2013-09-03

Mindre EU är bättre EU


Låt oss för ett ögonblick anta att EU:s politiker och byråkrater verkligen vill ha ett bättre EU.

Högre tillväxt och lägre arbetslöshet vore till exempel inte så dumt.

Mysteriet är varför den härskande politiska klassen – i så fall – beter sig så bakvänt.

Historien och i princip all seriös forskning visar att centralstyrning är en riktigt dålig idé.

Centralstyrning ger dålig hushållning med resurser. Den dödar ansvarstagande, kreativitet och initiativkraft. Den skapar system med single points of failure, där det räcker med att någon har en dålig dag på jobbet för att allt skall gå i baklås. Den cementerar fast gamla strukturer och har ett inbyggt motstånd mot nytänkande och utveckling. Den straffar människor som ifrågasätter och belönar dem som passivt, okritiskt bara lyder. Centralstyrning kräver en omfattande byråkrati och kontrollapparat. Detta för att nu bara ta några exempel.

Om man – å andra sidan – försöker analysera vad som en gång gjorde Europa starkt och framgångsrikt, då ser man en helt annan bild. Då var det mångfald, öppenhet, nytänkande, verklig konkurrens, decentraliserat beslutsfattande och frihet som drev utvecklingen.

Dagens EU kännetecknas dock av mer centralstyrning, mer överstatlighet, ökad politisering, svällande byråkrati och regleringsraseri. De enda företag som har det bra är de som är stora och gamla – inte för att de lyckas på marknaden, utan för att de har tama politiker som riggar systemet och regelverken till deras fördel. Insynen i detta system blir ständigt mindre. Makt flyttas från folket till politikerna, från medlemsstaterna till Bryssel och från de demokratiska institutionerna till anonyma, icke-valda byråkrater.

Är det verkligen så svårt att förstå att detta är en helt tokig utveckling?

Tydligen. För det som sker i dag, det drivs fram av politiker från i princip hela det politiska fältet. Från höger till vänster. Och de tycker inte om att bli ifrågasatta.

Detta får mig att misstänka att det är något annat än EU:s och folkets bästa som driver den härskande politiska klassen. Maktbegär, storhetsvansinne och arrogans till exempel.

6 kommentarer:

  1. Och det sista kom du på liksom nu? :-)

    Så länge som den kritiska massan håller sig till de gamla vanliga trygga partierna så kommer det att fortsätta precis så.

    SvaraRadera
  2. Schweiz.

    Folkinitiativet fungerar som ett strypkoppel, politikerklassen kan inte löpa amok för då blir det BESLUTANDE folkomröstning.

    SvaraRadera
  3. Gamla strukturer har dessutom en förmåga att mista sin relevans över tid. Gamla sanningar förs vidare, men bara i sin ytliga form. Till slut vet ingen varför saker görs, och vilket sammanhang saker har.

    Kort sagt, en organisation blir bara dummare över tiden. Intelligensen går mot noll. Ju större organisation desto mer stämmer profilen. Bara mer ISO och kvalitetssytem, checklistor och annat, men inget sunt förnuft och bedömningar.

    SvaraRadera
  4. Givetvis är det inte politiken i sig som all denna galenskap emanerar ur. Det finns en Globaliseringsagenda som styrs av starka Globala ekonomiska intressen som via socialism, den rådande miljöfilosofin kommer att upphäva äganderätten, medborgerlig integritet, frihet, marknadsekonomi.

    Total global makt, via centralstatslösningar och marionettpolitiker, ser personerna bakom dessa starka ekonomiska intressen som ett bra medel/sätt att skydda sina tillgångar, intressen och investeringar.

    I efterdyningarna på nästa stora omvälvande kris i världen (i klass med WWII, typ) då kickar Global Governance 1.0 in. Hur då? Det är enkelt.
    FN, med sina i grunden socialistiska, altruistiska och kollektivistiska värderingar, har i princip alla globala institutioner på plats när det blir dags att ta nästa steg i mänsklighetens utveckling.

    Det är rätt lätt att se dessa pusselbitar om man bara kan förmå sig att vilja se vart allt kommer att sluta i den här fördyrande rentier-ekonomin vi lever under nu fungerar. Det räcker att lyssna på den där äckliga förmätna typen Anders Wikström. Tips på sökord för att få lite historiskt kött på benen: Cecil Rhodes, Carroll Quigley (The Professor Who Knew To Much), City of London. För den intresserade borde resten av researchen gå på ren inspiration. Allt finns på nätet, vårt moderna Alexandriabibliotek. Avfärdar man den kunskap som går att vaska fram (i just detta ämne) via Internet är man inte värd en internetuppkoppling.

    SvaraRadera
  5. Det är lätt att förekomma de vanligaste reflexmässiga och nedsätande tankarna hos de politiska idoldyrkarna till det jag nyss skrev, därför vill jag i all välvillighet referera till Catherine Austin Fitts: " I’ve spent many years litigating with the federal government and my personal experience is that the world is driven by quiet decisions made quietly in various groups and then implemented in these ways – that’s how the world works, that’s the basic organizing principle. I think one of the reasons that the PR guys came up with the idea of making acting in concert something to be treated in a derogatory fashion – you know, the dividing line of class in America are people who create, manage and engage in what’s called conspiracies, whereas everyone else is trained to be incapable of doing it because that’s the basis of power vs. powerlessness. So, I come from a world where being able to get together with other people, organize plans, implement those plans and do it quietly and secretly is basis of exercising and accumulating world power. So, when I hear people be derogatory about conspiracies basically that to me in my world that I grew up in is simply a symptom that they have agreed to be powerless and wear it like a badge of honor."

    SvaraRadera
  6. f'låt, Anders Wijkman menar jag givetvis. slemmigheten personifierad.

    SvaraRadera

Kommentarsfältet är stängt, medan jag är offline augusti 2017 och ett år framöver.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.