Allt är nytt, inget har förändrats

Det var på något sätt enklare förr, när Sverige var en gränsstat. Nu ligger vi inbäddade i Nato. Vilket är både bra och dåligt.

Bra, för att vi nu har en buffert mellan oss och galne Ivan. Dåligt, då det gör oss till en lockande måltavla för allehanda hot på grund av att vi sticker ut.

Sverige är ett land som Putin kan lockas att provocera mer än Nato-länderna, utan allt för allvarliga konsekvenser. Alla säkerhetsgarantier till trots.

Lite skamligt är det. Under kalla kriget ställde sig Sverige trotsigt neutralt mellan västerländsk demokrati och kommunistiskt förtryck. Men nu har det plötsligt blivit en väldig brådska att ansluta sig till det blå laget.

Jag reste en del i öststaterna. Förfall, förtryck och en våldsam miljöförstöring. Maten var som regel otäck och utbudet i butikerna bristfälligt. Det mesta var grått.

Det var de förtryckta östeuropeiska folkens sak som kom att engagera mig. Kampen mot det sovjetsystem som krossade människor och deras frihet.

Det är detta sovjetvälde som KGB-mannen Putin vill återupprätta. Det är ju bara att lyssna till vad karln säger. Sovjetunionen, fast med rövarkapitalism.

Under Putins makt finns ingen yttrandefrihet, ingen fri press och demokratin är tömd på allt som ger den innehåll och kraft. Det är vad han vill exportera. Med våld.

Lördagsvideos: Hedersvåld, Sovjet, Ryssland, ekonomi, WEF & minimalism

Youtube: Henrik Jönsson om heders-haveriet - Det förnekade våldet »

Youtube: Soviet Style Economics is Insane and Here's Why »

Youtube: Russia's Catastrophic Oil & Gas Problem »

Youtube: Former Bank of England Governor warns of a "very unpleasant period" ahead »

Youtube: Russel Brand - Well This Is F*cking Terrifying »

Youtube: The Cheaper Your Pleasures, The Richer You’ll Be | Minimalist Philosophy »

Befria Kaliningrad!

Kaliningrad är en gammal Hansa-stad som ligger vid Östersjöns södra kust, mellan Polen och Litauen. Idag är enklaven under rysk kontroll.

Staden hette tidigare Königsberg, men döptes 1946 om till Kaliningrad - efter den sovjetiske revolutionären Michail Kalinin.

Han är mest känd som ordförande i Högsta Sovjets presidium under andra världskriget. Katyn-massakern brukar läggas honom till last.

Königsberg var huvudstad i hertigdömet Preussen och var även en viktig stad i svensk historia. Samt ett centrum för kunskap och bildning. Detta är Immanuel Kants hemstad.

Denna vackra kulturstad ödelades till stora delar under andra världskriget. Den tyska befolkningen fördrevs, mördades eller sändes till Gulag. Så gott som alla kaliningradbor är nu inflyttade ryssar.

1969 sprängdes resterna av slottet och staden har i delar förvandlats till ett sovjetiskt höghusområde.

Bland sevärdheterna i Kaliningrad stad finns Sovjeternas Hus, som ligger där slottet en gång låg. Bygget avstannade på 1980-talet och har sedan aldrig återupptagits. 

Det är värt att notera att Kaliningrad enligt Potsdam-avtalet endast stått under sovjetisk administrativ kontroll. Alltså är enklaven formellt sett varken sovjetiskt eller ryskt territorium. Dessutom existerar Sovjetunionen inte längre. Vilket Moskva inte bryr sig om.

Det spekuleras i att Ryssland vill skapa en landkorridor mellan Kaliningrad och Vitryssland. Vilket i så fall skulle innebära att Litauen och baltstaterna skärs av från Polen och Nato.

Detta är en säkerhetspolitisk hotspot, från vilken man kan behärska stora delar av Östersjön. Här finns en marinbas, kärnvapenmissiler, luftvärnssystem och flygstridskrafter.

Utöver att vara en rysk militärbas är Kaliningrad en frihandelszon. Här tillverkar BMW, General Motors och Kia bilar för den ryska marknaden. Man ägnar sig även åt sjöfart, fiske och bärnsten. Genomsnittslönen ligger på motsvarande 400 USD per månad.

Det finns en hel del unga, driftiga kreatörer och entreprenörer i Kaliningrad - ofta inflyttade från andra delar av Ryssland. Det är möjligt att få Schengen-visum för resor till grannländerna och övriga EU.

Många menar att detta är den rimligaste och mest västorienterade ryska staden. Trots att man är en militärstad sägs Moskvas inflytande vara mindre här. Ett populärt tidsfördriv är att åka till Polen för att handla.

