Lördagsvideos: Jönsson om socialdemokratins kris + Georgien + Greenwald om media

Youtube: Löfven avgår - Socialdemokratins kris »

Youtube: John Stossel - Lessons From Georgia »

Youtube: Triggernometry - Glenn Greenwald: Why Journalism is Broken »

Sic transit gloria mundi

Det känns när ett folk har tröttnat på sin statsminister, president eller främsta potentat. Tänk John Major. Inte för att det gick dåligt för Storbritannien, men regeringen var yesterdays news.

Till och med Göran Persson fick till sist kliva av scenen, bitter och dryg. Det var som om att man nästan kände hur hans pansartåg dundrade österut.

Stefan Löfven är den ofrivillige statsministern. Han förlorade när man lekte hela havet stormar i Verkställande Utskottet, efter Juholts fall.

Han ville inte ens bli partiledare. Men som den trägne arbetare i det socialistiska kollektivjordbrukets vingård han är, så håller han sitt ämbete ändå - av plikt, för Partiet.

När Löfven utnämndes till partiledare skrev jag »Med en fackpamp som (s)-ledare tyder det mesta på att det inte kommer att bli någon förändring eller utveckling av partiet. Alls.«

Socialdemokratin är ett parti som är fortsatt fientligt inställt till det näringsliv och de entreprenörer som i slutändan skapar det välstånd som annars inte skulle finnas att fördela. Vilket känns väldigt negativt, omodernt och destruktivt.

Ger du makten till en sosse, då klänger han sig kvar. Även till priset av sin egen värdighet, allmänintresset och den demokratiska processen. Tvingas sossarna någon gång ändå lämna ifrån sig makten - då känns det som »en statskupp«.

Hela det nuvarande spektaklet är ovärdigt. Men om politiken inte accepterar 2018 års valresultat, då blir det ju så här. Väljarna röstade fel. Så intressant. Då är det ändå detta som är utfallet av den demokratiska processen, vilket är vad man har att förhålla sig till.

Förnekelse. Ilska. Förhandling. Depression. Acceptans.

Som en vän påpekade är det värsta som skulle kunna hända om SD får någon form av inflytande att de visar sig vara i stort sett harmlösa. Det skulle störa den rödgröna världsbilden. Så tonläget är som det är.

Om alla partier istället kunde frigöra sig från det låsta maktspelet - då finns det redan breda majoriteter i riksdagen för konstruktiva och realistiska uppgörelser om allt från kärnkraft till migration.

Vilket idag blockeras på grund av att sossarnas makt är beroende av småpartier med extrem politik.

Att sätta sin egen makt framför nationens bästa känns inte speciellt statsmannamässigt.

När såg man för övrigt en glad sosse senast?

Tro inte att ni kan bli av med Löfven

Den klassiska förmaningen lyder: Maktspela aldrig med sossarna, för de vinner alltid.

Och så är det ju. Socialdemokraternas starkaste kort är deras skamlöshet. De skyr inga medel. Ingen princip är så helig att den inte kan dribblas bort i den överordnade kampen om makten.

Riksdagen har en icke-socialistisk majoritet med vad som borde vara betryggande siffror - 204-143. Ändå har Socialdemokraterna makten, tillsammans med Miljöpartiet som trots sitt blygsamma väljarstöd tillåts blockera allt från migrationspolitiken till landets elförsörjning.

Detta handlar inte om Sveriges bästa - utan om att sossarna ser det som sin av naturen givna rätt att regera.

Uteslut inte att den uppkomna situationen i slutändan kan komma att gynna sossarna. Allt de ogillar i januari-överenskommelsen kan gå rakt i papperskorgen, om detta går till nyval. Sedan säkrar de på något sätt makten ändå. Som vanligt.

Skulle det gå till nyval - och skulle vi då trots allt få en M+KD-regering stödd av SD - då kommer den inte att hinna uträtta något av vikt under det knappa år som återstår till ordinarie val. Ett år under vilket en sådan regering kommer att vara utsatt för konstant eldgivning från sossarna, facket, rörelsen, Aftonbladet, allehanda kulturradikaler och public service.

Lägg till det att kravallvänstern kommer att få utlopp för alla sina lustar om vi får en högerregering stödd av SD.

