Till våldsmonopolets förvar

En avgörande skillnad mellan de västerländska demokratierna och många länder i till exempel Mellanöstern och Afrika är att vi har ett (demokratiskt kontrollerat) våldsmonopol – till skillnad från klansystem.

Fördelarna med ett statligt våldsmonopol är flera. Reglerna är förutsägbara och gäller lika för alla. Alla har samma rätt till hjälp från ordningsmakten. Med ett fungerande rättsväsende som sköter bestraffningar är det tänkt att vi skall slippa blodshämnd, klanfejder och andra former av hämnd som ofta resulterar i spiraler av våld.

Så vad händer då när polisen inte räcker till? Vi vill ju ha något slags trygghet. Vi vill att vår säkerhet och egendom skall vara garanterad.

Ibland blir lösningen att till exempel ett köpcentrum, kollektivtrafiken eller ett bostadsområde tar in privata vakter. Det är som regel bättre än inget alls. Men det är samtidigt att ta ett steg bort från demokratisk kontroll, opartiskt upprätthållande av ordningen och det symboliska värdet i att ordningen upprätthålls av staten. Oftast är detta inga större problem, men vi måste vara medvetna om riskerna.

(Det finns positiva bilder värda att titta närmare på. I till exempel Detroit sägs privata vaktbolag som verkar enligt icke-våldsprincipen vara så väl omtyckta som mycket framgångsrika.)

Ibland är lösningen civila sammanslutningar av människor som tar på sig att upprätthålla ordningen. Det kan handla om till exempel grannsamverkan eller nattvandrare. Eller om något slags medborgargarden. Lagen gäller givetvis för dem på samma sätt som för alla andra. Men i vissa situationer ställs man helt uppenbart inför problem. Om en skarp situation uppstår, då är det en mycket delikat fråga hur mycket våld som får användas.

Dessutom blir detta på något sätt en återgång till klansamhällets modell där säkerheten är beroende av vilken grupp man tillhör, var man bor eller kanske vilka man är släkt med.

Våldsmonopolet som princip är en garant för vår individualistiska livsstil. Man skall inte behöva tillhöra en viss grupp eller klan för att kunna känna sig trygg i samhället.

Detta förutsätter naturligtvis att polisen är synlig på gator och torg – och att den verkligen förmår att hantera vardagsbrott mot säkerhet och egendom.

Det förutsätter dessutom att den demokratiska styrningen och lagstiftningen är rimlig och fokuserar på det som är viktigt. Våldsmonopolet skall inte vara åsiktspolis, inte ägna sig åt moraliskt pekpinneri, inte åt brott utan offer – och inte åt att gå maktens politiska ärenden. Här måste man vara oerhört uppmärksam.

Det mesta i vårt samhälle skulle fungera bättre om det hanterades genom frivilligt samarbete, spontan ordning och marknadens osynliga hand. Men just vad gäller statens våldsmonopol och att upprätthålla rättsstaten vill jag att det sköts gemensamt och att det sköts bra.

Som minarkist vill jag att staten ägnar sig åt ett fåtal centrala samhällsfunktioner, som inre och yttre säkerhet.

Därmed inte annat sagt än att våldsmonopolet ständigt måste granskas, ifrågasättas och ansas. Det får aldrig bli en stat i staten eller ett verktyg för förtryck.

Därför är det vår skyldighet att göra motstånd!

Det finns en frihetlig anarkist inom mig. Samtidigt har jag en stark misstanke om att det inte är vi som är för frihet, humanism och öppenhet som skulle vara bäst på att ta tillfället i akt om vi skulle få för oss att lägga ner staten. Anarkokapitalism är en sympatisk idé, men i princip omöjlig att i förklara för vanligt folk i praktiska termer.

