Ondskans imperium och dess ledare

I sagans värld vinner de goda. När allt känns hopplöst anför Gandalf kavalleriet som krossar ondskan. I verkligheten är det inte ett givet utfall. Det är upp till oss själva och våra handlingar.

Jag brukar inte kalla någon för ond. Men i Putins fall skall jag göra ett undantag.

Han förtrycker sitt folk. Han lägger hellre resurser på krigföring än folkets bästa. Han knaprar i sig grannländer en bit i taget. Han förvandlar städer till grushögar. Hans krig har fört med sig ohyggliga grymheter och övergrepp.

Vad som förvånar mig är att detta kommer som något slags överraskning för många.

Jag kämpade för de östeuropeiska folkens frihet under kalla kriget. Jag kan de sovjetiska knepen. Jag känner mina löss på gången.

Jag var där. Jag såg det. Jag hatade det. Och jag tänker göra vad jag kan för att det inte skall bli så igen.

Det vi ser nu är en fortsättning på Sovjetunionens imperialistiska ambitioner. Putin var en av dess funktionärer då. Idag är han Rysslands diktator.

Redan på säkerhetskonferensen i München 2007 sa han upp bekantskapen med de västerländska demokratierna. Skälet han angav var NATO:s expansion.

Som om han skulle behöva känna sig hotad? Ryssland är ett genomruttet, fallfärdigt utedass. En våldsam rövarekonomi utan fungerande institutioner. Ingen vill ha det.

Ingen skulle bli gladare än de västerländska demokratierna om Ryssland skötte sitt och byggde upp ett stabilt och fungerande samhälle med ökad levnadsstandard.

Att de europeiska stater som frigjorde sig vid Sovjetunionens fall frivilligt anslutit sig till den västerländska försvarsalliansen är en rimlig, normal och sund reaktion.

Man vill inte leva under ryskt förtryck igen.

Putin visar själv varför NATO behövs, genom aggressiva handlingar i sitt närområde och mot allt och alla som står i hans väg.

Fria, demokratiska länder måste sluta sig samman för att skydda sig mot honom.

Om någon svävar i okunnighet om vad som är på gång kan vi ta en titt på den ryske utrikesministern Lavrovs uppmärksammade skrivelse från december 2021, ett par månader innan invasionen av Ukraina.

Han krävde att omvärlden förbjuds leverera vapen till Georgien och Ukraina. (Av den enkla anledningen att de då blir lättare att invadera.)

Han krävde inte bara ett stopp för NATO:s expansion. Han vill att allt skall återgå till 1997 års ordning. Det vill säga med Central- och Östeuropa i den ryska intressesfären.

Sedan kom invasionen. Nu har NATO fler medlemmar än någonsin. Ryssland har fått ytterligare 1.340 kilometer direkt gräns mot NATO. Prosit.

Ett medlemskap i NATO kräver enhällighet bland dess medlemmar. Någon sådan fanns inte när frågan om ukrainskt medlemskap först aktualiserades (då var det Västeuropa som sa nej), den finns inte idag och det ser inte ut att finnas någon sådan under överskådlig framtid.

Lavrov krävde även ett förbud mot att stationera missiler och tyngre vapen i Rysslands närhet. Det fanns i princip inga sådana där då. Sedan kom invasionen. Nu finns det sådana vapen där. Prosit.

Talet om ett hot från NATO är en dimridå. Dels för Putins imperialistiska ambitioner. Dels för att ett fritt, demokratiskt och välmående Ukraina skulle kunna ge ryska folket idéer om något liknande.

Även talet om att befria de »ryska« delarna av Ukraina är varm luft. Innan kriget var det bara Krim som hade en majoritet etniska ryssar, c:a 59%. I Donetsk var siffran 38%, i Luhansk 39%, i Cherson och Zaporizjzja 15-20%.

Och att vara etnisk ryss är inte samma sak som att stå på Rysslands sida i kriget. (President Zelensky kommer från den rysktalande delen av befolkningen.)

Vad gäller president Zelenskys legitimitet valdes han med en majoritet på 73% i andra valomgången år 2019. Även i de senare ockuperade sydöstra områdena fick han en majoritet av rösterna.

Att hålla nya, fria och rättvisa val under krigstillstånd är i praktiken omöjligt. Ukrainas författning förbjuder det. På samma sätt som till exempel den svenska grundlagen.