Maktinnehav bör liksom kalsonger bytas lite då och då. Och av ungefär samma skäl. Sossarna måste avlägsnas från makten. Men min magkänsla säger mig att om det sker nu - då kommer en eventuell M+KD-regering att bli en kort parentes. Då känns det bättre att satsa allt på nästa ordinarie val, om drygt ett år - och ge Ulf Kristersson en hel mandatperiod som statsminister.

Min killgissning är att ministären Löfven faller på måndag, men är tillbaka igen redan inom ett par veckor.

Eller så kommer Hyresgästföreningen att ge Löfven sin välsignelse i sista stund - vilket i så fall kan tvinga Vänsterpartiet att räta in sig i ledet.

Vill vi verkligen betro dessa människor med mer makt?

Att Löfven och Johansson varit och shoppat är i sig det mindre problemet.

Den större frågan är hur de kan ha missat att förstå symboliken i det hela. Dubbelmoralen i att först förmana folket och sedan själv strunta i dessa förmaningar.

Det är faktiskt helt obegripligt.

Inte minst som detta är samma människor som nu vill regera med en i all hast framlagd fullmaktslag (Covid-19-lagen) - vilken ger dem rätt att begränsa medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter.

Jag vet inte om de uppvisar det omdöme sådant kräver.

Jönssons lördagsvideo: Förbjud rasism?

Youtube »

Samtidigt, i Bryssel...

EU halverar anslagen till forskningen, säger ryktet från toppmötet i Bryssel.

Löfven ser man inte mycket av i utländsk tv. Showen sköts av Österrike och Nederländerna. Medan när man tittar på svensk tv får man intrycket att han på något sätt är mycket viktig och aktiv.

Jag tror han sitter på den där lilla ölhörnan tvärsöver gatan från Kommissionen. Den där man inte sällan ser uniformerad polis gå in i baren och ta sig en en kall 33-centiliters öl från fat. Eller två

Vid ett tillfälle, nere vid antik- och loppmarknaden såg jag en i MC-ställ iklädd motorcykelpolis stå i baren och dricka. Klockan kvart i sju på morgonen. För att sedan sätta sig på sin polismotorcykel, slå på blåljuset och dra iväg. Han hade väl bråttom till morgonfikat på jobbet, kan man anta.

Jaja...



Youtube »

Löfven vill göra som Orban

Det är inte bara människoliv och ekonomin som hotas av coronakrisen - utan nu även vår demokrati.

Bakgrund, från SVT:

»Regeringen vill med anledning av coronakrisen få makt att fatta beslut kopplade till pandemin utan att behöva gå via riksdagen. De har sökt stöd hos oppositionen för att få igenom en lagrådsremiss – men mött på motstånd från Moderaterna.«

Rimligt säger KD. »Detta är ett bra steg på vägen och borde ha kommit tidigare« säger Åkesson. Men Moderaterna drar i nödbromsen:

»M säger att de går med på att regeringen får makt att ta direkta beslut med förutsättningen att de genast ska prövas i riksdagen i efterhand. Om riksdagen då röstar nej ska beslutet inte gälla längre, skriver partiet.«

Vilket i sammanhanget får betraktas som en synnerligen rimlig position. Fullmaktslagar är allvarliga saker som normalt sett är förbehållna krisgssituationer.


Det har inte gått en vecka sedan alla pekade finger åt Orbán - och nu går världens första feministiska regering ut och gör samma sak som han.

Om man skall vara petig så är det svenska förslaget tidsbegränsat, vilket det ungerska inte är. Däremot har det ungerska parlamentet möjlighet att upphäva lagen om styre via dekret. Och där har Fidez egen majoritet... Så visst - det finns en skillnad mellan vad som sker i Sverige och vad som sker i Ungern.

Men principen är densamma.

Vi förväntas nu ge all makt i coronafrågan (vilket bland annat omfattar sådant som rör våra fri- och rättigheter) till Löfven, Lövin och Hallengren. Jag är mycket obekväm med tanken. Och om det sker, då är den moderata brasklappen ett absolut minimikrav.

Vi skall dock inte vara förvånade. Om man har lyssnat till vad statsministern har sagt - så kommer det att bli ytterligare frihetsinskränkningar i smittans spår.

Min killgissning är att man försöker vara så flexibla som möjligt och låta smittspridningen styra åtgärderna. Man kommer att ägna sig åt fine tuning för att inte ta i för mycket. Vilket kanske är klokt.


Men man måste fråga sig - när Löfven nu vill ha den totala makten i en central samhällsfråga med existentiella dimensioner: Kan man lita på honom? Vet han vad han gör?

