EU, corona och euron

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

EU, corona och euron »

EU:s krispaket handlar inte om corona-smittan som sådan - utan om att rädda det feltänkta och långsiktigt ohållbara eurosamarbetet. Vilket vi nu måste betala för, trots att svenska folket sagt nej till euron.

Skall Sverige tvingas gå över till euron?

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Skall Sverige tvingas gå över till euron? »

"Blir det någon ändring, då blir det utan att fråga folket först. För övrigt har riksdagen redan fört in EU-medlemskapet och unionens fördrag i den svenska grundlagen. Således kan ett beslut om svensk övergång till euron som betalmedel klubbas igenom riksdagen på en kafferast."

EU: Det finns ingen plan – bara mer av samma

Kommer Brexit att bli en väckarklocka? Eller kommer EU och dess ledare att fortsätta gå i sömnen – mot en ständigt allt tätare union, mer överstatlighet, mer kommandoekonomi och ett ständigt ökande demokratiskt underskott?

Den kritik mot EU som förekommer, den kommer främst från ytterkantspartier till höger och vänster – som råkat ha hamnat rätt i sak av fel skäl och som ofta är skvatt galna i övrigt.

Från EU, dess ledare och dess etablissemang kommer bara en signal: Mer av samma.

Vad man istället borde göra är att rulla tillbaka EU till ett mellanstatligt samarbete med ett enda syfte: Fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital.


Men hur gör man det när man är förenade vid höften av den gemensamma valutan, euron? Den kräver snarare hård centralstyrning, en fiskal union och upphävt nationellt ekonomiskt självstyre för att fungera.

Hur rullar man tillbaka ett EU som gör anspråk på att ha en gemensam flyktingpolitik – som man till råga på allt inte har någon egentlig kontroll över?

Därför ser det snarare ut som om vi kommer att få mer EU och mer överstatlighet. Nästa punkt på dagordningen lär för övrigt bli gemensam militär kapacitet.

Vad kan väl möjligen gå fel?


I slutet av sommaren kommer nästa akt i det grekiska dramat. Under tiden späder den Europeiska Centralbanken (ECB) ut valutan med minst 60-100 miljarder euro varje månad. Folkets pengar minskar i värde samtidigt som euro-ländernas skuldsättning ökar och därmed även notan till skattebetalarna. (Notera hur folket pungslås i båda ändar av denna scam.)

Utan britterna i EU och utan ett formellt undantag kommer Sverige förr eller senare att tvingas med i det vansinniga euro-samarbetet. Våra ledare kommer att hävda att situationen har förändrats – och de kommer noga att undvika en ny folkomröstning.

Man kan tycka att historien borde ha lärt oss att kommandoekonomi är en dålig idé. Man kan tycka att i vart fall borgerliga politiker borde ha något att invända mot en centralstyrning vars motstycke vi inte sett sedan Sovjetunionens sammanbrott. Men icke.


Det finns ingen plan. Det finns ingen sjukdomsinsikt. Allt som gäller är: Mer av samma.

Men om saker och ting får fortsätta att "fungera" som de har fungerat – då kommer det också att gå som det har gått. Då kommer problemen att bli värre och vansinnet att eskalera.

Till råga på eländet håller EU-motståndet i länder som Frankrike och Tyskland på att mutas in av partier som är främlingsfientliga, protektionistiska, småskurna och motståndare till allt som är bra med ett fritt och öppet Europa.

Och de etablerade partierna lämnar walk over... De är väl allt för förblindade av sin närhet till makten och köttgrytorna i Bryssel, kan man anta. De driver med strömmen. Mer av samma.


I längden kan överstatlighet, centralstyrning, kommandoekonomi och korporativism bara upprätthållas med ett stort mått av tvång och kontroll. Fast det kommer att kallas "harmonisering".

You have been warned.

Stöd denna blogg »

Brexit: Det är EU det är fel på – inte britterna

Midsommaraftonens morgon fylls av etablissemangets magsura kommentarer om den brittiska EU-omröstningen.

Skyll er själva, säger jag.

Folket vill inte ha centralstyrning, kommandoekonomi, överstatlighet, byråkrati och demokratiskt underskott. Inte britterna. Inte heller fransmännen, italienarna eller svenskarna.

Folket vill inte ha megalomaniska projekt som löper amok utom kontroll – som den gemensamma flyktingpolitiken och euron.

