Europaparlamentet: Maktpartierna gör upp. Igen.

Precis som förra mandatperioden gör de två stora partigrupperna – borgerliga EPP och socialdemokratiska S&D – upp om makten i Europaparlamentet.

Halva mandatperioden kommer en sosse att vara talman. Andra halvan någon från EPP. Andra partigrupper göre sig icke besvär.

Borgarna och sossarna kanske grälar om sakfrågor ibland. Men när det kommer till det som är viktigt – makten – då gör de upp bakom ryggen på alla andra.

Cirkulera, här finns inget att se....

Datalagringen och politikens förlorade heder

Förra veckan ogiltigförklarade EU-domstolen EU:s datalagringsdirektiv – som stadgade att medlemsstaterna skall lagra data om alla medborgares alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, nätuppkopplingar och mobilpositioner.

EU-domstolen anser att direktivet bryter mot de mänskliga rättigheterna och vad dessa stadgar om rätten till privatliv. I Sverige har ett antal internetleverantörer, med Bahnhof i spetsen, nu slutat lagra sådan data. Den ansvariga myndigheten, Post- & Telestyrelsen (PTS), är införstådd med detta.

Så långt är allt väl. Men när vi släpper in politikerna i matchen – då blir allt fel, pinsamt och principlöst.

Justitieminister Beatrice Ask (M) vill rädda datalagringen, trots att den har ogiltigförklarats. Och socialdemokraternas rättspolitiska talesman, Morgan Johansson, vill att Ask skall utöva ministerstyre för att upprätthålla en lag som står i strid med de mänskliga rättigheterna.

Den förfärande sanningen är att de mänskliga rättigheterna inte är viktiga för S&M. De är i vart fall inte beredda att respektera dem.

S&M sätter sig inte bara över folkets rättigheter. De spelar dessutom EU-kortet oärligt. Om något skall tvingas på folket, då skyller man på EU och säger att vi inte har något val. Men när EU ställer sig på medborgarnas sida – då försöker sossar och moderater vifta undan det hela som något man egentligen inte behöver bry sig om.

När det gäller datalagringen har sossarna stått på mörkrets sida hela tiden. Däremot vimsar Moderaterna runt på ett uppseendeväckande sätt.

När (M) satt i opposition, då hade de en rakt motsatt åsikt mot den de framför nu när de sitter i regeringen. Här är ett citat från Beatrice Ask från 2005...

"Vi moderater tycker att man måste vara väldigt varsam med den personliga integriteten. Det finns bra argument för vartenda intrång men sammantaget kan det bli för mycket. När vi gör intrång ska det vara effektivt och nödvändigt. I det här fallet ser jag en risk att de vi vill åt bara låter sin trafik gå på andra vägar."

Fler avslöjande citat finns här »

Här måste man ställa sig ett antal frågor: Ljög Beatrice Ask (M) år 2005? Ljuger hon i dag? Exakt vad har förändrats i Moderaternas inställning till integriteten och varför?

Detta visar på politikens smutsiga och sorgliga sida. Principer tycks bara vara viktiga när de passar en politikers eget syfte. Utan att blinka kan politiker byta åsikt helt och hållet, utan att något annat har förändrats än att de själva har fått makt. Konsekvens, kompetens och logik har helt underordnats politikernas maktspel.

Det är så att man blir illamående.

När företag hotar det öppna samhället (och den fria marknaden)

I går hade Tobias Lundqvist (sexleksaksbutiken Oliver&Eva), Per Pettersson (redaktör för Frihetssmedjan.se) och Christian Engström (ledamot av Europaparlamentet för Piratpartiet) en viktig debattartikel i Aftonbladet: Låt inte kortföretag ställa sig över lagen »

Ännu en gång handlar det om hur betalningsförmedlare (Visa, Mastercard, PayPal, Payson, bankerna m.fl.) stänger betalningskanalerna – utifrån egna moraliska och politiska värderingar. Det kan gälla skräckfilmsbutiker, nätbutiker för sexleksaker, anonymiseringstjänster på nätet eller politiskt obekväm verksamhet som Wikileaks.