Ukraina har uppenbart en del fel och brister. Men Ukraina och dess folk har rätt till självständighet och självbestämmande. Ukrainarna har rätt till demokrati, frihet och att bli lämnade i fred.

Med en Donald Trump som beter sig som en rysk propagandist i Vita Huset är det högst oklart om Gandalfs kavalleri alls skulle dyka upp, till Ukrainas eller ens Europas räddning om det kniper.

Kanske får vi vara glada om vi får handla vapen och ammunition till de amerikanska vapensystem vi redan har. Samtidigt måste vi bygga upp allt vi behöver på egen hand, ifall USA formellt eller i praktiken skulle lämna NATO.

Enda sättet att ge Putin en näsbränna är att kasta ut de ryska trupperna ur de ockuperade delarna av Ukraina. Tyvärr verkar förutsättningarna för det inte optimala.

Men att låta Ryssland behålla de ockuperade områdena vore inte bara att belöna angriparen. Det ger även Putin rådrum att rusta upp för nästa angrepp - mot Ukraina, Estland, Lettland och/eller Georgien. Eller mot Litauen och/eller Polen via Belarus och Kaliningrad.

Nästa stora ryska militärövning äger rum i Belarus i september. Det skulle inte förvåna om Putin använder den för att testa NATO:s kapacitet och försvarsvilja genom något slags provokation.

Eftersom den uttalade ambitionen är att återupprätta Sovjettidens intressesfär kräver Ryssland uttryckligen att följande länder lämnar NATO: Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Bulgarien, Rumänien, Slovenien, Albanien, Kroatien, Montenegro, Nordmakedonien - samt Finland och Sverige.

Störst är risken för angrepp mot de baltiska staterna. I ett sådant scenario blir herravälde över Östersjön en avgörande faktor. Det skulle kräva att Ryssland tar kontroll över Gotland och möjligen även delar av Blekinge.

Ryssland gör precis det man offentligt sagt sig vilja göra. Därför måste dess hot tas på allvar.

Nu är det upp till Europa att skapa och långsiktigt underhålla en militär kapacitet som är tillräcklig för att avhålla Ryssland från ytterligare angrepp, eller om så krävs slå tillbaka sådana.

Europas länder och EU har många fel och brister. Men vi har ett stort mått av frihet, rätt att kritisera och möjlighet att ställa politikerna till svars eller byta ut dem i allmänna val.

Vi har grundläggande mänskliga rättigheter som är resultatet av årtusenden av trial and error för att finna en formel för fredlig mänsklig samexistens under civiliserade former.

Inget av detta gäller i Ryssland. Eller i av Ryssland ockuperade territorier. Där härskar våldet. Där råder förtryck och armod.

Vi måste vinna det här. Det är en existentiell fråga. Det kräver att vi enas och handlar med kraft. Med eller utan stöd från USA.

CC0

Jönssons lördagsvideo: Putins gas - Det gröna energiberoendet

Youtube: Putins gas - Det gröna energiberoendet »

Favorit i repris:

Youtube: Är kärnkraft farligt? Jan Blomgren förklarar! »

Ett Europa utan USA?

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Ett Europa utan USA? »

"Men det kan på sätt och vis vara bra att det rörs om i grytan. Då får vi lite mer existentiella frågor att tänka på än könsneutrala toaletter. Då kanske vi måste fundera igenom våra premisser och stå upp för våra stolta principer. Då kanske vi måste kliva ur vår bekvämlighetszon och ta eget ansvar."

Utvecklingen i Turkiet är delvis Europas fel

Den verkliga kuppen i Turkiet, den pågår just nu – i president Erdogans regi.

Vi kommer kanske aldrig att få veta sanningen om den halvhjärtade militärkuppen. Kanske var den ett allvarligt försök att återupprätta den sekulära staten i Attaturks anda. Kanske var det en operation under falsk flagg, iscensatt av regimen. Kanske något däremellan.

Oavsett vilket, så blev den en ursäkt för Erdogan att rensa ut oppositionella inom militären och i rättsväsendet. Det är den verkliga kuppen.

Turkiet är en tragedi. För 10-20 år sedan var landet på väg åt rätt håll och turkarna hoppades på ett EU-medlemskap. Handel och samarbete skulle ha stärkt den positiva utvecklingen. Och vi hade fått en naturlig kontaktyta, en bro mot den muslimska världen – vilket hade varit oerhört värdefullt att ha i dagens läge.