Nästa vår är det presidentval i Frankrike. Nationella frontens Marine Le Pen tycks ha goda chanser att bli president. Och hon är sannerligen ingen EU-vän. Hon har redan annonserat att hon vill ha en folkomröstning om sitt lands EU-medlemskap. (Minns att förra gången fransmännen fick rösta om EU, då handlade det om den så kallade konstitutionen – vilken de sa nej till.)

EU-entusiasterna talar om att mer federalism kan göra allt bättre. Vi skulle då få mer demokrati och mer decentralisering. Men det är inte direkt åt det hållet utvecklingen går, eller hur? EU blir ständigt allt mindre demokratiskt. EU blir ständigt allt mer centraliserat.

Själv skulle jag vilja att man rullar tillbaka EU till ett mellanstatligt samarbete som i huvudsak handlar om frihandel och fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. Detta är de bra sakerna, om de sköts förnuftigt. De är dessutom gratis.

Men inte heller detta är den väg EU valt att gå. Snarare tvärt om. Den fria rörligheten är numera under ständig attack – och krackelerar när de regler som finns inte följs. (Till exempel när Sverige inte upprätthåller existerande EU-regler vad gäller EU-migranter.)

Samtidigt står EU inför stora prövningar. Man har en gemensam migrationspolitik, men inte resurser eller tillräcklig vilja för att hantera densamma. Euro-projektet är som vanligt svajigt och lär möta nästa prövning när det blir dags för ännu en grekisk bailout vid slutet av sommaren.

Risken är att EU faller sönder – samtidigt som många EU-länder är förenade vid höften av just migrationsfrågan och den gemensamma valutan. Krig har startat för mindre.

Men EU:s maktapparat varken ser eller förstår risken. Istället vill de öka taken och ha mer av samma.

Till exempel kan vi svenskar kallt räkna med att när britterna lämnar EU – då kommer Bryssel att försöka tvinga in oss i den gemensamma valutan, euron. Vårt land har som bekant inget formellt undantag på den punkten.

Britterna röstar om självständighet

Om en knapp vecka vet vi om britterna kommer att lämna EU eller stanna kvar.

Vore jag britt skulle jag rösta för självständighet.

Som svensk blir jag mest nervös. Britterna är ofta de som är rimliga och sansade i EU-samarbetet. Och nu kanske de kommer att lämna oss i fransmännens, polackernas och italienarnas våld. Utan Storbritannien kommer vansinnet att eskalera.

Med det brittiska pundet ute ur bilden kommer trycket att öka på Sverige för att vi skall ansluta oss till den gemensamma europeiska valutan, euron. Vi har nämligen inget formellt undantag på den punkten. Och euro-länderna ser helst att den svenska ekonomin är med och ger euron konstgjord andning.

Utan britterna kommer överstatligheten, centralstyrningen och politiseringen av ekonomin att öka. Då kommer man att sätta högsta fart för att förverkliga idén om ett Europas Förenta Stater. (Det ständigt närmare samarbetet finns inskrivet i alla EU-fördrag sedan Rom-fördraget.)

Bakom de politiska kulisserna i Paris, Berlin och Madrid finns det många som tycker att Storbritannien lika gärna kan lämna EU – eftersom de är ett drivankare vad gäller fullskalig federalism. Det är i detta ljus man skall se kommissionsordförande Junckers raljanta uttalanden på sista tiden.

Jag är Europa-vän. Men jag vill ha ett demokratiskt Europa – inte EU:s ständigt ökande demokratiska underskott. Jag vill ha frihandel och fri rörlighet – inte korporativism och byråkrati. Jag vill ha institutionell konkurrens mellan medlemsstaterna – inte likriktning i ett system som ständigt rör sig mot worst practice.

Utan britterna borde även Sverige lämna EU. Men det kommer förmodligen inte att ske. Då återstår att varje dag, på varje punkt försöka vrida EU rätt. Vilket är ett sisyfosarbete.

[Direktlänk till Youtubefilmen ovan »]

Euro-krisen: Lugnet före stormen

En svag växelkurs, extremt låga räntor, låga oljepriser... Inget tycks fungera. Tillväxten i euro-zonen är på blygsamma 1,3procent.

