Frihet och ordning

Frihet och ordning kan tyckas vara varandras motpoler. Men som vanligt komplicerar verkligheten saken. Här i Berlin har människor betydligt större frihet än i Sverige - och samtidigt är Tyskland ett land med mer ordning. I Sverige inskränks individens frihet samtidigt som den allmänna ordningen tycks vittra sönder.

Att tyskarna har större frihet innebär även att de måste ta mer ansvar själva. Vilket är karaktärsdanande. Det ger perspektivet att man är ansvarig för sina handlingar och (i rimlig utsträckning) även för konsekvenserna av dessa.

Frihetens idé äger elegansen hos en ekvation. Individen skall ha så stor frihet att leva sitt liv efter eget huvud som möjligt. Andra sidan av detta mynt är att ett sådant samhälle förutsätter att man respekterar sina medmänniskor, deras frihet, deras säkerhet och deras egendom.

Vilket i sin tur kräver ett grundläggande, tydligt, enkelt, intuitivt och begripligt regelsystem. Samt en fungerande ordningsmakt och ett oväldigt rättsväsende med tillräckliga resurser.

Här i Berlin får du göra som du vill - så länge du inte stör någon annan, för då gör dom korv av dig. Polisen känns närvarande, trovärdig och rimligt kompetent. Den som röker en joint eller har frivilliga sexuella kontakter i utbyte mot pengar är inte av intresse för ordningsmakten. De skadar ju ingen annan. Men handlar det om våld, stöld eller skadegörelse - då blir det Stor Utryckning.

Härförleden drabbades den U-bahnvagn jag åkte i av ett väldigt stökigt fyllo. Varvid ett tiotal män direkt reste sig upp och tog kontroll över situationen. Vid nästa station avlägsnades mannen vänligt men bestämt. Någon informerade telefonledes polisen om saken. Och så var det hela över. I Stockholm hade man väl stoppat trafiken i väntan på Piketen.

Den populäre kanadensiske professorn Jordan B. Peterson skriver i sin senaste bok...

»Order is where the people around you act accordingly to well-understood social norms and remain predictable and cooperative.«

Jag tror att människor som åtnjuter frihet och som har förmåga att ta ansvar har de bästa förutsättningarna för att finna en sådan roll i samhällsgemenskapen. Och om detta kommer att gälla för den överväldigande majoriteten av vanligt, hederligt folk - då sprids en tillit i samhället som i sin tur gör allt mycket trevligare och rimligare. Då skapas en respekt människor emellan. Kanske till och med civilkurage.

Då tror jag att vi får färre bovar och färre problem. Och bättre förutsättningar för att på ett humant men effektivt sätt verkligen hantera dem som ändå skadar andra. Då spelar det ingen roll vem du är - utan vad du gör. Då kan vi återupprätta sambandet mellan handling och konsekvens.

Notera dock att en allmän förskjutning mot eget ansvar i princip aldrig kan komma uppifrån. Vad staten gör är att minska människors frihet och att försöka omskola folket politiskt. Vilket får rakt motsatt effekt. Då skapar man undersåtar som varken ids, får eller vågar utveckla sin karaktär.

Vad Sverige behöver är en ny värdegrund, som växer fram underifrån. En folkrörelse som påpekar och står upp för det självklara:

• Människor skall ha så stor frihet som möjligt.
• Gränsen för denna frihet går där någon inkräktar på någon annans frihet, säkerhet eller egendom.
• Alla skall ha lika rättigheter och skyldigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen.

Om en sådan princip vore allmänt vägledande - på riktigt - då skulle vi få ett samhälle som är såväl mänskligare som trevligare och tryggare.

Stöd denna blogg »

Lyft den politiska kollektivismens ok!

Oavsett vilken regering vi har - så finns det en minoritet som inte alls tycker om den, vad den bestämmer och hur den vill tvinga folk att bete sig.

Ibland umgås jag med idén på att man borde stycka av en del av landet för borgerliga människor som vill ha fritt företagande, låga skatter, frihet, personligt ansvar, få lagar men mycket ordning. I vart fall är det ett intressant tankeexperiment. Sedan får man väl se vilken del av landet som lyckas bäst...

