en nomenklatura av makthavare som står över oss vanliga medborgare?

Det är knappast förvånande att det är en socialdemokratisk regering som föreslår något sådant här. Sossarna har en underutvecklad känsla för djupare liggande demokratiska värden, medborgerliga fri- och rättigheter, rättsstat och maktdelning. Socialismens speciella form av elitism – där vissa är mer jämlika än andra – läggs här i dagern. Den för tankarna till Orwell och Kafka.

Vi skall helt enkelt inte ha ett regelverk för den härskande klassen och ett annat för folket.

I ett demokratiskt samhälle gäller alla regler lika för alla, alla är lika inför lagen och alla har lika rättigheter och skyldigheter. Alla. Punkt.

Eventuella problem med hot och trakasserier får lösas med individuell prövning av skyddad identitet, enligt samma regler som gäller för alla andra. Eller också får vi lägga ner hela systemet med personnummer, vilket på flera sätt vore en välgärning.

Länkar:
• Granskning av myndigheter försvåras »
• Förslaget om utökad sekretess öppnar för mygel »
• Ändringar i offentlighets- och sekretesslagen »
• Vad är det politikerna vill dölja för folket? »

Stöd denna blogg, klicka här »

Efter Kommunal-skandalerna – när kommer drevet mot Margot Wallström?

Dagens avslöjande om fackförbundet Kommunal är som följer...

"Kommunal äger en rad fastigheter i Stockholms innerstad och delar ut paradvåningar till sina höjdare: chefer, ledande socialdemokrater och LO-toppar. 

Hyrorna är låga och flera av våningarna är topprenoverade. 

Andra fastighetsägare lämnar hälften av sina hyreslägenheter till bostadsförmedlingen – men Kommunal har inte släppt en enda lägenhet på 16 år."

Länk till Aftonbladets artikel »

Det enda som förvånar mig är att folk blir förvånade. Sådant här har pågått i alla tider. Eliten inom sossarna och LO har ett närmast sovjetiskt förhållningssätt.

Man kan förstå att fackets och partiets medlemmar – som ofta är vanligt, enkelt folk – blir upprörda när deras företrädare tar för sig (som regel på medlemmarnas eller vanligt folks bekostnad).

Men det som verkligen stör mig är den uppenbara dubbelmoralen.

Ta till exempel utrikesminister Margot Wallström (S) och hennes skatt.

Hon satt som EU-kommissionär i tio år. Med en nästan obefintlig EU-skatt.

Samma skatteregler gäller för ledamöter i Europaparlamentet. Så de svenska ledamöterna har ingått en frivillig överenskommelse om att betala svensk skatt på sina EU-inkomster. De anser att allt annat skulle sticka i ögonen på folk.

Men inte Margot. Hon ville inte ansluta sig till denna frivilliga överenskommelse.

Under sin tid i kommissionen plockade hon ut nästan 30 miljoner i lön. Mer eller mindre skattefritt.

Margot Wallström har inte gjort något formellt fel. Och skatterna är på tok för höga. Vad som däremot är problematiskt är att Wallström företräder ett parti som tvingar på folket en av de tyngsta skattebördorna i världen. Och som inte drar sig för att kasta folk i fängelse om de försöker komma undan. Ett parti som påstår att "det är häftigt att betala skatt".

Vad vi ser är arrogant dubbelmoral, i full blom.

Utöver de 30 miljonerna får Wallström en i princip skattefri EU-pension på ungefär en miljon spänn om året.

Men hon tycks komma undan med det. Från mainstreammedias sida har det (vad jag vet) inte ställts en enda fråga till utrikesministern om varför hon som EU-kommissionär avstod från det häftiga i att betala svensk skatt – nu när det faktiskt fanns en möjlighet att göra det.

Läs mer i Svensk Tidskrift »

Sossar må vara dåliga på att hantera sin makt på ett vettigt sätt. Men de har en oäverträffad talang när det gäller att utnyttja sin maktposition för att gynna sig själva – på andras bekostnad.

Kulturministerns olidliga tomhet

På sätt och vis är det bra att kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) har nollkoll. Kultur och politik hör nämligen inte ihop. Kulturen mår bäst av att få utvecklas spontant – utan statliga pekpinnar, påbud och regleringar.