Stora euro-länder som Frankrike och Italien dras med djupa strukturella problem. Och Tyskland – som förväntas plocka upp notan – har problem med en åldrande befolkning, vilket håller tillbaka produktiviteten.

Grekland fick sitt överbryggningslån. Men i grunden har väldigt lite förändrats. I allt väsentligt sparkade trojkan bara den tomma burken lite längre bort längs vägen. Den grekiska krisen är inte löst, den tog bara lite semester.

Vanliga människor vet inte vad de skall tro. När krisen drabbade Cypern visade det sig att pengar på banken inte alls är säkra. De kan beslagtas för att rädda staten och kapitalet. Spanjorerna fick veta vad som händer när botten går ur fastighetsmarknaden. Det vill säga att folk står där med stora obetalda lån och en halvfärdig eller i bästa fall en i stort sett värdelös bostad. Grekerna har röstat in nazister i parlamentet och kommunister i regeringen – och föga förvånande upptäckt att allt bara blivit värre.

Samtidigt fortsätter den statliga lånecirkus som egentligen är ett gigantiskt pyramidspel. Det gäller i princip för alla länder. Vilket kan fungera, ett tag, i länder med god tillväxt. Men inte i längden. Och då kan akuta problem uppstå vad gäller viktiga samhällsfunktioner och ekonomiska åtaganden som till exempel pensioner.

Får man tro anhängarna av cykliska ekonomiska modeller (vars prognoser visat sig vara förvånansvärt träffsäkra) – då närmar sig nästa ekonomiska systemkris mycket snabbt. (En modell talar om månadsskiftet september / oktober.) Detta är i så fall inte bara ett problem för euro-zonen. Men med alla dess akuta problem och inbyggda systemfel är euron extra utsatt.

Alla moderna valutor bygger på förtroende. När detta förtroende faller, då kan allt gå väldigt snabbt.

Så passa på att njut av det relativa lugnet så länge det varar. Det kommer att bli en intressant höst och vinter. Sverige är förvisso inte ett euro-land, men är ändå farligt nära knutet till dessa länder.

EU:s och euro-zonens skuldberg växer

Räknat sedan tiden innan euro-krisen har samtliga euro- och EU-länder ökat sin statsskuld. [Länk»]

De flesta lever i dag inte ens upp till de "konvergenskriterier" som satts upp för euro-zonen, vilka säger att statsskulden inte får överskrida 60% av BNP. I genomsnitt ligger siffran för euro-länderna på 92.9%.

Sämst går det för EU:s klassiska krisländer. Frankrike ligger också en bra bit över snitt. Men inte ens Tyskland (74,4%) uppfyller i dag konvergenskriterierna.

Enkelt uttryckt: De flesta länder som har euron som valuta uppfyller inte de krav som ställs för att få gå in i euro-zonen, om frågan vore aktuell i dag.

Frågetecken kring det svenska Greklands-lånet

Här är ett uppsamlingsheat med spridda kommentarer om det svenska lånet till Grekland via EU.

Ämnet lämnar mycket att önska vad gäller öppenhet och transparens. Och än så länge har ingen givit något bestämt svar på den centrala frågan: Hur mycket pengar är det egentligen de svenska skattebetalarna skall låna ut?

Regeringen säger bara att det är "riskfritt". DN påstår att det handlar om ett "litet, litet svenskt bidrag".

Till S-regeringens försvar stiger då den moderate riksdagsmannen Fredrik Schulte fram. På Facebook skriver han...

"Sverige medverkar såtillvida att vi godkänner att kommissionen får låna upp pengar för att lösa det tillfälliga nödlånet (som i sin tur löses ut om några veckor när man formaliserar den nya bailouten).

Om Grekland skulle helomvända så att det inte blir en överenskommelse och sedan vägrar betala tillbaka samma nödlån skulle medlemsstaterna behöva skjuta till pengar för att lösa ut EU-kommissionen, MEN, de icke EMU-anslutna EU-länderna får i så fall sin del täckt av ECB (som skickat över samma summa på ett säkrat konto). 

Sverige ger alltså inga lån och utställer inga säkerheter."

Jag hoppas verkligen att han har rätt. Men än så länge har beskeden i det grekiska dramat haft synnerligen begränsad livslängd.

Om det skiter sig för Grekland, då förväntas alltså euro-zonen / ECB och EU både ta den smällen och betala tillbaka pengar till länder som Sverige. Frågan är hur högt upp i högen med krav det svenska lånet då egentligen ligger.

