Ondskans imperium och dess ledare

I sagans värld vinner de goda. När allt känns hopplöst anför Gandalf kavalleriet som krossar ondskan. I verkligheten är det inte ett givet utfall. Det är upp till oss själva och våra handlingar.

Jag brukar inte kalla någon för ond. Men i Putins fall skall jag göra ett undantag.

Han förtrycker sitt folk. Han lägger hellre resurser på krigföring än folkets bästa. Han knaprar i sig grannländer en bit i taget. Han förvandlar städer till grushögar. Hans krig har fört med sig ohyggliga grymheter och övergrepp.

Vad som förvånar mig är att detta kommer som något slags överraskning för många.

Jag kämpade för de östeuropeiska folkens frihet under kalla kriget. Jag kan de sovjetiska knepen. Jag känner mina löss på gången.

Jag var där. Jag såg det. Jag hatade det. Och jag tänker göra vad jag kan för att det inte skall bli så igen.

Det vi ser nu är en fortsättning på Sovjetunionens imperialistiska ambitioner. Putin var en av dess funktionärer då. Idag är han Rysslands diktator.

Redan på säkerhetskonferensen i München 2007 sa han upp bekantskapen med de västerländska demokratierna. Skälet han angav var NATO:s expansion.

Som om han skulle behöva känna sig hotad? Ryssland är ett genomruttet, fallfärdigt utedass. En våldsam rövarekonomi utan fungerande institutioner. Ingen vill ha det.

Ingen skulle bli gladare än de västerländska demokratierna om Ryssland skötte sitt och byggde upp ett stabilt och fungerande samhälle med ökad levnadsstandard.

Att de europeiska stater som frigjorde sig vid Sovjetunionens fall frivilligt anslutit sig till den västerländska försvarsalliansen är en rimlig, normal och sund reaktion.

Man vill inte leva under ryskt förtryck igen.

Putin visar själv varför NATO behövs, genom aggressiva handlingar i sitt närområde och mot allt och alla som står i hans väg.

Fria, demokratiska länder måste sluta sig samman för att skydda sig mot honom.

Om någon svävar i okunnighet om vad som är på gång kan vi ta en titt på den ryske utrikesministern Lavrovs uppmärksammade skrivelse från december 2021, ett par månader innan invasionen av Ukraina.

Han krävde att omvärlden förbjuds leverera vapen till Georgien och Ukraina. (Av den enkla anledningen att de då blir lättare att invadera.)

Han krävde inte bara ett stopp för NATO:s expansion. Han vill att allt skall återgå till 1997 års ordning. Det vill säga med Central- och Östeuropa i den ryska intressesfären.

Sedan kom invasionen. Nu har NATO fler medlemmar än någonsin. Ryssland har fått ytterligare 1.340 kilometer direkt gräns mot NATO. Prosit.

Ett medlemskap i NATO kräver enhällighet bland dess medlemmar. Någon sådan fanns inte när frågan om ukrainskt medlemskap först aktualiserades (då var det Västeuropa som sa nej), den finns inte idag och det ser inte ut att finnas någon sådan under överskådlig framtid.

Lavrov krävde även ett förbud mot att stationera missiler och tyngre vapen i Rysslands närhet. Det fanns i princip inga sådana där då. Sedan kom invasionen. Nu finns det sådana vapen där. Prosit.

Talet om ett hot från NATO är en dimridå. Dels för Putins imperialistiska ambitioner. Dels för att ett fritt, demokratiskt och välmående Ukraina skulle kunna ge ryska folket idéer om något liknande.

Även talet om att befria de »ryska« delarna av Ukraina är varm luft. Innan kriget var det bara Krim som hade en majoritet etniska ryssar, c:a 59%. I Donetsk var siffran 38%, i Luhansk 39%, i Cherson och Zaporizjzja 15-20%.

Och att vara etnisk ryss är inte samma sak som att stå på Rysslands sida i kriget. (President Zelensky kommer från den rysktalande delen av befolkningen.)

Vad gäller president Zelenskys legitimitet valdes han med en majoritet på 73% i andra valomgången år 2019. Även i de senare ockuperade sydöstra områdena fick han en majoritet av rösterna.

Att hålla nya, fria och rättvisa val under krigstillstånd är i praktiken omöjligt. Ukrainas författning förbjuder det. På samma sätt som till exempel den svenska grundlagen.

Ukraina har uppenbart en del fel och brister. Men Ukraina och dess folk har rätt till självständighet och självbestämmande. Ukrainarna har rätt till demokrati, frihet och att bli lämnade i fred.

