Den härskande politiska klassen saknar så väl vilja som kompetens och förstånd

Programmet I lagens namn i SR P1 avslöjar att polisen som regel inte »bakåtspårar« vapen som använts vid brott.

Alla som någon gång sett ett dokumentärt eller fiktivt program om brott på tv förstår att det kan ge värdefull information att reda ut hur ett visst vapen använts genom åren. Det kan lösa gamla brott. Det kan peka på viktiga samband. Och man kan släppa felaktiga spår.

Man skulle kunna tro att sådan bakåtspårning är grundläggande, självklart polisarbete. Men inte i Sverige...

"Det handlar om en pistol som polisen hittat spår efter sedan hösten 2012. Det användes vid tolv skjutningar innan en man greps med vapnet i mitten av juni 2016. Nio människor har skadats, ibland har det handlat om ren tur att ingen dött. Ingen av skjutningarna har klarats upp. 

Det finns även brister i hur polisen registrerat spår i utredningarna. Trots att man vid tre tillfällen har kunnat lägga ihop förundersökningarna, för att få tillgång till fler spår och komma vidare, så har det inte gjorts." (...) 

"Trots de många skjutningarna som vapnet använts vid, fick mannen som greps med pistolen inga frågor om skjutningarna - varken i polisförhören eller under rättegången." (...) 

"Den man som förra sommaren greps med vapnet dömdes till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, trots att det handlade om ett grovt vapenbrott. 

Han var dessutom dömd för liknande brottslighet tidigare. Domen har vunnit laga kraft."

Det är svårt att finna ord. Man kan undra vilka andra självklara och uppenbara utredningsåtgärder svensk polis inte bryr sig om eller inte känner till. Man kan undra om de som styr polisens arbete över huvud taget har ambition eller intresse av att komma till rätta med den brottslighet som plågar vanligt folk.

Det är väl som vanligt i Sverige – man ägnar sig åt trams, möten, byråkrati och politiskt färgad folkuppfostran istället för kärnverksamhet.

Men vad hade man väntat sig när man tillsätter en rikspolischef utan polisiär erfarenhet – vars enda »meriter« är att som chef ha ställt till med oreda på så väl Migrationsverket som Försäkringskassan?

Något politiskt ansvar tycks inte heller gå att utkräva. Så väl statsminister Löfven som inrikesminister Ygeman har satt upp tidsgränser för när polisen måste börja fungera. Dessa tidsgränser har passerats utan att något av betydelse har skett. Allt driver vind för våg.


Polisens ledning är inkompetent. Landets politiska ledning är inkompetent. Inget blir bättre, tvärt om verkar vansinnet eskalera. Att utkräva ansvar förefaller vara omöjligt.

Skall det behöva vara så här? Finns det verkligen inga vuxna, kompetenta människor som kan styra upp ordningsmakten – statens våldsmonopol – en av samhällets mest grundläggande gemensamma funktioner?

I ett vidare perspektiv kan man också fråga sig varför polisen ständigt monterar ner den del av sin verksamhet som går ut på att skydda människor från andra – och istället tycks fokusera på att skydda staten från folket och den enskilda individen från sig själv.


Jag tycker att statens uppgifter skall vara begränsade. Det offentliga skall endast utföra ett fåtal uppgifter av gemensam natur. Men dessa skall utföras väl, omdömesgillt och effektivt. Ordningsmakt och rättsväsende är exempel på sådana uppgifter. Men inte ens en nattväktarstats grundläggande funktioner klarar dagens överlastade svenska »välfärdsstat« av att upprätthålla.

Den härskande politiska och byråkratiska klassen är helt enkelt inte kompetent nog (eller intresserad av) att sköta landet.

Ändå vill den politiska adeln ständigt ta kontroll över allt mer, ge sig själv mer makt och i allt större utsträckning styra och ställa över vanligt folk. Samt bygga en ständigt allt mer omfattande övervakningsapparat, för att se till att vi lyder.

Överheten tvingar ständigt folket att betala allt högre skatter, men blir allt sämre på att leverera. Samtidigt göder det offentliga en ständigt växande kår av byråkrater, organisationer och plattformar vars enda syfte tycks vara att ge oss mer av samma – det vill säga mer trams och översitteri på den samhälleliga kärnverksamhetens bekostnad.

