Tysklands svåra val

Den tyska politiska brandmuren håller inte bara AfD ute. Den är även en garanti för att socialdemokrater och/eller de gröna alltid kommer att ingå i regeringen.

Den tyska politiska brandmuren mot Alternativ för Tyskland (AfD) innebär att så länge CDU/CSU inte får egen majoritet - så kommer socialdemokrater och/eller de gröna alltid att ingå i regeringen. Vilket i så fall blir mer av det som en allt större del av tyska folket nu vänder sig emot.

AfD drar som ytterkantsparti till sig politiska särlingar. Även om det inte finns fog för att påstå att partiet skulle vara nazistiskt, så finns det skäl att anta att det finns en och annan nazist i partiet. Vilket naturligtvis är hemskt obehagligt.

På AfD:s mörka sida finns figurer som Björn Höcke. Han har bland annat bötfällts för att ha använt parollen »Allt för Tyskland«, som är hårt historiskt belastad.

På andra flanken finns partiets kanslerkandidat Alice Weidel som kallar sig libertarian och lever i ett lesbiskt förhållande. Det är en bred kyrka.

Vi får väl se om partiet är omdömeslöst nog att spurta under parollen »Alice für Deutschland!«.

Problemet är att AfD har rätt i en del frågor. Och fullständigt fel i andra. Samt att det inte finns någon annan att rösta på om man inte vill ha rödgröna i regeringen. Det är något av ett olösligt dilemma.

Om CDU/CSU skulle bilda minoritetsregering med AfD:s tysta stöd, då blir det nästintill revolution. Vänstern skulle självantända av ursinne. En minoritetsregering vore dessutom ett svårsmält traditionsbrott i Förbundsrepubliken.

De rödgröna är redan fullt upptagna med att utmåla alla till höger som dödsmördarnazister för att slippa en jobbig debatt om sakfrågorna.

Allt blir väldigt meta när vänstern ordnar massdemonstrationer mot »högern«. Det vill säga mot det ökade folkliga stödet för de partier vars framgångar är konsekvensen av de rödgrönas egen förda politik.

I valrörelsen markerar CDU:s ledare Frederich Merz med rätta hårt mot AfD när det kommer till partiets Rysslands- och Ukraina-politik. Vilket som bekant blivit en het fråga de senaste dagarna. 

Även om CDU vid ett tillfälle har utmanat brandmuren mot AfD är en regering med CDU/CSU och socialdemokratiska SPD (och kanske FDP) det minst dåliga man realistiskt kan hoppas på. En ny GroKo, som under Merkel. Vilket väcker begränsad entusiasm.

Hade jag varit medborgare och haft rösträtt skulle jag rösta på liberala FDP, även om deras insats i den fallna koalitionsregeringen lämnar en del i övrigt att önska. Lägre skatter, mindre byråkrati, ett mer företagsvänligt klimat, ny kärnkraft, fri fart på Autobahn och legaliserat gräs låter bra. Men som det ser ut just nu är frågan om FDP ens kommer att kunna hålla sig kvar i Bundestag.

Den politiska temperaturen stiger i Tyskland

I Tyskland går det undan. Redan på onsdag skall Bundestag rösta om CDU/CSU:s tillkännagivande om att stärka gränserna och avvisa kriminella och andra som vistas olagligen i landet.

CDU säger att de lägger de förslag de anser lämpliga och tar inte ställning till vem som röstar för. Så nu lutar det åt att CDU/CSU, FDP, AfD och BSW röstar igenom förslaget.

De rödgröna är ursinniga och Public Service uppskakad.

Vad det hela handlar om är att CDU/CSU utmanar beröringsskräcken mot AfD.

Naturligtvis är detta helt rimligt.

Om CDU/CSU aldrig kan lägga ett förslag som kan tänkas få AfD:s stöd - då kortsluts hela det demokratiska systemet.

Då kan Tyskland aldrig få någon borgerlig politik, vilket förvisso skulle passa vänstern utmärkt.

Tyskland ligger i detta avseende tio år efter Sverige, men tar igen det snabbt.

Om en månad är det val. Låt mig spekulera. Tre scenarier:

• SPD (sossarna) byter partiledare till Pistorius och ingår i en CDU/CSU-ledd regering. GroKo2.

• CDU/CDU (och kanske FDP, om de hänger kvar) bildar en minoritetsregering (stort traditionsbrott) som får AfD:s passiva stöd.

• Tyskland går in i en gigantisk Decemberöverenskommelse, allt går åt helvete och AfD får egen majoritet i följande val.

Den europeiska politikens självskadebeteende

Ju mer rödgrön politik som förverkligas, ju större kommer »extremhögern« att bli.

Speciellt som den gamla, trötta borgerligheten i stora delar tycks ha köpt vänsterns problemformulering och världsbild.

Här i Tyskland är allmänborgerliga CDU medskyldiga till allt från stängningen av fullt fungerande kärnkraft till problemen med migration och integration.

Partiet har till och med stigit på det identitetspolitiska tåget och infört intern könskvotering (frauenkvota). Vilket orsakade en strid som fick något i partiet att gå sönder.

Folk som istället vill ha en rimlig energipolitik, realistisk migrationspolitik och mindre identitetspolitik har då inget annat än »extrermhögern« att rösta på. Även om de egentligen inte delar dess värderingar.