Med en Donald Trump som beter sig som en rysk propagandist i Vita Huset är det högst oklart om Gandalfs kavalleri alls skulle dyka upp, till Ukrainas eller ens Europas räddning om det kniper.

Kanske får vi vara glada om vi får handla vapen och ammunition till de amerikanska vapensystem vi redan har. Samtidigt måste vi bygga upp allt vi behöver på egen hand, ifall USA formellt eller i praktiken skulle lämna NATO.

Enda sättet att ge Putin en näsbränna är att kasta ut de ryska trupperna ur de ockuperade delarna av Ukraina. Tyvärr verkar förutsättningarna för det inte optimala.

Men att låta Ryssland behålla de ockuperade områdena vore inte bara att belöna angriparen. Det ger även Putin rådrum att rusta upp för nästa angrepp - mot Ukraina, Estland, Lettland och/eller Georgien. Eller mot Litauen och/eller Polen via Belarus och Kaliningrad.

Nästa stora ryska militärövning äger rum i Belarus i september. Det skulle inte förvåna om Putin använder den för att testa NATO:s kapacitet och försvarsvilja genom något slags provokation.

Eftersom den uttalade ambitionen är att återupprätta Sovjettidens intressesfär kräver Ryssland uttryckligen att följande länder lämnar NATO: Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Bulgarien, Rumänien, Slovenien, Albanien, Kroatien, Montenegro, Nordmakedonien - samt Finland och Sverige.

Störst är risken för angrepp mot de baltiska staterna. I ett sådant scenario blir herravälde över Östersjön en avgörande faktor. Det skulle kräva att Ryssland tar kontroll över Gotland och möjligen även delar av Blekinge.

Ryssland gör precis det man offentligt sagt sig vilja göra. Därför måste dess hot tas på allvar.

Nu är det upp till Europa att skapa och långsiktigt underhålla en militär kapacitet som är tillräcklig för att avhålla Ryssland från ytterligare angrepp, eller om så krävs slå tillbaka sådana.

Europas länder och EU har många fel och brister. Men vi har ett stort mått av frihet, rätt att kritisera och möjlighet att ställa politikerna till svars eller byta ut dem i allmänna val.

Vi har grundläggande mänskliga rättigheter som är resultatet av årtusenden av trial and error för att finna en formel för fredlig mänsklig samexistens under civiliserade former.

Inget av detta gäller i Ryssland. Eller i av Ryssland ockuperade territorier. Där härskar våldet. Där råder förtryck och armod.

Vi måste vinna det här. Det är en existentiell fråga. Det kräver att vi enas och handlar med kraft. Med eller utan stöd från USA.

CC0

En vision om ett bättre samhälle

Friheten som idé är, framåtskridande och framtidshopp.

Friheten är öppen för att vi inte vet allt, inte kan allt och inte behärskar allt. Den bygger på ett öppet sinne, i stället för på dogmer som arrogant påtvingas allt och alla. Den omfamnar utveckling, framsteg och individens eget ansvar. Den erbjuder både dynamik och stabilitet genom valfrihet, decentralisering och respekt för den enskilda människan. Den ser folket som enskilda individer och fria medborgare - inte som ansiktslösa undersåtar. Den bygger på frivilligt samarbete i stället för tvång.

Ordning måste komma underifrån för att bli stabil och uthållig. Den måste bygga på enkla grundprinciper som kan förstås av, och som gäller lika för alla: Alla människors rätt till individuell frihet, säkerhet och egendom. Och alla lika rätt inför statsmakten.

Den frihetliga idén om staten är att den skall vara liten men stark. Lagarna skall vara få, men ordningen god. Den ska inte lägga sig i hur folk lever sina liv så länge de inte skadar någon annan. Den skall noga respektera och upprätthålla de grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheterna. Den skall fokusera på sina kärnuppgifter och sätta kompetens, kvalitet och kostnadseffektivitet i främsta rummet. Den skall vara öppen och transparent. Den ska vara till för medborgarna, inte tvärtom.

Frihetens tro på spontan ordning är en förutsättning för framåtskridande. Nya idéer, kreativitet, entreprenörskap, fri ekonomi, fri forskning, fri information och fri debatt krävs för att vi skall röra oss framåt i stället för att stagnera. Ett fritt samhälle är ett öppet och tolerant samhälle i vilket människans själ är fri.