Men så kommer det ju inte att bli. Det finns dock ett alternativ: Att minska politikens makt och sedan låta människor organisera sig på det sätt och i vilka strukturer de vill.

Det skulle ge borgerligt sinnade människor mer frihet. Och det skulle låta dem som vill skapa egna, kollektiva system för skydd mot arbetslöshet, sjukdom med mera göra det. Utan att störa eller tvinga någon annan. Och utan att göra anspråk på andra människors pengar.

Det vill säga att inte tvinga in alla i en enhetlig modell som många ogillar och finner olämplig. Men samtidigt låta dem som vill organisera sin trygghet i fristående (privata eller kooperativa) system göra det. Och då de system de själva frivilligt väljer.

Ett alternativ är att göra som i Tyskland och tillåta opt-out ur systemen. Här kan den som vill ordna både sin sjukförsäkring och/eller sin pension på egen hand - och då också få rabatt på skatten.

Nästan vad som helst är bättre än det monolitiska, fyrkantiga, illa fungerande svenska system som tvingar alla att vara med - trots att det är uppbyggt som ett kedjebrev och långsiktigt ohållbart.

Om inte annat, så för att det är dumt att lägga alla ägg i statens korg.

Rösta för färre lagar och mer ordning

Det är inte antalet lagar som avgör om det är ordning i ett land. Det handlar om att ha en ordningsmakt som förmår att upprätthålla de lagar som finns.

Morallagstiftning och lagar som skapar brott utan offer kan skrotas direkt. Istället skall ordningsmakt och rättsväsende fokusera på att bekämpa verkliga brott, det vill säga kränkningar av människors säkerhet och egendom.

På så sätt kan vi ha färre lagar, men få mer ordning.

Lagarna skall vara allmängiltiga och alla medborgare skall vara lika inför lagen. Alla skall ha lika rättigheter och skyldigheter inför staten.

Att ha en tillräckligt stor och kompetent ordningsmakt är statens kärnuppgift, även i ett frihetligt samhälle. Vi behöver helt enkelt så många poliser som krävs för att på ett tillfredsställande sätt skydda och tjäna medborgarna.

Polisens (och alla andra myndigheters) chefer skall - precis som regeringsformen kräver - utses utifrån de sökandes förtjänst och skicklighet. Det är kompetens som skall vara vägledande, inte partibok eller kontakter.

Det skall finnas vattentäta skott mellan politiken och domstolarna. Politiken stiftar lagarna, domstolarna skall upprätthålla dem. Det får inte finnas så mycket som en misstanke om politiska hänsyn inom rättsskipningen.

Målet måste vara att alla kränkningar av människors säkerhet och egendom skall leda till att gärningsmannen ställs inför rätta. Respekterar man inte andra människors rätt, då skall man straffas.

Samtidigt skall rättssäkerheten vara god. De medborgerliga fri- och rättigheterna måste återupprättas och stärkas. Övervakningen skall inriktas mot människor som är misstänkta för brott, inte mot hela folket.

På så sätt skapar vi ett tryggt samhälle, i vilket laglydiga människor slipper att ha med myndigheterna att göra. Ett samhälle där alla som är beredda att respektera sina medmänniskor kan åtnjuta stor frihet.

För att sammanfatta den idémässiga grunden till detta: Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för denna frihet går när någon kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Dessutom skall alla ha lika rättigheter inför det offentliga.

Svårare behöver det inte vara.

Men för att vi skall nå dit krävs att svenska folket väljer andra politiker.

Rösta på Klassiskt liberala partiet!

En tanke om problemförorter och ordning

Jag är orolig för att vår bild av våra problemförorter och (i vart fall en del av) de människor som bor och verkar i dem är förenklad. Låt mig fundera högt en stund...

Den rådande bilden är att våld, skadegörelse och annan brottslighet främst är en »kulturell« fråga.

På flera sätt kan det nog vara så. Om man flyttar från ett havererat, våldsamt, odemokratiskt skitland med teokratiskt förtryck till en av världens mest sekulariserade, individualistiska liberala demokratier - då finns det mycket att ta in och anpassa sig till.

Ta bara en sådan sak som att det i många av dessa länder är släkten eller klanen som är den grundläggande skyddssammanslutningen. Då kan det vara lätt att uppfatta polisen som »svenne-klanens« väpnade gren.

