Det behövs inga konspirationsteorier

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Det behövs inga konspirationsteorier »

"Min poäng är att mycket som tillskrivs konspirationer, hemliga maktsällskap och dolda agendor i själva verket sker helt öppet – utan att någon reagerar."

Vänstern, finansbranschen och det fria ordet

Läs min senaste postning hos 5 juli-stiftelsen - om hur vänsteraktivister och globala betalningsförmedlare gör gemensam sak för att tysta obekväma röster på internet:

Vänstern, finansbranschen och det fria ordet »

"Den rimliga principen borde vara att acceptera betalningar för all verksamhet som är laglig – istället för att agera moralpolis, utifrån subjektiva värderingar och diverse påtryckningar.

På sikt är en sådan princip den enda hållbara – eftersom de aktuella bolagen annars inte kommer att kunna freda sig mot allehanda särintressen som vill tysta och skada andra.

Det bör även ligga i dessa betalningsförmedlares och finansbolags långsiktiga intresse att låta lagstiftning – och inget annat än lagstiftning – styra vilka aktörer de befattar sig med. Detta inte minst då de själva, i sin verksamhet är beroende av en fungerande rättsstat."

Social scoring: Vad har du att dölja?

Folk verkar inte bry sig speciellt mycket om statlig massövervakning. Därför skall det bli intressant att se vilken reaktionen blir nu, när Storebrors-samhället även kommer på bred front i privat tappning.

Det är dags att ta in ett nytt begrepp – social scoring.

Vad du skriver och gör på sociala nätverk kan inom kort komma att påverka till exempel din kreditvärdighet.

Vilka är dina vänner? Hur är de som personer? Vilka är dina politiska åsikter? Vilka intressen har du? Vad för slags bilder lägger du upp, vad länkar du till och vad har du gillat? Vilka annonser klickar du på? Förefaller du vara ordningsam? Går du ofta på krogen? Vilken inställning har du i drogfrågan? Är du otrogen, kanske promiskuös eller misstänksamt avhållsam? Vilka är dina sexuella preferenser? Motionerar du ordentligt? Vilka Facebookgrupper är du med i? När går du och lägger dig och när stiger du upp? Framstår du som en smula annorlunda eller besvärlig? Vilka sökningar gör du på nätet? Vad har du att dölja?

Allt detta är sådant som kan vara relevant för de nya företag som sysslar med social scoring att ta med i bedömningen av dig som person.

I ett land som (på grund av systemet med personnummer) har en så hårdhänt och fyrkantig bedömning av kreditvärdighet som Sverige kan en obetald P-bot, en skatteskuld eller en missad räkning innebära att du inte får ett lån, inte får hyra en lägenhet, inte ens kan få ett mobilabonnemang eller ett vanligt kreditkort.

Snart kan en sådan värdering av dig som person komma att omfatta många fler, olika aspekter av ditt liv. Till synes oviktiga aktiviteter på nätet, som du ibland inte kan påverka själv kan innebära att du stängs ute i kylan.

Den hemliga polisens anfader, Cardinal-Duc de Richelieu, skall ha sagt följande... "Ge mig sex rader skrivna av den hederligaste man som finns och jag ska hitta en förevändning i dem att hänga honom."

Social scoring är ingen framtidsdystopi. Det finns redan företag som ligger i startgroparna. Datainspektionen är bekymrad, men tycks inte riktigt veta hur den skall tackla fenomenet.

• Personlig integritet får ge vika för kreditupplysning »
• Kreditupplysning i gråzonen »

Naturligtvis kan privata företag och privatpersoner ingå avtal som tillåter sådant här. Man kan tycka att den som inte gillar idén kan vända sig till något annat företag.

Frågan är dock hur stor frihet vanliga människor har att välja andra alternativ. Vem skulle inte acceptera att hyresvärden får tillgång till och insyn i alla ens sociala mediekanaler om det är vad som krävs för att få hyra en lägenhet inom tullarna i Stockholm? Vad händer om du inte får köpa den där lägenheten utan att överlämna dina inloggningsuppgifter på nätet till bostadsrättsföreningen? Vem kan säga nej om bankerna sätter upp detta som krav för att du skall få låna pengar (eller över huvud taget öppna ett konto) hos dem? Vad säger du om din arbetsgivare kräver tillgång till dina sociala mediekonton?

Detta är redan i viss utsträckning verklighet i länder som Tyskland och Storbritannien.

• Renting in the panopticon »
• Creepy startup will help landlords, employers and online dates strip-mine intimate data from your Facebook page »

För att inte tala om Kina, där även dina vänners social scoring kommer att påverka din ranking. Snacka om social kontroll.

• China 'social credit': Beijing sets up huge system »
• The most disturbing tech story of 2015 that no one is talking about »

Eller se filmen: Propaganda Games: Sesame Credit - The True Danger of Gamification »

Nu ser detta obehagliga koncept ut att bli verklighet även här i Sverige. Jag hoppas att konsumenterna revolterar och att marknaden kommer att straffa ut företag som använder dessa verktyg.

Fast jag är inte alls säker på den saken. Svenska folket tycks vara allt för villigt att sälja ut sin integritet för en grynvälling.

Då återstår bara att lära sig älska Storebror.

Stöd denna blogg »

Fail: EU:s nätneutralitet öppnade för vägtullar på internet

I begynnelsen skapade forskarna på Cern ordning i kablar och datorer som visserligen kunde kommunicera med varandra – men inte på ett strukturerat och användarvänligt sätt. Hypertextprotokollet växte till the World Wide Web - WWW.

Dessutom skänkte dessa forskare i ett anfall av storsinthet webben till mänskligheten. Vilket kanske inte var mer än rätt – eftersom i vart fall Europas skattebetalare har pumpat in astronomiska mängder pengar i Cern.