Man har försökt återställa i vart fall fasaderna på en del hus i staden till äldre stil. Stränderna är fina och det finns en hel del skog inom enklaven.

Hur cool skulle inte ett fritt Königsberg kunna vara, i en bättre värld?

Detta skulle kunna bli en europeisk tigerekonomi. Ett Hong Kong by the Baltic Sea, som den gamla Hansa-stad man är.

Har "Sverigevännerna" gått och blivit Moskvas nyttiga idioter?

Under delar av 80-talet ägnade jag mycket tid och kraft åt att kämpa mot kommunismen. Förtrycket fanns i vår omedelbara närhet, man träffade människor som flytt och om man ville se eländet på nära håll (vilket vi flera gånger gjorde) – då var det bara en tåg- och båtresa bort.

Kalla kriget var en tid då vi fick se mycket propaganda, desinformation och infiltration från Sovjetisk sida. Och förtryckets nyttiga idioter var som regel svenska vänstergrupper (från VPK och vänster ut) som villigt och entusiastiskt var en del av kommuniststaternas maskirovka.

Även den svenska socialdemokratin hade ett känsligt och besvärande förhållande till socialismen i sydost.


I dag är östsatskommunismen ett bleknande minne. De flesta av Warszawapaktsländerna är i dag fria och Sovjetunionen har kollapsat.

Ryssland har dock fortsatt på en totalitär väg, kombinerad med en rövarkapitalism som inte har något gemensamt med en rimlig, fri ekonomi. På senare år har vi dessutom sett en ökad rysk militarisering och ett allt mer aggressivt militärt beteende.

Dagens ryska beteende påminner på många sätt om hur det var på Sovjetunionens tid.


En del saker är samtidigt nya. Förr var det vänstern som var Moskvas medlöpare. I dag är det nationalister och främlingsfientliga, i det som något slarvigt kallas extremhögern, som går Putins ärenden.

Speciellt gäller detta ute i Europa. Emellanåt uppstår även situationer där man kan undra var de svenska nationalisterna egentligen har sina sympatier. Det finns inte sällan skäl att ana att de har nära kopplingar till ryska intressen. Som till exempel nu senast, med Putilov-affären.


Kommunismen har ersatts av Putinismen. Och de västeuropeiska medlöparna har flyttat från vänsterflanken till de nationalistiska grupperingarna. Ändå känner jag mycket väl igen situationen. Även om mycket av opinionsbildningen i dag har flyttat från tidskrifter och torgen till internet, så bär den Moskvas kännetecken. Även om sakfrågorna i dag är delvis andra, så känns mönstret mycket väl igen. Allt är nytt, inget har förändrats – typ.

Det som förbryllar mig är att Europas nationalistiska krafter hamnat i den ryska björnens grepp. Ryssland är ett militärt hot. Ryssland tillhör en helt annan kulturkrets än Västeuropa.

Rimligen borde "extremhögern" ha svårt för Ryssland. Men jag antar att den har gått i något slags tankefälla om att fiendens fiende kan tänkas vara din vän. Vilket i så fall är en grov missbedömning.

Att Kreml odlar sina kontakter med dessa krafter har ett enda syfte: Att destabilisera våra länder.


(Ett meddelande till whataboutisterna: Att de västallierade ställer till det i arabvärlden är förvisso tragiskt. Att USA håller på att förfalla vad gäller medborgerliga fri- och rättigheter är förfärligt. Men det är inget försvar för ett allt mer aggressivt Ryssland.)

Politisk kåranda stoppar Palme-utredningen

Den borgerliga alliansregeringen belade i början av sin tid vid makten de så kallade tsunami-banden med sekretess. (Backup av regeringskansliets raderade e-posttrafik under debaklet efter tsunami-katastrofen.)

På så sätt hjälpte de sossarna att inte förlora ansiktet ytterligare – kan man anta. Den politiska striden i offentlighetens ljus är en sak. Men när det verkligen gäller då har även politiken en kollegialitet, en kåranda.

Och så, i slutet av alliansregeringens tid vid makten avslog förra justitieministern Beatrice Ask en begäran från två Säpo-anställda om att få bli befriade från sin tystnadsplikt. Vad det handlar om är att de vill kunna berätta för polisens Palme-grupp om olaglig avlyssning av en sovjetisk diplomat. Av innehållet i denna avlyssning sägs det framgå att Sovjetunionen i förväg kände till mordet på statsminister Olof Palme. [Länk»]

Oaktat vad man tror om uppgifterna som sådana – så är hemlighetsmakeriet märkligt. Det handlar om en teori som är allmänt känd. Det handlar om en olaglig avlyssning som alla redan känner till (av diplomater från ett land som inte längre existerar). Uppgifterna är inte tänkta att offentliggöras, utan bara överlämnas till polisen. Och det rör en polisutredning av ett mord som fortfarande är ett öppet sår i vårt land.

