Riksdagsvalet: Vad händer nu?

Till att börja med: Om M+KD+L-regeringen inte avgår och SD och C inte fäller den, då kan den sitta kvar. För SD måste en sådan regering vara bättre än en rödgrön. Och C får en borgerlig regering utan SD.

Men om det inte flyger: Låt oss slippa den värsta rödgröna röran. Släpp fram en ren S-regering. Utan V, MP och C.

Då kan de göra upp fråga för fråga i demokratins högborg - riksdagen.

Då kan till exempel S+L+KD+M+SD göra upp om kärnkraften. Då kan vi slippa Nato-motståndare i regeringen. Då kan Miljöpartiet hållas borta från att ödelägga tillväxt, utveckling och framåtskridande. Då kan Vänsterpartiets terrorkramare hållas borta från taburetterna.

Och om man ser bortom det politiska spelet och till sakfrågorna - då finns det en majoritet för icke-socialistisk politik med C+L+KD+M+SD i riksdagen. Förutsatt att C inte binds upp i en S-ledd regering, vill säga.

Vi tar det igen: Det finns en majoritet för icke-socialistisk politik i Sveriges riksdag. Slarva inte bort det.

Vad skall en »gammal moderat« rösta på?

I morgon skall jag gå till ambassaden och rösta. Nu skall jag tänka högt för att reda ut vem som får min röst.

Den rödgröna röran går bort. Inte kaos, bråk, identitetspolitik, socialism, energikris och skakig säkerhetspolitik igen. Det gäller även Centern, som i årtionden varit ett hinder för borgerlig politik i Sverige. (Centerpartister borde rösta på Liberalerna istället.)

Medborgerlig Samling syns tyvärr inte i de nationella mätningarna. Eftersom jag vill att min röst skall påverka valresultatet går de bort även denna gång. Hade jag haft rösträtt i svenska lokalval hade jag dock röstat på dem. (De verkar bland annat bubbla i Göteborg.)

Då återstår Tidö-samarbetet som vänt ekonomin från bland de sämsta i EU till en av de bästa. Som vill att vi skall ha en stabil elförsörjning med kärnkraft som baskraft. Som lagt om kursen för att knäcka gängbrottsligheten. Som återupprustar det svenska försvaret. Som vill ha ett bättre företagsklimat, även om mycket återstår att göra där. Skatten har sänkts. Man är till och med bland de bästa i klassen vad gäller klimatutsläppen.

Liberalerna känns teknikfientliga och är för socialliberala för min smak. Även om Simona Mohamsson är en frisk fläkt och Romina Pourmokhtari är en stjärna.

Kristdemokraterna känner jag ingen direkt samhörighet med. Ebba Busch är skicklig, men hennes stunt med att hemligstämpla offentlig finansiering av gröna projekt får mina varningsklockor att ringa.

Sverigedemokraterna är i stora delar sossiga, känslodrivna och oproffsiga. Möjligen att jag kan tänka mig att rösta på dem i EU-valet, där de ligger rätt vad gäller internetfrågorna och EU:s makt. Men inte nu.

Moderaterna? Det är många frågor där jag är på kant med dem, som massövervakning och drogfrågan. Partiets märkliga turer om juridiskt kön ger dåliga vibbar. Att man inte lyckades desarmera frågan om tonårsutvisningarna innan den blev ett problem var oskickligt. Att inte hantera frågan om kompetensutvisningar och övergångsregler för spårbytare likaså. (Man skall inte jävlas med folk som sköter sig, jobbar, betalar skatt och gör allt rätt.) Fullmaktslagen. Anonyma vittnen. Dousas friflygande i Mellanöstern-frågorna. Med mera.

Å andra sidan har jag hellre Gunnar Strömmer (M) än Teresa Carvalho (S) som justitieminister. Under hans tid har Sverige till och med lyckats få gängkriminella utlämnade från länder som annars är mycket svåra att samarbeta med.

Pål Jonson (M) är en oerhört kompetent och klok försvarsminister. Att ersätta honom med Peter Hultqvist (S) - som ser försvaret som en regional- och arbetsmarknadspolitisk åtgärd - vore en katastrof.

Carl-Oskar Bohlin (M) är inte bara en fantastiskt duktig civilförsvarsminister. Han är dessutom en politiker som inte tar hur mycket skit som helst. Vilket är uppfriskande.

