Pride-konflikter, identitetspolitik, frihet och lika rättigheter

Jag noterar att en Pride-parad i Glasgow bannlyser Drag Queens – eftersom "riktiga" transpersoner kan känna sig kränkta. [Länk»]

Sådant gör mig ledsen. Jag ser inte Pride-arrangemang som politiska manifestationer – utan som fester som inkluderar alla som vill – i glädjens, sexualitetens och kärlekens namn.

Och om man börjar peka finger, då är det inte alls uppenbart att det är  de flamboyanta transorna som skall bort. De har nämligen spelat en viktig roll i kampen för homosexuellas rättigheter (exempel: Stonewall).

De lesbiska brudarna, flatorna, har däremot mycket lite gemensamt med bögarna (bortsett från att de också har sex med personer av det egna könet). De omfattar påfallande ofta ett politiskt förhållningssätt som gör gemensam sak med feministerna – och som har ett ampert förhållande till kravlös, frustande, glad sexualitet, porr och hela den utlevande, extravaganta livsstil som ibland gör den manliga homosexualiteten så fantastisk.

Man kan till och med sträcka sig till att ställa frågan vad transsexuella har att göra i arrangemang som i grunden byggts kring homosexualitet. Det är inte nödvändigtvis samma grej. Jag har absolut inget emot transpersoner. Inte det minsta. Jag vill bara peka på vad som händer om man börjar bli exkluderande istället för inkluderande.

I mitt Pride-tåg skulle alla som vill få vara med. Mitt Pride-tåg skulle vara en vild fest för sex, frihet och kärlek. Jag kanske borde ordna ett?

En som faktiskt ordnar ett Pride-tåg är före detta redaktören för SD-tidningen Samtiden, Jan Sjunnesson. (Som för övrigt verkar ha kommit på kant med sin gamla arbetsgivares parti.) Han ordnar en Pride-marsch i Stockholms norra förorter (Pride Järva») den 29 juli.

Det kommer att bli en cirkus. RFSL mulnar, vänstern rasar och media är redan på väg att göra detta till en Större Händelse.

När jag surfar runt på vänsterradikala sidor slås jag av att kommentarerna kring redaktör Sjunnessons Pride i Husby / Akalla är en smula spekulativa. Många tror att det är ett försök till "pinkwash" av SD. Det tror inte jag.

Jag har uppfattat det hela som en manifestation för homosexuellas frihet och rättigheter i områden där en betydande del av befolkningen inte vill ge bögar och flator lika rättigheter – av religiösa, traditionella och kulturella skäl.

Vilket, uppenbart, är en smula provokativt. Men rätt. Homosexuella i dessa miljöer skall veta att det svenska samhället står bakom deras rätt att leva sina liv som de själva vill.

Detta fuckar upp vänsterns analys. Vänstern kan nämligen bara hålla en tanke i huvudet åt gången. Det faktum att många i Akalla / Husby lever under besvärliga förhållanden, i förortskomplex som det svenska samhället i stora delar har övergivit är en sak. Att en del av dessa människor kan vara skitstövlar när det gäller medmänniskors fri- och rättigheter en annan.

Man kan faktiskt inte bara vara för homosexuellas frihet och lika rättigheter under vissa omständigheter och på vissa platser. Man måste vara konsekvent.

Därför borde uppslutningen i Järva Pride vara stor. Men så kommer det knappast att bli. Vänstern och möjligen även religiösa fundamentalister kommer däremot att försöka göra denna manifestation för kärlek till en dag i hatets och konfrontationens tecken. Vilket för övrigt är exakt vad media hoppas på.

(Och nej, jag betvivlar inte att vissa deltagare i Järva Pride kan vara ute för att problematisera vårt förhållande till islam, snarare än att kämpa för homosexuellas frihet och rättigheter. Men man måste medge att arrangemanget väcker viktiga principiella frågor. Vilket är en bra sak.)