Det offentliga samtalet måste börja med att man lyssnar

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Det offentliga samtalet måste börja med att man lyssnar »

"Migrationen, klimatet, kärnkraften, drogpolitiken, statens finanser… Det finns många ämnen som skulle vinna något oerhört på längre och djupare samtal, där människor får tala till punkt och utveckla sina resonemang. Men det händer allt för sällan. Kanske för att den som intervjuar inte vill riskera att få sin föreställningsvärld rubbad."

Jönssons lördagsvideo: GP, åsikter, nyheter och tryckfrihet

Youtube: UNWANTED OPINIONS - Why is the journalists union trying to control freedom of press? »

Public service-media – vinklad politisk propaganda och flum

Jag har alltid lyssnat mycket på radio. Inte minst Sveriges Radio, public service – väl medveten om att nyheterna vinklas. Inte sällan får man tänka på blodtrycket och stänga av.

Jag tycker att SR har blivit värre och sämre på många sätt på senare tid.

Det finns kanske inga opartiska media och journalister. Men arbetar man med public service, då skall det i vart fall finnas en ambition att vara balanserad.

Till att börja med finansieras verksamheten med licenspengar och skattemedel som staten tvingar medborgarna att betala. Då skall verksamheten varken gynna eller missgynna vissa åsiktsriktningar.

Att vi har statliga media är absurt nog i sig. Att dessa statliga media dessutom skriver folk på näsan vad vi skall förväntas tycka – det är ovärdigt en demokrati.

Hur skall man till exempel kunna lita på att public service verkligen granskar maktmissbruk och brister i det demokratiska systemet – när dess medarbetare ägnar sig minst lika mycket åt tyckande som åt att rapportera fakta? Man kan inte längre utgå från att det som rapporteras är korrekt.

Ett  minst lika stort problem som partiskhet är det selektiva urvalet. Jag skall inte räkna upp alla stora och mycket viktiga samhällsfrågor som public service förbigår med tystnad – eftersom det skulle bli en mycket lång bloggpost.

Samtidigt råder en märklig oförmåga att hålla mer än en tanke eller fråga i huvudet samtidigt. Ofta finns det bara en fråga för dagen – som överskuggar alla andra tills de långsamt glöms bort.

Ibland blir det konstig stämning. Som när EU kritiserar Polen för ökad politisk makt över media. Den kritiken är förvisso berättigad. Men det som sker i Polen överträffas av det svenska systemet med en ägarstiftelse för public service – som i slutändan ligger direkt under den politiska makten.

Avslutningsvis tycker jag att Sveriges Radio har blivit sämre, rent tekniskt. Man slarvar bort inslag, tappar kontakten med medverkande och ibland med hela programsegment, program drar över tiden och får tonas bort – för att nu bara nämna några exempel.

SR, SVT och UR borde läggas ner. Tro mig, det skulle dyka upp alternativ. Det är snarast så att public service genom sin dominerande position håller tillbaka den mångfald som annars skulle råda.

Till dess det sker borde public service-bolagen få en ledning som sätter opartiskhet, allsidighet, konsekvensneutralitet, balans och kvalitet i främsta rummet. Jag har fått nog av flum-radion.

Tredje statsmakten - the next generation

Journalistik har en viktig uppgift: Att granska makten.

Men dagens svenska media är i kris, har krympande inkomster och ägnar allt mer tid åt klickjakt, snuttifierade notiser och pseudonyheter. Många svenska journalister ser sig själva som en del av etablissemanget. De lever i symbios med makten och är beroende av goda relationer med dem de förväntas granska.

Samtidigt finns uppgiften kvar: Att granska makten.

Makten granskas bäst av dem som inte är en del av etablissemanget. Men dessa människor har som regler små eller inga resurser till sitt förfogande.

Att granska makten är en demokratisk nödvändighet. Vi får ständigt allt mer centraliserade, slutna och maktfullkomliga system. Med det ökar risken för korruption och maktmissbruk. I dag är korporativism närmast ett normaltillstånd i vårt land. Och i EU är det flera resor värre.