Moderaterna är dessutom ett parti med en realistisk energipolitik. Och de är i förhållandevis god kontakt med verkligheten.

Det kokar ner till att jag - under protest - kommer att rösta på Moderaterna.

Och mitt personkryss går till Carl-Oskar Bohlin, igen.

Låt inte Arga Andersson & Co ta över!

Magdalena Anderssons bistra stil lär komma väl till pass om hon skall tvångsblanda befolkningen, fördriva näringslivet ur landet och riva friskolorna. Sådant kräver hårda nypor.

Det är lätt att glömma att Socialdemokraterna fortfarande betecknar sin ideologi som demokratisk socialism. Medlen är demokratiska, men målet är en långtgående politisk kontroll över ekonomi och samhälle.

De flesta torde vara överens om att alla skall ha samma regler och samma rättigheter. Vara lika inför lagen.

Socialismen nöjer sig dock inte med lika regler och rättigheter. Den vill också politiskt utjämna människors materiella utfall tills alla blir lika fattiga.

Frågan är hur långt staten kan gå i sin strävan efter materiell jämlikhet utan att urholka äganderätten och principen att människor skall behandlas efter samma generella regler.

Att ta från de rika och ge till de fattiga kräver per definition att staten behandlar människor olika.

Sedan har vi frågan om alla oss som inte vill ha socialism. Människor som vill behålla frukterna av sitt arbete. De som tycker att andra system är bättre.

Ju mer långtgående den politiska kontrollen blir, desto större blir också konflikten med dem som inte vill delta.

Socialismens historia visar hur lätt den leder till tvång, förtryck och våld. Det finns inget utrymme för oliktänkande. Målet är överordnat medborgarnas fri- och rättigheter. Alla skall med.

Vi har också frågan om vem som skall betala för kalaset. Hur har man tänkt sig skapa värde i ett samhälle som tagit bort incitamenten för människor att anstränga sig, jobba hårt och bygga framgångsrika företag?

Tanken på en förmögenhetsskatt tilltalar vänstern. Ta från de rika och ge till de fattiga. Man kan fråga sig med vilken rätt. Svaret lär vara den starkes rätt, förkroppsligad av statens våldsmonopol.

Ett problem i sammanhanget är att rika människor inte badar i kontanta pengar som Farbror Joakim. Deras tillgångar är i allt väsentligt investerade i företag, fastigheter, obligationer (som bland annat finansierar staten) och annan verksamhet i vårt samhälle.

Om en företagare tvingas betala förmögenhetsskatt på värdet av sitt företag måste han skaffa fram likvida medel till skatten. Det kan tvinga honom att sälja delar av verksamheten, skuldsätta sig eller ta ut pengar som annars hade kunnat användas till att skapa jobb, investeringar och utveckling. Eller att lämna landet.

Socialismen ger inga rimliga eller acceptabla svar på frågan: Hur är detta tänkt att genomföras utan att samtidigt skada friheten, äganderätten och den ekonomi som skall betala för kalaset?

När Socialdemokraterna talar om att Sverige skall bli mer som Sverige antar jag att de menar som förr: Sossesverige, där allt skulle regleras och framgångsrika människor flydde.

»Det är viktigt att politiken tar kontroll över utvecklingen«, som Arga Andersson sa om internet.

CC0 | Patreon »

Svensk borgerlighet behöver en vision

Det här håller ju inte. Argument och fakta biter inte på stora väljargrupper.

Borgerligheten måste både ha rätt och vara omtyckt. Den måste få en massa knepiga människor att känna att det är hos den de vill hänga.

Vilket inte är det lättaste när man är stirrig och stressad av opinionssiffrorna.

En stor del av väljarkåren bryr sig inte så mycket om politik. Om de alls röstar, då röstar de för att de känner att de gillar någon eller något i politiken.

Var det inte Erik Hörstadius som menade att människor röstar på dem som de kan tänka sig att bada bastu med?

Knepigt det här. En gång i tiden var det inne att vara moderat. I de hemliga väljarundersökningarna fick partiet betyget kompetent och konsekvent.

Men det var kanske mest framgångsvågen som folk surfade på då. Thatcherismen. Partisekreteraren mumlade något om att folk gillar vår politik, men de gillar inte oss.

