Vart leder övervakningsstaten?

Efter FRA-omröstningen hörde man en del borgerliga politiker säga att man kanske borde försöka skaffa sig en helhetsbild av övervakningsstaten. Sådant hör man inte längre, vilket får mig att tro att det bara handlade om nervositet för en knapp riksdagsmajoritet förra mandatperioden. (Nu för tiden har sossarna och regeringen gjort upp om FRA, som därmed har bred politisk uppbackning.)

När justitieminister Ask (m) presenterade Stockholmsprogrammet för Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter (LIBE) – då hävdade hon att det inte finns tid för att stanna upp och utvärdera övervakningsstaten och kriget mot terrorn innan man rusar vidare.

När EU-kommissionen försökte utvärdera datalagringsdirektivet fick man inte in de uppgifter som behövdes. Men av de uppgifter man ändå fick in, kan man dra slutsatsen att teledatalagring varken är nödvändig eller effektiv. (Det finns mycket som tyder på att datalagringen snarare missbrukas.)

Och när Europol skulle utvärdera avtalet om överlämning av data om europeiska banktransaktioner till USA (Swift-avtalet) – då visade det sig att bristande dokumentation och allmänt hemlighetsmakeri gjorde en utvärdering omöjlig.

Så när det gäller övervakningsstaten – då har våra politiker ingen överblick, inga utvärderingar att dra slutsatser från och ingen vettig bild av vart man är på väg. Vilket är ansvarslöst och farligt.

Samtidigt är allt på väg att bli ännu värre.

Britterna är nu på väg att införa övervakningslagar som ger staten tillgång till både trafikdata och innehåll, i princip i realtid, vad gäller alla telekommunikationer i öriket. I USA innebär den föreslagna CISPA-lagen en massiv övervakning av allt som sker på internet. EU-projektet Indect jobbar på att koppla ihop kameraövervakning och ansiktsigenkänning i realtid med beteendeanalys, databaser och register. FN jobbar på projektet Q6/17, som går ut på att alla datafiler skall kunna spåras till upphovsmannen.

Att det saknas helhetsperspektiv och utvärderingar är ett problem. Att det dessutom saknas en samhällsdebatt om hur massiv övervakning påverkar folk är ett annat. Våra politiker, deras funktionärer och övervakningsindustrin trampar gasen i botten – utan att någon riktigt vet vart vi är på väg.

Kombinera sedan detta med en maktapparat där allt mer makt överförs från medborgare till politiken, från enskilda länder till EU och från politiker och demokratiskt valda organ till ansiktslösa byråkrater.

Vill man skriva en dystopisk bok om övervakningsstaten – typ 1984 – då finns alla beståndsdelar redan på plats eller i pipelinen. I verkligheten.

Precrime

FRA skannar alla telekommunikationer som passerar landets gränser. Vilket, med dagens teknik, även omfattar mycket av vår inrikes kommunikation. FRA kan bygga sociogram som visar vem som kommunicerar med vem. FRA har rätt att lagra data om till exempel våra politiska åsikter, religion och sexuella preferenser.

Teledatalagringen (EU:s datalagringsdirektiv) kommer att innebära lagring av data om alla svenskars alla telefonsamtal, mobilsamtal, SMS, MMS, e-postmeddelanden och internetuppkopplingar. Åter blir det möjligt för staten att se vem som kommunicerar med vem. Teledatalagringen gör även våra telefoner till spårsändare, som visar var vi har befunnit oss.

EU:s Indect-projekt går ut på att koppla ihop information från till exempel FRA och teledatalagringen med övervakningskameror. Dessa kan nu för tiden känna igen folk automatiskt och följa våra rörelser i samhället.

FN:s Q6/17-projekt går ut på att man skall kunna identifiera upphovsmannen till alla datafiler.

Med nästa SWIFT-avtal och med PNR får myndigheter (både i EU och USA) tillgång till information om våra bankaffärer, våra resor och massor av metadata kring våra resor. ACTA-avtalet kan komma att leda till att internetoperatörerna blir tvungna att granska all vår datatrafik.

Påhejade av Skatteverket driver handeln, facket och bankerna en kampanj mot kontanter. Vilket kommer att medföra att alla våra inköp registreras och därmed kan bli sökbara.

Detta är bara några exempel på vad som är på gång. Lägg till det alla register som redan finns om vår ekonomi, vår hälsa, våra vanor och våra liv. Plus att ordningsmakten redan i dag har rätt generösa regler för övervakning, i vissa fall utan att ens behöva presentera en konkret brottsmisstanke. Sammantaget växer bilden av ett totalt kontrollsamhälle fram.

Genom "data mining" kommer myndigheterna att få möjlighet att söka mönster i våra liv.

Detta kommer att motiveras med kampen mot till exempel organiserad brottslighet, olaglig fildelning, droger, barnporr och terrorism. (Och med käcka saker under rubriken "samhällsplanering".)

På så sätt anser sig myndigheterna kunna bekämpa brott redan innan de har skett. Vilket de naturligtvis tycker skulle smaka fågel. Men här finns mycket i andra vågskålen.

Till att börja med har vi själva synen på oss medborgare. Är vi undersåtar som skall kontrolleras så att vi alltid lyder? Eller är staten till för oss?

Vi har frågan om människors rätt till privatliv. Och alla de obehagliga konsekvenser som kan följa om vi inte har en sådan rätt.

Själva rättsstaten bygger på att envar skall betraktas som oskyldig till dess motsatsen har bevisats. Det vi nu ser växa fram är ett samhälle där alla människor betraktas som potentiellt misstänkta för brott.