Det hade nog blivit något slags struktur ändå. Eller snarare olika strukturer, på ett balkaniserat internet. Förmodligen hade det slutat med flera olika nätverk: Microsoft hade säkert byggt ett eget. Fransmännen hade byggt vidare utifrån kalkontjänsten Minitel. (Jodå, Sverige hade också en variant av Minitel – Teleguide som drevs av Televerket, IBM och Esselte. Jag hade en terminal.) Kabel-tv-bolagen skulle vilja bygga egna små inhägnade nät. Och AOL hade kanske fortfarande varit branschens lysande stjärna.

Men så blev det alltså inte. WWW var tidigt ute, hade ett begripligt koncept, var mest användarvänligt – och öppet för alla som ville synas och utbyta information. Snabbt skapades ett globalt nätverk som har bundit samman och lyft mänskligheten vad gäller kunskap, kultur, pornografi, demokrati, sociala kontakter, yttrandefrihet, bilder på söta katter och inte minst företagande.

Plötsligt kunde alla företag som ville exponera sina varor och tjänster dygnet runt, alla årets dagar, för en global publik. Dessutom hade små företag möjlighet att göra sig gällande nästan på samma sätt som stora. Det var ett gigantiskt kliv framåt för fritt företagande och fri konkurrens.

Men det fanns en välgrundad misstanke om att de som hellre hade sett ett balkaniserat internet lurade i vassen. Därför formulerade aktivister och akademiker olika deviser för att försvara ett fritt och öppet internet. Detta var de ursprungliga, någorlunda rimliga försöken att etablera en princip om nätneutralitet.

Min favorit är: Internet skall vara öppet för alla lagliga tjänster och applikationer som inte medför teknisk skada för nätet – och man skall behandla alla sådana tjänster och applikationer lika utan att diskriminera med avseende på innehåll.

Med "man" menas här alla de olika aktörer (och de är väldigt många) som på något sätt kan sägas bära upp ett gemensamt internet.

Nu kan man förvisso anföra att företag skall ha rätt att sälja vilken skit som helst – om kunderna är OK med det. Till exempel en uppkoppling till ett intranät som bara erbjuder Aftonbladet, Blocket, Disney, TV3 och Hotmail för 25 spänn om året. (Eller "gratis" genom annonsfinansiering.)

Visst. Men – då skall man inte kalla den produkten för internet. Att göra det vore helt enkelt att ljuga och vilseleda kunderna. Säljer man uppkoppling till internet, då är det hela internet kunderna skall kopplas upp till.

En del kabel-tv-bolag var länge inne på tanken med fristående intranät. Och TeliaSonera har för inte alls länge sedan lekt med tanken på ett nät där de själva producerar innehållet för en portal som alla kunder möter så fort de kopplar upp sig. Det skulle förmodligen vara tämligen lönsamt. Men idén tycks, tack och lov, inte flyga. (Den lever i dag främst kvar i länder där totalitära och auktoritära regimer försöker kontrollera informationsflödet.)

Men åter till själva nätneutraliteten. Att det som kallas internet också skall vara internet är en sak. Problemet som uppstår är när frågan lyfts över till politiken. Då får man inget så enkelt och klart som definitionen ovan. Speciellt inte när lobbyister och särintressen lägger sig i – i syfte att få till lagstiftning som gynnar dem, men missgynnar deras konkurrenter och hindrar nya aktörer. (Jag har varnat för detta i åratal.)

I USA har frågan om nätneutralitet sorterats in under den klåfingriga, nymoralistiska och kartellvänliga radio- och tv-myndigheten FCC – vilket nog inte är helt lyckat.

Och i EU har man just klubbat ett regelverk som är snårigt och långt ifrån så tydligt och minimalistiskt som min favoritprincip ovan. Egentligen har den europeiska debatten handlat om något helt annat än den ursprungliga neutralitetsprincipen: Gräddfiler.

Det finns en utbredd oro för att om man tillåter nätoperatörer att sälja snabbare trafik till ett högre pris, då kommer hastighet och kvalitet på det "vanliga" internet att sjunka. Själv är jag teknikoptimist och inte så oroad över den saken. Jag tror att allt kommer att bli snabbare, hela tiden. (Och att olika snabb uppkoppling har olika pris, det är ju redan en självklarhet i konsumentledet.)

Men det finns andra, mer lömska sidor av saken.

I EU:s beslut öppnar man för gräddfiler med extra snabb trafik för "specialiserade tjänster". Detta exemplifieras med HD-tv och telekirurgi. Well, man kunde tagit vilka exempel som helst. Det är nämligen inte att vissa aktörer kan köpa snabbare nättrafik som är problemet. Och jag tror som sagt inte heller att detta i praktiken kommer att leda till långsammare och mer instabil trafik för alla andra. (Även om det finns avskräckande exempel på sådant, främst i USA.)

Problemet är att telekomjättarna tolkar det nya regelverket som att de med vett och vilje kan hota att strypa specifik trafik.

Här skall nämnas att den europeiska telekomlobbyn domineras av gamla statliga monopolföretag som tyska Deutsche Telekom (grundat 1947, som en del av federala Postverket) och spanska Telefonica (grundat 1924) – uppbackade av sina nationella politiker i EU:s ministerråd. Detta är stora företag med stora nät, en mängd dotterbolag i olika länder och väldigt många privatkunder.

Så vad är det då de försöker göra?

Anta att du har ett internetbaserat företag. Du köper uppkoppling med den hastighet och volym du behöver. I andra ändan av linan sitter användarna. De betalar också, för tillgång till bland annat dina tjänster. Allt är betalt, till marknadsmässiga priser. Två gånger.

Sedan börjar du tjäna pengar på din verksamhet. Då kommer telekomoperatörerna och säger att de vill ha en procentuell andel av ditt företags vinst för att kunna garantera att din uppkoppling har en kvalitet som din verksamhet behöver. Med tanke på att operatörerna som regel sitter så väl på ditt företags uppkoppling som på näten ut mot de privata användarna, så finns det flera punkter där bolagen kan klämma åt dig.

