Ju längre tid jag bor på kontinenten, ju konstigare tycker jag att Sverige är. (Och då hade jag ändå
väldigt mycket åsikter om sakernas tillstånd redan innan jag flyttade ut ur landet.)
Det finns något slags halvt neurotisk fanatism över så mycket i fosterlandet. Och en kompakt oförmåga att förstå att det finns andra sätt att göra saker och ting, som rent av kan fungera bättre.
På kontinenten är man mer avslappnad. Visst, en del saker är förvirrade och märkliga ute i Europa. Och kontinentens byråkratiska vanor får en att avsky byråkrati – på ett helt nytt sätt. Men mycket känns samtidigt mer levande, kreativt och hanterbart i denna del av Utlandet.
Men det är tydligen inget för Sverige. Våra politiker menar att landet skulle störtas i avgrunden om folk fick köpa vin på ICA till söndagsmiddagen. (Var det inte därför vi gick med i EU?) De hävdar på fullt allvar att det är så viktigt att hindra vuxna människor från att röka på att de är beredda att offra generationer av missbrukares liv, hälsa och möjlighet till ett drägligt liv. De är så livrädda för att folk skall hitta på saker på egen hand att man nu för tiden till och med är tvungen att visa upp ID-kort när man sätter in pengar på sitt eget bankkonto. Allt toppat med en svällande övervakningsapparat, för att hålla koll på att folk håller sig på mattan.
Det där
är faktiskt rätt exotiskt, med en dragning åt det fanatiska.
Sverige försöker alltid vara bäst i klassen när det gäller EU:s påfund. Varje EU-direktiv implementeras in till sista bokstav och ibland mer än så. I de flesta andra EU-länder skakar folk bara, milt roade, på huvudet åt vårt energiska sätt att underordna oss nya herrar.
Samtidigt är svenska politiker och byråkrater fortfarande en smula naiva – och lätta byten för de krafter i EU som kan tänkas ha en egen agenda. Ett av problemen är att svenskar ofta missar helhetsbilden och det politiska
spelet. Ett till synes ointressant EU-dokument kan mycket väl vara det som bygger en brygga mellan andra, högst aggressiva direktiv och regelverk. Det missar vårt folk som regel. De är helt enkelt lite fyrkantiga och betraktar varje papper som något som existerar i ett vacuum. Vilket är naivt.
Inte desto mindre är svenska politiker är riktigt ivriga för att föra in vårt land i det fördjupade euro-samarbetet. Vilket är ett politiskt getingbo. Det innebär
inget speciellt, säger våra ledare. Men vi måste ändå
absolut gå med. Detta trots att svenska folket, i en folkomröstning, har sagt att vi skall hålla oss borta från euro-träsket. Samtidigt borde vem som helst kunna förstå vad det handlar om: Att Sverige skall vara med och betala för eländet.
Möjligen är det en prislapp som våra ledare anser är värd att betala, om Fredrik Reinfeldt skall kunna kandidera till posten som EU-Kommissionens ordförande hösten 2014.
Hur det går med den saken får vi dock se. Även om vi svenskar har förträngt det, så lever minnet om det svenska dubbelspelet under andra världskriget fortfarande ute i Europa. Ja, här minns man till och med de gamla svenska krigen, då vi drog fram som orcher på kontinenten. (Bland annat råkade vi i hastigheten ha ihjäl sisådär en fjärdedel av befolkningen i de områden som i dag är Tyskland och Polen.)
Jag tror sådant gör utlänningarna lite nervösa. Vi svenskar framstår till vardags som lugna, reserverade, småtråkiga, nyjoggade, präktiga och en smula tafatta. Men i skolorna i Poznan och Lübeck lär sig barnen än i dag att vi även kan ha en annan sida.