Människor är olika. Alla har olika åsikter, preferenser, önskemål, behov och alla vill göra olika livsval. Därför är det enda sättet för att låta så många människor som möjligt leva sina liv efter eget huvud att minska den politiska makten – till förmån för människors frihet att välja och fatta egna beslut. (Och den som vill skall naturligtvis vara fri att leva i ett socialistiskt kollektiv, i fruktan för Gud, i samklang med Jordanden, för amorteringarna eller i hedonistisk drogliberal harmoni. Så länge de inte stör eller tvingar sig på någon annan.)

Men jag biter i det sura äpplet. Även om jag vet att det är ett avsteg från vad jag skulle vilja tycka, så är jag minarkist. Det vill säga att jag vill ha en liten stat, som dock bara ägnar sig åt sådant som är viktigt. Få lagar men desto mer ordning. Inga morallagar, pekpinnar och förmyndare. Minimala inskränkningar i människors frihet och i den öppna marknadens spontana ordning och frivillighet. Men inte total anarki.

Den största skillnaden mellan frihetlig anarkism och minarkism gäller våldsmonopolet. Och nu blir det komplicerat. Jag är stark motståndare till våld och tvång. Jag vill se ett samhälle där människor samverkar på frivillig grund. Jag är svårt misstänksam mot politisk och byråkratisk makt.

Ändå förfaller det som om någon form av gemensamt samhällsbygge med lagar som beskriver negativa rättigheter, med ett rättsväsende och med ett våldsmonopol i form av en ordningsmakt (och i förekommande fall försvar mot yttre våld) är det som på ett dramatiskt sätt minskat förekomsten av våld i vårt samhälle. Jämför med hur det var för några hundra år sedan. Jämför med hur det är i dag i klansamhällen. Jämför med hur det är i teokratiska samhällen. (Här kan du se vad jag har på läslistan för tillfället...»)

Problemet som uppstår är att ett sådant system behöver styras på något sätt. Det minst dåliga sättet förefaller vara den politiska demokratin. Men det är inte alls något klockrent system. Det har ingen inbyggd garanti för minoriteters rättigheter, snarare tvärt om. Det förutsätter, men har absolut ingen garanti för rättsstat och maktdelning. Det är med automatik expansivt och drar till sig just de människor som inte borde få utöva makt över andra. Det är känsligt för moralpanik, drev, fördomar, förmynderi och mental likriktning. Det är redan från början borderline korporativistiskt. Den politiska demokratin är sin egen värsta fiende och hotar ständigt att förgöra sig själv.

Ännu värre blir det när ett sådant system är centralistiskt. Man behöver inte gå till EU, det räcker med att se på den centraliserade nationalstaten. Den kan inte känna människors och regioners olika förutsättningar och behov. Enligt principen att en storlek passar alla skapar den en modell som egentligen inte passar någon. Och den bygger system där ett misstag, vid ett tillfälle, på en plats kan få förödande konsekvenser för alla.

Detta måste man vara medveten om – om man förespråkar någon som helst stat oavsett dess storlek, makt och omfattning.

Jag tror att det är detta som får mig att syssla med politik: En vilja att hålla statens mörka sida tillbaka. Det ständiga behovet av att vakta väktarna. Nödvändigheten av att försvara de medborgerliga fri- och rättigheterna. Behovet av att göra demokratin till något mer än bara en räkneövning. Kampen mot korporativismen. Övertygelsen om att det är bäst och säkrast att decentralisera makten så mycket som möjligt, helst ner till den enskilda individen. Att försvara människors frihet, värdighet och integritet mot ständigt svällande system.

Och det är min förbannade skyldighet. I det ögonblick jag accepterar våldsmonopolet och med det den politiska demokratin får jag ett ansvar för att göra vad jag kan för att det hela inte skall gå över styr. Vilket det har alla förutsättningar att göra.

Det känns en smula överväldigande. Så jag förstår den som väljer att vara anarkist istället...

- o -

Ett helt annat, välformulerat men mer anarkistiskt grepp på dessa frågor finner du här: En voluntaristisk kritik av minarkismen »