Problemet är att kulturministern ändå försöker. Trots att hon i sak inte har något att komma med. Ingen identifierbar riktning. Inga uttalade ambitioner. Inte ens några knasiga käpphästar. Inget.

Drevet har börjat gå. Plötsligt syns tecken på något så osvenskt som att en politiker kan komma att drivas bort från sitt uppdrag på grund av inkompetens.

Alice Bah Kuhnke är inte politiker. Men hon försöker framstå som en. Hon tar till plattityder och tomma fraser, precis som alla hennes kollegor. Men utan någon som helst substans så flyger det inte.

De professionella kulturkoftorna tar detta personligt. Den politiker som är ansvarig för att pytsa ut skattepengar till dem vet inte vad hon sysslar med. Man kan förstå att de börjar bli nervösa.

Detta håller på att utvecklas till ett drama på flera plan. När Löfven gjorde Disneyklubbens programledare till kulturminister – då exponerades obarmhärtigt så väl politikens nakenhet som kulturelitens anspråk på att få leva på andra människors pengar.

Det kan rent av komma något bra ur detta.

Länkar:
Alice Bah Kuhnke: Kulturen är grunden i ett ekologiskt samhälle »
Björn Wiman: Marken gungar under Bah Kuhnkes fötter »
"Ohållbart och tomt, Alice Bah Kuhnke" »
Per Svensson: Bara bra, sa Bah »
Up in the air – Kulturpolitikens varmluftsballong »

All makt går ut över folket

Det finns något slags allmänt utbredd uppfattning om att vanligt folk inte är tillräckligt begåvat, kunnigt och ansvarsfullt. Därför måste andra människor bestämma över oss. Politiker. Och byråkrater.

Då infinner sig genast frågan: Vad är det som gör politiker och byråkrater lämpade att bestämma över oss?

Den härskande politiska klassen i vårt land är knappast bättre utbildad än folk i allmänhet. (Titta bara på regeringen.) Ständigt avslöjas att dessa människor inte alls har bättre moral än vi andra. De saknar som regel goda karaktärsdrag – som till exempel ödmjukhet, lyhördhet och ett öppet sinne.

I själva verket är vårt parlamentariska, demokratiska system så konstruerat att det lockar till sig just de människor som är beredda att trampa på andra för att få makt. De armbågar sig fram för att få bestämma och för personlig vinning. I den mån de drivs av något annat än egoism – då är det grupptänk och närstående särintressens snäva krav.

Väl vid maktens köttgrytor blir dessa människor medlemmar av en exklusiv klubb, som svävar ovanför de människor på vars skattepengar de lever. Ofta tar detta sig uttryck i att de själva inte är beredda att leva efter de regler som de tvingar alla andra att följa. De bollar med andra människors liv, pengar och frihet – utan att vara beredda att ta ansvar för de beslut de fattar.

Den enkla sanningen är att den härskande politiska klassen inte alls är speciellt lämpad att styra och ställa över oss andra. Snarare är dessa människor direkt olämpliga som makthavare.

Det finns vissa beslut i ett samhälle som kanske måste fattas gemensamt. Men den politiska makten bör vara så liten som möjligt och lämna så mycket frihet som möjligt till människorna själva.

Parlamentarisk demokrati ger folkets valda representanter rätt att tvinga människor att bete sig på det ena eller andra sättet. Sådan makt måste alltid utövas med försiktighet, ödmjukhet och med respekt för att människor är olika. Och med en medvetenhet om att man som makthavare inte är ett dugg bättre, finare eller överlägsen de människor vars liv man har makt över.

Vi befinner oss i dag långt, långt från ett sådant idealtillstånd. Den härskande politiska klassen ser inte längre folket som individer, utan som undersåtar – som skall styras, kontrolleras och övervakas.

Så kan vi inte ha det.

I medkänslans skymningsland

Efter att ha arbetat några år i Europaparlamentet fruktar jag att jag aldrig kommer att bli mig själv igen. Själva sättet på vilket jag betraktar min omgivning har fått sig en törn. Jag antar att det är så det blir när man faller genom spegeln och ner i politikens Underland.