Svensk borgerlighet behöver en vision. Som ger människor något att tro på. Som kittlar deras drömmar. Som kan motivera folk. Hopp om en ljus framtid, trots orostider. En känsla.

Ett budskap om frihet och ansvar skulle kunna vara en idé. Ett gott samhälle där människor samexisterar under fredliga, civiliserade former. Det borde låta lockande.

Vad kan man till exempel inte göra med budskapet: Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för en persons frihet går där hon kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

Vore inte det en värdegrund värd att kämpa för? Garanterad med allas likhet inför lagen och lika rättigheter inför staten. Ett samhälle som ständigt utvecklas till det bättre, utan något utopiskt slutmål.

Budskapet är begripligt och går att komma ihåg. Det rimmar med allmänt rättsmedvetande. De flesta vanliga människor håller reflexmässigt med.

Mot framtiden!

CC0 | Patreon »

Tillbaka till Sossesverige?

Det ligger något ovärdigt i den desperata kampen om Makten. Samhällets bästa offras - som när Löfven köpte regeringsmakten genom att låta Miljöpartiet montera ner fullt fungerande basproduktion av el utan att ha något fullgott alternativ.

Kommer ni ihåg hur det var under den rödgröna röran? Ständigt kaos. Det var landets uslaste regering i modern tid. Som sedan efterträddes av Magdalena Anderssons kortlivade (S)-regering. Som inte var mycket bättre.

Magdalena Andersson förbryllar mig. Bland hennes aktuella talepunkter är att det bedrivs ett kulturkrig mot nya gröna industriprojekt. Det vill säga en strid om värderingar, identitet och moral.

Det är som att sossarna lever i en sagovärld. Krass realism, konsekvensanalys, grundläggande ekonomiska samband och fysikens lagar skall underordnas en naiv utopi. Verklighet mot ideologi. Skatte- och pensionspengar rakt in i ett svart hål av »grön« industripolitik som inte är i kontakt med marknaden. 

Anderssons tv-duell mot statsminister Kristersson härförleden bjöd på en del intellektuell ohederlighet. Till exempel påstod hon att moderata ministrar kallar judar för odjur.

Bakgrunden var en demonstration utanför en judisk skola med tillhörande kulturcenter, på eftermiddagen när barnen var på väg hem. Moderaternas gruppledare i riksdagen skrev då en tweet om att de som beter sig så är odjur. Utrikesministern re-tweetade. Sedan framkom att det nog inte var skolan utan ett arrangemang i kulturcentret som man demonstrerade mot. Plus att några av demonstranterna var av judisk börd.

Detta får alltså Magdalena Andersson till att utrikesministern »kallar judar för odjur«. Som rena rama Goebbels. Hon missleder medvetet. Det är ohederligt. Det skapar polarisering.

Vilket i sin tur knyter an till att hela vänstern just nu gör sitt bästa för att kapitalisera på att Mellanösterns konflikter nått våra gator. Tillsammans med folk som faktiskt på riktigt tycker att judar är odjur.

Samtidigt brottas socialdemokraterna med det pedagogiska problemet att kräva åtgärder för integrationen på aldrig tidigare skådade sätt och i en aldrig tidigare skådad omfattning - utan att kunna eller vilja förklara hur detta skall gå till.

Rimligen innebär det att man måste flytta på folk. Och att med politisk makt bryta upp och slå sönder fungerande lokalsamhällen som utvecklats spontant. Vilket känns som att upprepa misstag man gjort tidigare. Sossar är aldrig så glada som när de får ändra på folk.

I bakgrunden gnager frågan om i vilken omfattning det socialdemokratiska partiet har kopplingar till klaner och gängbrottslighet. Botkyrka-affären har personkopplingar som leder rakt in i partiets toppskikt.

Vilket påminner oss om att socialdemokraterna sedan länge har en överenskommelse med företrädare för vissa invandrargrupper om att byta inflytande mot röster i bulk. Vilket rimmar illa med idén att väljarna i en demokrati skall vara fria att rösta på vilket parti de vill.

Samtidigt försöker sossarna triangulera och frontförkorta genom att under galgen ta till sig borgerlighetens lösningar på allvarliga samhällsproblem. Problem som de själva skapat. Och sedan låtsas som att man tyckt så här hela tiden. Skamlöshet som arbetsmetod.

