Min tid i frihet är på väg att rinna ut, så jag tänkte att det kan vara på sin plats att fortsätta berättelsen om min strid mot staten.
Bakgrundsinformation:
Brott mot staten, del 1 » | Brott mot staten, del 2: Razzia! » | Realtid »
I denna bloggpost tänker jag utveckla några tankar kring den rättsliga processen.
Jag började ana att det var fara å färde när den åklagare som plötsligt dök upp i mitt liv visade sig ha en lång rad komplicerade insidermål bakom sig, att han nu för tiden ägnar sig åt att komma åt folk som olagligt roffat åt sig hundratals miljoner kronor – och som inte alltid tar hänsyn till
rättsstatens mer skira nyanser.
Mitt skatteärende rör sig ju inte alls i den divisionen. Mitt fall är inte ens komplicerat:
Jag ignorerade skattemyndigheten under ett flertal år och gjorde inte ens något för att sopa igen mina spår.
Så jag antog att det var mitt mångåriga politiska krypskytte mot makten som provocerat fram en extra kraftig reaktion. Mentalt förberedde jag mig på att förklara varför jag anser att skatt är stöld, varför det är fel att bidra till finansieringen av dagens vanskötta och otyglade statsapparat – och varför det är rätt att sätta sig upp mot ett orättfärdigt system.
Naturligtvis kom rättsprocessen inte att handla om något av det där. Men den blev ändå politisk.
Åklagaren gjorde ett nummer av att jag förmodas vara piratpartist.
Och det stämmer att jag jobbat för en av Piratpartiets ledamöter i Europaparlamentet. Jag var till och med partimedlem en kort period, innan jag insåg att partiets inre liv mest påminner om den kinesiska kulturrevolutionen. Men är jag piratpartist? Partiet har förvisso i stora stycken mina varma politiska sympatier. Men det kan man även säga om till exempel Liberala Partiet.
Alexandersson är piratpartist – en medlöpare till Pirate Bay, en person som sätter sig upp mot systemet, en person som hotar den samhälleliga ordningen.
Helt galen är beskrivningen kanske inte – även om just infallsvinkeln var oväntad. (Jag fildelar inte ens.) Men varför var frågan om dessa, mina förmodade politiska sympatier så viktiga att framhäva? Piratpartism har ju över huvud taget inget med målet att göra.
Svaret är uppenbart. Rättens nämndemän (lekmannadomare) är tillsatta av de politiska partierna.
Så när åklagaren förklarade att jag representerar den politiska gren av The Pirate Bay-härvan som tagit mandat i Europavalet – från de
riktiga partierna – då var det uppenbart vart det hela var på väg.
Och mycket riktigt. Nämndemännen (som alltså är tillsatta av dessa politiska partier) mulnade betänkligt och undvek från den stunden ögonkontakt.
Nu är jag förvisso skyldig till ohörsamhet mot staten, genom att ha ignorerat skatteverket. Och lagarna, även de dåliga lagarna, måste tillämpas lika för alla.
Men min advokat tvekar inte att påstå att 18 månaders fängelse är ett osedvanligt hårt straff – om man ser till fallets natur, omfattning och omständigheter.
(Hade jag istället ägnat mig åt
våld eller
egendomsbrott mot mina medmänniskor hade jag i de flesta fall kommit lindrigare undan. Eller, för all del, om jag i chefsposition läckt hemligstämplade register från Transportstyrelsen. Vilket säger en del om vårt land.)
Men det här är väl vad man har att vänta sig när samma politiska partier som höjer och lever loppan på skatterna har makt över domstolarna.
Signalen är tydlig: Skattebasen måste till varje pris upprätthållas. Börjar folk göra motstånd – då blir det inga fler kommunala kamelcenter, utskottsresor till Rio eller identitetspolitiska kurser på universiteten.
Det är också uppenbart att staten inte är det minsta intresserad av en principiell diskussion om vem som har rätt till den enskilda individens egendom och på vilka grunder. Hela systemet bygger nämligen på
tro – på ett system som inte respekterar människors rätt till frukterna av sitt eget arbete.
Och om systemet är orättfärdigt – då måste man göra motstånd.