Vi vill ha ett par procent av ditt företags vinst. För det skulle ju vara tråkigt om något skulle hända din fina app... Typ.

Illa. Men OK, då vänder man väl sig bara till en konkurrerande operatör istället? Kanske inte. Detta är ett koncept som den samlade europeiska telekomlobbyn står bakom. Och tillsammans har de en förödande dominans på marknaden. (Förvånansvärt få moderbolag står bakom den uppsjö av telekomoperatörer som verkar under olika varumärken runt om i Europa.) Skrider de till handling, då kommer de med största säkerhet att göra det tillsammans. En kartellbildning, helt enkelt. Som de för övrigt kan komma undan med – eftersom de hävdar att de tolkar EU:s nya regler om nätneutralitet som att konceptet är tillåtet.

Det är rent av så att det mer eller mindre kommer att krävas branschsamordning. Låt säga att ditt förtags uppkoppling är beroende operatören X. Vanligtvis har X även ett nätverk av användare / privata slutkunder som de också kontrollerar din tillgång till. Men det senare gäller även nätoperatör Y, Z, Å, Ä och Ö. Även de kan strypa din trafik mot slutkund om du inte hostar upp pengar till dem. Detta kommer i stort sett att vara ohanterligt om inte alla inblandade operatörer samordnar sina krav på en andel av ditt företags omsättning.

(Annars blir det som för Youtube, som möts av ett ormbo av ekonomiska krav från ett stort antal olika nätoperatörer, på grund av att deras trafik är så tung. I sammanhanget tas ingen hänsyn till att Youtube / Google antingen har egna kablar eller köper tillräcklig kapacitet för sin utgående trafik – och att slutkunderna i andra ändan betalar sina operatörer för att få tillgång till bland annat Youtube. Alla på vägen vill ha del i företagets vinst, i vissa fall flera gånger.)

Så vad är nu detta för slags konspirationsteori? Har jag några belägg för det jag skriver?

Här vill jag börja med att hänvisa till vad jag själv upplevt i diskussioner på möten och seminarier i Europaparlamentet, där telekomlobbyn har medverkat. Detta är deras våta dröm. Vid upprepade tillfällen har de även försökt sälja in konceptet till enskilda ledamöter. Vilket uppenbarligen har lyckats.

Och så har vi ju Deutsche Telekoms chef, Timotheus Höttges – som direkt efter att EU spikat sina regler för nätneutralitet förklarade att detta öppnar för att DT kan kräva en procentandel av startupföretags omsättning för att "garantera" dem den kvalitet de behöver för sin uppkoppling ("guaranteed good transmission quality"). Vilket implicerar att det inte räcker med att köpa en uppkoppling med nödvändig volym och hastighet för att vara "garanterad" tillräcklig kvalitet.

Detta är den nya affärsmodellen. De stora telekomoperatörerna tänker inte nöja sig med att ta betalt för företagens uppkoppling och av de slutkunder som vill ha tillgång till tjänsterna. De tänker även införa vägtullar på internet.

Det finns massor av praktiska problem med DT&Co:s upplägg. Till exempel har det hitintills varit näst intill gratis att testa olika startup-idéer på nätet. Det har bara varit att köpa uppkoppling, testa och experimentera sig fram – till dess att idén bär eller brister. Men nu måste man alltså utgå från att man behöver göra upp om att betala beskyddarpengar, om man över huvud taget vill komma igång. Vilket kommer att begränsa kreativiteten och kväva många nya företag i sin linda.

Tråkigt.

Det är så här det blir när saker och ting tröskas genom politikens korporativistiska kvarnar i EU. (Ta aldrig en fråga, hur mycket du än brinner för den, till EU-nivå – om du inte redan från början är helt säker på att det är din linje som till sist kommer att vinna.)

Till skillnad från vad folk påstått när jag skrev om detta på annan plats härom dagen vill jag inte alls ha någon ny lagstiftning på området. Putsar man på dåliga lagar, då blir de inte sällan ännu sämre. Speciellt när alla politiska förutsättningar är de samma som tidigare. (Möjligen skulle man kunna sända hela lagpaketet i papperskorgen, men det kommer inte att hända.)

Istället vill jag att den fria marknadens aktörer, entreprenörer, internetanvändare och media skall upptäcka vad som är i görningen. Jag hoppas att marknaden kommer att döda idén om vägtullar på internet – på det mest gruvliga sätt.

Och jag hoppas att de små och oberoende internetoperatörer som finns kvar inser vad som är på väg att hända – i tid för att hinna utnyttja den fördel de faktiskt har av att "bara leverera dum kabel" till företag och allmänhet.

Diskutera!

• Carrier DT Targets Startups After Europe Agrees Net Neutrality Rules »
• Deutsche Telekom chief causes uproar over net neutrality »

Upphovsrättsnazisterna

Jag har vid ett tidigare tillfälle skrivit om hur musikbranschen missbrukar Youtubes system för upphovsrättsskydd. Och om hur Youtube / Google låter dem komma undan med det.

I mitt fall handlade det om royaltyfri musik – som jag köpt från ett bibliotek med mediemusik, i syfte att använda på nätet. Ändå stod jag rättslös och valde till slut att ta bort den aktuella filmen från Youtube framför en kostsam rättslig process. [Länk»]

Men detta är inget mot vad musikern Bjørn Lynne råkat ut för.

Universal Music Group (UMG) har använt en av hans låtar (tydligen från något kommersiellt bibliotek för mediemusik) i samband med produktionen av en ljudbok.