Överraskande nog tror jag att man i någon mening kan svara ja på båda dessa frågor. 

Stefan Löfven må vara en buffel som är ledare för ett skamlöst parti. Men vi skall komma ihåg att han faktiskt aldrig ville eller har strävat efter att bli varken partiledare eller statsminister. Han glömde bara ducka. Han drivs möjligen av maktambitioner när det gäller partiet - men förmodligen inte av personlig makthunger. Helst skulle han nog bara vilja slippa. Vilket i så fall är en god början. Så jag tror inte att han kommer att svetsa igen våra ytterdörrar. Även om man naturligtvis aldrig så noga kan veta.

Och vad kompetensen beträffar - så har regeringen i dessa yttersta av dagar gjort det nästan ingen normalt sett vill eller vågar göra: Att omge sig med folk som är smartare än man själv. (Vilket i detta fall inte är så svårt.) Vi skall vara oerhört tacksamma för att detta hanteras av en förhoppningsvis kompetent myndighet - istället för av politiska hänsyn och ideologiska baktankar.


Men visst känns detta med direkt regeringsstyre genom fullmaktslag oerhört obekvämt - och rent ut sagt farligt.

Det är samtidigt - med största säkerhet vad vi kommer att få: Den parlamentariska demokratin kommer temporärt och partiellt att upphävas genom ett demokratiskt fattat beslut. Genast.

Så nu gäller det att vara uppmärksam på vad som sker. Nu verkar allt vara möjligt.

Gränserna är stängda. Pesten härjar. Ekonomin är lamslagen. Sjukvården står inför sin största utmaning i modern tid. Något slags (möjligen berättigad) masspsykos råder. S och MP får rätt att utlysa undantagstillstånd.

Vad kan möjligen gå fel?

• Expressen: Regeringen begär ökad makt för att stoppa viruset »
• SVT: Regeringen vill ha mer makt – begär att få kringgå riksdagen under coronakrisen »

Veckans podcast om Löfven, verkligheten, makten och lite om snabbtåg

Youtube » | Vimeo » | Soundcloud » | Acast »

Ladda ner ljudfilen (MP3) »

Stöd denna blogg »

Nationell skämskudde när statsministern intervjuas av statstelevisionen

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Nationell skämskudde när statsministern intervjuas av statstelevisionen »

"Statsminister Stefan Löfven (S) var verkligen spektakulärt usel i SVT Agenda om gängvåldet, i söndags. Aftonbladets Lena Mellin kallar det en katastrof. Och man vet att det är illa när SD-folk på nätet sprider intervjun i sin helhet, oklippt och okommenterad. (...) Saken är helt enkelt att om man gör anspråk på makten – då måste man ha något att komma med. Men makt utan synbar funktion, allmän nytta eller ens vilja är av noll och intet värde för folket."

Samtidigt, utanför riksdagen...

Ut med Löfven. In med Shekarabi.

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Ut med Löfven. In med Shekarabi. »

"Shekarabi har helt enkelt insett att hela det socialdemokratiska välfärdsprojektet riskerar att gå i sank om man inte slutar tillföra systemet människor som kostar mer än de kan bidra med. Och det är inte bara välfärdsstaten som står på spel – utan även det socialdemokratiska partiets själva existens."

Dags för sossarna att ta en time-out

En socialdemokratisk partiledare som får i uppdrag att sondera terrängen för en regeringsbildning - och som efter två veckor står med tomma händer. Inte så mycket som ett halvhjärtat försök. Det hade jag inte riktigt väntat mig, även om det parlamentariska läget är som det är.

Luften har helt enkelt gått ur Socialdemokraterna.

Men det är i och för sig ingen nyhet. Sahlin. Juholt. Och nu en ofrivillig partiledare, som sitter där han sitter för att han inte hann ducka.

Socialdemokraterna, med bara en knapp tredjedel av arbetarnas röster - och mellan 70 och 80 procent av rösterna i vissa så kallade utanförskapsområden. Vad säger det, egentligen?

En åldrande medlemskader - och ett tillflöde i ungdomsförbundet som antingen är marxister, hänger sig åt identitetspolitik eller företräder uppfattningar som är så medeltida att de inte längre går att sopa under mattan.