Allt för makten. Det är djupt obehagligt. Det är ett förhållningssätt som i sig gör Socialdemokraterna direkt olämpliga att uppbära nämnda makt.

CC0 | Patreon »

Helgens videos

Youtube: Lyxåsikter - Valets psykologi »

Youtube: Statligt slöseri, maktkoncentration och den enskildes frihet »

Youtube: Will Civilization Collapse? »

Youtube: Don’t Worry, Everything is Out of Control | Taoist Antidotes to Worry »

Youtube: Palme angriper Centern och Fälldins kärnkraftspolitik 1976 »

Lägg ner valsedels-eländet!

Att man får ta sin valsedel i enskildhet är naturligtvis en bra sak. Köer är en dålig sak.

Så varför inte en valsedelsprinter (standalone) i röstbåset istället?

Tryck på det parti för vilket du vill ha en valsedel. Och den printas ut på några sekunder.

Detta skulle spara hundratals miljoner tryckta valsedlar.

Dessutom skulle det innebära att alla partier ges samma praktiska möjligheter.

Små och nya partier får idag själva se till att alla tusentals vallokaler har valsedlar hela tiden varje dag under förtidsröstningen och på valdagen. För de stora partierna sköter valmyndigheten saken automatiskt.

Det är ett demokratiskt hygienkrav att på valdagen behandla alla registrerade partier som ställer upp i allmänna val lika.

En touchscreen. Alla partier. En printer. Ett kuvert. Vore inte det ent demokratiskt framsteg?

En annan variant är som här i Tyskland: En lång valsedel med alla partier, där man får sätta sitt kryss vid sitt val. Så slipper man eventuellt krånglande skrivare.

Elektronisk röstning? Nej tack. Den är inte transparent för en lekman. Och risken för otillbörlig påverkan är överhängande.

Hela vitsen med valbås är att det finns en plats där man kan utöva sin demokratiska rätt utan att någon kikar över axeln. Det är värt att bevara.

Men det måste kunna ske med hjälp av modern teknik, som respekterar användarens anonymitet - och behandlar alla rättvist.

Jönssons lördagsvideo: Valets ödesfråga

Youtube: ENERGIVALET - Civilisationens ödesfråga »

Youtube: Så orsakade S och MP elkrisen »

Youtube: Fyra feta lögner i valrörelsen »

Youtube: Val 2022 - HAX besöker valstugorna »

Jag avskyr valrörelser

Valrörelser lyfter fram det sämsta hos de politiska partierna. Men, som någon påpekade, är det kanske lika bra att vi får se deras rätta ansikte emellanåt.

Ju mer politiken bestämmer över våra liv och i vårt samhälle - ju viktigare blir det vem som styr. Ju högre blir insatserna. Ju större blir polariseringen.

I en sådan miljö frodas Platons demagoger. De som kan förleda folket genom att lova förmåner. Som om resurserna för dessa uppstår ur tomma intet.

Allt måste betalas av någon. Vilket kanske fungerar fram till en viss punkt. Men som Bastiat påpekade är staten den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad.

Ju mer politikerna lovar, ju större blir bördan på dem som skall producera vårt välstånd, det vill säga entreprenörer och företag.

Problemet med fördelningspolitik är att förr eller senare får man slut på andra människors pengar. Och att man måste ta till allt mer drakoniska åtgärder för att tvinga den produktiva delen av befolkningen att betala mer i skatt.

Lika utfall kräver förr eller senare ett stort mått av kontroll och tvång. Det slår aldrig fel. Historien är fylld av varnande exempel. Men inte för att det låter stoppa den ständigt expanderande politiska makten...

Många partier drivs av något slags utopisk vision. Vissa mer än andra. De har en uppfattning om hur samhället skall vara när det når sitt slutmål. Som om ett bestämt slutmål vore önskvärt.

Vårt samhälle är en ständigt pågående dynamisk, evolutionär process utan bestämt slutmål. Det är hela poängen. Allt kan alltid bli bättre.

Genom frivilligt samarbete, vår kollektiva önskan om framåtskridande och spontan ordning utvecklas sådant som är stabilt, fungerande och bra. Medan sådant som inte fungerar hamnar på historiens skräphög.