De olika betalningsförmedlarna handlar ofta synkroniserat när de stänger betalkanalerna för någon. Och inte sällan skyller de sedan på varandra, så att ansvar på något magiskt sätt inte kan utkrävas.

Företags främsta prioritering skall vara att vara företag. Det vill säga att ägna sig åt sin kärnverksamhet. I detta fall att förmedla betalningar. Inte åt att leka moralpolis. Inte åt att strypa friheten på internet. Inte åt att tysta politiskt obekväma röster.

Allt som inte är uppenbart olagligt (i det land där verksamheten bedrivs) måste accepteras. Dels beroende på att antalet betalningsförmedlare är litet, att de synkar sin verksamhet och att de är totalt dominerande på marknaden. (Om det hade funnits en fungerande konkurrens hade situationen varit, i vart fall, mindre dålig. Men nu är det inte så.) Dels för att det blir en omöjlig situation för företagen om de skall börja granska all form av mänsklig verksamhet vars finansiella del går genom deras betalsystem. (Abortrådgivning? Röktillbehör? Bögporr? Konstverk av Lars Vilks? Bidrag till befrielserörelser runt om i världen? Utmanande badankor? Böcker av Sartre eller Rand? Otrogna makars hotellbokningar? Medlemsavgifter till vissa organisationer? Samhällsomstörtande kultur?)

Vad som skall vara tillåtet respektive förbjudet, det skall beslutas i god demokratisk ordning. (Och i ett öppet samhälle skall förbuden vara så få som möjligt.) Detta är makt som inte skall ligga hos finansföretag, bakom stängda dörrar.

Sedan finns det en aspekt till, som jag tycker saknas i debatten. Visa, Mastercard, PayPal, Payson och våra banker är inga öar i en ekonomisk ocean. De ingår i koncerner, det förekommer korsägande och deras delägare har många olika intressen. Hur kan man känna sig säker på att dessa aktörer inte använder blockering av betalsystemen för att missgynna sina konkurrenter? Det vore i så fall ett synnerligen ofint tilltag, på en fri marknad.

Det är illa nog att vi har politiker som stiftar morallagar och som tar varje chans att styra och ställa över våra liv. Vi behöver inte ett extra lager av moraltanter i form av företag som skall tala om för oss vad vi får/kan göra eller inte. I en marknadsekonomi är det företagens uppgift att erbjuda oss konsumenter fria val, inte att begränsa dem.

Uppdatering: Ett tips ur kommentarerna om ett alternativ till dagens betalningsförmedlare »

Den svenska politiska lättjan

Svenska politiker tar sällan eller aldrig ansvar för saker som går fel. De tycks över huvud taget inte begripa allvaret i det de sysslar med. De kommer som regel undan med en axelryckning.

Det grundläggande övergreppet i den så kallade Egypten-affären är oerhört, på så många sätt. Man satte rättsstatens grundläggande principer ur spel. Man satte sig över människorätten och de medborgerliga fri-och rättigheterna. Man sände människor till skenrätt och tortyr. Man splittrade familjer.

De som satt i regeringen Persson har i och för sig kommit fram till att det som skedde nog inte var så bra. Men längre går de inte. Ingen tar på sig ansvaret för det som skett. Ingen ber ens om ursäkt. Och de som skulle kunna ställa tillrätta, regeringen Reinfeldt, gömmer sig bakom migrationsbyråkratin. Alla är fega och känslokalla. Lättja, parad med arrogans.

Men Egypten-affären är inget unikt. Den politiska lättjan är utbredd på alla nivåer. Beslut fattas slentrianmässigt utan vettiga verktyg för uppföljning och utvärdering. Så ingen kan ställas till ansvar, när något spårar ur. Således behöver politikerna varken vara kompetenta eller principfasta. Skit händer. Hoppsan.

