Principerna, makten och övervakningsstaten

Politikens hantering av övervakningsfrågorna är såväl principlös som ovärdig och farlig. En video från 5 juli-stiftelsen.

Youtube »

Svensk politik är makt utan funktion

Makt utan funktion har ingen legitimitet.

Våra politiska makthavares främsta uppgift måste rimligen vara att se till att den samhälleliga kärnverksamhet som utförs av det offentliga fungerar - och att skattebetalarna får valuta för sina pengar.

Här har vårt lands politiker misslyckats fullständigt.

Ändå fortsätter de att samla på sig makt och att lägga allt mer av samhällelig och mänsklig verksamhet under sin kontroll.

Makten kan även drivas av en idé eller en vision. (Även om det då inte är så kul för alla dem som inte delar densamma.)

Men även här har svensk politik brutit samman. I såväl riksdag som landsting och kommuner ser vi nu de mest osannolika maktkonstellationer prövas och växa fram. Majoriteter byggs som innebär att de inblandade partierna offrar allt vad ideologi, vallöften och heder heter.

Det är alltså inte principerna, idéerna och vad man vill uträtta som är det viktiga - utan makten som sådan.

Makten må ha ett värde för makthavarna, för politikerna. Makt över andra är en drog. Makt ger bra inkomster, en upphöjd ställning i samhället och förmåner. Den som har makt får även många vänner - speciellt sådana som gärna är med och delar på bytet (det vill säga skattepengarna).

Men detta är makt för maktens egen skull. Detta är makt utan funktion eller nytta för resten av samhället och medborgarna. Detta är en överhet som parasiterar på folket.

Lik förbannat röstar väljarna på dessa partier - och låter dem hållas.

Är det någon som vet vart Sverige är på väg?

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Är det någon som vet vart Sverige är på väg? »

"Den politiska eliten har ingen klangbotten, inga principer, ingen plan, inga djupare värderingar och inget sinne för att ett samhälle är en dynamisk evolutionär process. Så de vimsar vidare med sin kontraproduktiva micro management, utan att förstå vad de sysslar med."

Maktambitionerna kväver politiken

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Maktambitionerna kväver politiken »

"Med en så här ängslig, principlös och maktfokuserad speluppställning förtjänar inget av de två traditionella blocken egen majoritet. Vilket är precis vad valresultatet kommer att ge uttryck för."

Ett samhälle utan frihet blir ett samhälle där ingen tar ansvar

Jag förstår precis varför folket inte kräver sin frihet. Sådan medför nämligen ansvar – när man får göra som man vill, inte endast som man blivit tillsagd att göra. Då får handlingar plötsligt konsekvenser. Då måste man tänka till och använda sitt omdöme.

Ansvar vill allt för få ha. Inte för egen del. Inte på jobbet. Inte i förvaltningen. Inte i politiken.

Vilket märks. Vem tar till exempel ansvar för att reda ut det här med polisen? Var ligger ansvaret när offentliga idiotbyggen skenar iväg ekonomiskt? Vem står upp för den liberala, demokratiska rättsstatens principer nu när de allt oftare hotas av de mest skiftande krafter?

Genom att inskränka människors frihet har den härskande politiska klassen skapat en ny kultur  – där samhällelig kärnverksamhet inte fungerar och ansvar varken bärs eller kan utkrävas.

Våra politiska herrar är varken mer kompetenta, klokare, ädlare eller bättre än vanligt folk och marknaden. Tvärt om. Våra politiker är snarare sämre på att tillhandahålla till exempel sjukvård än civilsamhället och marknaden – med de senares all samlade kompetens och dynamiska kraft.

Politiker vill bara ha makt. Nu för tiden tycks de inte ens veta varför. De har inte längre några principer. Bilden av dem som folkets valda, osjälviska tjänare är inte längre trovärdig. De gör det här för sin egen skull. De har en egen agenda. De parasiterar på systemet.

Och tyvärr – jag tror inte att vi har några bättre politiska herrar att hoppas på. Därför bör politikens makt minskas och de medborgerliga fri- & rättigheterna stärkas.

Omfamna sedan friheten och alla dess fantastiska möjligheter.