Och så var det det där om att "data mining" ofta flaggar fel. Tillfälligheter, olyckliga omständigheter, legitimt hemlighetsmakeri, dumhet och en massa annat kan resultera i missvisande indiciekedjor när uppgifter ur systemen ovan samkörs och analyseras. De människor och maskiner som sätts att övervaka oss kommer att ha till uppgift att söka mönster. Och vi vet att folk ofta tenderar att se mönster, även där sådana egentligen inte finns. Detta är rena receptet för rättsövergrepp.

Och i de fall där man får äkta indikationer på att "något är på gång" – vad skall man göra då? Får staten inskränka rättigheterna för människor som bara är misstänkta för något de kan komma att göra – och i så fall vilka rättigheter och hur mycket?

Är det till exempel OK att frihetsberöva människor för något de kanske kan tänkas komma att göra i framtiden? Hur konkret måste en sådan misstanke i så fall vara?

Hur stark måste intentionen att göra något olagligt vara för att staten skall ingripa? Hur skiljer man intentioner från fantasier, skitsnack och rykten?

Och ger inte detta staten möjlighet rättfärdiga i stort sett vilka rättighetskränkningar som helst mot enskilda individer – utifrån rätt vaga misstankar och ungefär samma resonemang?

Detta är förvisso inga nya frågeställningar. De är aktuella redan i dag. Men det kommer att bli ett helt annat läge den dag som staten vet eller tror sig veta i princip allt om oss alla. Då kommer statens motåtgärder att kunna sättas in allt tidigare. Det kommer att handla om betydligt fler människor. Och med tanke på att vi även har ett antal morallagar i vårt land kan sökparametrarna komma att bli... intressanta.

Detta är ett problemkomplex där man inte ens behöver frukta att makten i vårt land kan komma att hamna i fel händer, för att se hur saker och ting riskerar att gå över styr.

För inte ens ett hyggligt, modernt, demokratiskt samhälle med någorlunda rimliga rättstraditioner kan vara säkert på att gå rätt i denna moraliska och filosofiska labyrint.

Första april

Det jävliga är att man nu för tiden aldrig kan vara helt säker på vad som är ett skämt och vad som är på allvar...

Se upp med Q6/17!

"Computer says no."

Vi börjar ju nå viss framgång om ACTA. Det tragikomiska hemlighetesmakeriet börjar nu uppmärksammas på båda sidor Atlanten. Men det finns saker som kanske är ännu värre...

Q6/17 till exempel.

Q6/17 är ett projekt som omges av så mycket hysch-hysch att det får ACTA att framstå som rent exhibitionistiskt. Till en början lät det så dumt att jag avfärdade det som en konspirationsteori eller ett påfund av någon stråltant. Men, ack...

Egentligen är det hela väldigt enkelt: FN håller på att utarbeta en standard för hur allt som läggs ut eller kommuniceras på internet skall kunna spåras till upphovsmannen.

Väldigt enkelt; väldigt dumt; väldigt farligt och väldigt godtroget.

Jag har nämnt detta tidigare här på bloggen. Men få brydde sig. Och de som brydde sig blev tydligen alldeles... matta.

Så här...

I september förra året nämnde Scraber Nestor och Jens Odsvall det hela och hävnvisade till Cnet:

"A United Nations agency is quietly drafting technical standards, proposed by the Chinese government, to define methods of tracing the original source of Internet communications and potentially curbing the ability of users to remain anonymous. (...) The U.S. National Security Agency is also participating in the "IP Traceback" drafting group, named Q6/17, which is meeting next week in Geneva to work on the traceback proposal. Members of Q6/17 have declined to release key documents, and meetings are closed to the public."

Kineserna, NSA och FN... Bakom stängda dörrar. Asyl! Men var?

En ovanligt väl underbygd postning på Flashback ger mer information.

Och Marc Rotenberg på Electronic Privacy Information Center (EPIC) säger "Det oroande är att det inte verkar finnas någon analys av hur ett sådant här system skulle kunna missbrukas. Det är verkligen en människorättsfråga [...] När NSA går i bräschen för standardiseringsarbete måste man fråga sig hur mycket som handlar om säkerhet och hur mycket som handlar om övervakning."

Sedan september har det inte hörts så mycket som ett pip om detta. Så när som på detta svävande dokument – som dessutom kastar in klimatfrågan som ett skäl för kontroll av medborgarnas internetkommunikation.

Detta är allvarligt!

Man vill omöjliggöra anonymitet på internet. När blev anonymitet ett brott?

I ett Q6/17-dokument som läckts ut tidigare beskrivs följande som ett problem...

"En politisk opponent till en regering publicerar artiklar som framställer regeringen i dåligt ljus. Regeringen, som har en lag mot all opposition, försöker identifiera källan till de negativa artiklarna men dessa har publicerats via en proxyserver. Regeringen kan inte spåra källan och författarens anonymitet skyddas."

Man säger alltså i princip rakt ut att opposition är ett problem som Q6/17 arbetar för att komma till rätta med. Vad i helvete? Får kineserna bestämma allt i FN-gruppen? Kan ens NSA ställa upp på en så vidrig formulering?

Opposition; läckor till media; kritisk granskning; avslöjanden; grävande journalistik; avvikande åsikter och uppkäftiga medborgare – det är alltså sådant Q6/17-gruppen vill komma till rätta med. (Även om de garanterat kommer att försöka dölja det bakom kriget mot terrorism, knark, fildelning och pedofili.)

Fatta hur hårresande detta är!

Vi måste ta tag i detta. Grupparbete! Nu!

Vad har du för input? Vad kan du ta reda på?

I de flesta andra fall lyckas makthavarna i vart fall ge sken av att det är något slags allmän ordning de försöker upprätthålla. Q6/17 är något annat. Det är Storebror på syra; det är ett ont anslag; det är maktens arrogans – knappt ens nödtorftigt dold.

Vad tycker regeringen? Oppositionen? Riksdagen?