Detta sker bäst utan politisk styrning. I ett levande civilsamhälle med fria människor och en fri marknad. Utveckling bygger, som Hayek påpekar, på att det finns utrymme för tillfälligheter att inträffa.

Vilket är så långt från politisk klåfingrighet, centralstyrning och politisering man kan komma.

Det ligger något djupt arrogant i att tro att man som politiker äger all den kunskap och den oväldiga resning som krävs för att kunna bestämma hur allt skall vara och hur alla skall leva sina liv. Att man vet bättre än alla andra.

Dogmer och utopier blockerar sina anhängares förmåga att ta till sig ny och bättre information samt att handla i enlighet med denna. Att politisk styrning ofta går fel är en förutsägbar konsekvens av detta.

På söndag skall vi välja vilka som - med smal majoritet - skall bestämma över alla andra. Vilka som skall styra och ställa över stort och smått.

Vi skall välja vilka som skall fatta tvingande beslut som medborgare, konsumenter, marknaden och civilsamhället vore bättre skaffade att fatta själva - utifrån sina skiftande behov, önskemål och preferenser.

Jag har röstat på det riksdagsparti som jag bedömer vill styra och ställa minst över folk. Vilket i dagens politik mest är en gradskillnad.

I politiken har du ett val vart fjärde år, på marknaden tusentals varje dag.

Podcast: Jag besöker valstugorna

 

Femte juli · Val 2022: HAX besöker valstugor

Jag besöker valstugorna vid Sergels Torg i Stockholm - för att utreda vad partierna tycker om rätten till privatliv och privat korrespondens off- såväl som online.

Soundcloud » | 5 juli-stiftelsens blogg »

Jag kommer att rösta för kärnkraft

Jag har inte röstat på något vanligt parti på länge.

Helst skulle jag vilja rösta på Medborgerlig Samling. Bodde jag i Stockholm skulle jag helt klart rösta på dem i kommun- och landstingsvalet. Jag tror att David Eberhardt kan vara en frisk fläkt i regionstyrelsen.

Men den centrala frågan om vår energiförsörjning kommer att avgöras av de partier som kommer in i riksdagen.

Partier som även är för till exempel en massiv övervakningsstat och en dödlig, feltänkt drogpolitik. Att rösta på något av dem bär emot. Men nu är det som det är.

Vill man ha kärnkraft måste man rösta på högerblocket. Så det får nog bli Moderaterna. Dem vet jag ungefär var jag har. På gott och ont...

För övrigt bör regeringar, liksom underkläder, bytas lite då och då. Och av ungefär samma skäl.

Jag vet inte om högerblocket har lösningar på alla problem. Men de verkar i vart fall mer benägna att se de problem som finns. Vilket är en bra början. Så låt oss pröva något nytt - istället för den rödgröna röran.

Det handlar om vår framtida energiförsörjning. Om Sverige skall vara ett välmående land eller ett fattigt land. Om vi skall ha någon industri - eller drabbas av bristsituationer, massarbetslöshet och social oro.

Gröningarna får glädjas åt att vi trots allt kommer att behöva bygga alla vindkraftverk vi kan. För att täcka upp till dess vi återställt balansen i elproduktionen.

Och räcker inte det (vilket det knappast lär göra) - då återstår bara ett realistiskt alternativ för att få fram tillräckligt med el under tiden. Nämligen oljeeldade kraftverk. The irony.

Bästa tidpunkten att börja bygga ny kärnkraft var igår.

Med en ny rödgrön regering blir det inget alls. Vem skulle investera i kärnkraft med en regering som kommer att motarbeta den?

Vilket i så fall kommer att få extremt olyckliga konsekvenser.

Vi måste helt enkelt byta regering för att säkra en stabil elförsörjning, med så liten miljöpåverkan som möjligt. Vilket kräver kärnkraft.

För mig är detta en överordnad fråga.

Skall man tvingas rösta på Folkpartiet?

Denna regering måste bort.

Åker Liberalerna ur riksdagen, då går några viktiga procent i papperskorgen. Samtidigt kryper de nu långsamt upp mot 4-procentspärren igen. Så skall man stödrösta på dem?