Sveriges feministiska regering har målat in sig i ett hörn

Turerna kring hur Sverige röstade när Saudiarabien valdes in i FN:s kvinnokommission fortsätter att förbrylla. Frågan man måste ställa sig är hur den feministiska regeringen för den »humanitära stormakten« Sverige egentligen tänker och vad den vill.

Att liera sig med regimer och religioner som förtrycker kvinnor och oliktänkande är naturligtvis varken feministiskt eller humanitärt – utan raka motsatsen.

Den enklaste förklaringen är att Socialdemokraterna vill framstå som alla gruppers vän och inte vill stöta sig med någon. Då får logik och konsekvens vika undan.

Men det håller ju inte. I vart fall inte om man menar att det på sakliga, logiska eller ideologiska grunder finns rätt och fel. Det är där man måste börja.

Alternativet är att sossarna inte står för principen att alla skall ha lika grundläggande rättigheter. Och att de anser att religionen är ett lämpligt verktyg för att styra upp samhälleliga maktstrukturer. Vilket i så fall är synnerligen anmärkningsvärt – och får konsekvenser.

Hur man än vänder och vrider på saken, så är sådan här principlöshet och intellektuell slapphet problematisk. Den gör den röd-gröna regeringen direkt olämplig för sin uppgift. Till och med farlig.

Att inta samtliga positioner samtidigt håller inte i längden.

Borgerlighetens svek mot individen

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Borgerlighetens svek mot individen »

"Är det så här det kommer att sluta, med att borgerligheten lämnar walk-over till socialister och auktoritära populister? Eller ännu värre – att de borgerliga partierna bli idé- och principlösa maktpartier som själva driver en agenda som de facto är socialistisk?"

Politikerna vet inte själva vart vi är på väg, vart de vill föra oss eller varför

Politikerveckan i Almedalen är över för i år.

Jag har hört i vart fall delar av alla partiledares tal, oftast hela talet. Några halvfyndiga formuleringar dröjer sig kvar. Några krystade försök till skämt. Ett och annat utspel för att lappa på systemet.

Men årets politikervecka erbjöd inga synliga tecken på ledarskap. Några visioner syntes inte till. Ideologin var frånvarande. Den som hade hoppats på något att tro på eller kämpa för lär ha blivit besviken.

Nu anser jag visserligen att politiker skall göra så lite som möjligt – och låta folket, marknaden och spontana processer styra utvecklingen. Så egentligen borde jag vara nöjd med partiledarnas brist på politiska visioner.

Däremot vill jag peka på den svenska politikens självmotsägelse: Politikerna ger ständigt sig själva mer makt – men de tycks inte veta vad de skall göra med den.

Våra politiker säger sig vara alla goda gåvors givare. De styr och ställer över allt mer av människors liv och verksamhet. Politiken bestämmer över hur två tredjedelar av vårt produktionsvärde skall användas. Politikerna vill övervaka och kontrollera medborgarna, ha total koll på vår privatekonomi, stifta morallagar, styra kulturen, förbjuda, subventionera och tvinga sig på.

Men – de har inget att säga om vart vi är på väg, vart de vill föra oss eller varför.

Sverige står inför en del utmaningar. Flyktingkrisen skapar påfrestningar för offentlig sektor och för välfärdssystemen. Polisen fungerar så dåligt att det finns skäl att ifrågasätta om själva "samhällskontraktet" fortfarande gäller. Skolan dras med både ordnings- och kvalitetsproblem. Vi saknar förmåga att försvara landets gränser. Byråkratin är en gökunge som är på väg att knuffa olika former av offentlig kärnverksamhet ur boet. Folket formas till underkastelse och inlärd hjälplöshet.

Just därför hade det varit intressant att få veta mer om partiernas övergripande mål, visioner, människo- och samhällssyn. Inte bara för medborgarnas skull.

För om man inte vet vad man vill och vart man är på väg blir man snabbt omständigheternas hjälplösa offer.

– Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån?
– Det beror på vart du vill komma, svarade katten.
– Det spelar inte så stor roll… sa Alice.
– Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar, sa katten. 