Sedan har UMG givit ut ljudboken på CD. Denna CD finns nu med i Youtubes Content-ID-system, som sniffar runt för att spåra upphovsrättsskyddat material. Vilket innebär att om Lynne själv eller någon annan (som köpt samma musik eller som han givit lov) använder hans musik på Youtube – då sänder det automatiserade systemet ut en flaggning om upphovsrättsintrång. Vilket i värsta fall kan leda till avstängt konto. Och dyra rättsprocesser.

Hur reagerar då UMG? De gör som de flesta upphovsrättsinnehavare som använder Youtubes Content-ID-system. De avfärdar alla invändningar. De håller fast vid sin linje. Trots att det är de som har kidnappat någon annans musik.

Detta system är särdeles märkligt och rättsvidrigt. Men inget som alla vi som godkänt Youtubes Terms & Conditions kan göra något åt...

Bjørn Lynne beskriver själv historien mer utförligt, så här på Facebook...

Can I just state publicly that I hate Universal Music Group (UMG). For the second time now, they have hijacked my music and claimed ownership of it in all YouTube videos that include my music, thereby monetizing my music. 

UMG, or somebody who produces content for them, have apparently picked up my music track "Kingdom of the Persians" as stock music / library music and used it as background music for an audio book. They have then released the audio-book on CD (fair enough, if they have paid the license fee), but they have also put the audio-book into YouTube's Content-ID system, which creates a digital audio "fingerprint" of the music, and then proceeds to sniff out any YouTube videos that contain this audio, for the YouTube system to then send a "Copyright notice" to the Youtube video uploader, telling him that his video "contains music owned by UMG", and then put advertising on the video, for which money is paid to UMG. 

One thing would have been to have done this unwittingly, by mistake. But I have "disputed" the claim on YouTube, written an explanation and told them about the origins of this music -- then waited the FULL 30 DAYS that the claimant has to process the dispute, only to be told that UMG have reviewed the dispute and UPHELD their claim! 

The only reasonable thing to do here, for me, would be to hire a top lawyer to go after them legally. But realistically, it's like $350 per hour for a lawyer and a 3 hour minimum for a case, so I'm looking at over $1,000 just to get something started. I feel powerless and I'm left to watch my music being raped by a media giant, who sits behind closed curtains, ignores the rightful owner of the music and just goes "Nah, we'll take it anyway". Screw you, Universal Music Group! 

This is the second time they're doing this with my music as well. They did the same thing also with my other track, "Mystical Pyramids".

Upphovsrättsnazister!

Astroturf: Att snacka om dataskydd är en sak. Men att göra det...

Nybloggat på HAX.5July.org:

International Bullshit Day »

I dag är det den internationella dataskyddsdagen (Data Protection Day / Data Privacy Day). Det är i vart fall vad man vill få oss att tro. Men om man kikar in bakom kulisserna på detta jippo – då kommer man att upptäcka något helt annat.

I dag fastställs straff för Barret Brown

Nybloggat på www.HAX.5July.org:

16 December: Sentencing in the Barret Brown Case »

I dag beslutar en federal domstol i Dallas om straff för journalisten och hacktivisten Barret Brown – som rotat i hur amerikanska staten lagt ut ljusskygga underrättelseoperationer på privata företag.

Staten, kapitalet och fri information

Nybloggat på HAX.5July.org:

Big Government and Big Business do not want information to be free »

Dagens understatement, jag vet. Men viktigt att förhålla sig till om man vill försvara ett fritt och öppet samhälle.

Vi behöver en debatt om korporativismen

Äntligen!

Vi har  börjat få en diskussion om korporativismen. Det är den italiensk-amerikanske forskaren Luigi Zingales som tar strid för fri ekonomi och fri konkurrens – mot särlagstiftning, stöd till storföretag och crony capitalism.

I SvD lyfter Fredrik Johansson detta citat...

"När politiker och etablerade företag sätter sig vid samma bord vet man en sak, det är konsumenterna och nya producenter som blir blåsta."

Länk: Pro market eller Pro business »

I Kvällsposten understryker Amanda Wollstad denna del av Zingales budskap...

"Därför måste dåliga företag tillåtas dö ut, för att gynna utvecklingen, konsumenterna - och medborgarna."

Länk: En marknad för folket »

Detta är en oerhört viktig diskussion. Dels i Sverige, men framförallt vad gäller EU – där korporativismen blommat ut fullständigt.

Zingales verkar för övrigt vara inne på ett av mina favoritspår. Nämligen att Occupy- och Tea Party-rörelserna egentligen har identifierat samma problem, men att det råder osäkerhet och oklarhet om lösningen.

Läs även Amanda Wollstads text i Svensk Tidskrift – Gynna marknaden, inte företagen »

Förre NSA-chefen bygger cyberkommando åt bankerna

Nybloggat på hax.5july.org:

Ex-NSA boss to head cyber command for US banks »

Vad kan väl möjligen gå fel?

How to kill free information and privacy by stealth

Nybloggat på 5july.org: How to kill free information and privacy by stealth »

Ekonomin: Vi är så jävla lurade!

Sedan Nixon övergav gulmyntfoten 1971 har penningmängden i USA ökat i storlek till nästan 40 gånger den ursprungliga siffran. Det samma gäller statsskulden. Den brittiska penningmängden har under samma tid blivit 67 gånger större och statsskulden 35 gånger.

Under samma tid har konsumentpriserna fem- till sexdubblats i USA och elvadubblats i UK.

(Vad gäller de svenska siffrorna har jag lite svårt att hitta penningmängd i absoluta tal, men konsumentpriserna har utvecklats ungefär som i USA. Om någon har siffrorna, fyll då gärna på i kommentarerna.)

Penningmängden ökar med andra ord betydligt snabbare än konsumentpriserna, som ju är det vanliga måttet på inflation. (Och som folks löner ofta är kopplade till.)

(Att konsumentpriserna till viss del hålls tillbaka kan visserligen förklaras med effektivare produktion, billig olja och microchipets intåg. Men det är ett sidospår som bara kan vara en liten del av förklaringen.)