Och vad är det egentligen för pengar som skall garantera det svenska lånet? Zerohedge ger sin bild...

"As collateral, the eurozone could pledge the €3.6bn in profits from Greek bonds owned by the ECB. 

So Europe will pledge profits from the ECB's Greek debt holdings as collateral for a loan to Greece that will be used to make a payment to the ECB for the very same Greek debt holdings. 

As if that's not absurd enough, consider also that one of the alternative options to using the EFSM was returing SMP profits to Greece, so effectively, one bridge financing option is being used to collateralize another bridge financing option."

Om detta stämmer, då känns det väl... sisådär.

Dessutom skall vi hålla i minnet att den mekanism som används för denna penningsnurra i sig är av tveksam natur. I ett tidigare kommentarsfält skriver signaturen Professor Pelotard...

"Redan när EFSM infördes var det en mycket omtvistad åtgärd. En stor andel av den juridiska sakkunskapen ansåg att fondens tillskapande inte var i överensstämmelse med EU:s fördrag. Tyvärr prövades EFSM aldrig i domstol. Dock fick icke-euroländerna löfte om att aldrig behöva delta i finansieringen av EFSM. Något år efter EFSM:s tillkomst ersattes den och EFSF av ESM (European Stability Mechanism).

Men plötsligt som genom ett trollslag, när kommissionen behövde pengar för att överbrygga Greklands ekonomiska tillkortakommanden, så återuppstod EFSF..."

Denna fråga måste genomlysas på ett öppet och transparent sätt – som är begripligt för vanliga svenska skattebetalare.

Om inte annat – skulle någon kunna vara snäll och berätta hur mycket pengar det handlar om. Det måste ni väl ändå veta?

(Det enda vi har på den fronten är uppskattningar och gissningar, som pekar mot 1,7 miljarder kronor. Men från officiellt håll svävar man på målet.)

Och hur man än vänder och vrider på frågan, så är Sverige nu på väg att dras in i euro-krisen – trots att svenska folket i en folkomröstning tydligt sagt att den där soppan skall vi hålla oss utanför.

Tidigare bloggposter i ämnet:
• Svenska skattepengar till Grekland: Vad säger Alliansen? »
• Hur kan det vara "riskfritt" att pumpa in svenska skattepengar i Grekland? »
• Hur stort är egentligen det svenska lånet till Grekland? »

Svenska skattepengar till Grekland: Vad säger Alliansen?

Finansminister Magdalena Andersson (S) utesluter inte att svenska skattepengar kan komma att användas för att staga upp Grekland.

Det var kanske väntat. Men idiotiskt. Sverige är inte med i euro-zonen. (Folket räddade oss i en folkomröstning.) Hela idén med att stanna utanför euron är att inte dras med när projektet havererar.

It's not our circus, not my monkeys. Så ser i vart fall britterna (som inte heller är med i euro-samarbetet) på saken.

Nu är frågan: Vad tycker den svenska borgerligheten om saken?

Jag kan ha missat något. Dock känns tystnaden från Alliansen misstänkt mycket som att den delar Anderssons uppfattning.

Men vi kan inte ha borgerliga partier som tycker att vi skall sända svenska skattepengar in i detta svarta hål. Eller?

Uppgörelsen med Grekland ingen garanti mot fortsatt euro-kaos

Än är uppgörelsen mellan trojkan och Grekland inte i hamn. Den skall genom det grekiska parlamentet också, inom tre dygn. Vilket lär bjuda på en del dramatik.

Sedan förutsätts grekerna verkligen göra allt man beslutat om. Vilket kommer att vara surt för en vänsterregering.

Det enda som med säkerhet går att säga om den nya uppgörelsen är att man fortsätter sparka den grekiska ekonomins tomburk framför sig längs ödets landsväg. Det finns inga garantier för att detta kommer att hålla, räcka eller fungera i ett längre perspektiv.

Och kom ihåg att den grekiska regeringen är kommunister, stödda av högernationalister. Vilka deras egentliga motiv är, det vet vi inte. (Även om det just nu ser ut som om Makt är en drivkraft.)

Det grundläggande problemet – en gemensam valuta för länder med helt olika ekonomier – kommer man dock inte att göra något åt. Vilket är en garanti för fortsatt turbulens. Är det inte Grekland, då är det något annat land nästa gång...