(Ur Lewis Carrolls Alice i underlandet)

EU: Det finns ingen plan – bara mer av samma

Kommer Brexit att bli en väckarklocka? Eller kommer EU och dess ledare att fortsätta gå i sömnen – mot en ständigt allt tätare union, mer överstatlighet, mer kommandoekonomi och ett ständigt ökande demokratiskt underskott?

Den kritik mot EU som förekommer, den kommer främst från ytterkantspartier till höger och vänster – som råkat ha hamnat rätt i sak av fel skäl och som ofta är skvatt galna i övrigt.

Från EU, dess ledare och dess etablissemang kommer bara en signal: Mer av samma.

Vad man istället borde göra är att rulla tillbaka EU till ett mellanstatligt samarbete med ett enda syfte: Fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital.


Men hur gör man det när man är förenade vid höften av den gemensamma valutan, euron? Den kräver snarare hård centralstyrning, en fiskal union och upphävt nationellt ekonomiskt självstyre för att fungera.

Hur rullar man tillbaka ett EU som gör anspråk på att ha en gemensam flyktingpolitik – som man till råga på allt inte har någon egentlig kontroll över?

Därför ser det snarare ut som om vi kommer att få mer EU och mer överstatlighet. Nästa punkt på dagordningen lär för övrigt bli gemensam militär kapacitet.

Vad kan väl möjligen gå fel?


I slutet av sommaren kommer nästa akt i det grekiska dramat. Under tiden späder den Europeiska Centralbanken (ECB) ut valutan med minst 60-100 miljarder euro varje månad. Folkets pengar minskar i värde samtidigt som euro-ländernas skuldsättning ökar och därmed även notan till skattebetalarna. (Notera hur folket pungslås i båda ändar av denna scam.)

Utan britterna i EU och utan ett formellt undantag kommer Sverige förr eller senare att tvingas med i det vansinniga euro-samarbetet. Våra ledare kommer att hävda att situationen har förändrats – och de kommer noga att undvika en ny folkomröstning.

Man kan tycka att historien borde ha lärt oss att kommandoekonomi är en dålig idé. Man kan tycka att i vart fall borgerliga politiker borde ha något att invända mot en centralstyrning vars motstycke vi inte sett sedan Sovjetunionens sammanbrott. Men icke.


Det finns ingen plan. Det finns ingen sjukdomsinsikt. Allt som gäller är: Mer av samma.

Men om saker och ting får fortsätta att "fungera" som de har fungerat – då kommer det också att gå som det har gått. Då kommer problemen att bli värre och vansinnet att eskalera.

Till råga på eländet håller EU-motståndet i länder som Frankrike och Tyskland på att mutas in av partier som är främlingsfientliga, protektionistiska, småskurna och motståndare till allt som är bra med ett fritt och öppet Europa.

Och de etablerade partierna lämnar walk over... De är väl allt för förblindade av sin närhet till makten och köttgrytorna i Bryssel, kan man anta. De driver med strömmen. Mer av samma.


I längden kan överstatlighet, centralstyrning, kommandoekonomi och korporativism bara upprätthållas med ett stort mått av tvång och kontroll. Fast det kommer att kallas "harmonisering".

You have been warned.

Stöd denna blogg »

Konsten att regera ihjäl sig

Bagdad Bob – ett språkrör

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Konsten att regera ihjäl sig »

Politik är i sig en märklig verksamhet, där man måste veta vad man gör och varför. Att sitta i regeringsställning innebär ofta att man helt tappar koncepten. Vilket Miljöpartiet bara är ett exempel på.

För Fridolin går makten före hedern

Borgerliga partier skall stå för borgerliga principer

Krönika hos Mårtensson: Borgerliga partier skall stå för borgerliga principer »

Om hur den svenska borgerligheten har givit upp sina principer och inte längre står på individens sida. Övervakningsfrågorna är bara ett exempel på denna tråkiga utveckling.

Miljöpartiet regerar sig till döds

Miljöpartiet har tappat i runda tal en tredjedel av sina väljare sedan riksdagsvalet – och landar i dagens opinionsmätning från Aftonbladet/Inizio på 4,6 procent. [Länk»]

MP närmar sig fyraprocentsspärren – vilket inte är att undra på. Att partiet sviker sina löften i fråga efter fråga är naturligtvis något som deras väljare noterar. Och det hela blir knappast bättre av att det så uppenbart sker av rent maktbegär. Partiet kan uppenbarligen tänka sig att svika vilka principer som helst för en plats vid maktens köttgrytor.