Fyra år av politiskt korrekt och tramsig symbolpolitik - samtidigt som samhällelig kärnverksamhet vittrar sönder inför våra ögon. En mandatperiod utan varesig intresse eller förmåga att upprätthålla ens illusionen av en fungerande offentlig samhällsapparat. En misskött trädgård som varken ansats eller vattnats.

Sossarna behöver helt enkelt en time-out. Släpp fram några andra ett tag. Gå hem och städa ert eget hus. Våga tänka ett par nya tankar. Kontrollera era premisser. Ta en öl.

Och sluta behandla folket som undersåtar, som skatteboskap och som idioter.

Är det dags att låta Alliansen dö?

L & C har fastnat i en tanke-loop där S förväntas stödja en bred Allians-regering. Eller att S ingår ett regeringssamarbete med Alliansen, utan att för den sakens skull få statsministerposten.

Men det kommer helt enkelt inte att ske.

Trots detta vägrar L & C att släppa fram det enda möjliga renodlat borgerliga alternativet, det vill säga en M- eller M+KD-regering.

Så det kanske börjar bli dags att tänka tanken att ge upp Alliansen och låta mittenpartierna ingå i en regering med det röd-gröna blocket - med Stefan Löfven som statsminister. För det är ju däråt de drar, eller hur?

L+C+S+MP har 167 mandat. Med V 195 mandat, klart över den magiska 175-gränsen.

M+KD har 92 mandat. M+KD+SD har 154. Så en L+C+S+MP-regering behöver inte ens aktivt stöd från V - även om M+KD+SD skulle rösta nej.

Kom inte och påstå annat än att mittenpartierna är mycket väl medvetna om dessa siffror. Allt annat är god min i elakt spel. Vad vi nu ser är hur L & C trampar vatten, till dess att de med spelad motvillighet sätter sig i regering med S & MP. Och då är det kanske lika bra att göra pinan så kort som möjligt.

Sedan kan S suga musten ur mittenpartierna, på samma sätt som de gjort med MP. Lägg till det en kommande lågkonjunktur, usla tillväxtsiffror, ett EU-samarbete i gungning, en tafatt integrationspolitik och allehanda samhällelig kärnverksamhet i kris. L & C kommer trots detta att kasta sig på svärdet - helt enkelt eftersom de sätter sina maktambitioner framför allt annat.

Det kommer att kallas att ta ansvar för landet i ett besvärligt läge. Visst.

Det blir fyra förlorade år till. Men det skulle ge M och KD en chans att driva borgerlig politik på riktigt, om än i opposition. Vilket nog vore nyttigt för dem. L & C kommer att drabbas av en besvärande svekdebatt. Och SD kommer att dra till sig än fler missnöjesröster, främst från S.

Sedan får väl den återstående borgerligheten och alla frihetliga krafter ägna resten av mandatperioden åt att detronisera S inför valet år 2022. Sossarna befinner sig ju trots allt redan i en mycket lång utförsbacke.

Att bara vilja bestämma över alla andra är inte att ta ansvar

Statsministern låter meddela att han kan tänka sig att leda en blocköverskridande regering.

De politiska partierna i allmänhet och sossarna i synnerhet är uppseendeväckande fixerade vid makt.

Att rädda kvar makten över folket i »klubben« är ett av denna valrörelses bärande tema.

Landets underliggande systemfel, förvaltningskris och allt mer centraliserade beslutsfattande är samtidigt frågor som lyser med sin frånvaro.

Men om allt får fortsätta att fungera som det har fungerat, då kommer det också att gå som det har gått.

#röstaKLP

Ännu en veckas demokratimissbruk framför oss...

Ett tema denna vecka kommer att vara att driva ut Löfven på banan (där han inte trivs).

Detta eftersom den centrala socialdemokratiska valledningen tydligen bestämt sig för att gömma undan honom bäst det går. I vart fall enligt en läcka till Expressen. Gissningsvis börjar Stefan bli rejält trött på det här med att vara statsminister.

I kombination med alla profetior om Socialdemokraternas nära förestående undergång kommer detta att göra resten av valrörelsen outhärdligt grinig.

Ministären Löfvens utdragna dödskamp

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Ministären Löfvens utdragna dödskamp »

"Jag vet att Alliansen inte är direkt regeringsfähig, den heller. Men nu är det som det är. Det finns inte – och kommer med en treblocksriksdag inte heller att finnas – något perfekt tillfälle att gripa makten. Det är bara för Alliansen att stiga ur sin bekvämlighetszon och göra det."