Inflationen räknad som mängden pengar som är i cirkulation är betydligt högre än någon riktigt vill låtsas om eller förstå.

Det finns många osäkra faktorer i denna dynamiska ekvation. Det hela ligger långt över min kompetens. Men låt oss ändå göra en enkel observation: 1971 kunde en person, med en lön försörja en hel familj. I dag krävs, i princip, två heltidsarbetande för att bära en motsvarande försörjningsbörda. Man skulle kunna hävda att vi förefaller ha blivit fattigare, i vart fall ur detta perspektiv.

Så vart tar då alla pengar som bankerna skapar ur tomma intet, med litet och tveksamt underliggande värde, vägen? Om jag förstår saken rätt handlar det om staten och kapitalet. Staten, vars politiker försöker köpa röster genom att muta väljarna med förmåner. Och finanssektorn, som bland annat sitter på våra lån och håller större delen av folket i kort lånekoppel. Det är här alla nya pengar pumpas in.

Ballongen kan vara betydligt mer uppblåst än folk anar.

Lägg till detta att det inte är marknaden, utan byråkrater (ibland till och med politiker) som sätter priset på pengarna definierat som ränta. Vilken antagligen är lika mycket ur synk med verkligheten som allt annat som kommer ur centralstyrda system brukar vara. För tillfället är denna ränta uppseendeväckande låg.

En skenande penningmängd, i ett icke-transparent system, med billiga pengar – där banker som gör korkade saker inte behöver ta ansvar eller drabbas av några konsekvenser, utan istället ständigt räddas med skattebetalarnas pengar... Vad kan möjligen gå fel?

En direkt effekt är att priserna på saker vars tillgång är begränsad skenar iväg. (Ta bostadsmarknaden i våra storstäder som exempel, där välavlönade hushåll med två heltidsarbetande tvingas in i vanskliga lånefällor för att de över huvud taget skall ha någonstans att bo.)

Det är kanske inte så konstigt att det är svårt att få fart på hjulen när till och med "den övre medelklassen" måste vända på pengarna när låneavierna skall betalas.

Och var tror folk att finansbranschens vinster och direktörernas astronomiska bonusar kommer ifrån? Det är hela systemet som är riggat på detta sätt. (Med otydliga, anonyma ägarstrukturer saknas dessutom ett tydligt ägarintresse som kan säga ifrån.)

Det är lätt att ta politiska poäng på ökade ekonomiska klyftor. Det är lätt att kräva omfördelning. Det är lätt att kräva "regleringar". Men så länge man inte ser den stora bilden är det bara varm luft.

Att kräva "regleringar" är som regel kontraproduktivt – eftersom det bara innebär mer makt till de politiker och byråkrater som har kokat ihop den här soppan från början. Det gör bara allt ännu värre.

Det vi ser är inte kapitalism. Det är inte en fri ekonomi. Det är inte effekterna av en fri marknad. Det är raka motsatsen. Det är en kommandoekonomi på syra.

Däremot skulle en fri ekonomi, med en fri marknad – som naturligt reagerar enligt ekonomins lagar och som accepterar existensen av de fyra räknesätten – vara lösningen på de flesta av våra problem. Det skulle ge oss verklighetsförankring, mana fram sunda affärsprinciper och använda våra resurser på ett bättre sätt. Och det skulle öka människors välstånd.

Men något sådant vill varken politiker (inte ens borgerliga politiker), statens funktionärer, finansvärlden eller demonstrerande rödskägg veta av. De kör hellre på som i dag, så länge det håller.

Well. You have been warned. Jag förstår säkert inte allt av det här. Men man behöver inte vara raketforskare för att begripa att saker och ting håller på att spåra ur.

Internet - tillbaka till framtiden?

Datauppkopplingar och datanätverk har funnits länge. Men det var forskarna vid CERN som gav oss the World Wide Web – det vill säga ett rimligt intuitivt och användarvänligt gränssnitt för anslutning till servrar i ett globalt kommunikationsnätverk.

Dessa forskare gav – i enlighet med CERN:s anda – webben till mänskligheten. Till alla, utan några immaterialrättsliga krav.

Vi hade säkert haft något ändå. Men inget öppet och globalt. (Kanske hade vi då haft ett Microsoft-nätverk, ett Apple-nätverk, ett Disney-nätverk, ett Amazon-nätverk och så vidare. Utan CERN:s gåva till mänskligheten hade vi förmodligen haft ett balkaniserat internet.)

Vad ett globalt, gemensamt och fritt internet har inneburit är ett gigantisk steg framåt för mänskligheten. Dess betydelse för handel, vetenskap, kultur och demokrati kan inte nog understrykas.

Fri kommunikation, fritt företagande och mänsklig kreativitet har spontant, genom att pröva sig fram och utan central styrning skapat något fantastiskt – som de flesta av oss i dag tar för givet.

Men det är inte alls självklart att vi kommer att ha ett fritt och öppet internet i framtiden. Mörka moln närmar sig.

Big Government och Big Business går här, som på så många andra områden hand i hand. De är inte intresserade av fri information. De är inte intresserade av okontrollerad kommunikation. De är inte intresserade av fri konkurrens. De är inte intresserade av delad kultur. De fruktar kraften i levande, dynamiska system.

Det är i grunden detta frågan om nätneutralitet handlar om. Skall internet vara öppet för alla, vara verkligt globalt och tillåta alla (icke tekniskt skadliga) tjänster och applikationer eller ej? Den striden står här och nu.

EU:s korporativism och e-cigaretterna

För ett par månader sedan röstade Europaparlamentet om EU:s tobaksdirektiv. Lite otippat gav parlamentet i princip grönt ljus för e-cigaretter. Och det är ju bra, om man vill att folk skall välja något annat än att röka bränd tobak.