Denna "kultur" sprider sig även i förvaltningen. Ta till exempel de fall som förekommer då och då, när polisen stormar oskyldiga människors hem. Normalt sett utkrävs inget ansvar av någon. Det bara blev så. Och en ursäkt är något lika sällsynt som en korrekt blandad whiskey sour.

Förra sommaren beslogs Säkerhetspolisen med tydliga lagbrott i sin verksamhet. Men inget ansvar utkrävdes, ingen ställdes till svars. Inte ens media brydde sig om att uppmärksamma saken. Allt avskrevs med inkompetens inom hemliga polisen. Så... då är allt OK, då?

I DN och andra media har Maciej Zaremba genom åren granskat den svenska inkompetenskulturen inom allt från skolan till sjukvården och migrationspolitiken. Vi skall vara tacksamma för dessa reportage. Och för att karln orkar fortsätta sitt värv. För det leder ju aldrig till något. Ingen ställs till ansvar. Inget förändras. Allt avskrivs, när bullret lagt sig, med en axelryckning.

Vi kan inte ha det så här. Man måste kunna utkräva ansvar av politiker och byråkrater som missköter (eller är inkompetenta inför) sina uppdrag.

Jag förstår att det finns en tanke bakom förbudet mot "politikerstyre" – det vill säga att politiker går in och pillar i myndigheternas verksamhet. Myndigheterna skall sköta sitt jobb enligt lagen, inte vara partikansliernas förlängda arm. Men det får inte innebära att politikerna befrias från allt ansvar. Det är trots allt de som ställer upp reglerna och bestämmer verksamhetens förutsättningar.

Vad gäller byråkratin så har vi inte längre något egentligt "tjänstemannaansvar" – där enskilda tjänstemän kan ställas till svars för övertramp, inkompetens, slarv och egenmäktig maktutövning. Så det går att komma undan med nästan vad som helst, speciellt i stora organisationer som har intresse av att sopa problem under mattan.

Politik är en verksamhet som går ut på att tvinga alla människor att bete sig på ett visst sätt. Det är allvarliga saker – som bör bedrivas med ödmjukhet, försiktighet och stora krav på kompetens. Men vårt lands politiker och byråkrater vill inte under några som helst omständigheter bli mätta med en sådan måttstock.

Varna dina barn för polisen!

By Banksy

I går kom tingsrättens dom i det gå kallade Gategate-målet. Åtalet mot de inblandade poliserna ogillades, eftersom rätten ansåg att ord stod mot ord.

Alla som har sett den mobilfilm som poliserna tvingade bloggaren Jesper Nilsson att radera (och som sedan kunde restaureras) vet att tonläget var uppskruvat och att det var poliserna som var de som trissade uppstämningen.

"Du kan ju vara en knarkare eller vad som helst" är ett anklagande påstående som kan riktas mot snart sagt vem som helst, och som uttalat av poliser naturligtvis innebär ett outtalat hot.

"Du har uppenbarligen inte bråttom någon annan stans..." Måste man ha det, om man inte vill bli trakasserad av polisen?

"Du uppträder lite nervöst. Vill du följa med på ett urinprov? Men vänta nu... du är jävligt muntorr. Har du tagit någonting? (...) Jag tycker det verkar så..." Detta är ett exempel på hur polisen missbrukar de möjligheter politikerna har givit dem att kolla om folk har narkotika i kroppen, vilket alltså är olagligt i vårt land. Denna möjlighet kan användas mot i princip alla som polisen ogillar eller vill skrämma. En lag som skapar rättslöshet.

Men, poliserna friades alltså från misstankarna mot ofredande, olaga tvång, egenmäktigt förfarande alternativt tjänstefel. Som vanligt. Det är oerhört ovanligt att poliser fälls för brott i tjänsten, även när bevisen kan tyckas starka.