Politik handlar om makt. De som har politisk makt kan tvinga alla andra människor att följa deras vilja, oavsett om de vill eller ej. Men de som utövar den politiska makten vet inte alltid vad de sysslar med eller varför. Deras beslut är inte alltid faktabaserade, logiska eller rimliga. Samtidigt tar sig politikerna allt mer makt, att bestämma allt mer över människors liv. Men politikerna granskas sällan på allvar. De ställs sällan till ansvar. Det görs sällan någon djupare analys av deras beslut.

I byråkratin är makten än mer dold än inom politiken. Samtidigt är det bakom byråkraternas stängda dörrar som man skapar underlag för de politiska besluten. Och det är byråkratin som verkställer dessa politiska beslut. Många politiker är helt i händerna på icke-valda byråkrater som aldrig behöver (eller ens kan) ställas till svars för sina handlingar. Detta är en del av maktapparaten som är tämligen skyddad från granskning.

Frågan är vad man gör åt saken. Det finns redan vissa initiativ som Bubb.la – som bland annat försöker lyfta alternativa nyheter, ofta från utländsk media. Det är bra, men det räcker inte. Alternativa röster finns i bloggosfären, men når ofta inte mer än kanske några tusen läsare. Podcasts har blivit något av en fluga, men är ofta pladdriga och utan journalistiskt djup.

Det behövs mer alternativ journalistik och medborgarjournalistik. Det behövs fler fristående gräv, avslöjande reportage och intressanta analyser. Här behövs initiativ. Kanske en stiftelse som kan samla in pengar och kanalisera dem till intressanta, fristående journalistiska projekt. Kanske en förening för medborgarjournalistik som kan ge en hjälpande hand, ge råd, låna ut teknisk utrustning och erbjuda co-working spaces. Kanske ett bokförlag som kan ge ut reportageböcker på print on demand och enstaka reportage som e-böcker.

Någonstans i det här har jag en känsla av att det växer fram utrymme för nya kommersiella plattformar. När gammelmedia går ner sig finns det ändå en publik för god och intressant journalistik. Fast utan de etablerade mediehusens stora overheadkostnader.

Idéer? Reaktioner? Tankar?

SR P3 Dokumentär fyller tio år

Förträffliga SR P3 Dokumentär fyller tio år. Grattis!

Denna programserie har verkligen lyckats visa oss Sverige bakom kulisserna. Här får vi intressant input om många av de politiska skandaler som skakat landet i modern tid, om katastrofer och om spektakulära om brott.

Kom inte och påstå annat än att radio kan vara riktigt spännande.

Mitt favoritavsnitt måste vara det om Egyptenaffären. Som visade sig vara ett totalt sammanbrott för den svenska rättsstaten. [Länk»]

Sedan finns ju... mycket annat intressant. ;-)

En listning av alla SR P3:s dokumentärer finner du här. »

Granskarna granskade

Ola Sandstigs reportage om Researchgruppen – som stoppades av tidskriften Fokus – publiceras i dag av Dagens Samhälle.

Kanske inte så mycket nytt för oss som följer sådana här saker, men intressant och belysande.

Länk: Granskare som inte tål en granskning »

Vem granskar granskarna som granskar Researchgruppen?

Inget är så svenskt som en äkta metadebatt.

Denna gång handlar det om att tidskriften Fokus har stoppat en granskande artikel om Researchgruppen.

Researchgruppen är en kontroversiell aktör på den svenska mediescenen. De har hjälpt så väl Expressen som Aftonbladet att hänga ut rasister och nättroll. De påstår sig ha tillgång till Flashbacks databas med användare. De samarbetar med journalisten Robert Aschbergs företag Piscatus, som i allt väsentligt gör samma sak som hårt kritiserade Lexbase. Det finns kopplingar mellan gruppen och våldsvänstern i AFA. Och Researchgruppen har blivit belönade med Guldspaden för undersökande journalistik.

Naturligtvis vore en granskning av dessa självutnämnda granskare intressant och önskvärd.

Men det blir inget. I vart fall inte i Fokus. I vart fall inte just nu.

I en bloggpost med den kryptiska rubriken "Om Fokus arbete" skriver t.f. ansvarig utgivare Anna Körnung "I vårt pågående arbete med artikeln om Researchgruppen har vi efter en noggrann genomgång beslutat att inte publicera den."