Grundregeln är att leva och låta leva. Vilket även gäller dem som kanske vill bo i socialistiska kollektiv, leva högkyrkligt och konservativt, återvända till naturen eller väljer något annat sätt att leva. Varsågoda, så länge de respekterar andra människors frihet, säkerhet och egendom.

Kampen för individens frihet och ett fritt samhälle måste föras ständigt och på alla plan. I politiken. I idé- och kulturdebatten. I den allmänna samhällsdebatten. Vid fikaborden. Och i våra egna liv.

/HAX
(via brev från Kolmårdenanstalten)

5 juli-podden: Nazispecial

5 juli-podden – för dig som vill vara uppdaterad i debatten om internet, övervakning och fri- & rättigheter.



Ett specialavsnitt inspelat i de forna lokalerna för militära överkommandot i Berlin – som i dag är ett museum till minne av dem som trots allt gjorde motstånd mot naziregimen. En podcast om förtryck, motstånd och ondskans banalitet. Men också om hur historiens varnande finger pekar mot oss i dag.

Soundcloud » | Youtube » | iTunes » | RSS-feed (via Soundcloud) » | Ladda hem filen (MP3) »

August Landmesser

En av många dramadokumentärer på Youtube om mordförsöket på Hitler »

Feedback, läsarbrev och insändar-inslag (MP3 max 60 sek) kan sändas till: karl[at]5july.org

HAX 5 Juli-blogg (på engelska) »

Du missade väl inte vår specialpod om Stasi, det östtyska ministeriet för statssäkerhet? »

Den splittrade EU-kritiken

Jag är i Sverige några dagar - snurrar runt, träffar intressanta människor och talar på lite olika ställen. Tisdag kväll gick jag på om EU för Stureplanscentern.

Stureplanscentern är centerpartiets ideologiska avantgarde. Utan dessa människor och deras engagemang skulle centern vara helt platt och ointressant.

Jag förvånar kanske ingen om jag säger att hela publiken verkade hålla med mig - när jag ryade om allt som är fel med EU. Så långt allt gott.

Om man sedan tar ett steg tillbaka och betraktar den större bilden - då är Stureplanscentern ytterligare en isolerad grupp som skulle vilja rensa upp i EU. Men det är inte självklart vilka som kommer att bli centerns kandidater i EU-valet 2014. Och med dagens opinionssiffror är det högst osäkert om det blir några centerpartister över huvud taget i Europaparlamentet efter nästa val.

Men, de kör sin grej. De kommer att driva sin kampanj. Vilket inte är så konstigt. Här finns dock ett uppenbart problem.

Än så länge ser det ut som om alla som skulle vilja reformera EU kör sin egen grej. Stureplanscentern på sitt håll. Piratpartiet på sitt håll. Liberalpartister och liberaldemokrater på sitt håll. Frihetliga vänstermänniskor (jag vill gärna tro att det finns några kvar) på sitt håll. Vad gäller Junilistan vet vi inte om de kommer att vara med i matchen 2014 - och om de i så fall kommer att köra sin grej för sig, på sitt håll.

Vad jag vill peka på är att landets frihetliga EU-kritiska krafter just nu är så uppsplittrade att rösterna i EU-valet riskerar att inte räcka ända fram för någon av dem.

Vilket i så fall vore rätt katastrofalt, eftersom ovan nämnda grupper faktiskt har idéer om hur man kan göra EU mer demokratiskt - och hur man kan bekämpa vansinnet i det dagliga arbetet i Europaparlamentet.

Då skall man inte bli förvånad om folk röstar på (sd) istället. De har ju bara en åsikt om EU, nämligen att Sverige skall lämna unionen. Oavsett om man håller med om detta eller ej - så har det inte ett dugg med EU-valet att göra. Frågan om det svenska medlemskapet ligger inte där, utan på riksdagens bord. Det är alltså en fråga för riksdagsvalet. Men kravet går hem i stugorna.

För att knyta ihop säcken: Om de frihetliga, antiauktoritära krafterna inte lyckas samla ihop sig inför EU-valet är risken att ingen av dem kommer att hålla ända in i mål. Och det vore ett verkligt misslyckande för oss som verkligen vill ge allt EU:s vansinne fingret. Vi som kan göra mer skillnad än att bara sitta längst bak i parlamentet och skrika bu.

"One ring to rule them all and in darkness bind them" - om politik, byråkrati och makt

Sagan om Ringen är ju inte bara ett episkt filmäventyr. I böckerna som allt bygger på ställer professor John Ronald Reuel Tolkien stora och svåra frågor om bland annat makt som företeelse – där Ringen får tjäna som metafor.