Och det är väl lika bra att MP åker ur riksdagen – nu när det är bevisat att det inte har någon funktion att fylla.

Möjligen skulle de kunna bryta den nedåtgående trenden genom att lämna regeringssamarbetet med S. Men det kommer knappast att ske. Hellre låter Romson, Fridolin & Co sitt parti gå under.

En ren S-regering skulle för övrigt göra livet mycket lättare för Stefan Löfven. Och det är rätt uppenbart att de borgerliga partierna skulle släppa fram en sosseregering framför dagens sorgliga och turbulenta rödgröna röra.

Snowden och Miljöpartiets svekfullhet

Kommer du ihåg Miljöpartiet? Som partiet var innan valet? Nej till massövervakningen, sa de. Riv upp FRA-lagen, skanderade de. Stoppa datalagringen, lovade de. NSA-visselblådaren Edward Snowden var en hjälte bland partiets kandidater.

Sedan hamnade gröningarna i regeringen – tillsammans med ett parti som helt enkelt älskar att övervaka folk alltid och överallt. Med en sammanbiten min kastade MP då alla sina principer om övervakning över bord. Rubbet.

Om du inte såg gårdagens smarta och intressanta SVT-dokumentär "Asylärende Snowden" – så gör det. Absolut. Rena thrillern, mustiga karaktärer och uppseendeväckande uttalanden. Du kommer inte att bli besviken. [Länk»]

I filmen får vi bland annat se hur en grupp svenska riksdagsledamöter besöker Snowden i Moskva. En av deltagarna är Jacop Dalunde; en ung, prydlig, kyrklig, miljöpartistisk riksdagsledamot. Han ställer sig vid Snowdens sida. Bokstavligen talat, det är ett photo-op så det tas bilder. I stand with Snowden, hö-hö. Publicitetspoäng att hämta hem. Att Dalunde här representerar ett regeringsparti gör honom extra intressant.

Denna markering skall dock visa sig vara en modern variant av judaskyssen.

Senare möter vi samme Dalunde i en något svalare miljö. Då är han närmast apatisk inför frågan om asyl eller motsvarande för Snowden i Sverige. Han försöker uppenbarligen att säga så lite som möjligt. För det finns en elefant i rummet: Kommer Sverige att lämna ut Snowden till USA om han dyker upp här? (Naturligtvis kommer den härskande politiska klassen att fega ur och göra det.)

Politikerna hoppas att byråkratin och rättsväsendet i så fall skall hantera den frågan. Vilket förvisso är korrekt. Alla skall vara lika inför lagen. Men det är nog inte fullt så enkelt. Minns att sossarna en gång i tiden gav asyl till amerikanska Vietnam-desertörer. Det är måttstocken här.

Och det är inte USA som bestämmer vår utrikespolitik – som utrikesminister Wallström uttryckte saken när regeringen erkände den palestinska staten. What goes around, comes around.

Så Dalunde har, som riksdagsledamot för ett regeringsparti goda skäl för att uttrycka sig vagt. Makten går före allt annat. Selfies med Snowden var bara ett stunt.

Moralisk undfallenhet, är ett uttryck som faller mig in. Principlöshet. Men det är väl vad som krävs för att ta "regeringsansvar", kan man anta.

Internet glömmer för övrigt aldrig:

Dalunde är samme miljöpartistiske ledamot av försvarsutskottet som i våras stod i riksdagen och försvarade att MP röstade nej till en motion om att riva upp FRA-lagen. Och nej till en begäran om att utreda våra myndigheters samröre med NSA. [ Länk » | Länk » ]

Den historien blev för övrigt inte bättre av att Dalunde sedan försökte förklara att det i vår sköna nya värld vore ologiskt för MP att rösta i enlighet med sina åsikter, principer och löften. [ Länk » ]

Och sveket i fråga om datalagringen har gröningarna i princip lyckats ducka helt.