Om det är den rådande uppfattningen, då krävs ett stort mått av tilltro för att våga lägga sin säkerhet och rättsskipningen i det fjärran, ansiktslösa, statliga våldsmonopolets händer.

Här har vi ett av de största problemen med en otillräcklig, icke fungerande polis och ett dysfunktionellt rättsväsende: De människor som vi vill skall lämna klantänkandet (etc.) och istället omfamna våldsmonopolet kan helt enkelt inte lita på att det senare håller sådan kvalitet att de tryggt kan ta ett sådant steg.

Annorlunda uttryckt: Kan man inte lite på att polisen sköter sitt jobb, då vågar man inte heller förlita sig på den. Då väljer man att stanna i alternativa och/eller parallella strukturer och lösningar för sin säkerhet.

Fungerande och närvarande polis - och ett rimligt rättsväsende - är en förutsättning för att man över huvud taget skall kunna intressera människor från andra kulturer för den liberala, demokratiska rättsstatens ordning och principer.

Vi måste helt enkelt erbjuda våra nya svenskar något bättre än vad de är vana vid. Något begripligt, som de kan känna sig trygga med. I detta perspektiv är det mycket möjligt att den svenska polisens kris är ett större problem än att människor har skiftande kulturell bakgrund.

P.S.

Jag kandiderar till riksdagen för Klassiskt Liberala Partiet »

Stöd denna blogg på Patreon »

Politikerna leker dockskåp med folket

Ständigt får man höra att människor inte är kapabla att bestämma över sina egna liv – och att de därför måste underordna sig en politisk och byråkratisk överhet.

Men politik och byråkrati är inga goda herrar – när de ägnar sig åt så väldigt mycket mer än ett litet antal med nödvändighet samhällsgemensamma uppgifter. Resultatet blir dels att de styr och ställer över folk helt i onödan – dels att det skapas enhetliga, statiska modeller som inte fungerar på grund av att »en storlek inte passar alla«.

Det är bara att slå på en nyhetssändning eller titta i en tidning för att se hur uppifrånochner-samhället ständigt misslyckas. I grunden handlar det om samma mekanismer – centralstyrning, planeringsiver, kommandoekonomi, usla incitamentsstrukturer, avund, storhetsvansinne, makthunger och tvång – som lamslog och till slut sänkte de gamla kommunistiska diktaturerna.

Politikerna leker dockskåp med folket. Vilket är ett förnedrande förhållningssätt mot oss, som fria medborgare och unika individer.

Mycket skulle bli bättre och folket skulle bli lyckligare om människor mer fick göra som det passar dem själva bäst – om man istället för att likrikta började uppskatta och uppmuntra mångfald, frihet och eget ansvar. Om man lät människor bli herrar över sina egna liv.

Mycket skulle också bli bättre om det sköttes av marknaden istället för av en politisk-byråkratisk nomenklatura.

Marknaden är alla människor – våra olika behov, önskemål och drömmar. På marknaden har du tusentals olika val varje dag, medan du i politiken bara har ett vart fjärde år. Marknaden möter människors behov på en spelplan med frivilliga aktörer och frivilliga överenskommelser. Marknaden tillfredsställer våra önskemål spontant, utan att det krävs varesig pekpinnar eller styrning uppifrån. Marknaden är »wisdom of the crowds« på ett sätt som de facto är mer inkluderande än någonsin de kollektivistiska lärornas syn på folket som underordnat en eller annan politisk idé.

Problemet är att vi tycks sakna det självförtroende som krävs för att skapa ett fritt samhälle – i vilket människor kan leva sina liv efter eget huvud. Som en slagen kvinna håller vi istället fast vid ett bevisligen skadligt förhållande till överheten. Med sänkt blick mumlar vi att vi vet vad vi har, men att vi inte vet vad vår frihet skulle kunna föra med sig. Vi har vant oss till med att bli omhändertagna, att undvika ansvar, att tro på pyramidspelet. Vi har skolats till inlärd hjälplöshet.

Är det inte hög tid att vi börjar välja frihet och ansvar istället? Medan det fortfarande kan ske under ordnade former...