Men EU stängde, på ett rätt ofint sätt, dörren rakt i ansiktet på turkarna. Motiveringen var i stort sett att de är svartskallar. Så Turkiet vände blicken åt ett annat håll, mot Erdogan, vilket ledde till smygande islamisering och ett allt mer totalitära styre.

Att det i dag ser ut som det gör i Turkiet är alltså delvis vårt eget fel.

Samtidigt är Europa just nu totalt beroende av Turkiet vad gäller att bromsa upp strömmen av flyktingar och migranter.

Vi skapade ett monster – och sedan gjorde vi oss beroende av det.

Britterna röstar om självständighet

Om en knapp vecka vet vi om britterna kommer att lämna EU eller stanna kvar.

Vore jag britt skulle jag rösta för självständighet.

Som svensk blir jag mest nervös. Britterna är ofta de som är rimliga och sansade i EU-samarbetet. Och nu kanske de kommer att lämna oss i fransmännens, polackernas och italienarnas våld. Utan Storbritannien kommer vansinnet att eskalera.

Med det brittiska pundet ute ur bilden kommer trycket att öka på Sverige för att vi skall ansluta oss till den gemensamma europeiska valutan, euron. Vi har nämligen inget formellt undantag på den punkten. Och euro-länderna ser helst att den svenska ekonomin är med och ger euron konstgjord andning.

Utan britterna kommer överstatligheten, centralstyrningen och politiseringen av ekonomin att öka. Då kommer man att sätta högsta fart för att förverkliga idén om ett Europas Förenta Stater. (Det ständigt närmare samarbetet finns inskrivet i alla EU-fördrag sedan Rom-fördraget.)

Bakom de politiska kulisserna i Paris, Berlin och Madrid finns det många som tycker att Storbritannien lika gärna kan lämna EU – eftersom de är ett drivankare vad gäller fullskalig federalism. Det är i detta ljus man skall se kommissionsordförande Junckers raljanta uttalanden på sista tiden.

Jag är Europa-vän. Men jag vill ha ett demokratiskt Europa – inte EU:s ständigt ökande demokratiska underskott. Jag vill ha frihandel och fri rörlighet – inte korporativism och byråkrati. Jag vill ha institutionell konkurrens mellan medlemsstaterna – inte likriktning i ett system som ständigt rör sig mot worst practice.

Utan britterna borde även Sverige lämna EU. Men det kommer förmodligen inte att ske. Då återstår att varje dag, på varje punkt försöka vrida EU rätt. Vilket är ett sisyfosarbete.

[Direktlänk till Youtubefilmen ovan »]

Håller Västvärlden på att fragmentiseras?

Is the West fragmenting? - BBC Newsnight | Youtube »

Världen behöver fler whistleblowers. Bevilja Edward Snowden asyl!

Nybloggat på HAX.5July.org:

If we want more whistleblowers to step forward,

we must grant Snowden asylum »

Det finns whistleblowers och det finns whistleblowers. Vill vi ha fler av Edward Snowdens klass – då måste vi ge honom asyl och visa att det går att avslöja sanningen och ändå kunna leva ett rimligt normalt liv i väst.

Ett nytt politiskt landskap

Det är inte bara i Sverige som de gamla maktpartierna sluter sig för att hålla politiska uppstickare borta. DÖ-trenden tycks sprida sig i Europa.

I till exempel Spanien är det ett nytt vänsterparti, Podemos, som växt fram som protestparti. Detta har fått högern, socialdemokraterna och liberalerna att sluta nya allianser efter lokal- och regionalvalen. [Länk»]

Det är begripligt att den traditionella politiska makten blir nervös när populistiska höger- och vänsterpartier går starkt i valen. Och intressant, på ett oroväckande sätt.

För det första är detta ett tecken på att de gamla partierna inte förmår att förhålla sig till frågor som folket anser vara viktigt. Och när inga svar ges, då väljer folk något annat. Samtidigt finns inga tecken på att de traditionella maktpartierna riktigt förstår vad som håller på att ske.

För det andra känns det illavarslande när Makten sluter sig. Dels är det ett demokratiskt problem när de gamla partierna gör upp sins emellan. Dels förstärker detta bara de populistiska partiernas bild av sig själva som den enda oppositionen.

Är detta det nya politiska landskapet i Europa: Maktpartierna mot populisterna?