Jag har sagt det förr: Rödgrön politik ger bruna röster.

Eftersom de rödgröna inte kan eller förmår inse att de haft fel biter de sig fast vid makten och kör sin grej ända in i kaklet. Vilket gör skadan ännu värre. Vilket i sin tur ger ytterkantshögern ännu fler röster.

I Tyskland har de rödgrönas massdemonstrationer mot »högern« som begrepp följts av ett regeringsbeslut om att stänga ytterkantshögerns husorgan, tidskriften Compact med tillhörande sociala media.

Man går ibland uppseendeväckande hårt åt kritiska röster på nätet. Inrikesminister Faeser (SPD) låter meddela att »den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra«.

Ett uttalande som inte tagits emot väl, av lätt insedda historiska skäl. (Författningsdomstolen i Karlsruhe har också reagerat när regeringen givit sig på inlägg i sociala media.)

Så Alternative für Deutschland (AfD) fortsätter att skörda framgångar och är idag det näst största partiet i opinionen (mindre än CDU, större än SPD).

Vilket stressar den rödgröna regeringen. Det förs till och med diskussioner om att förbjuda AfD. 

Således upprätthålls den beröringsskräck mot AfD som i sig driver väljare till partiet.

CDU utesluter att bilda någon form av regering som på något sätt lutar sig mot AfD i Bundestag. De är inte ens beredda att acceptera passivt stöd. Vilket i så fall utesluter en borgerlig regering under överskådlig tid.

Det är lite som med den svenska Decemberöverenskommelsen. Man enades hellre om dålig politik än att hantera SD på ett rimligt sätt. Och det visade sig ju vara en klen plan.

Samtidigt stärks AfD:s potentiella väljare i anden när det politiska etablissemanget vidtar åtgärder som kan synas bekräfta att partiet faktiskt är särbehandlat och att överheten försöker tysta kritiska röster.

Detta har blivit ett självspelande piano. Utvecklingen är oroande och accelererar. Samma förutsägbara dramaturgi härskar i Frankrike.

Organiserat taktikröstande i kombination med det franska valssystemet gav vänstern fler stolar i Nationalförsamlingen än den ytterkantshöger som blev störst i den första valomgången.

Vilket naturligtvis retar upp dem som röstat på Le Pens Rassemblement national. Och ökar den allmänna frustration som är grunden för partiets framgångar.

Det är uppenbart att detta kommer att gynna Marine Le Pen i nästa presidentval.

Sverige, Tyskland, Frankrike... Överallt kan »extremhögerns« framgångar till stor del förklaras som en reaktion mot rödgrön politik och dess konsekvenser.

Det är inte svårt att föreställa sig hur det här kan spela ut. Speciellt när EU:s och eurozonens ekonomiska motor - Tyskland - börjar hacka betänkligt (som en konsekvens av nämnda rödgröna politik).

Insikten växer om att den förda politiken kan vara på väg att göra oss fattiga, på riktigt.

Rödgrön politik (i alla etablerade partier) är inte bara på väg att stärka den europeiska ytterkantshögern inrikespolitiskt. Med dess framgångar följer även geopolitiska skiftningar som hotar säkerheten och maktbalansen i Europa - och därmed även den liberala, demokratiska rättsstaten.

Det enda som kan stoppa »extremhögern« och andra populister är om Europas trötta borgerlighet skärper till sig och presenterar en agenda för tillväxt, välstånd och utveckling som går att tro på. Något som kan inge hopp.

Några tecken på detta syns dock inte.

Svenska medias skeva bild av tyska delstatsvalet

På sin blogg gör Dick Erixon en intressant reflektion om gårdagens tyska delstatsval i Mecklenburg-Vorpommern.

Svenska media gör en stor sak av att Angela Merkels CDU gjorde ett dåligt val. Vilket i och för sig är korrekt.

Problemet är att den bild man får är att främlingsfientliga Alternative für Deutschland främst fått sina röster från besvikna CDU:are – då Merkel är galjonsfiguren för det senaste årets stora tyska asylinvandring. Men är det så? Erixon skriver...

AfD gick från noll fick 20,8 procent. Varifrån kom dessa väljare? Jo, 5,1 procentenheter från de tidigare kommunisterna i Die Linke. Socialdemokraterna tappade 5,0 procentenheter. De gröna nästan halverades när man tappade 3,9 procentenheter. 

Kristdemokraterna tappade… 3,1 procentenheter. Alltså mindre än var och ett av de röd-gröna.

Jag tycker att det är bekymmersamt att svenska media ger en skev bild (att borgerliga väljare är kryptonazister) av det som skett.

Om vi skall kunna bemöta främlingsfientliga och "högerpopulistiska" krafter måste vi förstå vad som verkligen sker. Och för att kunna göra det behöver vi korrekt information.

Sedan ligger det en viss, mörk ironi i att det är SD-märkta tidskriften Samtidens redaktör som reder ut begreppen där den svenska journalistkårens godhetsapostlar misslyckas. Det ligger nära till hands att tro att de senare har något slags agenda. (Till exempel att de försöker tona ner främlingsfientlighet i politiska grupperingar som ligger nära dem själva.)

Att de aldrig lär sig. Det är ju deras egen trovärdighet som urholkas.

Dick Erixon » Tyska valet: röd-gröna mest invandrarkritiska »