En del saker man får se är bara absurda. Som cocktailpartyt i solidaritet med jordbävningens offer på Haiti. Den franska trerätterslunch som arrangerades för att diskutera problemet med att medborgarna är så feta nu för tiden. Eller varför inte drinkbjudningen för att öppna en utställning om alkolås på bilar?

Annat är helt jävla surrealistiskt. Och den listan tror jag bestämt toppas av champagnebjudningen mot hemlöshet.

Ledamöter i Europaparlamentet har rätt att ordna utställningar i parlamentets lokaler. Ofta används detta av företag och särintressen som vill visa upp sig och sitt arbete för de folkvalda.

Någon enstaka gång används dessa utställningar även för att lyfta fram en eller annan behjärtansvärd fråga. I detta fall för att öka medvetenheten om hemlöshet. Visst, det är en fin tanke. Men man borde kanske funderat igenom hur det skulle ske lite mer noga i förväg...

Till att börja med ställde man ut tio-tjugo metallskulpturer av hemlösa, i naturlig storlek, i ett av parlamentets utställningsområden. På väggarna en del affischer som underströk frågans betydelse.

Sedan öppnades utställningen av en ledamot och någon företrädare för en välgörenhetsorganisation. Efter deras tal utbröt en champagnebjudning med tillhörande mingel.

Denna bild kommer att förfölja mig resten av mitt liv. Ledamöter i dyra kostymer och dräkter, snordyra frisyrer insvepta i en air av dyrbar eau-de-toilette. Och i händerna, ett fast grepp om skumpan och tallriken med cocktailsnittar. Minglande runt mellan de statiska bronsavgjutningarna av mindre välbeställda medborgare.

Notera att detta inte var fråga om någon välgörenhetsgala för att samla in pengar. Inget av substans gavs till eller gjordes för de hemlösa. Hela syftet med övningen var att visa upp en bild av engagemang och medkännande från väldigt hög höjd.

Det kusliga är att den genomsnittlige ledamoten i Europaparlamentet inte på något sätt uppfattar sådant här som elitistiskt, von oben, stötande eller ens märkligt. Det är så här livet är i den politiska bubblan.

Det närmaste en normal ledamot kommer hemlösa människor är när de susar förbi dem i Europaparlamentets chaufförskörda, svarta Mercedez-Benz-bilar.

Där har du den härskande politiska klassen. Ett kotteri av moraliskt ovårdade människor från vänster till höger, från norr till söder. Det här är den normala utsikten för de Väldigt Viktiga människorna, från deras glastorn.

Tillsammans med chefen, Pirate MEP Christian Engström, betraktade jag klentroget denna tablå – medan vi var på väg ut ur parlamentet för att ta oss en bira eller två på egen bekostnad.

Väl ute på Place Luxembourg mötte vi en alldeles riktig, belgisk uteliggare. För ett ögonblick övervägde vi möjligheten att försöka få in honom i parlamentet och ta med honom till den pågående champagnebjudningen. Men vi insåg snabbt att ett sådant stunt inte skulle tas emot speciellt väl...

[In English at TEC»]

Kampen om "finkulturen"

Under valnatten 2006 satt partiledarna i SVT:s soffa och svarade förvånansvärt enhälligt. Den upphovsrättslagstiftning som deras partier alldeles nyligen hade röstat igenom i riksdagen skulle ”ses över”. Ni kommer kanske ihåg hur det lät – inte kunde man kriminalisera en hel generation, och så vidare. Så lade sig valyran och partierna kom fram till att, jo, man kunde nog ändå det, när allt kom omkring. (...)

Nu, i och med årets valrörelse, har även kulturisolationismen fått ett första genomslag. Kulturisolationismen vill inte att synen på vad kultur är ska förändras. Den vänder demonstrativt bort blicken från all utveckling utanför de egna skrågränserna och säger: Det där rör inte oss. (...)

Om politikerna köper en definition av kultur som något som kommer ur en kulturskapares händer – och om bara de som är certifierade får lov att räknas som kulturskapare – ja, då kommer alla kulturpengar att skickas rakt mot denna lilla grupp, trots att den står för en mycket begränsad del av den samlade kulturproduktionen. Och det är precis vad som sker just nu.