Varför är det så? En förklaring kan ligga i att poliserna som regel hinner synka sina berättelser. En polisman framstår oftare som mer trovärdig än en vanlig medborgare, i rättens ögon. Och i många fall är bevisläget oklart.

Anklagade polismän skall naturligtvis ha samma rättssäkerhet som alla andra. Även de skall betraktas som oskyldiga till dess motsatsen har bevisats. Men jag kan inte skaka av mig misstanken om att de har en starkare ställning i rätten än vanligt folk. (Bara c:a sju procent av alla mål mot poliser leder till något slags fällande domar.)

Sedan finns det kanske en förklaring till...

Nämndemännen (domarna) i våra tingsrätter är politiskt tillsatta.

Och polisen är den härskande politiska klassens väpnade gren. Det är polisen som skickas fram om medborgarna försöker motsätta sig någon av alla de regler som våra klåfingriga politiker sätter upp. Det är polisen som kan tvinga oss att lyda politikerna.

Så att tro något annat än att politiker gillar poliser vore bara dumt.

Det gäller även de politiker som befolkar våra domstolar.

Några länkar...
SR | HumbleBee | Faidro | Sysadminbloggen | Zac | Lars-Erick

Nyheter24: Vilken rätt har du att fotografera poliser?

Public Relations

Nu finns det visserligen ett klipp i filmen. Vi vet inte vad som hände mellan de två scenerna. Men redan scen ett får mig att undra om de inte borde lära ut lite, lite public relations, stresstålighet och bonnförnuft på polisskolan.

(Tipstack: TTime)

Gategate: Droglagstiftningen öppnar för polisens trakasserier

Rasmus Fleischer skriver om "Gategate" på SVT:s debattsida.

Gategate har blivit namnet på historien där polisen härom veckan trakasserade och hotade Jesper Nilsson, när han hade fotograferat Kling & Klang. När polisen blev otrevlig och började komma med olika slags hot filmades det hela med mobilens videokamera. Vilket gjorde poliserna än mer oregerliga och hotfulla. Som tur var lyckades Nilsson i efterhand rekonstruera den videofilm som poliserna tvingade honom att radera. Följ historien (med uppdateringar) här.

Händelsen är upprörande i sig. Men Rasmus lyfter fram en viktig sak. Skälet till att polisen över huvud taget kan hålla på att trakassera och hota folk på det här sättet, det finns i droglagstiftningen. Sedan 1993 finns fängelse i straffskalan för att ha narkotika i kroppen. Nu talar vi inte innehav eller försäljning. Det är att vara narkotikapåverkad som kan ge ett sådant straff att polisen tillåts ta i med hårdhandskarna.

(Uppdatering: Som det påpekas i kommentarerna behöver man inte ens vara narkotikapåverkat. Det räcker med att man har spårbara mängder av någon narkotikaklassad substans i sin kropp. Vilket alltså gör det hela ännu värre och ökar risken för godtycke och maktmissbruk ytterligare.)

Detta innebär att polisen kan frihetsberöva vem som helst, som de tror eller anser kan vara drogpåverkad, i sex timmar för provtagning och analys av deras kroppsvätskor.

Det saknas inte exempel på hur detta sker på ett buffligt och ofta hotfullt sätt.

Men framförallt har lagen gett polisen en ursäkt för att ge sig på folk. I princip vem som helst kan misstänkas för att vara narkotikapåverkad. Och skulle det vara fel, då behöver polisen varken förklara sig eller be om ursäkt efteråt.

Detta är naturligtvis en bufflig polis våta dröm. Han kan i princip hota vem som helst med att ta in dem för kroppsinspektion och provtagning, om personen i fråga inte gör som han säger. Även om det polismannen kräver skulle vara orimligt, olämpligt eller rent av olagligt.

Någon enstaka gång, som i Gategate-fallet, står offret på sig. Men som regel vinner polisen.

Se där, ytterligare en dålig och orimlig konsekvens av Sveriges repressiva drogpolitik.