Svenska folket är som en slagen, underdånig kvinna – som trots att det är uppenbart inte inser att det är utnyttjat, förnedrat, kränkt, misshandlat och lurat.

Så länge man låter politikerna hållas och öka sin makt finns det inget bättre att hoppas på. Allt kommer bara att bli värre.


SR: Dålig spårning av vapen som använts i tolv olika skjutningar »

Till våldsmonopolets förvar

En avgörande skillnad mellan de västerländska demokratierna och många länder i till exempel Mellanöstern och Afrika är att vi har ett (demokratiskt kontrollerat) våldsmonopol – till skillnad från klansystem.

Fördelarna med ett statligt våldsmonopol är flera. Reglerna är förutsägbara och gäller lika för alla. Alla har samma rätt till hjälp från ordningsmakten. Med ett fungerande rättsväsende som sköter bestraffningar är det tänkt att vi skall slippa blodshämnd, klanfejder och andra former av hämnd som ofta resulterar i spiraler av våld.

Så vad händer då när polisen inte räcker till? Vi vill ju ha något slags trygghet. Vi vill att vår säkerhet och egendom skall vara garanterad.

Ibland blir lösningen att till exempel ett köpcentrum, kollektivtrafiken eller ett bostadsområde tar in privata vakter. Det är som regel bättre än inget alls. Men det är samtidigt att ta ett steg bort från demokratisk kontroll, opartiskt upprätthållande av ordningen och det symboliska värdet i att ordningen upprätthålls av staten. Oftast är detta inga större problem, men vi måste vara medvetna om riskerna.

(Det finns positiva bilder värda att titta närmare på. I till exempel Detroit sägs privata vaktbolag som verkar enligt icke-våldsprincipen vara så väl omtyckta som mycket framgångsrika.)

Ibland är lösningen civila sammanslutningar av människor som tar på sig att upprätthålla ordningen. Det kan handla om till exempel grannsamverkan eller nattvandrare. Eller om något slags medborgargarden. Lagen gäller givetvis för dem på samma sätt som för alla andra. Men i vissa situationer ställs man helt uppenbart inför problem. Om en skarp situation uppstår, då är det en mycket delikat fråga hur mycket våld som får användas.

Dessutom blir detta på något sätt en återgång till klansamhällets modell där säkerheten är beroende av vilken grupp man tillhör, var man bor eller kanske vilka man är släkt med.

Våldsmonopolet som princip är en garant för vår individualistiska livsstil. Man skall inte behöva tillhöra en viss grupp eller klan för att kunna känna sig trygg i samhället.

Detta förutsätter naturligtvis att polisen är synlig på gator och torg – och att den verkligen förmår att hantera vardagsbrott mot säkerhet och egendom.

Det förutsätter dessutom att den demokratiska styrningen och lagstiftningen är rimlig och fokuserar på det som är viktigt. Våldsmonopolet skall inte vara åsiktspolis, inte ägna sig åt moraliskt pekpinneri, inte åt brott utan offer – och inte åt att gå maktens politiska ärenden. Här måste man vara oerhört uppmärksam.

Det mesta i vårt samhälle skulle fungera bättre om det hanterades genom frivilligt samarbete, spontan ordning och marknadens osynliga hand. Men just vad gäller statens våldsmonopol och att upprätthålla rättsstaten vill jag att det sköts gemensamt och att det sköts bra.

Som minarkist vill jag att staten ägnar sig åt ett fåtal centrala samhällsfunktioner, som inre och yttre säkerhet.

Därmed inte annat sagt än att våldsmonopolet ständigt måste granskas, ifrågasättas och ansas. Det får aldrig bli en stat i staten eller ett verktyg för förtryck.

Landet styrs av dårfinkar

Det är en smula turbulent just nu. Flyktingkrisen är ett stort svart moln som hänger över landet. Polisen håller på att gå samma väg som försvaret. Fattigpensionärerna blir allt fattigare. Skola, vård och omsorg dras med systemproblem.

Skall man se något positivt i det som nu sker, då är det att svenska folket kanske håller på att fatta: Landet styrs av dårfinkar.

Insikt är ett nödvändigt första steg mot förändring.

Politikerna vill väldigt gärna styra och ställa över andra. Men det blir allt mer uppenbart att de inte begriper vad de sysslar med. Många av dem tycks inte ha minsta kontakt med verkligheten.