Miljöpartiet är fullständigt skamlösa. De befinner sig i fritt fall i övervakningsfrågorna. Total tail spin.

I sammanhanget skall vi komma ihåg att Dalunde bara är ersättare i riksdagen för Maria Ferm, som är barnledig. Men nu är hon tydligen på väg tillbaka. Kommer hon att kunna styra upp det här? Eller vinner alla på att debatten lägger sig, som saken har formulerats?

Så här falsk får politik inte vara. Inte ens i Miljöpartiet. Låt dem inte komma undan med det!

När går Miljöpartiet sönder?

Vad händer om justitie- och migrationsminister Johansson och inrikesminister Ygeman kommer fram till att dagens insatser för att minska flyktingströmmen inte räcker? Vad gör Miljöpartiet då?

MP lider redan av kraftiga inre konvulsioner. Språkrören vänder fullkomligt ut och in på sig själva för att ta avstånd från de beslut som fattats av den regering de själva sitter i – och som de själva är medansvariga för. Samtidigt försöker bland andra riksdagsledamoten Carl Schlyter få till stånd en intern medlemsomröstning om partiets migrationspolitik.

Och det handlar inte bara om flyktingfrågan. När det gäller FRA, datalagringen och massövervakningen har MP lagt sig platt för S. Inte ens på miljöområdet (till exempel när det gäller kolgruvor och uranbrytning) lyckas partiet stå för sina principer.

Det är uppenbart att MP:s väljare inte har fått vad de trodde att de skulle få när de röstade på dem. Partiet har sålt ut sina löften och sina principer – i utbyte mot maktpositioner (som man för övrigt misslyckats med att använda för att driva sin politik).

Samtidigt är ett nytt svek på gång. Det handlar om "hemlig dataavläsning" – det vill säga övervakning av allt folk gör på sina datorer, mobiler och plattor. Här har vi inte hört så mycket som ett pip från MP. Det känns som om gröningarna har kastat in handduken redan i förväg.

Oavsett vad man tycker i de olika sakfrågorna – så har Miljöpartiet misslyckats totalt som regeringsparti. 

Dessutom är MP ett drivankare som regeringspartner för sossarna.

Det kan bara vara en tidsfråga innan regeringen ombildas och MP lämnar regeringen – antingen för att de inser sitt eget misslyckande eller för att Löfven slänger ut dem.

Alliansen ger regeringens kassa budget grönt ljus

I dag har den rödgröna regeringen lagt fram sin budget. Den har, på goda grunder, kritiserats i alla tonarter. Inte minst av Allianspartierna.

Men riksdagens borgerliga partier kommer inte att försöka stoppa S+MP-budgeten. I enlighet med Decemberöverenskommelsen kommer de att släppa igenom den.

Alliansen lider av svårartad kognitiv dissonans. De säger en sak, men gör en annan.

Läs även: Regeringen mörkar att 80 procent förlorar på budgeten »

En liten påminnelse...

Varför finns Miljöpartiet?

Man kan undra hur länge miljöpartisterna tänker stå ut med sin ledning.

Romson, Fridolin & Co har gång på gång tappat bollen i (förvisso stolliga) gröna miljöfrågor. Deras svek vad gäller övervakningsfrågorna är totalt. I riksdagen röstar de mot sin egen politik.

Gång på gång avslöjas de med att inte leva som de lär. Nu senast är det regeringsplanet som fått flyga från Arlanda till Bromma för att hämta upp Fridolin – trots att MP vill lägga ner Bromma.

Detta är väl ändå inte vad MP:s väljare röstade för? Detta är väl ändå inte vad MP:s medlemmar vill se? Detta är väl ändå inte vad man hade tänkt sig när MP grundades?

Det enda MP har är fina ministerposter och en plats vid maktens köttgrytor. Vilket uppenbarligen är viktigare än allt annat.

Veckan som kommer: Politisk förnedring

Nu är vi där. Det är dags för den rödgröna regeringen att lägga fram sin vårbudget.

Sedan skall denna budget kommenteras. Borgerliga politiker kommer att stå på kö för att berätta vad som är fel med den. Mycket av denna kritik kommer säkert att vara välgrundad och berättigad.

Men vad händer sedan?

