Drömmen om ett rimligt samhälle

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Drömmen om ett rimligt samhälle »

Corona-krisen har avslöjat fler brister i den samhälleliga kärnverksamheten. Vilket knappast förvånar någon. Det är en del i ett mönster. Men hur genomför vi ett systemskifte för att få ett rimligt samhälle – där det offentliga fokuserar på kärnverksamhet, kostnadseffektivitet och kompetens?

Efter krisen

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Efter krisen »

"Om krisen för något gott med sig – låt oss då hoppas att det blir en ny insikt om statens roll. Att det är dess kärnverksamhet som är det viktiga, som måste gå före allt annat. Att våra begränsade resurser prioriteras bort från trams och tingel-tangel och styrs över till gemensam säkerhet."

Den härskande politiska klassen saknar så väl vilja som kompetens och förstånd

Programmet I lagens namn i SR P1 avslöjar att polisen som regel inte »bakåtspårar« vapen som använts vid brott.

Alla som någon gång sett ett dokumentärt eller fiktivt program om brott på tv förstår att det kan ge värdefull information att reda ut hur ett visst vapen använts genom åren. Det kan lösa gamla brott. Det kan peka på viktiga samband. Och man kan släppa felaktiga spår.

Man skulle kunna tro att sådan bakåtspårning är grundläggande, självklart polisarbete. Men inte i Sverige...

"Det handlar om en pistol som polisen hittat spår efter sedan hösten 2012. Det användes vid tolv skjutningar innan en man greps med vapnet i mitten av juni 2016. Nio människor har skadats, ibland har det handlat om ren tur att ingen dött. Ingen av skjutningarna har klarats upp. 

Det finns även brister i hur polisen registrerat spår i utredningarna. Trots att man vid tre tillfällen har kunnat lägga ihop förundersökningarna, för att få tillgång till fler spår och komma vidare, så har det inte gjorts." (...) 

"Trots de många skjutningarna som vapnet använts vid, fick mannen som greps med pistolen inga frågor om skjutningarna - varken i polisförhören eller under rättegången." (...) 

"Den man som förra sommaren greps med vapnet dömdes till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, trots att det handlade om ett grovt vapenbrott. 

Han var dessutom dömd för liknande brottslighet tidigare. Domen har vunnit laga kraft."

Det är svårt att finna ord. Man kan undra vilka andra självklara och uppenbara utredningsåtgärder svensk polis inte bryr sig om eller inte känner till. Man kan undra om de som styr polisens arbete över huvud taget har ambition eller intresse av att komma till rätta med den brottslighet som plågar vanligt folk.

Det är väl som vanligt i Sverige – man ägnar sig åt trams, möten, byråkrati och politiskt färgad folkuppfostran istället för kärnverksamhet.

Men vad hade man väntat sig när man tillsätter en rikspolischef utan polisiär erfarenhet – vars enda »meriter« är att som chef ha ställt till med oreda på så väl Migrationsverket som Försäkringskassan?

Något politiskt ansvar tycks inte heller gå att utkräva. Så väl statsminister Löfven som inrikesminister Ygeman har satt upp tidsgränser för när polisen måste börja fungera. Dessa tidsgränser har passerats utan att något av betydelse har skett. Allt driver vind för våg.


Polisens ledning är inkompetent. Landets politiska ledning är inkompetent. Inget blir bättre, tvärt om verkar vansinnet eskalera. Att utkräva ansvar förefaller vara omöjligt.

Skall det behöva vara så här? Finns det verkligen inga vuxna, kompetenta människor som kan styra upp ordningsmakten – statens våldsmonopol – en av samhällets mest grundläggande gemensamma funktioner?

I ett vidare perspektiv kan man också fråga sig varför polisen ständigt monterar ner den del av sin verksamhet som går ut på att skydda människor från andra – och istället tycks fokusera på att skydda staten från folket och den enskilda individen från sig själv.


