ACTA Post Mortem

Pust! Om du är trött på Acta-avtalet... Gissa vad jag är? I minst fyra-fem år har vi hållit på med detta skitavtal. Jag blir nästan lite tidsvill.

Men nu är Acta-avtalet stoppat, även om EU-kommissionen fortfarande försöker mullra hotfullt.

För att knyta ihop säcken för denna gång:

Europaparlamentets nej till Acta är en tydlig markering mot att tjänstemän och särintressen sitter och upprättar avtal med lagstiftande verkan, bakom stängda dörrar och utan demokratisk insyn. Detta är en markering mot korporativism och den post-representativa demokratins tjänstemannavälde.

Detta är också en viktig signal om att det faktiskt kan finnas gränser för hur långt politiker, byråkrater och särintressen kan gå i jakten på fildelare och vad gäller att inskränka internets frihet. Och det visar sig att det finns gränser där politikerna inte kan göra hur de vill utan att medborgarna blir förbannade. Detta kommer att vara oerhört användbart att ha med sig in i det fortsatta arbetet med upphovsrätts- och internetfrågorna i EU.

Och så detta med att ett nej till Acta är en bekräftelse av principen att ordningen på internet skall upprätthållas av polis och rättsväsende – inte av privata aktörer och särintressen. Detta är en princip som vi fick igenom i behandlingen av EU:s telekompaket och den bekräftas i Europaparlamentets nej till Acta i dag.

Europaparlamentets nej till Acta är också en del av spelet mellan EU:s institutioner. Inte minst EU:s ministerråd försöker ständigt begränsa parlamentets medinflytande. (Mer demokrati genom ett starkare Europaparlament var för övrigt en av lockvarorna när maktapparaten baxade igenom EU:s Lissabonfördrag.) Dagens nej till Acta kan utläsas: Power to the Parliament. Inte för att Europaparlamentet alltid är riktigt klokt, men det får inte reduceras till funktionen hos en dörrmatta. Ju mer maktdelning, ju bättre.

Även på ett annat sätt är Acta intressant ur demokratisk synvinkel. EU-eliten har alltid gnällt över att medborgarna inte bryr sig och inte engagerar sig. Well... Nu reste sig massor av unga européer mot något så exotiskt som detaljer i ett handelsavtal. (!) Reaktionerna på detta är avslöjande. De visar vilka politiker som på riktigt tycker att det är bra med medborgerligt engagemang – och vilka politiker som, i praktiken, är mindre roade.

Det är intressant att notera att den stora, borgerliga EPP-gruppen nog spelade bort sig. När Fjellner (m) höll presskonferens för ett par månader sedan och meddelade att EPP inte kan rösta ja till Acta utan ett antal (i praktiken omöjliga) garantier och förändringar – då stängdes också dörren för ett direkt ja. Det är möjligt att detta faktiskt var det ögonblick då Acta dog. (EPP hade kunnat välja att spela hardball istället.)

Även nej-sidan har varit ute på hal is. Europaparlamentets första resolution om Acta var oerhört tydlig, kritisk och bra. Den antogs med överväldigande majoritet. Sedan ville någon vara duktig och ordna en written declaration om Acta, som med nöd och näppe fick stöd av en majoritet av ledamöterna. Och därefter en Acta-resolution till, som var sämre än den första och som föll i en rätt tight omröstning. Om man istället hade hållit fast vid den första resolutionen och sedan suttit ner i båten – då hade Europaparlamentets motstånd mot Acta framstått som mer konsekvent och grundmurat. Men, det gick ju bra ändå.

Nu hoppas jag att jag inte skall behöva skriva så mycket mer om Acta. Men man vet aldrig. Däremot vet vi att närbesläktade förslag ständigt presenteras i EU-apparaten. Förslag som inte alls får samma uppmärksamhet som Acta. Nu gäller det att använda dagens seger och det allmänna intresse som nu finns för att brotta ner dessa.

Lite förvirrande känns det faktiskt att Acta nu, till sist, har fallit. Men om en vecka börjar Europaparlamentets sommarlov – så det får väl sjunka in då.

Tack alla som har varit med på resan.

Ett speciellt tack till alla som protesterat och kontaktat sina EU-politiker.

Och en speciell ping till riksdagsledamoten Karl Sigfrid som var den som en gång i tiden gjorde mig uppmärksam på att ett förhandlingsmandat – om något slags ljusskyggt avtal som möjligen berör internets frihet – hade beviljats under mycket diskreta former av den svenska regeringen och sedan klubbats utan vare sig föredragning eller debatt på EU:s ministerråd för fiskeri- och jordbruksfrågor.