Sedan dess har ministerrådet börjat trilskas och i förhandlingar mellan institutionerna verkar det som om e-ciggen kan komma att regleras rätt kraftigt. (Här verkar det för övrigt som om parlamentets representant i förhandlingarna inte driver parlamentets linje.)

EU-kommissionen (DG SANCO) har gett sig in i leken och erbjudit "beslutsunderlag". Bland annat föreslår man att den starkaste rökvätskan bara skall få innehålla 20 mg nikotin / ml. Vilket är i svagaste laget.

Som grund för sin rekommendation hänvisar kommissionen till en enda forskare, Konstantinos Farsalinos. Nu är denne forskare dock rätt upprörd – eftersom kommissionen vantolkar hans rön. Han menar att om e-cigg skall få folk att avstå från att röka tobak, då bör den övre gränsen sättas vid 50 mg nikotin / ml.

Kommissionen vill också minska storleken på e-cigaretternas nikotinbehållare / ampuller. Av "säkerhetsskäl". Som stöd för detta anför man forskning från Dr. Lynne E. Dawkins. Även denna forskare protesterar nu högljutt – eftersom kommissionen även i detta fall påstår något annat än vad forskren i fråga har kommit fram till. Om syftet är att göra e-cigg säkrare då leder mindre nikotinbehållare bara till att man måste fylla på dem oftare, vilket ökar risken för spill (och för att barn kan komma i kontakt med vätskan).

Nu skall man ha klart för sig att det finns många aktörer i detta spel. Till exempel de stora tobaksbolagen. De stör sig på att nya aktörer som erbjuder e-cigg / vape-vätska har ett upplägg som gör dessa betydligt billigare att använda än vanliga cigaretter.

Vissa tobaksbolag är själva på väg in på e-cigg-marknaden. Och de vill naturligtvis tjäna lika mycket pengar på e-cigg som på tobakscigaretter. Därför vill vissa av dem till exempel att e-cigg-vätska bara skall erbjudas i små engångsampuller (till ett betydligt högre pris än dagens rökvätska).

Så, vad har vi då här? Dels har vi kommissionen (och ministerrådet) som far med osanning om den forskning de själva hänvisar till. Dels har vi Big Tobacco som vill behålla sina kunder och sin vinstnivå.

När dessa krafter samverkar, då är de nästan omöjliga att stoppa. Så det blir de små, nya tillverkarna av e-cigg som får se sina produkter dödade. Och konsumenterna som får betala ett högre pris.

Så fungerar korporativismen i EU. Business as usual.

När företag hotar det öppna samhället (och den fria marknaden)

I går hade Tobias Lundqvist (sexleksaksbutiken Oliver&Eva), Per Pettersson (redaktör för Frihetssmedjan.se) och Christian Engström (ledamot av Europaparlamentet för Piratpartiet) en viktig debattartikel i Aftonbladet: Låt inte kortföretag ställa sig över lagen »

Ännu en gång handlar det om hur betalningsförmedlare (Visa, Mastercard, PayPal, Payson, bankerna m.fl.) stänger betalningskanalerna – utifrån egna moraliska och politiska värderingar. Det kan gälla skräckfilmsbutiker, nätbutiker för sexleksaker, anonymiseringstjänster på nätet eller politiskt obekväm verksamhet som Wikileaks.

De olika betalningsförmedlarna handlar ofta synkroniserat när de stänger betalkanalerna för någon. Och inte sällan skyller de sedan på varandra, så att ansvar på något magiskt sätt inte kan utkrävas.

Företags främsta prioritering skall vara att vara företag. Det vill säga att ägna sig åt sin kärnverksamhet. I detta fall att förmedla betalningar. Inte åt att leka moralpolis. Inte åt att strypa friheten på internet. Inte åt att tysta politiskt obekväma röster.

Allt som inte är uppenbart olagligt (i det land där verksamheten bedrivs) måste accepteras. Dels beroende på att antalet betalningsförmedlare är litet, att de synkar sin verksamhet och att de är totalt dominerande på marknaden. (Om det hade funnits en fungerande konkurrens hade situationen varit, i vart fall, mindre dålig. Men nu är det inte så.) Dels för att det blir en omöjlig situation för företagen om de skall börja granska all form av mänsklig verksamhet vars finansiella del går genom deras betalsystem. (Abortrådgivning? Röktillbehör? Bögporr? Konstverk av Lars Vilks? Bidrag till befrielserörelser runt om i världen? Utmanande badankor? Böcker av Sartre eller Rand? Otrogna makars hotellbokningar? Medlemsavgifter till vissa organisationer? Samhällsomstörtande kultur?)

Vad som skall vara tillåtet respektive förbjudet, det skall beslutas i god demokratisk ordning. (Och i ett öppet samhälle skall förbuden vara så få som möjligt.) Detta är makt som inte skall ligga hos finansföretag, bakom stängda dörrar.

Sedan finns det en aspekt till, som jag tycker saknas i debatten. Visa, Mastercard, PayPal, Payson och våra banker är inga öar i en ekonomisk ocean. De ingår i koncerner, det förekommer korsägande och deras delägare har många olika intressen. Hur kan man känna sig säker på att dessa aktörer inte använder blockering av betalsystemen för att missgynna sina konkurrenter? Det vore i så fall ett synnerligen ofint tilltag, på en fri marknad.

Det är illa nog att vi har politiker som stiftar morallagar och som tar varje chans att styra och ställa över våra liv. Vi behöver inte ett extra lager av moraltanter i form av företag som skall tala om för oss vad vi får/kan göra eller inte. I en marknadsekonomi är det företagens uppgift att erbjuda oss konsumenter fria val, inte att begränsa dem.