Kommer Grekland att lura trojkan - en gång till?

Grekerna röstade nej till trojkans krav för nya nödlån.

Men – nu har de lagt fram ett eget förslag, som i vissa delar tycks gå längre än det förslag folket röstade nej till.

Intressant.

Mycket talar för att EU, ECB och IMF kommer att köpa detta nya bud.

Vad som händer sedan återstår att se. Ingen lär väl bli förvånad om det senaste grekiska budet rinner ut i sanden – så snart de fått sitt nya nödlån.

Detta känns inte helt seriöst.

Europaparlamentet: Farage vs. Tsipras

Detta inlägg från Europaparlamentet är intressant på flera sätt. (Dock hade UKIP:s Nigel Farage gott kunnat hoppa över de personliga invektiven i talets början.)

Speciellt fångar den grekiske premiärministerns uppsyn min uppmärksamhet. När Farage säger åt honom att ta Grekland ur euro-zonen, med huvudet högt – då ser Tsipras inte det minsta lockad ut.

Det är nog så att den grekiska regeringen inte har några som helst planer på att lämna euro-samarbetet. Det är ju bara att luta sig tillbaka, så tvingas skattebetalarna i de övriga euro-länderna betala.

Samtidigt är ett utträde ur euron och en omstart av landet vad Grekland skulle behöva.

Youtube »

Fredsvalutan

Jo, så kallades den av euro-anhängarna i den svenska folkomröstningen: Fredsvalutan.

I dag skapar euro-samarbetet spänningar i Europa. Länder med svag och oordnad ekonomi ställer gång på gång till det för alla andra. Och när det går så långt som i Grekland, då hotas hela Europas valuta- och betalsystem.

Då börjar det tyska finansiella systemet vackla. Då kan det bli problem med löner och pensioner i Frankrike. Då kan finska företag få problem med att betala leverantörer och med att få betalt för sina produkter. Då kan hela det europeiska banksystemet drabbas av en kollaps som drar fram som en skogsbrand. Då kan även den svenska bolånebubblan spricka.

Krig har startat för mindre. Det finns helt enkelt en gräns.

Det stämmer förvisso att handel bygger fred och att en gemensam valuta underlättar handeln. Men ekonomisk osämja är en garanterad källa till bråk. Och att osämja skulle utbyta när man slog samman valutan i länder som Grekland och Tyskland, det hade en pärlhöna kunnat räkna ut.

Så nu står man där med skägget i brevlådan.

Enda sättet att få euro-projektet att "fungera" är med en total fiskal union. Total centralstyrning. Total kommandoekonomi. Men då kommer man att tvingas offra den fria ekonomin och demokratin på vägen. 

Och det är åt det hållet vi är på väg. Lyssna till exempel till vad (de så kallade) liberalernas ledare i Europaparlamentet har att säga... 

Youtube »

Nu rullar EU ut kommandoekonomin

All historisk erfarenhet ger vid handen att centralstyrning och kommandoekonomi ger negativa – ofta katastrofala – konsekvenser.

Men dessa erfarenheter betyder inte något när EU nu vill konsolidera sin makt över ekonomin.

Hur lite kontakt med verkligheten EU:s ledare har framgår tydligt i rapporten "Färdigställandet av EU:s ekonomiska och monetära union". [Länk»]

Vad sägs till exempel om påståendet att "Euron är en framgångsrik och stabil valuta"?

Nej. Euron lider av grundläggande tankefel, den har kastat in Europa i kostbara och stökiga finansiella kriser, den har störtat samhällen i kaos, den har berövat människor deras besparingar och den är inte speciellt stabil.

Men denna typ av uppenbara lögner behövs – om EU skall kunna motivera mer ekonomisk och politisk överstatlighet.

Det råder tyvärr ingen tvekan om färdriktningen. "Detta innebär ofrånkomligen mindre nationell suveränitet i ett senare skede..."

Nu kommer EU alltså att koncentrera makten ytterligare, bygga upp en ännu större byråkrati och skapa nya single points of failure. Detta är dömt att misslyckas.

Det som en gång gjorde Europa framgångsrikt var mångfald, institutionell konkurrens och fritt företagande. För att återvända dit borde man decentralisera. Men istället gör man alltså tvärt om.

