Här är den klassiska politiska fyrfältaren, som den såg ut innan man började krångla till allt med GAL-TAN. Och de
politiska partierna, som jag uppfattar dem.
Vänsterpartiet kan ha sina ljusa ögonblick. Till exempel i övervakningsfrågan. Men i övrigt kommer genomförandet av vänsterns utopi att kräva våld och tvång. Se historien för referenser.
Dessutom försöker de framställa sig själva som moraliskt överlägsna andra, vilket är en tydlig varningsklocka.
Det är Miljöpartiets enögda fanatism som gjort ett allvarligt läge ännu värre.
De försöker rida på klimatfrågan för att tvinga fram sitt idealsamhälle där allt som är gott, trevligt eller roligt är förbjudet. Ett samhälle utan tillväxt - det vill säga utan utveckling.
Vilket för övrigt kommer att kräva ett stort mått av regler och kontroll.
MP:s utopiska vision kommer dock inte att ha demokratiskt mandat, när folk inser vad den verkligen innebär.
Men det hindrar inte MP från att försöka ändå. De anser sina mål överordnade demokratin. De medger det till och med offentligt.
Sossarna är som dom är. Skamlösa. Fixerade vid makten. Och med allt sämre verklighetskontakt. Deras ideologiska experiment håller på att ödelägga samhällelig kärnverksamhet.
Och de håller en armé av NGO:er och finvänstern försörjda med skattemedel.
Centern. Vad säger man? De är i vart fall bland de mindre auktoritära partierna. Men vad hjälper det, när partiet blivit svensk politiks främsta kaospilot?
Det hände något med Annie Lööf i samband med FRA-omröstningen.
Möjligen tror hon att hon på något sätt kan bli statsminister.
Ibland händer det att Liberalerna gör rätt sak av rätt skäl. Men bara ibland. De skall även ha poäng för att de emellanåt är villiga att lyssna till sakliga och principiella argument. Men bara emellanåt.
Med Pehrson som partiledare är det dock ingen tvekan om att de ligger i det auktoritära blocket.
Först tänkte jag sätta SD på vänstersidan. För det är ju så det är, om man läser deras program.
Tillsammans med gröningarna är de nog de som visar mest auktoritära tendenser. Vilket möjligen är deras USP.
Moderaterna hade kunnat sniffa på gränsen till det frihetliga om det inte vore för ett par saker.
Den världsfrånvända drogpolitiken - som skapar lidande, död, brottslighet och våldsdåd. Förtjusningen i massövervakning. En med tiden allt slappare hållning till den demokratiska rättsstatens grundläggande principer.
Plus att man låter sossarna komma undan genom att ställa sig bakom expansion av lagar som man själva ursprungligen var emot. Som sexköpslagen.
Moderaterna var bättre förr. På Bohmans tid.
Kristdemokraterna har jag satt längst till höger för att de känns mest konservativa.
Tanken på att ge makten i landet till Pansar-Barbie från Livets Ord ger mig olustkänslor. Men jag kan förstå om en del blir upphetsade av tanken.
Jag tror att KD faktiskt har en slumrande väljarpotential bland muslimer. De två grupperna har fler beröringspunkter än man skulle kunna tro...
För övrigt har samtliga riksdagspartier internaliserat socialdemokraternas politik och världsbild. I varierande grad.
Över anständighetens gräns finns inget. Vi har försökt fylla tomrummet i övre högra kvadranten. Men ingen röstar på småpartier med otillräckliga resurser, som i allt väsentligt ignoreras.
Så, vad skall man rösta på för att undvika ännu en rödgrön regering?