Tro inte att SD är ett dugg bättre. De är precis lika svarslösa som alla andra inför frågan om vad vi skall göra nu, i den rådande situationen. Och de saknar fullständigt insikt om välfärdsstatens problem – till exempel som magnet för en viss typ av migration.

Så vad kan man göra åt saken? Det är en sak att göra fisksoppa av ett akvarium. Det omvända är betydligt svårare.

Sverige behöver en omstart! Rensa upp och börja om från början. Fokusera på sådant som är av samhällskritisk betydelse. Gör få saker riktigt bra – och lämna resten till medborgarna och marknaden.

Folket och marknaden är betydligt mer lyhörda, kreativa och snabbtänkta än politiker. De fixar spontant det mesta som behöver fixas. Då brukar det som regel även uppstå flera olika alternativ – vilket innebär att människor kan välja det som passar dem själva bäst.

Frivilliga samarbeten och valfrihet ger både bättre resultat och nöjdare medborgare. En fri marknad är dessutom oöverträffad vad gäller att allokera resurser på ett optimalt sätt.

När makt decentraliseras ner till folket och marknadens aktörer – då undviker man att skapa single points of failure. Många olika, mindre och individuellt fattade beslut kan helt enkelt inte få samma katastrofala effekter som centrala politiska beslut om att allt skall vara likadant överallt.

Sådana förändringar kräver mer eller mindre något slags revolution, där folket tar tillbaka makten från den härskande politiska klassen. För politiker och byråkrater kommer aldrig att frivilligt lämna ifrån sig makt till medborgarna.

Tyvärr är väldigt många svenskar är så hårt programmerade till inlärd hjälplöshet att de varken förstår eller förmår att ta tillbaka makten över sina egna liv. De känner inte ens till att det finns alternativ, än mindre vilka möjligheter dessa alternativ erbjuder.

Sverige är i akut behov av en politisk opposition.

Stöd denna blogg, klicka här »

Politikerna köper röster istället för att satsa på sådant som verkligen är viktigt

Det svenska militära försvaret behöver stärkas. I dag kostar det ungefär 45 miljarder SEK. Och då gav politikerna ändå intryck av att behöva lyfta sig själva i håret för att skaka fram pengarna.

Om vi skall ha en nationalstat och om den skall försvaras krävs dock mer än så. Och det är bara en fråga om politisk vilja.

Det går att skaka fram 60-70 miljarder SEK/år för flyktingmottagning, vilket är som det är i den rådande situationen. Man tänker bygga höghastighetståg för totalt 170 miljarder SEK. (Är tåg över huvud taget ett tidsenligt koncept när banorna står klara om sisådär 20 års tid?) Folk som skaffar barn får betald ledighet i nästan ett och ett halvt år på andras bekostnad för ungefär 30 miljarder SEK/år. Biståndsbudgeten är på 30-40 miljarder SEK/år. Vi betalar drygt 30 miljarder SEK/år till EU. Och vi satsar hundratals miljoner på att stödja produktionen av svensk film varje år...

Det är uppenbart att det inte handlar om att det inte finns pengar att tillgå. Det handlar om politiska prioriteringar. Och inte sällan om röstköp, om att smörja särintressen och att muta väljarna med deras egna pengar.

Nu är jag verkligen ingen vän av varesig offentlig verksamhet, offentliga utgifter eller skatter. Men när vi lever i det samhälle vi lever i – då tycker jag att man gör märkliga prioriteringar.

För att ett fritt, demokratiskt land skall fungera och vara trovärdigt krävs först och främst ett yttre försvar – och ett inre i form av polis och rättsväsende (som i dag får c:a 40 miljarder SEK/år). Allt annat får komma i andra hand.

Politikerna måste lära sig att lämna folk i fred

Politiker i allmänhet och sossar i synnerhet är aldrig så glada som när de får en chans att ändra på andra människor. Gör så. Låt bli det där. Händerna på täcket.

Detta är en attityd makthavare utvecklar när de vistas i maktens centrum så lång tid att de inte längre ser sig själva som folkets valda representanter – utan istället tror sig vara dess herrar.

Politik bör handla om att hantera ett litet antal frågor, som med nödvändighet hanteras bäst tillsammans. I övrigt skall politikerna lämna folk ifred att göra sina egna val i stort och smått.