Med anledning av vårt samhälles förestående sammanbrott...

Jag är uppvuxen under kalla kriget. Jag kämpade mot öststatskommunismen. Jag litar inte en sekund på ryssen. Och när den ryska björnen nu åter visar tänderna reagerar jag närmast reflexmässigt. Det är mycket som känns igen i ton, beteende och attityd.

Jag är även uppvuxen med bilden av att USA är på vår sida och att vi är på USA:s sida. Med den amerikanska korporativismen, massövervakningen och USA:s förvandling till en polisstat är jag inte så säker längre. Men jag verkligen vill att USA skall vara våra vänner (men inte våra herrar).

Jag börjar dessutom få en bild av att så väl USA:s som Rysslands ledare är en smula labila. Obama får om möjligt allt mindre markkontakt och skulle mycket väl kunna göra något riktigt, riktigt illa genomtänkt. Putin lider möjligen av storhetsvansinne och har uppenbart en vision om att återupprätta något slags ryskt imperium.

Europa skulle kunna vara ett föredöme, den öppna och liberala kontinenten. Men EU driver utvecklingen åt andra hållet. Centralstyrning och megalomaniska projekt stryper ekonomin – vilket i sin tur gör det öppna, demokratiska och toleranta samhället till ett allt mer svårsålt koncept.

Samtidigt är problembilden fragmentiserad. Det handlar inte om en galen ledare, inte om en militär konflikt, inte om ett systemfel. (Och då har jag ändå inte berört hur vi är på väg att dras in i arabvärldens problem.) Om något går åt helvete på ett område, då kan sammanbrottet sprida sig till de mest oväntade (samhälleliga eller geografiska) områden. Vår värld har blivit metastabil, vilket är ett oerhört känsligt läge. Nu kan det räcka med en (möjligen till synes obetydlig eller irrelevant) händelse för att starta raset.

Situationen är förfärande. Krig är plötsligt en reell risk. Och tonläget inbjuder för tillfället inte till konstruktiv debatt. Varken internationellt eller nationellt.

• För att stabilisera Europa måste vi börja decentralisera. På så många sätt. På så många plan.

• För att kyla ner problemen i öst skulle vi behöva få igång ett samtal. Inte vika en tum vad gäller territoriell och politisk integritet. Men samtala, försöka ta reda på vad det är Putin egentligen vill. Och – om så krävs – ge honom en möjlighet att tagga ner utan att förlora ansiktet på hemmaplan. Att inte måla in honom i ett hörn. (Vilket inte är så lätt när han för tillfället tycks bete sig allt mer oförutsägbart och irrationellt. Vilket i sin tur kan vara ett tecken på att han redan har målat in sig i sitt hörn.) Men för att det skall lyckas måste Västeuropa samtidigt vara militärt starkt.

• Vad gäller USA, så måste europeiska politiker (och byråkrater) förstå och göra klart att vi i vart fall måste behandla varandra som jämbördiga parter. Vi behöver och skall inte med automatik ta efter USA i allt från massövervakning till svågerkapitalism. Vi är Europa och våra valda ledare representerar dess folk och dess intressen – i ett ömsesidigt, öppet och konstruktivt transatlantiskt samarbete.

Men på samtliga dessa punkter tycker jag mig se hur vi rör oss åt fel håll.

Låt oss hoppas på ett skifte till det bättre. Låt oss kämpa för frihet, fred och förnuft så länge det går. Men vi gör nog klokt i att samtidigt vara mentalt förberedda på ett sammanbrott, i en eller annan form. Och på att det kan finnas ett liv efter sammanbrottet.

Ha en bra dag.

Albert Camus om Europa

"Europa har levt på sin motsägelsefullhet, blomstrat på grund av sina skillnader, och därigenom konstant förändrat sig självt och skapat en civilisation som hela världen är beroende av även när den förkastar den. Därför tror jag inte på ett Europa enat under tyngden av en ideologi eller under en teknokrati som bortser från dessa skillnader."

Albert Camus, intervjuad i Demain, Paris 24 oktober 1957.

Europas köpkraft

Länken till denna bild blev så populär på Twitter, att jag tycker att jag borde lägga upp den här också...

Det är en våldsam skillnad på köpkraft i Europa. Även inom euro-zonen, vilket understryker vilket hopplöst projekt den europeiska gemensamma valutan är.

Nu är köpkraft bara en av många faktorer, men ändå.