Det finns misstankar om att Fokus inte vågar ta en konflikt med Researchgruppen. Så snart det blev känt att en granskning var på gång startade ett drev i sociala media för att stoppa den.

Dessutom har Fokus journalist, Ola Sandstig, fått kritik för att han sökt källmaterial hos bland annat den SD-anstrukna web-tidningen Fria Tider. En kritik som förefaller lite märklig. Skall man granska någon, då måste man ju även fråga deras fiender.

Till Dagens Media säger Sandstig...

"Jag fick ett drev från vänster, blev uthängd av högern och fick skit från min egen uppdragsgivare. Det är ganska ovanligt tror jag. Normalt sett har medier en enad front utåt men i det här fallet släppte de mig som en slags ebolasmittad."

Detta är en infekterad historia. Men hur man än vänder och vrider på saken – så landar det i att det inte blir någon granskning av Researchgruppen. Vilket är tråkigt. Även granskarna måste granskas. Speciellt när det finns en misstanke om att de har en mer eller mindre dold agenda.

Så långt metadebatten. Jag hoppas att Ola Sandstig får sin text publicerad. Det vore intressant att se vad han har att komma med i sak.

Diverse länkar med anknytning till denna historia:
• Om Fokus arbete »
• Fokus stoppar artikel om Researchgruppen »
• Ola Sandstig om granskningen av Researchgruppen: "Fokus släppte mig som en ebolasmittad" »
• Flashback Forum: Fokus granskar Researchgruppen, Fria Tider outar Fokus' reporter »
• "Våld är så jävla roligt" – möt männen bakom Researchgruppen »
• Vad Expressen glömde att berätta för oss idag »
• Researchgruppen »

Bland veckans web-flikar...

Mitt första länktips handlar om Sverige och euro-krisen. Miljöpartiets före detta språkrör Birger Schlaug sågar den förre statsministern Göran Persson (s) och hans utspel om euro-pakten. Grundligt. Länk»

I måndags hade SR Studio Ett ett inslag om den elektroniska valutan bitcoin – som i mångt och mycket kom att handla om rätten till anonyma betalningsmedel. Väl värt att lyssna på. Länk»

Magasinet Filter har ett långt och intressant porträtt av den bortgångne journalisten Hannes Råstam. Länk»

Slutligen en artikel av George Reisman hos von Mises Institute: In Praise of the Capitalist 1 Percent. Tänkvärt. Länk»

Att hacka politik

Bloggen är ett mycket effektivt politiskt vapen. De flesta bloggar är "bara" kommenterande. Det är lite synd. För bloggen kan faktiskt förändra politiken på ett mer direkt och påtagligt sätt. Man skulle önska att fler såg och tog den chansen.

Vi skulle behöva fler bloggare som granskar vad som sker i EU. Och det skulle behövas ett gäng nya svenska bloggar som granskar och gräver i riksdagen. Detta för att komplettera alla parti- och åsiktsmegafoner. För att inte tala om att de skulle kunna komplettera och ibland övertrumfa etablerade media.

Nästan allt går att påverka. Informationen man behöver finns i princip alltid tillgänglig, även om det kan ta ett tag att räkna ut exakt var man finner den. Nästan allt går att kontrollera. Och förvånansvärt ofta visar det sig att det finns mer viktig information än vad politiker och tjänstemän vill låtsas om. Om man dessutom gör sig besväret att tala med folk – då kommer mycket som är nytt och intressant som regel i dagern.

Jag är faktiskt lite förvånad över att inte fler ser och använder denna möjlighet. När man har något nytt att tillföra (gärna med nyhetsvärde) tar det inte lång tid innan den övriga politiska bloggosfären, media och beslutsfattare får upp ögonen för vad som sker. Och rätt vad det är anses man som något slags auktoritet och blir inbjuden till morgonsoffor, radio och debattprogram.

Det finns några enkla tumregler: Man skall ha rätt. Man måste ha något nytt att komma med. Man skall ha ett sinne för vad som är nyhetsmässigt. Man måste förstå det politiska spelet. Man skall vara envis. Och man bör försöka vara både pedagogisk och kortfattad samtidigt.