Jag tycker att statens uppgifter skall vara begränsade. Det offentliga skall endast utföra ett fåtal uppgifter av gemensam natur. Men dessa skall utföras väl, omdömesgillt och effektivt. Ordningsmakt och rättsväsende är exempel på sådana uppgifter. Men inte ens en nattväktarstats grundläggande funktioner klarar dagens överlastade svenska »välfärdsstat« av att upprätthålla.

Den härskande politiska och byråkratiska klassen är helt enkelt inte kompetent nog (eller intresserad av) att sköta landet.

Ändå vill den politiska adeln ständigt ta kontroll över allt mer, ge sig själv mer makt och i allt större utsträckning styra och ställa över vanligt folk. Samt bygga en ständigt allt mer omfattande övervakningsapparat, för att se till att vi lyder.

Överheten tvingar ständigt folket att betala allt högre skatter, men blir allt sämre på att leverera. Samtidigt göder det offentliga en ständigt växande kår av byråkrater, organisationer och plattformar vars enda syfte tycks vara att ge oss mer av samma – det vill säga mer trams och översitteri på den samhälleliga kärnverksamhetens bekostnad.

Svenska folket är som en slagen, underdånig kvinna – som trots att det är uppenbart inte inser att det är utnyttjat, förnedrat, kränkt, misshandlat och lurat.

Så länge man låter politikerna hållas och öka sin makt finns det inget bättre att hoppas på. Allt kommer bara att bli värre.


SR: Dålig spårning av vapen som använts i tolv olika skjutningar »

Sluta reagera, led!

Politik är, som bekant, den ena djävla saken efter den andra.

Därför blir politik lätt reaktiv. Det finns alltid nya kriser att hantera. Det finns alltid nya mediala stormar att rida ut. Det händer ständigt oförutsedda och oönskade saker.

Detta sagt tycker jag ändå att svensk politik är extremt reaktiv, när den istället bör vara proaktiv.

Problem som både kan förutses och undvikas slutar inte sällan i något slags kris. Samtidigt driver media politikerna framför sig i metafrågor. Och den lilla energi som finns kvar ägnas inte sällan åt trams, symbol- och prestigefrågor.

Detta kan kanske delvis förklaras med att verkligheten blivit oerhört komplex och att den härskande politiska klassen inte besitter den kompetens som krävs.

Än värre blir det av att våra politiska ledare saknar översikt och riktning.

- Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag skall ta härifrån?  

- Det beror på vart du vill komma, svarade katten. 

- Det spelar inte så stor roll, sa Alice. 

- Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar, sa katten.

Om vi för ett ögonblick utgår från att Sverige skall vara en demokratisk nation – i stora drag av dagens snitt – då finns det vissa saker som måste fungera. Till att börja med försvaret, polisen och rättsväsendet. Sjukvård, infrastruktur och annan samhällelig kärnverksamhet. Utbildning och omsorg.

Skattebetalarnas pengar skall användas kostnadseffektivt och med omdöme.

Fokusera på dessa saker – och gör dem bra – istället för att styra och ställa över hur människor lever sina liv. Ge oss färre, men logiska och intuitiva lagar – och mer ordning. Sluta skapa brott utan offer och sluta stifta morallagar. Se till att skydda oss mot andra istället för mot oss själva.

Blås nytt liv i den demokratiska processen, se till att stärka de medborgerliga fri- och rättigheterna, utöva makten på ett öppet och transparent sätt, värna allmänintresset framför särintressen och se till att komma i kontakt med verkligheten.

Inse att välfärdssystemen måste reformeras – eftersom det inte håller i längden om alla tror sig kunna leva på andras bekostnad. Ju mer man skjuter på en sådan reform, ju värre kommer problemen att bli när de väl kommer.

Kompetens måste prioriteras framför partibok. Byråkratin måste styras upp, bantas och fokuseras på sådant som är viktigt. Se till att tala allvar med EU.

Och lämna sedan folk – i möjligaste mån – i fred.