Ett frihetligt samhälle är ett tryggt och rimligt samhälle

Jag är libertarian. Jag vill att staten skall ägna sig åt så lite som möjligt och att människor skall ha frihet att leva sina liv efter eget huvud.

Sossesveriges idé är att staten skall ägna sig åt allt mellan himmel och jord. Aldrig blir en socialdemokrat så glad som när han får styra och ställa över andra.

I mitt frihetliga Sverige finns få och begripliga lagar – och mycket ordning.

I Sossesverige finns det oerhört många lagar, regler och pekpinnar – men ingen ordning.

I mitt Sverige är det centralt att man upprätthåller skyddet för människors liv, säkerhet och egendom.

I Sossesverige har vi varken en fungerande polis eller något militärt försvar.

Så är det. I sin iver att bestämma över andra har sossar i alla politiska partier tappat fokus och känslan för vad som är viktigt.

Det handlar även om ideologi. För mig är individen det centrala – medan politikerna betraktar folket som ett ansiktslöst kollektiv av undersåtar.

I mitt Sverige är våldsmonopolets uppgift att skydda medborgarna från övergrepp från andra. I Sossesverige skall människor skyddas från sig själva och makten från folket.

Detta är inte bara en semantisk eller ideologisk fråga. Det handlar om praktisk verklighet som har oerhörda implikationer och konsekvenser för vanliga människor. Det handlar om trygghet och respekt. Det handlar på ett mycket konkret sätt om enskildas säkerhet. Det handlar om ett rimligt och anständigt samhälle. Det handlar om att upprätthålla en minsta gemensam nämnare för mänskligt umgänge. Det handlar om civilisation.

Det handlar även om att ge människor ansvar och förtroende – istället för att sänka dem till inlärd hjälplöshet och underkastelse.

Människor skall bedömas och hållas ansvariga utifrån sina handlingar. I detta är det oväsentligt vilka de är, vilken etnisk bakgrund de har, hur de ser ut, vilken livsåskådning de håller sig med eller vilken position de har i samhället. Alla skall ha lika rättigheter och skyldigheter. Punkt.

Detta förutsätter dock en minimal stat, som fokuserar på ett fåtal saker som är viktiga.

Stöd denna blogg »

Den svenska modellen är inte i kontakt med verkligheten

Låt oss göra ett tankeexperiment.

Tänk om Sverige hade haft ett individualiserat, hållbart socialförsäkringssystem – som i vart fall i rimlig utsträckning tillförs de ekonomiska medel som krävs för att fungera. Ett system där man måste kvala in genom att betala till systemet, precis som för alla andra försäkringar. Och där man själv kan påverka hur omfattande trygghetssystem man vill ha.

Detta fungerar i andra länder, utan att folk ligger och dör på gatorna. (Samhället kan fortfarande gå in med ett stöd på fakirnivå för den som klappar igenom helt. Men inte mer.) Tvärt om upplever många att de har en större trygghet när de har kontroll över sina egna skyddsnät.

Då hade migranter och flyktingar från Mellanöstern knappast tagit sig hela den långa vägen genom Europa, till oss längst uppe i norr. (De kommer ju inte för det behagliga klimatet.)

Men vi valde något annat. Vi röstade på politiker som påstår att alla kan leva på andras bekostnad. Och nu börjar konsekvenserna bli synliga. Det offentliga, generella system som alla tvingas betala till tycks inte klara av att leverera allt vad politikerna ställt i utsikt.

Det är aldrig för sent att göra om och att göra rätt. Men det känns inte troligt att det kommer att ske. Svenskarna kommer att hålla fast vid vad de har – och att rösta på politiker som försvarar den på sikt ohållbara generella välfärdsstaten.

Att upprepa ett och samma beteende och hoppas på ett nytt, annorlunda resultat är dock ingen genial plan.

"Om saker och ting får fortsätta att fungera som de har fungerat, då kommer det också att gå som det har gått."

Färre lagar – mer ordning

Sverige har massor av lagar. Ingen människa kan ha mer än en skissartad uppfattning om vad som är tillåtet respektive förbjudet.

Vissa lagar har inget att göra med att någon kränker någon annan – utan handlar om att överheten vill tvinga på befolkningen sina egna moraliska käpphästar. Man skapar brott utan offer.