Klicka här för en större variant av bilden.

(Via @Hamalisk på Twitter)

Dagen till ära...

[ Bilden borttagen på begäran av Google AdSense ]

I Sverige är det helgdag, för att fira nationen. Nästan ingen vet varför.

Men det finns en poäng med att ha helgdag just den 6 juni. I dag för 68 år sedan landsteg de allierade i Normandie, för att befria kontinenten från nazismens välde.

Detta firas dock inte. Istället spottar vi på minnet av de män som offrade sina liv för vår frihet - genom att rulla ut en aldrig tidigare skådad övervakningsstat och genom att stegvis inskränka de medborgerliga fri- och rättigheterna. (Ni vet vilka ni är...)

(Via Jonas)

Efter euro-krisen avgörs EU:s framtid

Oavsett om EU:s valutasamarbete, euron, havererar eller ej – så finns det lärdomar att dra.

Det som just nu sker borde lära oss en läxa om centralstyrningens risker. Om problemen med att lägga alla ägg i en korg. Inte bara när det gäller ekonomi.

Risken är dock att EU:s härskande klass kommer att krysta fram helt andra slutsatser. Sådana som passar deras agenda. Det vill säga att de kommer att kräva mer centralstyrning och hårdare kontroll av medlemsstaterna i framtiden.

Efter euro-krisen (eller i vart fall efter dess akuta fas) kan det finnas ett litet tidsfönster för att välja vad vi vill med det europeiska samarbetet.

i) Den ena vägen är att gå tillbaka till ett mellanstatligt samarbete, där maktbasen ligger lokalt i medlemsstaterna. Ett samarbete med frihandel, fri rörlighet och en upprensning i onödiga regelträsk. Vilket förefaller vara vad Europas folk vill ha.

ii) Den andra vägen är den som stakats ut ända sedan Rom-fördraget. Det vill säga en ständigt ökad politisk integration där allt mer av makten flyttas till EU och dess institutioner. Överstatlighet, centralstyrning och kommandoekonomi.

EU:s ledare och de flesta medlemsstaters regeringar kommer att satsa allt på det andra alternativet. På något sätt tycks det ligga i politikens natur att skapa allt större och allt mer komplexa system – som sväller tills de en dag kollapsar under sin egen tyngd. Den politiska klassen ställer sig oförstående inför mångfald, institutionell konkurrens och dynamiska effekter.

För oss som är mer kritiska till ett toppstyrt EU gäller det att vara beredda och att få igång debatten när dammet kring euron lägger sig. Vi måste ha en klar och tydlig bild av ett folkens Europa. Vi måste ha en enkel, logisk och minimalistisk idé att presentera.

Det finns mycket som tyder på att Europas folk vill ha mellanstatligt samarbete istället för överstatlig centralstyrning. Och att detta skulle bli resultatet om frågan underställdes en öppen demokratisk process. Men för att det över huvud taget skall kunna ske – så måste vi ha en debatt där ett sådant alternativ kan presenteras.

Sverige i Europa

Ju längre tid jag bor på kontinenten, ju konstigare tycker jag att Sverige är. (Och då hade jag ändå väldigt mycket åsikter om sakernas tillstånd redan innan jag flyttade ut ur landet.)

Det finns något slags halvt neurotisk fanatism över så mycket i fosterlandet. Och en kompakt oförmåga att förstå att det finns andra sätt att göra saker och ting, som rent av kan fungera bättre.

På kontinenten är man mer avslappnad. Visst, en del saker är förvirrade och märkliga ute i Europa. Och kontinentens byråkratiska vanor får en att avsky byråkrati – på ett helt nytt sätt. Men mycket känns samtidigt mer levande, kreativt och hanterbart i denna del av Utlandet.

Men det är tydligen inget för Sverige. Våra politiker menar att landet skulle störtas i avgrunden om folk fick köpa vin på ICA till söndagsmiddagen. (Var det inte därför vi gick med i EU?) De hävdar på fullt allvar att det är så viktigt att hindra vuxna människor från att röka på att de är beredda att offra generationer av missbrukares liv, hälsa och möjlighet till ett drägligt liv. De är så livrädda för att folk skall hitta på saker på egen hand att man nu för tiden till och med är tvungen att visa upp ID-kort när man sätter in pengar på sitt eget bankkonto. Allt toppat med en svällande övervakningsapparat, för att hålla koll på att folk håller sig på mattan.

