Oavsett om f.d. arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin är skyldig eller oskyldig till anklagelserna om sexköp – så sätter själva anklagelsen fokus på vårt lands morallagstiftning.
Lagarna i vårt land
tvingar medborgarna att bete sig eller avstå från att bete sig på ett visst sätt. Den som inte lyder kan straffas. Det är själva vitsen med en lag.
Grundfunktionen för en lag måste vara att hindra människor (eller företag, organisationer och myndigheter) från att kränka andra människor. Det vill säga skada dem, hota deras frihet eller säkerhet, skada deras egendom, lura dem eller kränka deras rättigheter.
Det handlar helt enkelt om en uppsättning regler för att vårt samhälle skall fungera på ett rimligt sätt.
Nu har Sverige, till att börja med,
väldigt många lagar. Vilket gör det svårt för människor att veta vad som är lagligt eller olagligt. Och tyvärr är vanligt sunt förnuft inte längre till någon större hjälp för att hålla ordning på detta. Lagstiftningen har blivit ett träsk, som vanligt folk inte längre kan förhålla sig till.
För att måla med en mycket bred pensel skulle jag vilja se en omfattande reform av lagstiftningen – som går ut på principen
färre lagar men mer ordning. Få, begripliga lagar som handlar om det som är viktigt och som alla kan förstå och förhålla sig till. Och som
kan upprätthållas.
Vilket förmodligen, i dagens Sverige, är ett önsketänkande. Men vi har inte bara en snårig och obegriplig lagstiftning. Det är värre än så. Vi har även
morallagar.
Morallagar är ett utfall av politisk självgodhet – där den för tillfället rådande politiska majoriteten upphöjer sina egna åsikter, hangups, nojor, fördomar, förutfattade meningar och luddiga funderingar till lag. Hybris, är ett ord som faller mig in. Egocentricitet upphöjd till lagstiftning.
Detta skiljer sig möjligen i grad,
men inte i art, från lagar som påbjuder hängning av iranska bögar, stening av otrogna kvinnor i Sudan, fängslande av oliktänkande på Kuba, offentlig diskriminering och utbrott av etnisk rensning på olika platser på vår jord.
Därför skall den dörren hållas stängd!
Lagarna skall fokusera på att förhindra kränkningar av liv, säkerhet och egendom; påtagliga risker för annan och möjligen något om den allmänna ordningen. Det vill säga brott med
verkliga eller uppenbart potentiella offer. Sådant som rimligen kan kallas brott.
Själva konceptet om brott utan offer är i princip orimligt. Finns det inget verkligt eller potentiellt offer – då blir det svårt att tala om ett brott i egentlig mening.
Vilket för oss in på sexköpslagen. Det är orimligt att förbjuda två vuxna människor från att frivilligt ingå en relation där sex och pengar är inblandade. (Då skulle man i princip få förbjuda många äktenskap.) Dragen till sin spets förnekar sexköpslagen människor rätten till sin egen kropp.
Jag förnekar inte på något sätt att det finns problem med sexhandeln. Den som känner sig tvingad att sälja sex för att till exempel finansiera ett missbruk skall ha hjälp. Om någon ägnar sig åt tvång, hot, kidnappning eller utnyttjande av beroendeställning för att tvinga någon att sälja sex – då är detta en uppenbar rättighetskränkning som skall bekämpas och straffas. Sex mot någon annans vilja är våldtäkt och också en uppenbar rättighetskränkning.
Men staten skall ge fan i vuxna människors frivilliga sexliv. Även om pengar råkar vara inblandade i förhållandet.
Det står var och en fritt att tycka illa om prostitution. Folk får tycka vad de vill. Men det är
inte OK att börja förbjuda allt som man personligen ogillar.
Det är ju just, exakt sådant som är grunden för så många av vår historias verkliga tragedier.
Själv ogillar jag massor av saker. Nu söker jag förvisso inget mandat för något folkligt valt uppdrag. Men
om jag gjorde det – då skulle jag aldrig drömma om att sätta mig själv till smak- och moralpolis över medborgarna.
Låt folk göra sina egna val, som passar dem – så länge de inte skadar någon annan.
