Granskarna granskade

Ola Sandstigs reportage om Researchgruppen – som stoppades av tidskriften Fokus – publiceras i dag av Dagens Samhälle.

Kanske inte så mycket nytt för oss som följer sådana här saker, men intressant och belysande.

Länk: Granskare som inte tål en granskning »

Vem granskar granskarna som granskar Researchgruppen?

Inget är så svenskt som en äkta metadebatt.

Denna gång handlar det om att tidskriften Fokus har stoppat en granskande artikel om Researchgruppen.

Researchgruppen är en kontroversiell aktör på den svenska mediescenen. De har hjälpt så väl Expressen som Aftonbladet att hänga ut rasister och nättroll. De påstår sig ha tillgång till Flashbacks databas med användare. De samarbetar med journalisten Robert Aschbergs företag Piscatus, som i allt väsentligt gör samma sak som hårt kritiserade Lexbase. Det finns kopplingar mellan gruppen och våldsvänstern i AFA. Och Researchgruppen har blivit belönade med Guldspaden för undersökande journalistik.

Naturligtvis vore en granskning av dessa självutnämnda granskare intressant och önskvärd.

Men det blir inget. I vart fall inte i Fokus. I vart fall inte just nu.

I en bloggpost med den kryptiska rubriken "Om Fokus arbete" skriver t.f. ansvarig utgivare Anna Körnung "I vårt pågående arbete med artikeln om Researchgruppen har vi efter en noggrann genomgång beslutat att inte publicera den."

Det finns misstankar om att Fokus inte vågar ta en konflikt med Researchgruppen. Så snart det blev känt att en granskning var på gång startade ett drev i sociala media för att stoppa den.

Dessutom har Fokus journalist, Ola Sandstig, fått kritik för att han sökt källmaterial hos bland annat den SD-anstrukna web-tidningen Fria Tider. En kritik som förefaller lite märklig. Skall man granska någon, då måste man ju även fråga deras fiender.

Till Dagens Media säger Sandstig...

"Jag fick ett drev från vänster, blev uthängd av högern och fick skit från min egen uppdragsgivare. Det är ganska ovanligt tror jag. Normalt sett har medier en enad front utåt men i det här fallet släppte de mig som en slags ebolasmittad."

Detta är en infekterad historia. Men hur man än vänder och vrider på saken – så landar det i att det inte blir någon granskning av Researchgruppen. Vilket är tråkigt. Även granskarna måste granskas. Speciellt när det finns en misstanke om att de har en mer eller mindre dold agenda.

Så långt metadebatten. Jag hoppas att Ola Sandstig får sin text publicerad. Det vore intressant att se vad han har att komma med i sak.

Diverse länkar med anknytning till denna historia:
• Om Fokus arbete »
• Fokus stoppar artikel om Researchgruppen »
• Ola Sandstig om granskningen av Researchgruppen: "Fokus släppte mig som en ebolasmittad" »
• Flashback Forum: Fokus granskar Researchgruppen, Fria Tider outar Fokus' reporter »
• "Våld är så jävla roligt" – möt männen bakom Researchgruppen »
• Vad Expressen glömde att berätta för oss idag »
• Researchgruppen »

Jobbar Researchgruppen åt polisen?

Samarbetar polisen med den ökända Researchgruppen? I så fall under vilka former?

Detta är frågor som måste ställas, även om det underliggande påståendet inte vilar på helt stabil grund. Så om vi håller huvudet kallt, tar på de kritiskt granskande glasögonen och försöker låta bli att överreagera...

Så här:

Jan Sjunnesson driver den (SD)-märkta web-publikationen Samtiden. Att (SD) och Researchgruppen inte gillar varandra är rätt uppenbart, efter att RG hjälpt Expressen att bland annat hänga ut nättroll som har rasistiska och främlingsfientliga förtecken.

Det senaste stuntet från RG:s sida är att man påstår sig ha kommit över Flashbacks databas. Vilket väckt en hel del uppmärksamhet och kritik.

Nu bloggar jan Sjunnesson om bland annat RG i en lång och bitvis snårig post på sin privata blogg, som slår åt alla möjliga håll. Till exempel påstås att Sveriges Radio erbjudit folk pengar för information om (SD)-ledaren Jimmie Åkessons spelvanor. Det är naturligtvis omöjligt att veta, men blotta anklagelsen om att SR Ekot skulle jobba på samma sätt som tabloiderna är i sig en smula pikant.

Det jag studsar till över är dock följande passage i bloggposten...

Så onsdag 17 september fick jag ett twitter meddelande som verkligen satte igång funderingar om vilka som ligger bakom hemliga aktivistnätverk och staten. Mathias Wåg som arbetar på Researchgruppen, skriver angående deras arbetsmetoder: ”Dessutom har ju vid flera tillfällen polisen vänt sig till oss och bett oss identifiera hatare som de gått bet på ; ) ”

Se skärmdumpen ovan.

Om polisen ber om tips som kan hjälpa till att lösa brott är det förvisso helt i sin ordning om de frågar vem som helst – RG, Hells Angels, en Konsum-kassörska, dig eller mig.

Men det är ju faktiskt inte vad som står att läsa i RG:s tweet. Påståendet är att polisen bett RG identifiera näthatare. Detta innebär rimligen (om det stämmer) att polisen måste tillhandahålla information från pågående utredningar, vilka rimligen omfattas av förundersökningssekretess.

Det är i så fall helt utanför regelboken.

Nu skall vi inte dra några förhastade slutsatser. I detta informationskrig ligger dimman tät på slagfältet. Men RG:s eget påstående påkallar med nödvändighet ett par frågor till polisen: Stämmer uppgiften att man bett RG om hjälp med att identifiera näthatare? Vilka former har i så fall detta samarbete haft?

Detta är frågor som måste ställas – av omtanke om rättsstaten. Och om polisen inte svarar måste frågorna gå vidare till ansvariga politiker.