Yttrandefrihet, rättsstat & nätcensur

Vi lever i ett samhälle med yttrande- och tryckfrihet. Dessa friheter reglerar förhållandet mellan medborgarna och staten. Det innebär att medborgarna skall få ge uttryck för vilka åsikter de vill utan att drabbas av förhandscensur. I vissa fall kan ansvar komma att utkrävas efteråt (förtal, hetsbrott etc.). Men det är en annan fråga.

Länge var detta det enda förhållande som var relevant. Det fanns ett fåtal aktörer: tidningar, etermedia och bokförlag. De hade i sort sett kontroll över sin egen distribution och bara staten kunde ändra på den saken, med hjälp av sitt våldsmonopol. (Vilket också skedde, till exempel när utgåvor av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning beslagtogs under andra världskriget.)

Då var det alltså i princip mediebäraren som omfattades av fri- och rättigheterna. Som regel ett mediehus eller ett förlag. Och i den mån frågan alls var aktuell för medborgarna – i mycket liten skala till exempel vad gällde flygblad, affischer och konstverk.

I förhållande till mediehusen hade medborgarna inga rättigheter att hävda. Vem som helst kunde visserligen skriva en insändare eller debattartikel. Men det var redaktionerna som granskade, värderade och beslutade om eventuell publicering. Naturligtvis. Ingen har rätt att kräva att något skall publiceras i någon annans tidning eller på någon annans förlag. Köp en annons, om det är så viktigt.

Det var då. I dag är verkligheten betydligt mer komplicerad.

I dagens uppkopplade samhälle finns de stora aktörerna på mediemarknaden visserligen kvar. I vart fall de flesta. I vart fall ett tag till. Och deras relation till de enskilda medborgarna har inte förändrats nämnvärt. De är fortfarande gatekeepers i sitt hörn av verkligheten.

Med risk för att påpeka det uppenbara: Det intressanta är att medborgarna kan använda den nya tekniken för att kommunicera – omedelbart, till hela världen – genom text, tal, bild och film. Direkt, utan några granskande gatekeepers på vägen.

Detta är inget mindre än en revolution på informationens, kommunikationens och det fria ordets område. (Och som alltid är gårdagens makthavare måttligt roade av dagens revolutioner.)

Plötsligt kom yttrande- och tryckfriheten att omfatta alla medborgare som ids. Plötsligt blev dessa fri- och rättighetsfrågor relevanta för så gott som alla människor.

Och då skulle man kunna tro att allt är frid och fröjd, eller hur?

Naturligtvis inte. Plötsligt dyker nya gatekeepers upp.

I samband med behandlingen av EU:s telekompaket aktualiserades frågan om avstängning av fildelare från internet. (Vilket är en fråga för medlemsstaterna.) Där stred (pp) och Europaparlamentet hårt för principen att om sådan avstängning över huvud taget skall förekomma – då måste den föregås av en rättslig prövning. Ingen skall straffas innan det prövats rättsligt om ett brott över huvud taget har begåtts. Rättssäkerhet skall råda och eventuella tvångsåtgärder skall skötas av staten, under demokratisk kontroll.

Det var en hård strid innan Europaparlamentet fick igenom denna princip i förhandlingarna med EU:s ministerråd (vid tillfället under svenskt ordförandeskap). Ministerrådet ville istället att i upphovsrättsliga tvister som fildelning – där skulle en part i målet få agera åklagare och domare, för att sedan uppdra åt internetoperatörerna att agera bödel. Utan krav på rättssäkerhet och utan möjlighet att överklaga. Vilket vore orimligt.

Nästa strid lär komma att stå kring notice and take down – eller notice and action, som propagandaavdelningen döpt om frågan till. Frågan lär till exempel komma upp i den förestående revideringen av EU:s e-handelsdirektiv.

