Upp till kamp för Meningsfriheten!

Tyskarna och norrmännen har ett intressant begrepp: Meningsfrihet.

Detta handlar om mer än »bara« yttrande- och tryckfrihet. Det handlar om rätten att få tycka vad man vill.

Svensk grundlag tangerar begreppet, men inte riktigt på samma sätt. Regeringsformens första kapitels första paragraf stadgar följande »Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.« I andra kapitlet 1§1 slås följande fast »yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor«. Det slås vidare fast att eventuella inskränkningar i folkets fri- och rättigheter inte får hota den fria åsiktsbildningen. [PDF»]

Sammanfattningsvis stadgas att vi skall ha yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet. Gott så. Det känns dock rätt mycket inriktat på handlingar, vilket naturligtvis också är ytterst värdefullt. Men jag saknar en nyans.

Låt oss hoppa till den tyska konstitutionen som lägger stor vikt vid de mänskliga rättigheterna. Följer man tysk debatt och tyska nyheter upptäcker man snart att detta är något som tas på stort allvar - och att det finns en konstitutionsdomstol som är beredd att stå upp för dessa.

Ett stycke fastnar jag speciellt för. (Ur tyska regeringens officiella engelska översättning, artikel 2:1.)

»Every person shall have the right to free development of his personality insofar as he does not violate the rights of others or offend against the constitutional order or the moral law.«

Rätten till sin personlighet. (Begreppet »moral law« bör nog här läsas som respekt för andra människor inom ramen för civiliserat mänskligt umgänge.)

Det kan framstå som hårklyverier, men jag tycker mig ana en nyansskillnad mot hur det är i Sverige. Jag tror dessutom att den är betydelsefull.

Min personliga (och förvisso subjektiva) uppfattning om Tyskland är att här har människor stor frihet att vara hur de vill, göra och tycka vad de vill - så länge de inte stör någon annan. (Men går man över den gränsen, då gör de korv av en.)

Här finns också en helt annan respekt människor emellan - och ett större mått av personligt ansvar och civilkurage än i Sverige.

Speciellt tycker jag mig notera att det inte är så mycket politiska pekpinnar. Jag brukar konstatera att när man ser på de tyska tv-nyheterna, då får man reda på vad som har hänt. I de svenska blir man tillsagd vad man förväntas tycka.

Det saknas förvisso inte ordningsmän i Tyskland. Men de bryr sig mer om att människor inte skall hota eller störa andra eller deras egendom. Inte om vad folk tycker eller hur de är.

Tyskarna har ju prövat på att ha åsiktspoliser i närtid. Två gånger. De vet vart sådant brukar barka hän.

Samtidigt är Sverige på väg åt andra hållet, mot något slags åsiktshegemoni - där det gäller att hålla tand för tunga. Där myndigheter och media har en agenda och försöker korrigera dem som inte håller sig inom åsiktskorridorens väggar. Där de självutnämnt »goda« inte drar sig för att försöka tysta andra. Där man inte bemöter åsikter med fri debatt och argument, utan snarare genom att försöka fula ut den som tycker »fel«. Där kursen bestäms av en härskande politisk klass som består av ängsliga politiker, arroganta gammelmedia och en förment kulturelit på vänsterkanten. Där allt som är obekvämt eller jobbigt sopas under mattan.

Jag är uppriktigt sagt oroad över vart Sverige är på väg.

Och jag får på riktigt - för att fortsätta med tyska referenser - DDR-vibbar av det svenska debattklimatet. Känslan av en överhet som utifrån dunkla mål försöker ändra på folket.