Det där är faktiskt rätt exotiskt, med en dragning åt det fanatiska.

Sverige försöker alltid vara bäst i klassen när det gäller EU:s påfund. Varje EU-direktiv implementeras in till sista bokstav och ibland mer än så. I de flesta andra EU-länder skakar folk bara, milt roade, på huvudet åt vårt energiska sätt att underordna oss nya herrar.

Samtidigt är svenska politiker och byråkrater fortfarande en smula naiva – och lätta byten för de krafter i EU som kan tänkas ha en egen agenda. Ett av problemen är att svenskar ofta missar helhetsbilden och det politiska spelet. Ett till synes ointressant EU-dokument kan mycket väl vara det som bygger en brygga mellan andra, högst aggressiva direktiv och regelverk. Det missar vårt folk som regel. De är helt enkelt lite fyrkantiga och betraktar varje papper som något som existerar i ett vacuum. Vilket är naivt.

Inte desto mindre är svenska politiker är riktigt ivriga för att föra in vårt land i det fördjupade euro-samarbetet. Vilket är ett politiskt getingbo. Det innebär inget speciellt, säger våra ledare. Men vi måste ändå absolut gå med. Detta trots att svenska folket, i en folkomröstning, har sagt att vi skall hålla oss borta från euro-träsket. Samtidigt borde vem som helst kunna förstå vad det handlar om: Att Sverige skall vara med och betala för eländet.

Möjligen är det en prislapp som våra ledare anser är värd att betala, om Fredrik Reinfeldt skall kunna kandidera till posten som EU-Kommissionens ordförande hösten 2014.

Hur det går med den saken får vi dock se. Även om vi svenskar har förträngt det, så lever minnet om det svenska dubbelspelet under andra världskriget fortfarande ute i Europa. Ja, här minns man till och med de gamla svenska krigen, då vi drog fram som orcher på kontinenten. (Bland annat råkade vi i hastigheten ha ihjäl sisådär en fjärdedel av befolkningen i de områden som i dag är Tyskland och Polen.)

Jag tror sådant gör utlänningarna lite nervösa. Vi svenskar framstår till vardags som lugna, reserverade, småtråkiga, nyjoggade, präktiga och en smula tafatta. Men i skolorna i Poznan och Lübeck lär sig barnen än i dag att vi även kan ha en annan sida.

Avvecka euron under ordnade former

Problemet med euron är inte Grekland. Den misskötta, dysfunktionella grekiska ekonomin står för två procent av euro-zonens BNP. Euro-zonen har för länge sedan absorberat den grekiska tragedin. EU skulle kunna lösa ut hela landet utan att någon skulle bry sig speciellt mycket. (Mer än möjligen känna en viss lättnad.)

Problemet med euron är euron. Ett valutasamarbete för 17 länder med olika ekonomier, olika strukturer, olika välstånd, olika ekonomisk kultur, olika ekonomisk inriktning, olika företagsklimat – som alla går i otakt med varandra – det kan helt enkelt inte fungera. Blir det kris på ett ställe drabbas alla. Och en gemensam valuta med en gemensam valutakurs och en gemensam ränta passar nästan aldrig någon.

Lägg ner! Och gör det i tid, innan nästa – ännu värre – kris slår till.

Att påstå att eurons död skulle vara slutet på det europeiska samarbetet är fel. Däremot vore det en rejäl pungspark mot överstatlighet, centralisering, kommandoekonomi och politiskt storhetsvansinne.

EU kan gå tillbaka till att vara ett mellanstatligt samarbete – där man behandlar ett litet antal viktiga gemensamma frågor. Och där det råder fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital.

Europas länder vinner på samarbete. Men vi måste respektera att länderna är olika, på så många sätt. Enligt mitt sätt att se på saken är detta en styrka. Variationer när det gäller till exempel politik, företagande, kultur, forskning och förvaltning skapar en mångfald där olika idéer, modeller och koncept kan brytas mot varandra och tävla om medborgarnas och marknadens gunst. På så sätt utkristalliseras de bästa lösningarna. (Till skillnad mot överstatlighet som bara skapar likriktning, byråkrati och en kultur av worst practice.)

Att fixa de akuta problemen i euro-zonen kommer att kosta. Men politikerna får skylla sig själva. De kan inte påstå att de inte blev varnade för valutasamarbetets risker.