Men Beatrice Ask (M) har sagt nej. Man kan fråga sig vem hon vill skydda och vad det är som inte får komma fram.

För något skäl finns det. Det behöver inte nödvändigtvis ha med Palme-mordet att göra – utan kan lika gärna handla om att skydda sossarna från pinsamma avslöjanden om vad de låter Säpo syssla med. (Möjligen även på grund av att alla regeringar gör samma sak.) Politisk kåranda, åter igen.

Detta är helt åt helvete. Representativ demokrati kräver transparens för att vara meningsfull, eller ens kunna sägas existera.

Uppdatering: Även (S) deltog i mörkläggningen »

Den europeiska superstaten

Egentligen borde man inte bli förvånad. Redan i de första EU-fördragen slås färdriktningen fast: EEC / EG / EU har alltid varit menat att bli ett överstatligt, federalistiskt projekt. Varje nytt fördrag har varit ännu ett steg i samma riktning och alla de europeiska institutionerna drar åt samma håll.

Det handlar alltså inte om att det bara råkar ha blivit så, på grund av att politik alltid tenderar att svälla av sig själv. Vad det är frågan om är ett envist och konsekvent arbete, årtionde efter årtionde mot ett i förväg uppsatt mål.

För oss svenskar känns detta lite obekvämt. Vi trodde att vi gick i ett mellanstatligt samarbete som vägleddes av principen om fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. En gemensam marknad där länder, människor och företag skulle samarbeta – till ömsesidig nytta.

Istället fick vi klåfingrig överstatlighet, demokratiskt tveksamma processer, kommandoekonomi, auktoritära tendenser och en ny härskarklass. Som federalistiskt projekt tycks utvecklingen i EU mer gå i riktning mot det forna Sovjetunionen än mot USA (som det en gång var).

Efter kriget

På ett seminarium förra våren satte Wikileaks Julian Assange fingret på den ömma punkten...

Under det kalla kriget kunde konservativa och liberaler slåss tillsammans mot en gemensam fiende. Deras gemensamma kamp för yttrandefrihet är därefter, det vill säga nu, över. Det är därför yttrandefriheten nu för tiden, på olika håll i världen, rullas tillbaka. För auktoritära tendenser, oavsett om de är institutionaliserade eller statliga, är inte yttrandefrihetens vänner. De står i direkt konflikt. Det var bara under en kort tid, under kalla kriget, som de konservativa kunde dela säng med liberalerna. Så är det inte längre. Och nu har vi ett problem framför oss. [Fritt översatt.]

Och så sent som i veckan fick jag denna utläggning of the record. Om jag inte anger källan eller sammanhanget (sorry!) – så antar jag att det är OK att återge tesen...

Den tidigare Bush-administrationen och GOP hatar Reaganinterna. Ronald Reagan gjorde slut på Sovjet. USA kan kanske aldrig få en lika bra fiende. Nu måste de konservativa reta araber, bögar, rekreationsrökare och medborgarrättsaktivister istället – vilket är både vanskligare, svårare och mer tveksamt.

Båda teserna känns väldigt pricksäkra och tidsenliga.

J.R. killed Communism

I kväll har det varit visning av den estniska dokumentärfilmen Disco & Atomic War i Europaparlamentet. (Arrangerat av MEP Indrek Tarand.) Vilken höjdarrulle!

Här får vi följa hur Kalla Kriget utkämpas i etern över Finska viken. Finsk tv mot sovjetisk propaganda. Och hur kommunismen till slut visade sig vara chanslös mot disco, Dallas och mjukporrullen Emmanuelle. Mycket ostalgi och vansinnigt underhållande. Se trailern ovan.

Samtidigt är det tankeväckande vad fria flöden av information kan åstadkomma. Vad kan vi inte göra på och med internet i dag? Och hur underutnyttjad är, på sätt och vis, inte den nya tekniken?

Variety om Disco & Atomic War»

Vårt lands mörka historia...

I går kväll lyssnade jag på P3-dokumentären om baltutlämningen. Fy fan, så obehagligt! Ur så många perspektiv.

Detta är ett program som det borde vara obligatoriskt att lyssna på i historieundervisningen i skolan. Typ. Det är en brutal uppgörelse med det "oskuldsfulla" Sverige. Och dokumentären innehåller en hel del nya uppgifter, som i vart fall jag inte kände till tidigare.

Kanske blir det hela extra obehagligt om man tänker på att i princip samma arrogans finns i politiken i dag. Det skulle kunna hända igen. Och om man tänker efter, så väcker historien en del obehagliga associationer till aktuella händelser...

Länk till SR P3 Dokumentär. Gå till MP3:an för söndag den 26 april 2009.

(P3 Dokumentär finns även på iTunes.)