Den härskande politiska klassen saknar så väl vilja som kompetens och förstånd

Programmet I lagens namn i SR P1 avslöjar att polisen som regel inte »bakåtspårar« vapen som använts vid brott.

Alla som någon gång sett ett dokumentärt eller fiktivt program om brott på tv förstår att det kan ge värdefull information att reda ut hur ett visst vapen använts genom åren. Det kan lösa gamla brott. Det kan peka på viktiga samband. Och man kan släppa felaktiga spår.

Man skulle kunna tro att sådan bakåtspårning är grundläggande, självklart polisarbete. Men inte i Sverige...

"Det handlar om en pistol som polisen hittat spår efter sedan hösten 2012. Det användes vid tolv skjutningar innan en man greps med vapnet i mitten av juni 2016. Nio människor har skadats, ibland har det handlat om ren tur att ingen dött. Ingen av skjutningarna har klarats upp. 

Det finns även brister i hur polisen registrerat spår i utredningarna. Trots att man vid tre tillfällen har kunnat lägga ihop förundersökningarna, för att få tillgång till fler spår och komma vidare, så har det inte gjorts." (...) 

"Trots de många skjutningarna som vapnet använts vid, fick mannen som greps med pistolen inga frågor om skjutningarna - varken i polisförhören eller under rättegången." (...) 

"Den man som förra sommaren greps med vapnet dömdes till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, trots att det handlade om ett grovt vapenbrott. 

Han var dessutom dömd för liknande brottslighet tidigare. Domen har vunnit laga kraft."

Det är svårt att finna ord. Man kan undra vilka andra självklara och uppenbara utredningsåtgärder svensk polis inte bryr sig om eller inte känner till. Man kan undra om de som styr polisens arbete över huvud taget har ambition eller intresse av att komma till rätta med den brottslighet som plågar vanligt folk.

Det är väl som vanligt i Sverige – man ägnar sig åt trams, möten, byråkrati och politiskt färgad folkuppfostran istället för kärnverksamhet.

Men vad hade man väntat sig när man tillsätter en rikspolischef utan polisiär erfarenhet – vars enda »meriter« är att som chef ha ställt till med oreda på så väl Migrationsverket som Försäkringskassan?

Något politiskt ansvar tycks inte heller gå att utkräva. Så väl statsminister Löfven som inrikesminister Ygeman har satt upp tidsgränser för när polisen måste börja fungera. Dessa tidsgränser har passerats utan att något av betydelse har skett. Allt driver vind för våg.


Polisens ledning är inkompetent. Landets politiska ledning är inkompetent. Inget blir bättre, tvärt om verkar vansinnet eskalera. Att utkräva ansvar förefaller vara omöjligt.

Skall det behöva vara så här? Finns det verkligen inga vuxna, kompetenta människor som kan styra upp ordningsmakten – statens våldsmonopol – en av samhällets mest grundläggande gemensamma funktioner?

I ett vidare perspektiv kan man också fråga sig varför polisen ständigt monterar ner den del av sin verksamhet som går ut på att skydda människor från andra – och istället tycks fokusera på att skydda staten från folket och den enskilda individen från sig själv.


Jag tycker att statens uppgifter skall vara begränsade. Det offentliga skall endast utföra ett fåtal uppgifter av gemensam natur. Men dessa skall utföras väl, omdömesgillt och effektivt. Ordningsmakt och rättsväsende är exempel på sådana uppgifter. Men inte ens en nattväktarstats grundläggande funktioner klarar dagens överlastade svenska »välfärdsstat« av att upprätthålla.

Den härskande politiska och byråkratiska klassen är helt enkelt inte kompetent nog (eller intresserad av) att sköta landet.

Ändå vill den politiska adeln ständigt ta kontroll över allt mer, ge sig själv mer makt och i allt större utsträckning styra och ställa över vanligt folk. Samt bygga en ständigt allt mer omfattande övervakningsapparat, för att se till att vi lyder.

Överheten tvingar ständigt folket att betala allt högre skatter, men blir allt sämre på att leverera. Samtidigt göder det offentliga en ständigt växande kår av byråkrater, organisationer och plattformar vars enda syfte tycks vara att ge oss mer av samma – det vill säga mer trams och översitteri på den samhälleliga kärnverksamhetens bekostnad.

Svenska folket är som en slagen, underdånig kvinna – som trots att det är uppenbart inte inser att det är utnyttjat, förnedrat, kränkt, misshandlat och lurat.