Om man sedan får en liten andpaus – då är det dags att rulla tillbaka valutasamarbetet. Och det bör ske rätt snart, innan något mer går sönder.

Mer på liknande tema: Nybloggat på Nyheter24 – Ner med EU! Fram för EG!

Svarar inte Europa?

I dag är det helgdag på stora delar av kontinenten. Annandag Pingst, närmare bestämt.

Ifall du undrar varför Europa inte svarar när du ringer.

Mobilt bredband i Europa

Mobilt bredband (i roaming) utomlands har hitintills varit svindyrt.

Men nu kan det kanske bli ändring, på allvar. Det finns tecken på ett kommande priskrig mellan de stora operatörerna. Gissningsvis kommer priset att hamna på runt 15 euro per vecka för (i princip) obegränsad dataroaming i Europa.

Dessutom är nya tjänster som MyIndian i startgroparna, som helt fokuserar på mobilt, gränslöst bredband – inte bara i EU – till vettiga konsumentpriser.

Nu kanske Europa äntligen är på väg att bli digitalt gränslöst.

De flesta tycker väl att det är bra, antar jag...

Något är på gång i nordvästra Europa, som gör mig lite dyster.

Här finns ett bälte med rätt kul, liberala städer. Amsterdam, Köpenhamn, Hamburg och Berlin är de tydligaste exemplen. Men frågan är hur länge det kommer att vara så.

Amsterdam
Detta är staden som är ett Disneyland vad gäller sex och lätta droger, samtidigt som den är en av de viktigare konst- och kulturstäderna. Mixen ger en levande stad med mycket nerv. Men de mörka molnen tornar upp sig. Politikerna vill helst bli av med verksamheten i the Red Light District. Och stadens coffeshops utsätts för ständigt politiskt krypskytte.

Hur kul skulle Amsterdam egentligen vara utan all "synd"? Så intressant är inte van Gogh. Det handlar om stadens själ.

Köpenhamn
Det danska gemytet är utbrett och väl förankrat. Øl och smørrebröd. Trevliga människor. Hværgang!

Men samtidigt... allt håller på att... anpassas. De "farliga" kvarteren bakom Hovedbangården krymper och yuppifieras. Och politikerna gör allt för att bli av med Christiania, vilket är ungefär lika begåvat som att skruva igen säkerhetsventilen på en ångmaskin. Saker som är annorlunda på sina egna meriter håller på att försvinna.

Hamburg
Tja. Det är en hipp, trevlig och mycket välmående stad. Men inte ens Reperbahn är speciellt farlig längre. De gamla hamkrogarna ersätts med (förvisso väldigt trevliga) cocktailbarer och salladsrestauranger. Det mustiga Hamburg tynar bort.

Berlin
Detta är kanske den stad jag hyser mest hopp om. De alternativa kulturerna och fenomenen är geografiskt utbredda och väl förankrade. Och Kreuzberg kan man som regel lita på. Men samtidigt skalar de styrande bort delar av det som har varit stadens historiska nerv. Bunkerkomplexet vid Checkpoint Charlie har jämnats med marken, vilket är lite som om man skulle riva de sista resterna av Auswitch. Den ascoola och historiskt intressanta flygplatsen Tempelhof läggs ner och blir döda, tråkiga kontor. Historien gör sig visserligen alltid påmind i Berlin. Men ändå...

Du förstår säkert vart jag är på väg. De spännande städerna håller på att tappa sin nerv.

Jag är inte alls emot utveckling, modern arkitektur, cocktailbarer och designbutiker. Tvärt om.

Och det finns mycket utöver det syndiga, farliga och mörkt historiska som jag älskar med såväl Amsterdam som Köpenhamn, Hamburg och Berlin.

Men det där med den speciella laddningen som håller på att försvinna... Jag blir dyster när jag ser det. Kanske är jag bara privatkonservativt butter och gnällig. Men jag tycker att vi håller på att förlora något värdefullt.

Det börjar bli lite svalt...

Det är inte bara i Sverige det är kallt. Här i Belgien skrattar Kung Bore Al Gore rakt i ansiktet. Snön har lagt sig över caféborden. Och min gaskamin väser hemtrevligt, på ett så där lagom ineffektivt belgiskt vis.

