Tvång eller frivillighet?

Politik är att staten tvingar alla att göra på ett och samma sätt. Även när det inte behövs. Även om det finns andra och bättre alternativ. Och även om den enhetliga, statliga modellen inte fungerar.

Alternativet är att civilsamhället och marknaden tillhandahåller många olika alternativ. Byggda på erfarenhet, efterfrågan och frivilligt samarbete. Så att människor kan få välja det som passar dem själva bäst.

Om man är intresserad av att människor skall vara lyckliga och få göra sina egna livsval måste det andra alternativet rimligen vara bättre.

Är den svenska medelklassen verkligen olycklig?

Något slags kulturell våg tycks dra fram, med budskapet om att den svenska medelklassen är olycklig.

Ur Björn Wimans DN-recension av filmen Turist...

"I essän ”Den borgerliga romanen och den nya medelklassens självförakt” från i våras menade kritikern och författaren Therese Bohman att samtidslitteraturen framställer dagens svenska medelklass som plågad av identitetsproblem och självförakt. Var är, frågade hon sig, romanen om den förnöjda ”Nya Moderaterna-medelklassen” med entreprenörer och egenföretagare som har mer ekonomiskt än kulturellt kapital?"

Länk»

Upplägget är föga överraskande. Nu tänker finvänstern börja kritisera medelklassen för att den inte är fin nog. Nu skall tesen om den kulturellt obildade, lite småkorkade och egentligen olycklige borgaren tuggas till förbannelse.

Vänstern anser sig, som vanligt, alltid veta vad som är rätt, bra och fint. Och inget stör denna vänster så mycket som en borgerlig medelklass som i stort sett är nöjd med livet.

Men nu skall alltså alla familjers drag av Norén-drama, folks existentiella ångest och alla livspusslares dåliga samvete över att de varken hinner med speciellt mycket kultur eller andlighet... upphöjas till... något slags borgerlig defekt? Eller vad?

Kulturvänstern betraktar med frustration en grupp människor – som har det rätt hyggligt och som egentligen mest vill bli lämnad mest ifred med sitt. Hur skall en vänster utan idéer och någon form av verklighetsförankrad politik kunna piska upp klasskamp och socialistiskt patos bland sådana människor?

Därför har kulturvänstern kommit fram till att den måste hjälpa medelklassen att förstå att den lider. Har man inget att tillföra i sak – kör känslospåret. Skapa en feel-bad-factor lagom till höstens valrörelse.

Detta kommer att bli en fantastisk höstsäsong för svensk samhällsdebatts alla drama queens.

Visdomsord

Lycka & politik: Lämna oss i fred istället!

På SvD Brännpunkt skriver ett par miljöpartister om lycka.

De vill öka lyckan i samhället genom politiska beslut. (I förbigående dissar de för övrigt kopplingen mellan välstånd och lycka.) Och de vill se en större satsning på lyckoforskning.

Jag är skeptisk.

Människor är olika – vi har alla olika önskemål, olika preferenser, olika behov, olika vanor, olika åsikter och vi gör olika prioriteringar.

Därför skulle jag vilja påstå att för mycket politik, som bestämmer för mycket över människors liv, minskar lyckan i vårt samhälle.

Folk blir snarare mer nöjda om de istället får göra egna val – som passar just dem.

För övrigt blir jag orolig när politiker får för sig att de skall mäta och administrera lycka. Det öppnar med automatik för utilitaristiska resonemang, där våra grundläggande rättigheter lätt hamnar på undantag. Resonemang som säger att man kan offra en persons eller grupps lycka, rättigheter, egendom eller rent av liv – i syfte att göra fler, andra, människor mer lyckliga. Politisk bean counting, typ.

Så tack för omtanken, kära miljöpartister. Men jag skulle föredra att ni politiker lämnar oss medborgare ifred istället.