Den som försöker kommer snart att se resultat. Känslan av att se konkreta politiska reaktioner eller tidningsklipp kring vad man skrivit är kittlande och lite overklig. Lyckas man komma med ett "avslöjande" eller dra ner brallorna på någon, då vill man göra det igen. Och igen. Att vara nyhetsjägare är den ena kicken efter den andra.

Vi behöver helt enkelt en lite vassare svensk politisk bloggosfär. Åsiktsbloggar och kommenterande bloggar kan vara nog så bra och intressanta. De behövs. Men det skulle vara stort om de kompletterades med fler nyhetsbloggar och medborgarjournalistiska projekt.

Alla kan starta en blogg. Det kostar inget. Man kan, teoretiskt sett, nå hela landet (eller hela världen) dygnet runt alla årets dagar. Man kan välja om man vill arbeta med text, bilder, podcasts eller video. Eller en kombination. Var och en av oss har möjlighet att göra saker som för bara några år sedan krävde att man var uppbackad av ett mediehus eller en stor organisation.

Frågan är hur vi får fler grävande politiska bloggar. Jag leker med tanken på att köra ett seminarium om detta under försommaren eller i höst.

Se även: Bloggen som politiskt vapen

Ur dagens nyhetsflod...

SR – HD: Skicklighet avgör i poker

SvD – HD: Både tur och skicklighet i poker

DN – HD: Slumpen avgör pokerspel

Slumpen tycks i vart fall avgöra medias rubriksättning.

Stöd Tomas van Houtryves Laos-projekt

Den nya siten för crowdfunding av fotojournalistiska projekt – emphas.is – är äntligen igång.

Här är ett intressant projekt man kan stödja: Tomas van Houtryves 21st Century Communism - Laos.

Frågan är när vi kommer att få se någon svensk crowdfunding-site, för svensk kvalitetsjournalistik, foto- och filmprojekt.

Publicistklubbens debatt om Wikileaks

Hos Medievärlden kan du se den debatt om Wikileaks som hölls hos Publicistklubben i går.

Wikileaks tänker stämma PayPal, Visa och MasterCard

Vanity Fair har en lång och intressant artikel om samarbetet mellan Wikileaks och den brittiska tidningen The Guardian.

Förutom att den låter oss titta in bakom kulisserna innehåller artikeln en del nyheter. Till exempel säger Kristinn Hrafnsson att man tänker stämma PayPal, Visa och MasterCard för att de stängt sina betalningskanaler för Wikileaks.

Här beskrivs också den kulturkrock som uppstår när två väsensskilda medievärldar möts. På ena sidan, Wikileaks med sin rätt anarkistiska arbetsmetod att dumpa information som råmaterial på internet. På den andra en ärevördig tidning med journalistisk integritet och höga redaktionella krav.

Båda typerna av media finns och kommer, i olika former, att fortsätta finnas. Men frågan slår an en sträng hos mig. När kommer vi att få se riktiga, seriösa hybrider mellan nya och gamla media?

En vision jag har burit på länge är ett medborgarjournalistiskt projekt som kombinerar internets frihet (snabbhet, inget behov av högkvarter, närhet till läsarna, låga kostnader, rörlighet etc.) med traditionella medias (ibland) högre krav på det redaktionella materialet och egen grävande journalistik. Hade jag resurserna skulle jag försöka starta något sådant.

Nya media förändrar allt. Del 2.

I en bloggpost nedan beskriver jag nya media som sådana och det nya medielandskapet. Men vad innebär allt detta?

Nya media förändrar allt

En mycket vanlig fråga de senaste veckorna har varit vad jag tycker om Open Leaks, Wikileaks nya "konkurrent". Naturligtvis är jag positiv. Ju fler aktörer, ju fler arbetssätt, ju fler vinklar – ju bättre är det. På samma sätt hoppas jag på Brussels Leaks, som är ett projekt som nu håller på att smygas igång och som är inriktat på EU.

Klipp och klistra-journalistik

Second Opinion granskar nyheten om att varannan svensk skall ha utsatts för brott på internet – som rapporterats av svenska media.

Till att börja med kan man diskutera om virusangrepp formellt sett skall rapporteras som brott. De är ett jävla skit, ja. De utsätter andra för en oönskad risk, ja. De har ett försåtligt syfte, ja. Och i de flesta länder är det olagligt att sprida datavirus. Men skall virusangreppen in i något slags formaliserad brottsstatistik? Kanske, kanske inte.

