Vem bryr sig om demokratin?

Det finns en ovilja – eller kanske rädsla – när det gäller att diskutera de stora frågorna i Sverige.

Möjligen kan ett skäl vara att sådana ämnen kan begränsa den politiska makten. Så politikerna gör vad de kan för att undvika dem.

En annan förklaring är att media är ointresserade. De vet att Justin Bieber säljer bättre än grundlagsfrågor. Det enda som i någon mening har med politik att göra och som media finner värt att blåsa upp är vad ett antal sverigedemokrater har för sig  mer eller mindre på fyllan. Det går kanske att förstå. Men det är inte bra. Den tredje statsmakten tar inte sitt uppdrag på allvar. Den verkar varken förstå eller bry sig.

Vi har nu nått den punkt där själva demokratin håller på att tömmas på innehåll, utan att någon tar någon notis om saken.

Demokrati får aldrig reduceras till att bara bli en fråga om vem som först bygger en majoritet för det ena eller andra. Som en enkel tävling om vem som först kan nå 51 procent förminskas demokratin till en banal räkneövning som kan rättfärdiga precis vad som helst, även mycket dåliga och farliga saker.

I en demokrati måste man alltid vara medveten om att det finns en minoritet som drabbas av politikens beslut. I ett system där besluten upprätthålls med tvång (med våld, om så krävs) måste de som fattar besluten vara försiktiga och ödmjuka. Därför är det som regel bättre att ge människor makt över sina egna liv än att tvinga in dem i one-size-fits-all-lösningar. Och därför måste det finnas en tydlig och stark katalog över negativa rättigheter, som gäller lika för alla.

I en demokrati måste man respektera individen och se människor som fria medborgare. Inte som undersåtar. Inte som kollektiv. Inte som siffror i excel-ark. Inte som tänkbara skurkar som ständigt måste övervakas och kontrolleras. Makten utgår från folket.

I en demokrati måste man ha rättssäkerhet och vattentäta skott mellan den lagstiftande och den dömande makten. Det får helt enkelt inte finnas några möjligheter för den politiska makten att använda rättsväsendet för politiska syften eller för att förtrycka motståndare. Det är lagarna som styr – och alla skall stå lika inför dessa lagar och ha lika rättigheter (och skyldigheter).

I en demokrati behövs maktdelning mellan statens institutioner, så att ingen av dem på egen hand kan driva igenom något som till exempel undergräver demokratin eller går ut över de medborgerliga fri- och rättigheterna. Riksdagen skall vara en balanserande maktfaktor mot regeringen, inte ett simpelt knapptryckarkompani. Systemet måste ha säkerhetsventiler och det behöver en viss tröghet.

I en demokrati skall den offentliga makten utövas offentligt – öppet inför folket, med möjlighet att kontrollera vad som sker och att utkräva ansvar. Besluten skall fattas av folkets demokratiskt valda politiker, inte av icke-valda, anonyma byråkrater i Borlänge, Stockholm eller Bryssel.

I en levande demokrati behöver man fria flöden av information. Det är inte bara media som skall ha sin tryckfrihet. Medborgarna måste garanteras sin yttrandefrihet. Dels genom att staten inte skall få förhandscensurera yttranden. Dels genom att kommunikationskanaler som internet hålls fria och öppna för alla.

På alla dessa områden håller intellektuell slapphet, ointresse, populism, makthunger, särintressen, okunnighet, principlöshet, korporativism, byråkrati, historielöshet, kontrolliver, storhetsvansinne och moralpanik på att skapa en situation där vi långsamt är på väg att tömma den svenska demokratin på liv, innehåll och mening.

Något måste göras.