Här är grundfrågan åter igen om det skall räcka med att en part i en upphovsrättstvist (till exempel publicering av upphovsrättsskyddat material på internet, eller länkar till sådant material) knäpper med fingrarna för att den aktuella web-platsen eller tjänsten (Facebook, Twitter, bloggar, wikis, Wikipedia, hemsidor etc.) skall tvingas ta bort materialet, länken och relaterad information?

Sedan är problemet ditt – och det är upp till dig att försöka bevisa din oskuld, inför en allsmäktig motpart som redan har en bestämd uppfattning i frågan.

Något förenklat: Skall det räcka med att ett skivbolag, en tidning eller någon annan medieaktör pekar på något för att det skall censureras på internet? Skall det inte krävas bevis, rättssäker prövning och möjlighet till överprövning? Är inte detta en fråga för ordningsmakt och rättsväsende (med regler fastställda under demokratiska former) snarare än för privata aktörer – som till råga på allt är part i målet?

Så långt känns allt rätt klart: Skall censur av olagligt innehåll förekomma – då skall det ske under lagarna, i enlighet med lagarna, med föregående rättslig prövning, under rättssäkra former och inom ramen för statens våldsmonopol.

Men frågan om privat censur går längre än så. Ett relativt nytt fenomen är att skotträdda internetoperatörer hindrar medborgare från att utnyttja sin yttrandefrihet (och den nära kopplade möjligheten att sända och ta emot information). Vissa operatörer censurerar per default web-platser som kan tänkas ha med sex att göra. Andra går längre och spärrar automatiskt material som de anser kan vara stötande – vilket i vissa fall omfattar politiska åsikter och bloggar.»

Hur förhåller man sig till att privata aktörer, i sin del av en sammanlänkad infrastruktur och på eget bevåg censurerar vad som faller dem in – även sådant som inte är olagligt?

Kommer vår nya, uppkopplade era av verklig yttrande- och tryckfrihet att skjutas i sank av politisk korrekthet, moralpanik och ängslighet över att alla inte gillar allt som publiceras på nätet?

Detta är en fråga som är lite knepigare än de ovanstående (avstängning av fildelare samt censur av upphovsrättsskyddat material). Här är frågan vad ett (som regel) privat företag har rätt att göra eller inte göra i sitt eget nätverk. Vilka regler har ett företag rimligen rätt att sätta upp för sina kunder, i denna kontext?

Man kan på goda grunder hävda att privata företag har rätt att sätta upp vilka jävla dumma regler de vill, eftersom man som konsument alltid kan välja en annan leverantör. I praktiken är detta dock en sanning med modifikation. Dels saknas fungerande konkurrens på vissa former av uppkoppling i stora delar av EU. Dels tenderar sådana policyregler att kartelliseras och bli i princip likalydande hos alla företag i en viss nisch – vilket i praktiken gör möjligheten att välja en annan operatör fullständigt meningslös.

Det rimliga är naturligtvis att den som tillhandahåller internet håller öppet för allt innehåll som är lagligt – och för alla tjänster och applikationer som är lagliga (och som inte orsakar teknisk skada på nätet).

Men frågan är om man kan tvinga någon aktör till detta? (Frågeställningen är en del i den förgiftade och förvirrade debatten om nätneutralitet. Och jag är inte helt säker på att slutresultatet blir vad vi hoppas på, om vi ger vår politiker fria händer att bestämma vad som skall få finnas på internet.)

Den smarta nätoperatören bör hålla sig borta från alla former av privat nätcensur. För om den dörren öppnas – då kommer operatören i fråga att bli ansvarig för allt som alla kan tänkas finna olämpligt, stötande, ärekränkande, olagligt, felaktigt och i strid med den rådande samhällsliturgin.

På något sätt hoppas jag att nätoperatörerna inser det. Men jag är inte alls säker.

Och även om jag har motstridiga känslor vad gäller lagstiftning i denna fråga – så kan jag lova att häckla, håna och förfölja var enda nätoperatör som ägnar sig åt censur av lagligt innehåll.

Även om man inte bör eller vill förbjuda folk att vara idioter – så skall de inte tro att de kan komma undan ostraffat med det.