Vanligt folk vill bygga ett gott liv för sig själva och de sina. Företagare vill lägga energi på att bygga verksamhet som skapar välstånd för dem och andra. Lärare vill i lugn och ro kunna ge barnen de kunskaper och färdigheter de behöver för att kunna gå in i vuxenlivet och samhället. Läkare vill göra sjuka människor friska.

Men ständigt ändras reglerna. Verksamhet omorganiseras stup i kvarten. Krav som inte alls har med kärnverksamheten att göra ställs upp i de mest oväntade sammanhang. Människors liv, attityder och handlingar förväntas anpassas till den härskande klassens subjektiva värderingar och politiska modenycker.

Samtidigt förfaller mycket av sådant som är viktigt, på riktigt.

Om jag alls kommer att rösta, då vill jag göra det på politiker som ser till att samhällets grundläggande funktioner fungerar som de skall – och i övrigt lämnar folk i fred.

Poeter som dialogbrandmän?

OK, till att börja med, en brasklapp i tiden: Samhällsmagasinet verkar vara SD-anstruket och har möjligen kopplingar till Nya Tider. Så det är eventuellt gjort av människor som ogillar utlänningar. Vilket förvisso känns inskränkt. Och reportaget kan var en smula vinklat. Intressant, då vet vi det. Men det ändrar ändå väldigt lite i sak. Detta reportage är väl värt att se.

Man skull kunna tro att brandmän / anställda inom räddningstjänsten anställs på rimliga meriter. Så är uppenbarligen inte fallet.

Själv skulle jag – i det fall jag någon gång skulle behöva bli räddad av en brandman – vilja mötas av någon som är stor, stark, kompetent, erfaren och handlingskraftig. Jag misstänker att de flesta delar denna inställning.

Men så är det alltså inte. Kvotering går före kompetens och meriter. Bortom allt sans och allt förnuft. Detta reportage är absurt.

Jag skulle vilja föreslå att vårt land tar sig samman. Om inte, då kommer Jimmie Åkesson förr eller senare bli statsminister. Vilket jag inte skulle uppskatta.

(Om du inte orkar se hela reportaget, hoppa in vid 12:40 och se jämförelsen av meriter.)

Youtube: En räddningstjänst i kris? » | Trailer »

Mindre stat och färre lagar ger ökad trygghet

Människor söker trygghet. Naturligtvis.

Den mest grundläggande tryggheten handlar om rätten till liv, säkerhet och egendom.

I dagens Sverige upplever många att denna trygghet saknas. Vilket inte är så konstigt. Polisen ligger hopplöst efter när det gäller många typer av brott mot enskilda. Samtidigt ägnar den sig åt allt möjligt annat. Det är ständigt nya, ofta relativt oviktiga och tramsiga saker som politikerna ger polisen i uppdrag att prioritera.

Man kan också konstatera att polisen ägnar sig åt saker som staten inte bör lägga sig i. Det handlar till exempel om att upprätthålla morallagstiftning och om brott utan offer. Staten gör helt enkelt för mycket för att skydda oss mot oss själva – och för lite för att skydda oss mot andra.

Det är även ett problem att vi har en allt för omfattande och snårig lagstiftning. Ingen kan hålla koll på allt. Det blir då svårt för människor att hålla reda på vilka lagar som är verkligt viktiga. Med en mer minimalistisk lagstiftning som fokuserar på det som är väsentligt (och som tydligt sätter verkliga brott mot den enskilde i centrum) skulle man få en större förståelse och respekt för lagarna. Färre lagar – mer ordning, helt enkelt.

Så sluta tramsa – och återupprätta i vart fall de polisiära funktioner man kan förvänta sig av en nattväktarstat.

Detta är inte raketforskning. Ändå beter sig politikerna (som du har röstat på) helt bakvänt.

Försvarsuppgörelsen räcker inte. Landet måste kunna försvaras.

2009 fattades beslut om en svensk försvarsreform. Det som var omodernt rensades ut. Organisationen trimmades. Inriktningen justerades. Men när det var dags att satsa framåt, då stängde politikerna plötsligt pengakranen.

Det försvar som riksdagen fattade beslut om år 2009 kräver – utöver de årliga kostnaderna – ett tillskott på 40 miljarder kr.