Så länge man låter politikerna hållas och öka sin makt finns det inget bättre att hoppas på. Allt kommer bara att bli värre.


SR: Dålig spårning av vapen som använts i tolv olika skjutningar »

När Löfven blåste MP

Jag har tagit mig tid att lyssna till vad statsminister Stefan Löfven (S) verkligen sa under flyktingkrisen hösten 2015.

Intressant nog sa han aldrig rakt ut att Sverige skall ha fortsatt öppna gränser. Vid mötet på Medborgarplatsen talade han mest om att resten av EU måste ta ansvar. Och på »Sverige tillsammans« talade han om de utmaningar landet står inför.

Men han sa (vad jag lyckats finna) aldrig att vi skall fortsätta ta emot flyktingar på samma sätt som tidigare – om man lyssnar till exakt hur han formulerade sig. Han och de former under vilka han framträdde kanske gav det intrycket. Andra drog den slutsatsen. Men han sa det aldrig.

Varför är detta intressant?

Jo, för att han visste. Han visste att Sverige skulle tvingas »stänga« gränserna. Men han ville just då inte säga det. Dels på grund av det allmänna debattläget. Dels på grund av att han var tvungen att hålla regeringspartnern Miljöpartiet på gott humör. Han vilseledde alla medvetet, utan att för den sakens skull ljuga.

Som Göran Persson en gång uttryckte saken – som statsminister skall man inte ljuga, men man behöver inte heller berätta hela sanningen.

Inte undra på att dåvarande vice statsminister Åsa Romson (MP) grät på presskonferensen när regeringen gjorde vad alla uppfattade som en u-sväng. Hon var bortspelad.

I sakfrågan kan man ha olika åsikter. Min poäng är att Löfven spelat dubbelt och att MP aldrig haft en chans att driva sin politik i det så kallade regeringssamarbetet.

Sossarna är slut

När Stefan Löfven tillträdde som partiledare för Socialdemokraterna var jag med och kommenterade saken i något program i Sveriges Radio. Min åsikt var att det skulle bli på stället marsch med en fackpamp som S-ledare. Andra hade andra åsikter. Men det verkar som om tiden givit mig rätt.

Då visste vi ännu inte hur djup ledarkrisen inom socialdemokratin verkligen var. Ingen ville bli partiledare. Till och med Anders Sundström var tillfrågad, men hade självbevarelsedrift nog att tacka nej.

Så det blev som det blev. Stefan Löfven blev den ofrivillige partiledaren, sedermera den ofrivillige statsministern.


Veckan som gick fick vi en märklig debatt. Halva mandatperioden har gått – och allt sossarna gör är att diskutera hur de kan ställa till med maximal oreda när de till slut tvingas avgå. Det sätter en negativ bild, men de har bara sig själva att skylla.

Det står också klart att S tänker lägga ett antal mycket företagarfientliga förslag i riksdagen (kvotering, vinstbegränsning m.m.) som realistiskt sett saknar förutsättningar att gå igenom. Bara för att de kan, som en markering.

Få partier är i så akut behov av förnyelse som Socialdemokraterna. Om de fokuserar på att få systemen att fungera, på en lugn och stabil arbetsmarknad och på tillväxt – då kanske det kan bli något av dem. Men det skulle å andra sidan kräva att de slutar hata företagare. De skulle dessutom må bra av att sluta styra och ställa över människors privatliv.

Och det kommer ju inte att ske. Det fackliga inflytandet är ett stoppblock vad gäller all form av utveckling av S i rimlig riktning. Och långsamt håller partiet på att tas över av människor som i andra länder hade valt ett alternativ längre ut till vänster. Det visar sig att sossarna trots sin historia inte har förmått att hålla en rågång mot marxisterna den kommunistiskt influerade vänstern. Detta problem kommer bara att bli värre med tiden, i takt med att gammelsossarna dör av och nya generationer av postmoderna identitetspolitiker tar över.


Sossarna har nått vägs ände. Ändå är det förvånansvärt många människor som röstar på dem. Avund, oginhet och girighet vad gäller andra människors pengar är en plattform som fungerar för att dra röster. Men det är en återvändsgränd om man vill bygga ett rimligt samhälle.

Stöd denna blogg »

Samtidgt... i Stockholm

Bilden upphittad på nätet. En bugning till den okände upphovsmannen.