Anders Mildner skriver om kulturisolationism i Svenska Dagbladet.

Och visst är det så. Det är den underliggande kontexten i mycket av upphovsrättsdebatten och i diskussionen om internets deltagandekultur. Kultureliten känner sig hotad.

Tidigare i våras träffade vi en företrädare från bokbranschen i Europaparlamentet. Då var det inte bara fildelningen som var uppe på tapeten. Då handlade det mer om att ett fritt och öppet internet "hotar urvalet". Bokförlagen slåss alltså för sin ställning som gatekeepers.

Till att börja med är detta en elitistisk ståndpunkt, som gränsar till hybris. Skulle vissa människor vara utvalda för att styra och ställa över vad andra skall få läsa? Är dessa människors uppfattning om vad som är "bra" verkligen en sanning som gäller för alla som läser böcker? Naturligtvis inte.

Och hur resonerar man om man menar att en liten rännil "godkänd" litteratur är bättre än den mångfald som skapas när alla som vill kan publicera och distribuera sina verk? Skulle det vara bättre att bara ha en rännil "kvalitetslitteratur" än samma "kvalitetslitteratur" plus oceaner av litteratur av blandad kvalitet?

Är det sedan något internet är bra på, då är det att göra urval. Det som är bra och populärt flyter upp till ytan medan skräpet långsamt sjunker. Det som är populärt på nätet plockas sedan upp av media. Det är bara en tidsfråga innan vi kommer att få se tidningarna publicera listor på de bästa gratis e-böckerna.

Men redigering, korrekturläsning och formgivning då? Tja, tjänsterna finns redan på frilansbasis och olika aktörer kan redan nu finna varandra i olika nätforum. Den som inte vill använda sådana tjänster slipper och får stå sitt kast. (För övrigt verkar det som om de gamla bokförlagen ändå har skrotat redigering, korrekturläsning och formgivning – om man får döma av en del av deras utgivning.)

Detta handlar alltså inte främst om konkurrens från mycket, billigt och gratis. Det handlar snarare om makten över böckerna, dess innehåll och bokbranschen. Eller, för all del, om finkulturellt skråtänkande i största allmänhet.

Innan den där boklobbyisten gick, lyckades hon med hög röst koka ner sitt budskap på ett sätt som kanske var mer kärnfullt än hon själv tänkt sig. "If people wanna read crap for free, they can already do it on the Internet!"

Så... praktiskt!

Riksdagsmännen har fått sin "kostnadsersättning" indragen.

Så, vilken tur för dem att de kan höja sin egen lön med motsvarande belopp.

Notan kommer på din skattsedel.

Följ denna såpa på Politikerbloggen.

Eliten

Den där listan över Sveriges mest beundrade kvinnor och män...

1. Margot Wallström (2)
2. Drottning Silvia (3)
3. Kronprinsessan Victoria (4)
4. Carolina Klüft (1)
5. Maud Olofsson (ny)
6/7. Liza Marklund (ny)
6/7. Kajsa Bergqvist (8)
8. Maria Wetterstrand (ny)
9/10. Antonia Ax:son Johnson (5)
9/10. Annika Sörenstam (7)

1. Fredrik Reinfeldt (6)
2. Ingvar Kamprad (7)
3. Kung Carl Gustaf (2)
4. Göran Persson (3)
5. Mikael Persbrandt (5)
6/7. Robert Gustafsson (ny)
6/7. Henrik Larsson (9)
8/9. Fredrik Ljungberg (ny)
8/9. Jan Guillou (ny)
10. Carl Bildt (10)

Källa: Icakuriren/Sifo

Kvinnan vars uttryckliga uppdrag är att vara propagandist för EU:s byråkrati och klåfingrighet. Queen Silly, vars enda bidrag till den svenska samhällsutvecklingen är att ha hetsat politikerna att inskränka yttrandefriheten. Sportfånar och deckarförfattare. Någon skugsmulle. En statsminister utan ideologi. En kille som råkade ärva ett ämbete. Landets genom tiderna dumdrygaste politiker.

Gah!

Var är... ehhh.... well... hmmm... Äh, glöm det!