Försvarsuppgörelsen räcker inte. Landet måste kunna försvaras.

2009 fattades beslut om en svensk försvarsreform. Det som var omodernt rensades ut. Organisationen trimmades. Inriktningen justerades. Men när det var dags att satsa framåt, då stängde politikerna plötsligt pengakranen.

Det försvar som riksdagen fattade beslut om år 2009 kräver – utöver de årliga kostnaderna – ett tillskott på 40 miljarder kr.

I dag har riksdagspartierna kommit överens om att skjuta till 10,2 miljarder – istället för de 40 som krävs. Vilket helt enkelt inte räcker för att vårt land skall ha det slimmade, men ändå någorlunda trovärdiga försvar som riksdagen beställde 2009.

Inte ens med ryssen mullrande vid våra gränser och i vårt relativa närområde är folkets valda representanter redo att satsa vad som krävs för att vi skall kunna försvara oss mot yttre fiender.

Detta – skydd mot yttre fiender – är tillsammans med ordningsmakt och rättsväsende statens absoluta kärnverksamhet. Sådant som alltid måste fungera och som alltid måste prioriteras. Men så är det inte i Sverige. Däremot lägger staten stora resurser på andra, mindre viktiga verksamheter.

Våra politiker sviker sin uppgift. De sviker det förtroende de fått av svenska folket. Frågan är varför de över huvud taget behövs – om de inte vill eller förmår hantera vårt samhälles mest grundläggande funktioner.

TV-tips: Se gärna gårdagens SVT Dokument Inifrån, som utförligt beskriver krisen i det svenska försvaret och hur illa frågan har hanterats av båda de politiska blocken. [SVT Play] »

Putin-koden: Fruktan, fräckhet och propaganda

Propagandakriget mellan Ryssland och väst är oerhört intressant att studera. Låt mig kasta ut några funderingar...

Till att börja med finns en enkel metod för Kreml att så splittring i väst – generationsklyftan. Vi som är tillräckligt gamla för att känna igen rysk maskirovka går reflexmässigt i försvarsställning. Vi som sett och upplevt förtrycket i det forna Östeuropa regerar direkt när gamla mönster upprepas. Men unga människor (yngre än, låt säga 35-40 år) har inte en susning. Vilket inte är deras fel. De kan inte känna igen en fara som de själva inte har förstått och upplevt.

Sedan har vi frågan om Vladimir Putin som person. Det är oklart om han verkligen är obalanserad och i så fall hur mycket. Men det verkliga svaret är på sätt och vis mindre viktigt. Det centrala för propagandamaskinen i Moskva kan vara att Rysslands president upplevs som oförutsägbar. Det bryter ner vårt mentala försvar mot honom.

"Fear is the emotional response to the perception of an alternating loss of control and regaining of control. By 'control' I mean any conscious act of mind and body. The alternation between control and lack of it must occur in varying degrees of intensity and inconsistent periods of time. This alternation insures an element of surprise and keeps the perceiver off balance emotionally so that he cannot construct a set of mental expectations and thereby reimpose control."

Citatet kommer ur David R. Salibas, A Psychology of Fear: The Nightmare Formula of Edgar Allan Poe (Lantham, MD: University Press of America, 1980).

Osäkerheten skapar även en svår praktisk situation. Är Putin en man som skulle kunna tänka sig att trycka på den röda knappen om han känner sig allt för hårt pressad och inmålad i ett hörn? Eller är det exakt vad han vill få oss att tro – för att väst inte skall våga sätta hårt emot hårt?

En annan aspekt är att det ofta är oklart vilken rysk propaganda som är avsedd för oss i väst – och vad som är till för den ryska hemmapubliken (som lever i en hårt regisserad informationsbubbla). Den officiella ryska linjen tycks vara att det handlar om något slags "lebensraum", om en buffertzon mot Nato. Men det kan lika gärna handla om att Putin vet att den inrikespolitiska situationen i Ryssland är sådan att det bokstavligen talat är livsviktigt för honom att framstå som stark. Kanske är det en kombination av de två.