Med Decemberöverenskommelsen kommer samma borgerliga politiker som nyss stod och kritiserade regeringen Löfvens budget att tvingas rösta för den.

Alliansens riksdagsledamöter kommer medvetet att rösta på något de tycker är dåligt för vårt land.

Efter det har oppositionen formellt avgått.

Efter de Nya Moderaterna...

SVT:s intervju- och dokumentärfilmer om de Nya Moderaterna är intressanta på flera sätt. [ Del 1 » | Del 2 » ]

Det går inte att ta miste på att det fanns ett väldigt tryck och en stor optimism inom Moderaterna inför valet 2006. Men det är också uppenbart att partiet inte riktigt visste vad det skulle göra sedan. Speciellt inte efter återvalet 2010. Vilket inte är så konstigt, med tanke på att man rensat ut sitt ideologiska tankegods och valt att bli opinionskänsliga förvaltare istället för visionärer.

Kastar man bort karta och kompass, då blir det svårare att räkna ut vart man skall gå.

Projektet de Nya Moderaterna fungerade måhända som taktik, men dög inte som strategi. Det höll helt enkelt inte i längden.

Nu skall man vara medveten om att de Nya Moderaterna, som de blev, bara var en av flera möjliga vägar att gå. En mer ideologisk linje hade kanske inneburit att man hade fått kämpa hårdare för att nå makten. Men å andra sidan hade man då inte fått pyspunka när man väl hamnat i regeringsställning.

Jag kan inte frigöra mig från tanken att det fanns minst en annan väg att gå: Frihet, tillväxt, fritt företagande, platt skatt, öppenhet och något slags deltagande demokrati. Att stå upp för liberal-konservativa värderingar som lika rättigheter och rättsstat. Få lagar men mycket ordning. Att röja upp i byråkratin. Att göra Sverige till en tigerekonomi – eller i vart fall till ett nordiskt Tyskland. Att möta framtiden med optimism, kompetens och politisk konsekvens.

Modig borgerlig politik, helt enkelt. Men så blev det alltså inte.

I maktställning blev en del saker rent av värre, när man misskötte de politiska reformer som trots allt genomfördes. Privatiseringar ledde till att enskilda företag fick monopol, istället för att man öppnade upp för fri konkurrens. Verksamhet såldes ut till underpris och fick dessutom fortsätta brottas med byråkratiska överrockar. Och skrytprojekt sjösattes utan kompetent styrning.

Man misskötte aktivt mycket sådant som man borde kunna förvänta sig att borgerliga partier skall vara bra på att hantera. Man monterade ner försvaret. Under Alliansregeringens tid sjönk BNP om man istället för att räkna i absoluta tal räknar per capita.

Man var initiativlösa eller rent av aktivt ointresserade när det gäller reformer som är absolut nödvändiga i dagens Sverige. Som arbetsrätten. Och bostadspolitiken. Man tog inte chansen när man hade den, utan väntade tills läget blev akut – och lämnade sedan över till en sosseregering, som varken vill eller vågar ta tag i de här sakerna på allvar.

Den svenska borgerligheten tycks sakna förmågan att förverkliga borgerlig politik – även när den får chansen. Jo, det hade naturligtvis varit värre med sossarna vid makten. Men jag förväntar mig att borgerliga partier skall vara bättre på borgerliga prylar.

Idén med Sveriges Nya Arbetarparti var kanske skojig. Men inte mycket mer än så. Detta vägval ledde till att man (även om man retade gallfeber på sossarna) fortfarande bedrev politik i en socialdemokratisk kontext. Man spelade ibland någorlunda bra – men på fel planhalva.

Sedan, när idén om de Nya Moderaterna nått vägs ände – då stack de som skapat projektet. De lämnade sitt parti, dess medlemmar och sympatisörer.

Inte nog med det. Projektet de Nya Moderaterna ödelade årtionden av borgerlig och frihetlig opinionsbildning i tankesmedjor, på ledarsidor och i det egna partiet. När man flyttar högerflanken i svensk politik mot mitten (det vill säga åt vänster) då flyttar man även mittpunkten i samhällsdebatten åt vänster. Så nu står vi här med tokfeminism, identitetspolitik och misstro mot marknaden.