Gasen, ja. Den håller ryssen på att stänga av på grund av ännu ett bråk med Ukraina. Vilket även minskat trycket i gasledningarna till Polen, Tjeckien, Kroatien, Rumänien, Bulgarien, Ungern, Grekland och Turkiet. Ännu är det ingen akut kris. Men om kylan över Europa håller i sig...

Vilket får mig att fundera på klimatalarmismen. Alarmisterna säger att vi inte skall bry oss om att det är ovanligt kallt och att det är jättemycket is i Arktis just nu. Det är bara väder, säger de. Klimat är något mycket finare, som vanliga människor inte kan förstå genom sina primitiva observationer. Om vi bara bestämmer oss för det, då skall vi nog så småningom inse att det är varmt. Hmm.

Och i så fall är kanske den minskade ryska gastillförseln bara bra för klimatet. Eller i vart fall en bra övning för vad som komma skall, när koldioxidutsläppen nu skall snabbminskas. Ta varmt på under.

Vad jag inte begriper är att nästan alla miljö- och klimatprofeter samtidigt är emot den enda fungerande, storskaliga, koldioxidfria energikällan som är något att räkna med i Europa – kärnkraften.

Vind och sol är jättetrevligt. Men i vart fall än så länge på tok för småskaligt och ineffektivt. Rysk gas och olja från islamistiska fundamentalister har också sina inbyggda problem. Sverige har en del vattenkraft, men den täcker bara en del av elförbrukningen. Och i nästan hela det övriga Europa är vattenkraften, av naturliga skäl, en rätt småskalig energikälla.

Kärnkraften – som tack och lov driver min varmvattenberedare – har sina problem. Men den blir hela tiden bättre, mer effektiv och säkrare. Och man kan säkert satsa mer på defensiv design för att hålla Murphy på mattan.

Just nu skulle man önska att kärnkraftsindustrin inte låtit sig skrämmas av motståndarna och deras politiska vänner (som till exempel gav oss den svenska "tankeförbudslagen" som förbjöd forskning på området). Hade inte investeringarna dragits ner på grund av detta motstånd – då hade vi haft ännu bättre, effektivare och säkrare kärnkraft. Nu i dag, när vi börjar behöva den.

Men politikerna är som klimatalarmisterna. De tycker att det är viktigare att vi har en "korrekt" uppfattning om saker och ting än att denna uppfattning nödvändigtvis rimmar någorlunda väl med verkligheten.

Nåväl. Jag är väl en sådan där borgerlig egoist som vill ha plusgrader i lägenheten, varmvatten i duschen och en eftermiddagsfika på ett snöfritt cafébord. Förmodligen borde jag skämmas.

Som en fin pralin...

Jag fullständigt älskar pamfletten som kommunikationsmedel.

På 20-40 sidor i behändigt rockficksformat utvecklar en ilsken författare kort, koncist och ofta rätt elakt ett politiskt eller filosofiskt budskap. Det krävs inte mer utrymme. Författaren kan hålla sig till ett huvudbudskap och det är levererat till mottagaren inom högst en halvtimma. Jag tror faktiskt att pamfletten, bland de tryckta pubikationerna, är betydligt mer effektiv än tjocka tegelstenar till böcker om ditt och datt. Helt enkelt eftersom folk orkar läsa den.

En av mina favoriter är Herbert Tingstens Tredje ståndpunkten – en orimlighet (Albert Bonniers förlag 1951). Den får man nu för tiden springa runt på anitkvariat för att hitta.

En annan är Maciej Zarembas Bertil Ohlinföreläsning 2003, som finns i tryckt form – och som PDF att hämta hem här. Bakgrunden är att folkpartisterna var sura över att svenska folket sa nej till euron och ville att Zaremba skulle leverera en föreläsning under temat När blir Sverige europeiskt?

Och det gjorde han. Med besked. Det nämns inte speciellt många ord om euron eller EMU. Däremot är det en svidande uppgörelse med svensk inskränkthet, nationalism och besserwissermentalitet. Även folkpartiet och självaste salig Bertil Ohlin får smisk på bara stjärten. På sverigedemokrater bör denna pamflett ha samma effekt som vitlök, kors och vigvatten på vampyrer.

Jag som är EU-skeptiker och samtidigt älskar Europa skrattar så det kluckar när jag läser denna pamflett. Den är som en fin pralin, eller kanske ett riktigt gott glas vin. Anbefalles!

Men varför görs det så få pamfletter nu för tiden? Man kanske borde ändra på det...