I Västeuropa är det inte bara den militära förmågan som har monterats ned de senaste 20-25 åren. Det samma gäller den analys- och underrättelsekompetens (HUMINT) som byggdes upp under kalla kriget. Kunskap om Ryssland avvecklades och gick förlorad för evigt. Vissa tror sig kunna ersätta den med rent teknisk spaning (SIGINT). Vilket jag tror är en vågad och allt för optimistisk chansning, nu när vår säkerhet står på spel. Men kanske är det senare allt vi har kvar.

Vi lever i intressanta tider.

Uppdatering: Knappt hann jag lägga upp denna text innan nätet exploderade av rykten om att Vladimir Putin är sjuk eller rent av död. Läs mer här »

Tillbaka till framtiden: Om ryssen kommer

Ryssen, taktiken, säkerhetspolitiken och värnpliktens eviga lockelse för våra politiker... Allt känns igen från Kalla Kriget och början av 1980-talet.

Youtube »

En röst på SD är en röst på Moskva

När blev Sverigedemokraterna Putinister? Och varför?

I Europaparlamentet röstar SD (tillsammans med franska Front National och brittiska UKIP) oftast som Moskva vill – när det gäller frågor som rör Ryssland och dess förhållande till sina grannländer.

Samtidigt kan man konstatera att andra nordiska EU-kritiska partier (som Sannfinländarna och Dansk Folkeparti) som regel röstar tvärtom, emot Putins nycker och tilltag.

Man kan undra hur SD tänker här. Rysk militär visar allt större intresse för vårt land och kränker allt oftare vårt territorium. Ryssland beter sig allmänt aggressivt och hotfullt mot sina grannländer. Putin blir allt mer oförutsägbar och obalanserad. Och då ställer sig SD på Kremls sida.

Jag har svårt att tänka mig något mer obehagligt än detta: Ett svenskt politiskt parti som är framvuxet ur vit makt-miljö och nationalism – som gör gemensam sak med en aggressiv, expansiv militär stormakt i vårt lands närhet.

Man kan undra vad Sverigedemokraternas väljare tycker om detta.

Länk: EU-bloggen »

Gör FRA Sverige mindre säkert?

Försvarets Radioanstalt tycks inte ha kunnat ge våra politiker någon direkt förvarning om att ryssen plötsligt skulle börja bete sig expansivt och aggressivt.

FRA tycks ha varit lika förvånade som alla andra över den ryska annekteringen av Krim.

Inte ens vid den senaste ubåtsjakten utanför Stockholm var FRA till någon direkt nytta har det visat sig. (Även om någon spred ut rykten om motsatsen.)

FRA tycks inte ha kunnat ge vårt lands politiska ledning information om varesig den arabiska våren, den arabiska hösten eller ISIS "plötsliga" framväxt.

Däremot ägnar FRA mycket tid, kraft och skattepengar åt att hjälpa USA att bygga upp NSA:s globala nät för massövervakning. Och tillsammans med brittiska GCHQ ägnar de sig åt dataintrång.

Massövervakning av vanligt folk som inte är misstänkt för brott är samtidigt både integritetskränkande och ineffektiv. Inte en enda terrorist har fällts i domstol till följd av FRA:s spaning.

Min misstanke är att FRA är det svenska underrättelseväsendets och kontraspionagets gökunge. Med en budget på uppemot en miljard kronor tränger man ut annan, lämpligare och mer användbar underrättelseverksamhet.

Om denna misstanke är korrekt – då dränerar man verksamheten på mänskliga, tänkande och analyserande källor. Då lägger man mindre på samtal, öppna källor och förstahandsinformation. Istället köper man fler, större och snabbare datorer.

I så fall är det fara värt att FRA gör Sverige mindre säkert.