När identitetspolitiken spiller över på barns sexualitet är måttet rågat. Vilket just nu drabbat Moderaterna - som med frågan om juridiskt kön valt en märklig kulle att dö på.För min del får folk identifiera sig som vad de vill och ha vilka sexuella preferenser de vill. The more the merrier.
Men sluta sexualisera barnen. Låt barn vara barn. Tids nog kommer de att upptäcka och utforska sin sexualitet - utan en massa politiskt trendiga pekpinnar, påverkan och press.
Vilket leder mig in på frågan om könsdysfori och byte av juridiskt kön.
Problemet med barn är att de inte är självständiga rättssubjekt. De är beroende av vuxna för skydd, fostran och utveckling. Och de är extremt lättpåverkade.
Expertisen menar att barns hjärnor inte är fullt utvecklade förrän i 20-25-årsåldern vad gäller till exempel beslutsfattande, konsekvensanalys och impulskontroll.
Barn ställer alltid till det i rättighetsdebatten. Fullt logiska och rimliga argument som fungerar när det gäller vuxna är inte alltid tillämpbara när det gäller barn, av ovan nämnda skäl.
Därför är det en dålig idé att låta barn göra precis som de vill. Alla som någonsin träffat en tonåring vet att de har sina faser med fixa idéer, som vanligtvis går över.
Det ligger i uppväxtens natur att utmana, göra uppror och att pröva gränser. Men det innebär inte att varje nyck skall bekräftas med applåder, kirurgi eller lagändringar.
Nu säger jag inte att man skall avskärma barn från allt som har med sexualitet att göra. Det är lika dumt som att driva dem in i identitetsträsket.
Men barn skall inte behöva uppleva att de tvingas ta ställning till sin sexualitet förrän de är redo att fatta självständiga och informerade beslut. De skall slippa utsättas för påtryckningar, grupptryck och modenycker på gränsen till masspsykos.
Könsdysfori tycks vara rena epidemin om man får tro Socialstyrelsen. Speciellt bland flickor. Under en 10-årsperiod mer än 20-faldigades antalet fall och de drabbade har blivit betydligt yngre.
Det saknas inte vittnesmål om misslyckade, ångrade och förhastade könsbyten. Det finns dessutom skäl att anta att andra diagnoser kan vara bidragande.
Jag kan tänka mig att den som är myndig och som genomgått ett fullbordat könsbyte skall få byta juridiskt kön. Men att låta minderåriga göra det bara för att de känner för det är direkt oansvarigt.
Att den som inte genomgått ett fysiskt könsbyte skall kunna byta juridiskt kön är i sammanhanget bara nipprigt. Det är att sätta fixa idéer framför verkliga förhållanden.
I så fall kan jag lika gärna identifiera mig som kvinna och kandidera till den lediga posten som språkrör i Miljöpartiet.
Egentligen begriper jag inte varför staten över huvud taget skall registrera vad folk har för kön.
Risken är att 2020-talets könsdysfori i framtiden kommer att betraktas på samma sätt som 00-talets apatiska flyktingbarn, som visade sig handla om manipulation.
Eller 1980-talets Bua-sjuka - när skolflickor främst i Västsverige drabbades av mystiska smärtor och fick gå med kryckor, vilket visade sig vara något slags masspsykos.
En annan fråga värd att nämna är sagostunder med transor.
Även om jag tror att detta i stort sett är ett harmlöst jippo, så måste man ändå respektera de föräldrar som oroas över att sådant kan förvirra deras barns syn på sexualitet och kön. Och att det kan uppfattas som propaganda för en viss identitetspolitisk position.
Om sedan nämnda transor uppträder under artistnamn som (i vart fall i delar) aldrig skulle accepteras om det yttrades i en skola eller på en arbetsplats, då kan man kanske förstå att folk blir upprörda.
För övrigt anser jag att transorna var roligare förr.
Utan att bli allt för konspirationsteoretisk går det att ana något slags större mönster.
En amerikansk Gallup-undersökning ger vid handen att i den äldre generationen identifierar sig 0,8% som HBTQ, 2,6% av boomers, 4,2% av GenX, 10,8% av millenials och 20,8% av GenZ.
Å ena sidan kan man tycka att det är en bra sak att fler nu kan, vill och vågar välja sin egen sexuella identitet. Å andra sidan är det lätt att misstänka ett visst inslag av gruppdynamik och »kulturkrig«.
En sak som förundrar mig är att det ena sekunden krävs att internet skall åldersblockeras, censureras och övervakas för att undvika att barn kommer i kontakt med något som har med sex att göra - för att i nästa ögonblick utsätta samma barn för något slags identitetspolitiska påverkansoperationer redan i grundskolan.
Ja, en allsidig sexualundervisning är viktig. Men därifrån är det ett stort steg till att aktivt försöka omforma människors sexualitet och samlevnadsformer i politiska syften.
Lika fel som det är att tvinga in någon i kärnfamiljens fålla är det att försöka luckra upp de traditionella strukturer som ger de flesta människor trygghet och stabilitet. Detta är beslut som måste vara upp till individen själv, under frivilliga former, när han eller hon är redo för det.
En annan detalj jag hänger upp mig på är att det känns som att vanliga, hederliga bögar inte längre är välkomna eller passar in i HBTQI-bokstavssoppan.
Den rörelse som började med rättfärdiga krav på homosexuellas lika rättigheter i samhället har - efter att i princip ha uppnått sitt mål i vår del av världen - kapats av en identitetsvänster som söker nya djärva mål efter kommunismens sammanbrott.
Frustande, svettig, råbarkad bögsex i mörka back rooms passar liksom inte in i den skattefinansierade, teoretiserande identitetspolitikens salonger.
Det finns till och med skäl att anta att allt identitets-trams är till skada för män som emellanåt har sex med män. Speciellt i machokulturer där ingen vill identifiera sig som queer.
It´s a mess. Och frågan om juridiskt kön blev den utlösande faktorn för en bredare frustration och kognitiv dissonans.
Jag kan förstå att Moderaterna vill framstå som moderna och progressiva. Men identitetspolitiken är en mycket märklig kulle för dem att välja att dö på. Nya väljare i all ära, men kärnväljarna är inte roade.
- o -
Vill du ha mina längre texter direkt i din e-post? Klicka här »