Uppdatering: Ett tips ur kommentarerna om ett alternativ till dagens betalningsförmedlare »

Visa, Mastercard, marknaden, makten och demokratin

Det finns mycket som är märkligt med Visas och Mastercards betalningsblockad mot till exempel Wikileaks och mot nätets anonymiseringstjänster (VPN).

Annat är fullständigt uppenbart: Till exempel att de handlar på uppdrag av regeringar som saknar laglig grund för att tysta misshagliga röster. Och att de går upphovsrättsindustrins ärenden.

Men åter till märkligheterna. Med tanke på att myndigheterna i USA och EU brukar vara snabba med att slå ner på kartellbildning, så är det värt att notera att att ingen ens höjer rösten när de stora betalningsförmedlarna samtidigt blockerar Wikileaks. Eller när de samtidigt stänger betalningskanalerna till VPN-tjänster. Det säger en del.

Man kan dessutom konstatera att det inte finns någon verklig konkurrens på kreditkortsmarknaden. (Det gäller även andra nätbetlningar – där PayPal, som har nära koppling till kreditkortsbolagen, är helt dominerande.)

Det skulle behövas fler aktörer på kreditkortsmarknaden, för att åstadkomma verklig konkurrens. Fram till dess har vi ett oligopol, en kartell – med ett fåtal aktörer som fattar beslut som får långtgående och olyckliga konsekvenser för vårt samhälle: Företag som bedriver fullt laglig verksamhet får sina betalkanaler avhuggna. Whistleblowers tystas. Och rätten att vara anonym på nätet avgörs av finansföretag.

Om det hade funnits verklig konkurrens, då hade det varit en annan sak. Då hade man som kund alltid kunnat vända sig till någon annan.

Frihet att välja förutsätter att det finns olika, fristående aktörer som har olika policy. Men om det bara finns två stora bolag, som synkar en och samma policy – då finns det helt enkelt ingen frihet att välja.

Detta innebär att ett fåtal finansföretag tar sig makt som snarare borde vara en fråga om lagstiftning och rättstillämpning i våra domstolar.

På så sätt dras till exempel frågan om rätten att vara anonym på nätet undan från den demokratiska beslutsprocessen till slutna rum. Folket, dess valda representanter och media får varken insyn eller möjlighet att påverka. Vilket innebär att demokratin urholkas.

Än allvarligare blir det om det finns skäl att misstänka att kreditkortsbolagen handlar i samråd med politiska makthavare som går utanför sitt demokratiska mandat och som kränker de medborgerliga fri- och rättigheterna. Vilket är fallet när det kommer till USA:s hemliga övervakning av allt vi gör på internet.

Eller om det finns skäl att misstänka att kreditkortsbolagen handlar i samråd med särintressen som vill kringgå gällande lagstiftning och våra fri- och rättigheter.

Detta är oerhört allvarligt. Det handlar om vår demokrati. Och det handlar om en fri marknad. Två av grundpelarna för ett fritt, öppet och fungerande samhälle sprängs just nu bort av Visa och Mastercard.

Detta är Big Business och Big Government som skapar en post-demokratisk korporativism i vilken makten flyttar från folket och dess valda representanter till hemliga möten i slutna rum.

Nu måste vi alla fråga oss: Skall vi reagera när den härskande klassen börjar montera ner demokratin? Eller tänker vi vänta tills det är för sent?

Se även:
PP: Visa och Mastercard är internets fiender »
Mastercard and Visa Start Banning VPN Providers »
Demokratins svarta hål »

Uppdatering - Visa & Mastercard går i svaromål, kind of »

PP: Visa och Mastercard är internets fiender

Pressmeddelande:

PP: Visa och Mastercard är internets fiender 

De amerikanska kreditkortsföretagen Visa och Mastercard har beslutat att blockera alla betalningar till VPN-tjänster, alltså tjänster som gör att man kan dölja sitt IP-nummer på internet. 

- Det här gör det svårare att vara anonym på nätet och lättare att övervaka vad alla gör. Visa och Mastercard är internets fiender, säger Christian Engström, EU-parlamentariker för Piratpartiet. 

En av de svenska tjänster som drabbas är Ipredator, som drivs av den tidigare Pirate Bay-talesmannen Peter Sunde. 

- Det är fullständigt oacceptabelt att kreditkortsföretagen ensidigt bestämmer vilka företag som får bedriva verksamhet i Sverige. De bör acceptera alla lagliga verksamheter. 

-Det är viktigt att slå fast att det inte är ett brott att vara anonym, avslutar Engström. 

Länk till bakgrundsaterial:https://torrentfreak.com/mastercard-and-visa-start-banning-vpn-providers-130703/

Länk till pressmeddelandet »

Ligger EU:s lojalitet med Europa eller med USA?

Jag ställer mig ofta frågan var EU:s lojalitet egentligen ligger. Med Europa, dess folk och dess företag? Eller med USA:s regering och storföretag?

Gång på gång undergräver EU:s institutioner Europas intressen och europeiska medborgares fri- och rättigheter – för att istället gå Amerikas ärenden. Så är det i upphovsrättsfrågorna. Och så är det i övervaknings- och integritetsfrågor som till exempel Swift och PNR.

Nu avslöjas att EU-kommissionen vattnade ur förslaget till persondataskydd (data protection) i EU – för att USA skall kunna fortsätta snoka runt i europeiska medborgares, företags och myndigheters elektroniska kommunikationer.

Det handlar om att EU-kommissionen tog bort delar av förslaget till en ny dataskyddsförordning, efter påtryckningar från USA. En anonym EU-tjänsteman förklarar detta för Financial Times med att "Vi vill inte ha några komplikationer på detta område".

Här finns inte ens något tolkningsutrymme. EU-kommissionen satte USA:s intressen före Europas.