EU kommer att ta död på vår demokrati. Euro-projektet kommer att ta död på vårt välstånd. Och med det kommer även det som är bra med EU – fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital – att åka ut med badvattnet.

Länkar:
Vision inför toppmöte: Politisk centralisering ska styra upp eurozonen »
EU:s fem ”Presidenter” rekommenderar extrem maktförskjutning till EU-nivå »

Det grekiska euro-dramat

Grekerna gräver ner sig i detaljer, för att vinna tid. Resten av euro-zonen spelar med – mest för att det inte finns så många alternativ.

Men de stora, underliggande och strukturella problemen, dem låtsas man inte om. De skulle nämligen blottlägga hela euro-projektets grundläggande brister.

Nu är vi vid en punkt där det kanske inte längre går att sparka Greklands-frågan som en tom plåtburk vägen fram.

Något måste göras. Drar sig EU ur samtalet, då kan vad som helst hända. Och man kan ju inte gärna ockupera Grekland (antar jag).

Marknaden är än så länge på soligt humör. Men vild panik kan bryta ut på bara några minuter – och orsaka en finansiell skogsbrand.

Detta är verkligen ett autonomt, självreglerande system av djävulskap.

Lösningen? Det mest troliga är att EU ger grekerna längre koppel. Grekland är ändå bara någon procent av den samlade ekonomin. Ge dem stålar, låt dem fortsätta dricka ouzo. Så fungerar det ju ändå i de flesta valutaområden.

Det blir en uppgörelse, en kompromiss. Vilken på lång sikt kommer att visa sig vara ännu en läcka i euro-projektets skrov. Men den dagen, den sorgen.

Blir det EU:s skattebetalare som tvingas rädda Grekland?

I Grekland tar socialisterna hjälp av nationalisterna för att bilda regering. Det här kan bli åka av.

Det intressanta är att allt som hitintills skett har varit förutsägbart.

Det är en smula märkligt att ingen i EU tycks ha tänkt tanken att om man sätter upp ett valutaområde – då kommer man att tvingas överföra pengar från rika till fattiga områden. Jag säger inte att det är bra. Men det är så det är.

I USA pumpar den federala regeringen in pengar i fattiga delstater. I Sverige får människor i rika och välskötta kommuner se sina skattepengar gå till ekonomiskt svagare delar av landet. Det är priset man får betala, eftersom det kanske inte finns några optimala valutaområden.

I ett projekt som euro-zonen råkar skillnaderna dessutom vara stora. Att på allvar tro att det inte skulle kosta något att ha en gemensam valuta för Tyskland och Grekland är enfaldigt. Men ingen brydde sig. I vart fall inte förrän det var för sent.

Nu står vi där. Möjligen kommer euro-samarbetet att börja falla sönder. Vilket i så fall blir en enorm prestigeförlust för en valuta vars själva existens bygger på förtroende. Eller också får man gå all in och göra hela hela euro-zonen till en regelrätt centralstyrd kommandoekonomi. Vilket vore förödande.

Kl 15:30 i eftermiddag samlas euro-zonens finansministrar till krismöte. Men de har inga bra lösningar på det grekiska dramat i rockärmen. Att skriva av landets skulder är en vansklig affär. Att kasta ut Grekland ur euro-samarbetet törs och vill de inte. Att göra euro-zonen till en regelrätt fiskal union är inte gjort i en handvändning.

Så jag tror att det (i vart fall för tillfället) kommer att sluta med att EU pumpar in pengar i den grekiska ekonomin. För att "stabilisera" situationen och skapa förutsättningar för "en långsiktig skuldsanering". Vilket bara är ett annat sätt att säga att Europas skattebetalare kommer att få betala (och att människor kommer att få se sina euro-sedlar minska i värde).

En gemensam europeisk valuta... Vilken jävla dum idé.

Grexit: Detta kommer att gå åt helvete. Totalt.

Nyval i Grekland - och hela euro-krisen får nytt bränsle.

Det första som kommer att hända är att vänstern vinner (eller får ett avgörande inflytande).

Denna grekiska vänster kommer att kräva att man omförhandlar eller efterskänker landets skulder till EU, ECB och IMF. Vilket aldrig kommer att ske - eftersom det skulle öppna dammluckorna.