Tramsiga, idiotiska och moraliserande lagar undergräver dessutom respekten för alla lagar, även de riktigt viktiga.

Samtidigt upplever människor att deras säkerhet blir allt sämre. Inte ens om de drabbas av något som uppenbarligen är både olagligt och en allvarlig kränkning – som inbrott – kan de vara säkra på att ordningsmakten bryr sig.

Vi måste rensa upp i svensk lagstiftning. Den måste fokusera på det som verkligen är viktigt och mindre på hur folk vill leva sina liv. Lagarna behöver bli färre, tydligare och mer begripliga. Det bör i stort sett räcka med lite sunt förnuft och folkvett för att själv kunna räkna ut vad som är lagligt eller ej.

Sedan skall dessa lagar upprätthållas. Noga. Människor skall kunna känna sig rimligt trygga på gator och torg – och de skall veta att ordningsmakten skyddar deras säkerhet och egendom.

Detta kräver fler poliser. Inte bakom skrivbord och dataskärmar – utan på gator och torg och i polisbilar.

Så enkelt skulle det kunna vara.

Stöd denna blogg »

Ge människor makten över sina egna liv tillbaka!

En oroväckande sak med Sverige är att svenska folket tycks identifiera sig med överheten.

Du vet... "Själv kan jag hantera spriten, men det tror jag inte att andra kan. Därför skall vi ha ett Systembolag." Den typen av resonemang.

Vilket tyder på att statens, politikerna och byråkratins härskarteknik fungerar och har slagit rot hos många svenskar. Tillit människor emellan har ersatts med ett snipigt och elitistiskt von oben-perspektiv.

När denna människosyn uppnår en kritisk massa, då ersätts tanken på medborgaren som fri individ med en syn på människor som undersåtar. Det skapar en osund och farlig tilltro till överheten och dess förmåga. (Men politikerna vet inte vad de sysslar med, de heller.)

Detta kastar en skugga över hela samhällsbygget.

Ett levande, dynamiskt samhälle måste bygga på människors initiativ, skaparkraft, företagsamhet och vilja att ta ansvar. Ett lyckligt samhälle måste bygga på att människor får göra sina egna val, för att i så stor utsträckning som möjligt kunna leva sina liv efter eget huvud. Ett framgångsrikt samhälle måste bygga på att människor ges frihet att skapa och att vi blir betrodda med ansvar för våra val och handlingar.

Jobb skapas inte av politiska målsättningar – utan av människor som vill skapa och tjäna pengar. Integration uppstår inte genom kommunala kurser eller på asylboenden – utan genom att nyanlända släpps in i det svenska samhället. Trygghet skapas inte genom statliga pensionsutredningar – utan genom tillväxt. Bostäder skapas inte genom politisk planering som saknar kontakt med verkligheten – utan på en fri, lyhörd marknad. Det goda samhället skapas inte uppifrån – utan underifrån.

Svenska folket har i dag avsagt sig ansvaret för sina egna liv. Vi betalar lydigt skatt och lägger utan eftertanke viktiga saker i det offentligas händer. Sedan tror vi att vi inte behöver tänka på vår sjukvård, vår trygghet, vår utbildning och våra medmänniskor.

Det är möjligen bekvämt – men godtroget och farligt. Istället för att ha en mångfald av olika alternativ lägger vi alla ägg i en korg. Det leder dels till fyrkantiga system i vilka en storlek förutsätts passa alla. Dels skapar det en sårbarhet, där det räcker med ett dåligt beslut för att allt skall rasa samman. Dels slår det ut de människor som inte passar i den enda, enhetliga mallen.

Mångfald, valfrihet och eget ansvar är möjligen lite jobbigare. Men bättre. Mångfald minskar risken för single points of failure. Valfrihet ger alla möjlighet att finna de lösningar som passar dem själva bäst. Eget ansvar ger en möjlighet för människor att påverka sin egen situation och framtid. Grunden blir då frivilliga överenskommelser istället för på tvång.

Gör i vart fall som i Tyskland, där de som vill kan lämna de enkla men grå systemen och göra sina egna val. Det ger människor makten över sina egna liv tillbaka.

(Så är Tyskland också ett land där vuxna människor är betrodda med att få köpa vin i livsmedelsaffären.)