I dag har riksdagspartierna kommit överens om att skjuta till 10,2 miljarder – istället för de 40 som krävs. Vilket helt enkelt inte räcker för att vårt land skall ha det slimmade, men ändå någorlunda trovärdiga försvar som riksdagen beställde 2009.

Inte ens med ryssen mullrande vid våra gränser och i vårt relativa närområde är folkets valda representanter redo att satsa vad som krävs för att vi skall kunna försvara oss mot yttre fiender.

Detta – skydd mot yttre fiender – är tillsammans med ordningsmakt och rättsväsende statens absoluta kärnverksamhet. Sådant som alltid måste fungera och som alltid måste prioriteras. Men så är det inte i Sverige. Däremot lägger staten stora resurser på andra, mindre viktiga verksamheter.

Våra politiker sviker sin uppgift. De sviker det förtroende de fått av svenska folket. Frågan är varför de över huvud taget behövs – om de inte vill eller förmår hantera vårt samhälles mest grundläggande funktioner.

TV-tips: Se gärna gårdagens SVT Dokument Inifrån, som utförligt beskriver krisen i det svenska försvaret och hur illa frågan har hanterats av båda de politiska blocken. [SVT Play] »

Farväl till staten? Del 2.

I förra bloggposten beskrev jag hur svensk politik bytt perspektiv och nu för tiden betraktar medborgarna som undersåtar istället för som individer. [Länk»]

Nu tänker jag gå vidare och visa hur den svenska staten även missköter sig som stat betraktad.

Vi kan börja med den ryska militära flygövningen vid den svenska gränsen, söder om Gotland, i påskas. Den som fick pågå helt utan svensk reaktion – eftersom det var påskhelg, utanför kontorstid och därmed vid en tidpunkt då det svenska flygvapnet inte är i tjänst.

Detta visar hur den svenska staten inte ens bryr sig om en av statens absoluta kärnverksamheter – yttre försvar.

En absolut minimalistisk stat brukar kallas för en nattväktarstat. I den står staten i stort sett bara för försvar, polis och rättsväsende. Kritikerna menar att detta vore en allt för begränsad stat. Men inte ens sådan grundläggande verksamhet klarar den svenska staten alltså av. Det är anmärkningsvärt.

Det svenska försvaret är nu för tiden mest en papperstiger. Det diskuteras om det skulle hålla ut så länge som en vecka. (Förmodligen inte.) Svenska staten uppfyller med andra ord inte en av de grundläggande funktionerna hos en stat över huvud taget. Det är anmärkningsvärt. Däremot sänds svensk militär ut för att döda människor i fjärran länder – i militära företag vars nytta som bäst är tveksam.

Ordningsmakten – polisen – är inte speciellt intresserad av att rycka ut eller utreda när det gäller vanliga brott mot vanliga människor. Istället ägnar den sig åt att trakassera folk i tunnelbanan, åt bekämpa brott utan offer (till exempel innehav av droger för personligt bruk), åt att upprätthålla morallagar (till exempel sexköpslagen) och åt att bygga upp en omfattande övervakningsapparat. Ur ett medborgarperspektiv är detta ett misslyckande.

Ser vi sedan till rättsväsendet, då finns det också skäl att vara oroad. Till att börja med separerar Sverige inte den lagstiftande och den dömande makten, vilket tyder på godtrogenhet, arrogans eller ointresse för en fungerande rättsstat. Sedan uppvisar den högst ansvariga politikern, justitieminister Ask, bristande förståelse för det där med oskuldspresumtion. (Däremot har hon uttryckt sympati för skamstraff...) Häktningsinstrumentet missbrukas, oskyldiga människor döms på på lösa grunder, rättsväsendets opartiskhet är ifrågasatt, i vissa mål tillämpas omvänd bevisföring och det enda som verkligen får systemet att slipa svärdet är brott mot staten. Som medborgare har man skäl att vara orolig.

Enkelt uttryckt: Den svenska staten uppfyller inte de krav som folket rimligen kan ställa på en stat. Däremot ägnar den sig, till stor kostnad, åt en massa annan skit.

Kombinerat med att vårt lands ledare har skiftat perspektiv och nu för tiden betraktar folket som undersåtar snarare än individer – så måste man ställa sig frågan: Har folket någon skyldighet (eller anledning) att förhålla sig lojalt mot staten?

Allvarligt talat..!?!