Med ett Grekland som sätter sig på tvären är ännu en euro-kris ett faktum. (Om jag fattade de få minuter av BBC:s nyheter jag hann se rätt, så har det redan börjat så smått.)

I det läget kan man inte ha kvar Grekland i euro-samarbetet. Och den grekiska vänstern vill inte vara kvar. Då uppstår den spännande tablån Grexit.

Nu vet man aldrig med Grekland... Så de kan ha missat en detalj: Grekerna kan ha hur mycket egen valuta de vill. Ny-drachmen kan flyta, devalveras eller falla i värde hur mycket som helst. Men de grekiska lånen - de är fortfarande i euro (och möjligen i viss mån även i USD).

Så en egen valuta i fritt fall kommer bara att göra Greklands skulder större och de ekonomiska problemen värre.

Det må vara att euro-zonens konstlat låga räntor (i kombination med lokal omdömeslöshet) skapade den grekiska krisen. Det må vara att euro-medlemskapet hindrade Grekland från att parera euro-krisen. Det må vara att euro-krisen bröt sönder det grekiska samhället och den grekiska demokratin. Men nu sitter man i rävsaxen. Once you check in, you never check out.

Detta är ännu en tågolycka i slow motion. Det går att se och att förutse vad som kommer att hända. Men katastrofen är oundviklig. Och den kommer att märkas ända in i de svenska plånböckerna, eftersom Sverige redan är på tok för insyltat i den gemensamma europeiska valutan och dess institutioner - trots att svenska folket, i en folkomröstning sagt nej till euron.

Nu skapas nästa euro-kris

De flesta av euro-zonens krisländer kan nu åter låna pengar till tämligen låg ränta.

Det finns de som menar att detta är ett tecken på att euro-krisen är över.

I själva verket är det tvärt om. Man smetar ut lånerisken över hela euro-zonen. Med de relativt starka ekonomierna som "borgensmän" kan länder som har en oansvarig och/eller inkompetent ekonomisk ledning låna pengar till konstlat låga räntor. Igen.

Vilket kommer att göra nästa kris för euron värre och mer dramatisk än den förra.

Just sayin'.

Kräv svar om euron i valrörelsen

Här är ännu en vit fläck på kartan över frågor i valrörelsen: Euron.

Ett parti, folkpartiet, vill ha Sverige ombord på det sjunkande skeppet. Om detta får de inte en enda fråga i media. Ingen ställer dem till svars.

Och det skulle inte skada om även övriga partier avkrävdes ett tydligt svar. En del av dem uttrycker sig mer än lovligt vagt i frågan.

EU:s kris borde vara en svensk valfråga

EU och EMU har nätt och jämt näsan över vattenytan. Det tycks aldrig bli något tryck i ekonomin, hjulen vill inte börja snurra och det tycks inte synas något ljus i slutet av tunneln.

Det är så här det går när man försöker centralstyra och reglera. Detta är vad som sker när man ger politiker och byråkrater för mycket makt, speciellt i ett överstatligt system. Detta är konsekvensen av euro-zonens kommandoekonomi.

Europa är helt enkelt på väg att upprepa ett historiskt, klassiskt socialistiskt fiasko.

Sverige löper en uppenbar risk att dras med i denna dödsdans.

Något måste göras.

Det bästa vore att rulla tillbaka EU till ett mellanstatligt samarbete för frihandel och fri rörlighet. Men det finns tyvärr inte på den politiska kartan.

Möjligen borde Tyskland, Sverige, Danmark, Baltstaterna, Holland och kanske några till göra något tillsammans för att bygga en brandvägg mellan sig och Europas sjuka ekonomier.

Eller också får vi lämna EU. Vilket nog är den säkraste lösningen. Gärna tillsammans med britterna.

Det kommer att spela roll vilken regering Sverige har efter valet. Medlemsstaterna har stor makt över EU:s utveckling. Hur vill Sverige egentligen ha det? Den frågan lyser dock med sin totala frånvaro i den svenska riksdagsvalrörelsen.

Även frågan om ett svenskt EU-medlemskap är en riksdagsfråga. Men inte heller den syns till i valdebatten.

Länkar:
Nolltillväxt i EMU »
France’s hopes of cutting its ballooning public deficit took a blow Thursday as new figures revealed that the country’s flagging economy remained at a standstill in the second quarter. »

Uppdatering, fler länkar: AP » | Bloomberg »