Mycket av den underliggande betraktelsen kommer också fram på ett bra sätt i filmerna. Vi har sett hur alla som kommer Ringen riktigt nära grips av en girig besatthet efter dess makt. Principerna och äran faller när Ringen plötsligt, verkligen går att komma åt.

Detta är så mycket mer än en sedelärande saga. Här finns många lärdomar att dra som är högst relevanta i verkligheten, i dagens samhälle.

Den som får makt får ofta också berömmelse. Inte sällan ger makt pengar. Och alltid förmåner. Det är frestelser i sig.

Men den stora frestelsen med makt är makten själv.

Man måste som regel se det på nära håll för att riktigt förstå. Men då är det uppenbart. Man ser hur blicken förändras hos den som plötsligt inser vad makt verkligen är, vad den kan användas till – och att den är inom räckhåll. Det är ett tillstånd som har likheter med storhetsvansinne.

Makt gör saker med människor. Dåliga saker. Och dess frestelse är oerhört stark.

"One ring to rule them all and in darkness bind them."

Det är makten i sig som håller den härskande klassen samman. Det är oväsentligt om det handlar om borgare eller socialister. Det viktiga för dem är att vara med i Klubben, i det lilla sällskap som verkligen styr och bestämmer.

Det är därför många stora visioner går åt helvete. Målen må vara aldrig så vackra och välmenande. Men när man får kontroll över statens våldsmonopol, möjlighet att utöva tvång och tillgång till medborgarnas pengar – då blir frestelsen nästan alltid övermäktig.

Generation efter generation av unga människor skolas i de politiska ungdomsförbunden in i ett system där konformism är norm, grupptänk belönas och ja-sägare befordras.

Detta gäller inte bara i politiken, utan även i byråkratin. Det gäller i Skövde så väl som i Bryssel.

Det är därför det behövs dissidenter, bråkstakar och uppkäftiga människor som ifrågasätter; Det är därför det behövs kritiskt granskande media; Det är därför det behövs opposition; Det är därför det behövs satir och kultur; Det är därför det behövs fria informationsflöden och yttrandefrihet; Det är därför det behövs frihet och rätt till privatliv; Det är därför vi måste ha en rättsstat; Det är därför vi behöver vårda demokratins djupare värden; Det är därför vi alltid måste försvara de medborgerliga fri- och rättigheterna; Det är därför vi behöver öppenhet, humanism och mångfald.

Och det är därför makten kännetecknas av bunkermentalitet.

"Alla vinner på om debatten lägger sig", typ.

Ett par favoritlänkar i repris:
Václav Havel om den politiska maktens frestelser
Václav Havel: De maktlösas makt

Frihetligt valsamarbete 2014!

Piratpartiet, Liberaldemokraterna, Liberala Partiet och Junilistan i går in i ett valsamarbete – Frihetslistan 2014!

De fyra partierna samlar sina krafter och ställer upp med en gemensam valsedel till riksdagen 2014. Alla de olika kandidaterna står för sitt partis politik. Även fria kandidater kan tas in på den 50 personer långa listan. Sedan är det upp till väljarna vilka kandidater de vill kryssa.

Gemensamt för alla på valsedeln är att de kämpar för demokrati, rättsstat, medborgerliga fri- och rättigheter, integritet och humanism.

Alla samlas kring en organisation för att få ut valsedlar och valaffischer. I övrigt får de olika partierna leva sina egna liv. Svårare behöver det inte vara.

Projektet backas även upp av oberoende frihetliga nätverk som till exempel Frihetsfronten och svenska von Mises-institutet.

Nej, så är det naturligtvis inte. Det var ett aprilskämt. Att organisera landets spretiga frihetliga opposition är ungefär som att försöka valla katter...

Told you so...

Nu börjar det som vi kommer att minnas som Benghazi-massakern.

Massaker att vänta

Kadaffis styrkor står nu 20 mil från de libyska rebellernas starkaste fäste, Benghazi.

Samtidigt kommer inga besked av substans från vare sig EU, USA, Nato eller FN. Någon flygförbudszon ser det inte ut att bli.

Slaget om Benghazi kan bli en formlig massaker, med hundratusentals döda. Medan vi bara står och tittar på.

Lärde vi oss inget av Srebrenica och Rwanda? Eller är det Darfur som fått sätta standarden - där vi har tittat åt andra hållet medan folkmordet pågått?