Jag har svårt för att bestämma mig. Antingen är inrikesminister Anders Ygeman (S) farligt godtrogen. Eller så förstår han inte vad som sker. Alternativet är att han försöker luras.
Söndagen tillbringade Ygeman i Paris – tillsammans med EU:s inrikesministrar, EU:s top dogs på terrorområdet och USA:s justitieminister. Där ställde han sig bakom ett dokument, som bland annat flaggar för internetcensur.
Eftersom detta nu har upptäckts och väckt viss uppmärksamhet slår Ygeman till verbal reträtt.
Till IDG säger han "Det handlar om de länder som har lagstiftning som förbjuder den typen av material i traditionell media." (...)
"Det är inte aktuellt i Sverige eftersom vår grundlag förbjuder det både i papperstidningar och på internet." (...)
"Det är inte den bästa delen av det uttalandet, men det var inte möjligt att inte ha med någonting av det när vi åkte till Frankrike med den situation de befinner sig i."
Liknande tongångar kommer från
IT-minister Mehmet Kaplan (MP) i DN.
Problemet är att de fullständigt har missat (eller anstränger sig för att missa) poängen.
Nu tar vi detta steg för steg. Med risk för att vara övertydlig...
- Vad är "det" i sammanhanget? Enligt Paris-dokumentet handlar det om "material that aims to incite hatred and terror". Vilket är en rätt svepande formulering.
- Vad vill man göra? Man vill etablera att "partnerskap" med internetleverantörerna för att rapportera och ta bort sådant material från nätet. Ordet partnerskap är ett nyckelord i sammanhanget. Det är i stort sett samma slags språk som användes i Acta-avtalet – när man ville göra operatörerna till nätpoliser med ansvar för att hitta och ta bort innehåll från nätet, i de fall det kan tänkas bryta mot upphovsrätten.
- Med tanke på att det delvis är samma människor och institutioner som ligger bakom så väl Paris-dokumentet som Acta-avtalet, så finns det anledning att vara vaksam och misstänksam.
- Detta handlar med andra ord om något helt annat än det Ygeman och Kaplan far efter. Detta är ytterligare ett försök (från samma aktörer som tidigare) att undergräva principen om mere conduit. Det vill säga att man vill göra nätoperatörerna ansvariga för vad som pågår i deras kablar. (Vilket är lika orimligt som att göra Posten ansvarig för vad folk skriver i sina pappersbrev.)
Och när bollen väl har satts i rullning, då är EU:s och USA:s byråkratiska maskinerier näst intill omöjliga att stoppa.
Nu har principen fästs på papper. Nästa steg blir mötet med EU:s justitie- och inrikesministrar i Riga den 29 januari. Då skall diskussionen fortsätta – och det kan läggas fram (eller utarbetas) konkreta förslag. Sedan blir det EU-toppmöte – då stats- och regeringscheferna kan ta ställning till saken.
Om Europaparlamentet sedan sätter sig på tvären, då kan man göra som vanligt – och säga att detta är något som alla EU:s medlemsstater "frivilligt" åtar sig att göra. Tillsammans. Fast själva. Vid sidan av EU. Samtidigt.
Det är precis så här det brukar gå till i EU.
Enda skillnaden är att just denna mötessvit kommer att krönas med ytterligare ett toppmöte – mellan EU:s medlemsstater, Kanada och USA.
Vad skulle ett ökat ansvar för nätoperatörerna då innebära?
- Till att börja med skulle det göra ISP:arna ansvariga för att hålla ilskna jihadister borta från internet. Vilket kan vara både besvärligt och farligt.
- Dessutom skulle det flytta makten över det fria ordet från lagarna och rättsväsendet till enskilda, privata företag. (Vilket bland annat leder till att beslut blir svåra eller omöjliga att överklaga. På så sätt sätts rättssäkerheten ur spel.)
- För att skydda sig skulle ISP:arna tvingas skriva in synnerligen hårda förbud mot allt som kan tänkas orsaka "hat" eller "terror" i sina användarvillkor. Vilket kommer att leda till overkill. Allt möjligt som kan tänkas vara stötande, utmanande eller okammat kan då komma att stoppas genom överdrivet ängsliga terms & conditions.
För oss som följde striden om EU:s telekompaket på nära håll känns försöken att kringgå rättslig prövning igen. Och från Acta-striden kommer idén om att göra ISP:arna till nätpoliser.
Det här är helt enkelt ännu ett försök att få igenom förslag som har stoppats i en demokratisk process vid tidigare tillfällen. Och detta redan innan de dödas kroppar i Paris har hunnit komma i jorden. Det är vidrigt.
Frågan är sedan vad som är värst. Att regeringen inte begriper vad som sker? Eller att den försöker föra svenska folket bakom ljuset?