Och det handlar inte ens om någon diskussion om att europeiska konsumenter kanske skulle vinna på färre regler för amerikanska företag som tillhandahåller tjänster i Europa. Nej, man öppnade dörren för övervakning. Det är en ensidig kapitulation – där EU-kommissionen sviker folket, dess rättigheter och kringgår själva Europadeklarationen om de Mänskliga Rättigheterna (och dess regler om rätt till privatliv).

Missförstå mig inte. Jag gillar USA. Eller i vart fall det USA jag tror att jag minns. Jag gillar den amerikanska smältdegeln, den amerikanska företagsamheten och den amerikanska konstitutionen. Men USA skall vara våra vänner – inte våra herrar.

Nu är det tyvärr läge att ställa frågan till EU, dess institutioner och politiker: Är ni med eller mot Europas folk?

Europaportalen: EU-kommissionen vek sig för USA:s internetövervakning »
Financial Times: Washington pushed EU to dilute data protection »
EDRi: Data Protection In TTIP/TAFTA – How To Make A Bad Situation Worse »

EU:s dataskydd - en soppa

EU håller på att ta fram en ny dataskyddsförordning. Det är en soppa.

I Europaparlamentet är det huvudsakligen Amelia Andersdotters kontor som arbetar med detaljfrågorna, för Piratpartiets del. På Amelias blogg finns regelbundna uppdateringar. »

Men i denna bloggpost tänker jag ta ett steg tillbaka och ge en lite mer översiktlig bild av vad som är på gång – eftersom det är många som hör av sig och undrar. Och det finns skäl att vara orolig...

För det första är den nya dataskyddsförordningen oerhört bred och svepande. Det är mycket tveksamt om en uppsättning regler passar i alla sammanhang (Facebook, media, banker, myndigheter etc.).

Vidare är det mycket som är oklart och där olika tolkningar ligger på bordet. Till exempel är det omdebatterat vilka konsekvenser de nya reglerna egentligen kommer att få för den svenska offentlighetsprincipen. [ Länk 1 | Länk 2 | Länk 3 ] Och när det gäller "rätten att bli glömd" (det vill säga få sina personliga data raderade) finns det många olika tolkningar av vad det egentligen betyder. Vad gäller den frågan är det, åter igen, tveksamt om man skall ha samma regler för till exempel Facebook som för media och låt säga försäkringsbolag. Detta för att nu bara ta några exempel.

Det är samtidigt oroväckande att svenska myndigheter blir allt mer hemlighetsfulla av sig, vilket de vanligtvis skyller på EU-regler. Om man inte ser upp, då kan EU:s nya dataskyddsförordning bli ytterligare ett steg på detta sluttande plan. [ Länk» ]

En annan sida av frågan är att många storföretag ser vår personliga information som en inkomstkälla – även i fall där persondata inte är nödvändigt för kärnverksamheten. Man måste ställa sig frågan hur mycket vi vill att big business skall veta om oss, utan att vi själva givit vårt godkännande. I dessa frågor pågår en intensiv lobbyverksamhet. Jag är inte helt säker på att medborgarnas rätt till privatliv kommer att gå vinnande ur den striden.

Hela den jättelika dataskyddsdossiern håller nu på att knådas genom Europaparlamentets olika utskott. I utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, LIBE, finns tydligen 4.000 olika ändringsförslag. (!)

Dataskyddsdossierns bredd, storlek och det stora antalet ändringsförslag är ett problem i sig. Det blir helt enkelt för otympligt och tungrott. Viktiga aspekter riskerar att komma bort. Och när vi väl kommer till votering i huvudutskottet – då kommer ledamöterna bara att ha hunnit ägna sekunder åt att läsa, begrunda och analysera de flesta ändringsförslagen. Vi vet från tidigare mastodontdossierer (t.ex. Stockholmsprogrammet, som ändå bara hade runt 600 ändringsförslag) att hanteringen i dessa fall varken blir seriös eller värdig. Vilket normalt sett landar i att de stora partigrupperna kan göra som de vill, utan att riskera att möta något allt för strukturerat motstånd.

Votering i LIBE äger rum den 29 maj. Sedan skall frågan upp i Europaparlamentets plenum. Och därefter går bollen över till ministerrådet. Säkert kommer komplicerade förhandlingar att följa – bakom stängda dörrar. Det kan sluta hur som helst – och risken är uppenbar att vi kommer att få ett urvattnat och tandlöst persondataskydd i EU.

Min gissning är att det sedan blir läge att damma av den gamla parollen: Riv upp, gör om, gör rätt!

Länkar:
Regulation Set To Strip Citizens Of Their Right Privacy »
EU skärper dataskyddet »
Dataskydd.net »

EU - ett korporativistiskt träsk

Just nu jobbar Europaparlamentet med EU:s nya dataskyddsförordning. Medborgarnas rätt till privatliv är - som vanligt - hotad.

En meta-fråga som jag hänger upp mig på är hur förslag skrivna av stora företag och andra särintressen regelmässigt copy-pastas in i ledamöternas ändringsförslag. (Visst, goda idéer får gärna kopieras. Men det är inte vad det handlar om här. Vi snackar lobbyism i närmast industriell skala.)

Och detta är inget specifikt borgerligt problem. Det finns gott om copy-pastade förslag från Big Business även bland sossarnas ändringsförslag. Ofta kommer de omvägen via facket.

I det korporativistiska träsket gäller inga traditionella konfliktlinjer. Här går företag, fack, allehanda särintressen och politiker av alla färger obekymrat i säng med varandra. Ryggdunkar, handtryckningar och diskret samförstånd är vad som gäller - bortom offentlighetens ljus och utan demokratisk insyn.

Detta är ett allvarligt demokratiskt problem. Men det får inte alls den uppmärksamhet det förtjänar. Förmodligen eftersom nästan alla är insyltade.

Se även:
Amelia Andersdotter - Svenska EU-politiker vill avskaffa personuppgiftsskyddet
Piratpartiets pressmeddelande om dataskyddsförordningen