Får inte detta folk att lite felaktigt tro att det är mer substantiella brott som drabbar var och var annan datoranvändare? Och får inte det, i sin tur, människor att tro att internet är en farligare miljö än vad som verkligen är fallet? Vore det inte mer informativt att hålla isär virusangrepp från andra brott som till exempel bedrägerier, identitetsstöld, kreditkortslänsning och förtal?

Sedan lämnar denna nyhet även en del i övrigt att önska. Second Opinion noterar till exempel att allt bygger på en undersökning från datasäkerhetsföretaget Symantec, som ju har ett uppenbart intresse i frågan. Och att undersökningen inte på något sätt redogör för trenderna i den internetbaserade brottsligheten. Det framgår alltså inte om den ökar eller minskar.

Det är väl som vanligt – sensationsinriktad klipp och klistra-journalistik baserad på pressmeddelanden.

Som den gamle kvällstidningsredaktören skall ha sagt: Kolla aldrig en god historia, för då kanske den spricker. ;-)

Varning för dålig journalistik

Varningsmärken för dålig journalistik sprids i London.

Wikileaks: Bryr sig någon om substansen?

En liten tanke med anledning av Wikileaks publicering av krigsdagböckerna från Afghanistan...

Wikileaks som sådant hypas (förvisso välförtjänt) i media. Och det råder en omfattande debatt om dess arbetsformer.

Men bryr sig någon om substansen i materialet? Att Pakistan förmodligen dubbelspelar med talibanerna? Att Iran tycks förse talibanerna med luftvärnsrobotar? Alla händelser i kriget där oskyldiga har fått sätta livet till?

Man ser väldigt lite av sådant i media. Vilket är tråkigt. Hela vitsen med läckor är ju att det läckta materialet skall analyseras, debatteras och förhoppningsvis leda till något slags förändring.

Kan det vara så enkelt att media i dag är så streamlinade att de inte har tid och resurser för att analysera ett så här omfattande material? Jag börjar nästan tro det.

Möjligen hade det varit bättre – om man ser till substans – att läcka ut lite i taget. Som det är nu drunknar viktig information i den stora volymen material. Men det är en kommentar från läktaren.

Riksdagen: Bloggare är inte press

Strunt samma om någon skriver mer om politik än vanliga journalister. I riksdagen är det skillnad på folk och folk.

På spaning efter de media som flytt...

Europavalet hölls för ett år sedan. Och det är ett halvår sedan det svenska EU-ordförandeskapet avslutades.

Nu är allt som man kunde befara. Igen. Svenska medias intresse för EU är i princip obefintligt och bara en handfull svenska journalister finns på plats för att täcka vad som sker. Och de, de fokuserar nästan bara på storpolitiken och toppmötena. Vad som sker till vardags i kommissionen, ministerrådet och parlamentet är de sällan intresserade av.

Ändå har EU makt över 60-80 procent av den svenska lagstiftningen. Till och med vardagspolitiken i våra kommuner styrs nu för tiden till förvånansvärt stor del från Bryssel och Strasbourg. För många myndigheter är det viktigare vad som sker i EU än i den svenska riksdagen och regeringen. När svenska institutioner, företag och särintressen försöker påverka politiken - då är det till Bryssel de åker.

Gissningsvis har de svenska medieföretagen kommit fram till att EU-frågorna inte intresserar folk och att den inte säljer lösnummer. Visst. Det är möjligt att det stämmer. Och jag tänker inte försöka tvinga någon att skriva om något.

Men om man höjer blicken lite och tittar utanför Sveriges gränser, då ser man journalister från tidningar, radio och tv som har en oerhört mycket större och bredare rapportering från EU. Kanske ser deras arbetsgivare det hela som en del i det journalistiska uppdraget att bevaka och granska den demokratiska processen. Kanske tror de att det går att väcka ett intresse. Det är därför jag blir lite förvånad över hur ointresserade svenska media - som alltid annars vill vara så fina, ansvarstagande och pretentiösa - är.

Inte ens när EU diskuterar saker som direkt berör tidningarna (som till exempel kan hota pressfriheten eller meddelarskyddet) är svenska media intresserade.