Skulle jag i vanliga fall tvingas välja ett riksdagsparti, då är det Moderaterna. Om de har några lösningar, vet jag inte. Men de ser i vart fall många av problemen.

Det bär dock emot. Inte nog med att de vill ha en massiv övervakningsstat och fortsatt drogkrig. De internaliserar ständigt socialistiska påfund med tiden.

Sådant som en gång var oacceptabelt, på goda principiella grunder, uttalar Moderater idag stöd för. De har förlorat sin ideologiska kompass.

I många år har jag röstat på alternativa partier - Piratpartiet och Klassiskt Liberala Partiet. För det senare har jag även kandiderat till både riksdagen och Europaparlamentet. Bortsett från EU-valet 2009 har det gått sådär.

Medborgerlig Samling skulle kunna vara ett alternativ - om de bara kunde få sitt mediala genomslag. Med tanke på att Bard är med i partiet, så borde det inte vara omöjligt. Men de måste bli mycket sexigare.

De måste även börja bubbla i opinionen. Så ännu är tiden inte mogen. Skall jag rösta på dem, då får det inte ske till priset av att rösten är bortkastad.

Liberalerna är historiskt sett notoriskt opålitliga. Men nu påstår de sig alltså vara tillbaka i borgerligheten igen.

Även om det är så, är partiet fyllt med primadonnor som emellanåt kan tänka sig att soloflyga även om det förstör för alla andra. Att rösta på Folkpartiet är ett risktagande på flera sätt.

I lokalvalet här i Berlin röstade jag på liberalerna, FDP. De är för en liberal drogpolitik, kärnkraft och fri fart på autobahn. De är emot övervakningsstaten. Och de är uttalade marknadsliberaler. Men när det gäller min svenska röst är jag rådvill.

Hur skall man göra? På något sätt har jag en känsla av att vi närmar oss en tipping point där skadorna på landet inte längre går att reparera om vi inte byter regering.

Gör Gunnar Hökmark till högerns statsministerkandidat!

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Gör Gunnar Hökmark till högerns statsministerkandidat! »

"Det hela är enkelt. Socialister vill centralisera makt och bestämma över folk. Borgerliga vill låta civilsamhället ta hand om så mycket som möjligt – frivilligt, spontant och kompetent! Att vara borgerlig är att lämna tillbaka makt till medborgarna och att sätta individen, hennes frihet och hennes rättigheter i centrum. Samt att noga hushålla med statskassan."

Medan vattnet kallnar i Alliansens badtunna

I morgon skall övergångsregeringen presentera sin »opolitiska« övergångsbudget. Den kommer att följas av minst en budgetmotion, från Moderaterna - och förmodligen från fler partier. Möjligen från alla, inklusive Socialdemokraterna. Det kan bli rörigt, speciellt om mittenpartierna fortsätter driva sin linje mot SD i botten.

Inom kort måste också den tillfälliga överenskommelsen om migrationsfrågorna upp till förnyad behandling. Det kan också bli en soppa. Men där finns det faktiskt något slags samsyn mellan de konservativa delarna av S samt M, SD och möjligen KD. Frågan är dock om sakpolitik har någon chans när all prestige satsas i kampen om makten.

Jag tycker fortfarande att en M+KD-regering är den mest logiska lösningen på regeringsfrågan. Men dit är det en lång resa. Möjligen kan en sådan komma upp till ny prövning i en fjärde och sista votering innan ett extraval måste utlysas. I så fall blir det förmodligen inte förrän framåt jul.

Samtidigt verkar krafterna för något slags mitten-vänster-regering, även om en sådan kommer att kräva aktivt stöd från V. Men om C och L är beredda att luta sig mot kommunisterna (samtidigt som de vägrar acceptera en borgerlig regering som passivt stöds av SD) - då är de körda för all överskådlig framtid.

Värt att notera är att om det blir ett extraval - då saknar Alliansen nu all trovärdighet som regeringsalternativ. Då blir det vart parti för sig självt. Vilket på sätt och vis skulle kunna vara en bra sak. Ett reningsbad, typ.

Till exempel skulle det tvinga Moderaterna att kontrollera sina premisser - och kanske bli ett modernt, ideologiskt, principfast och konsekvent högerparti. Vilket är en position i svensk politik som nu varit ledig i 15 års tid. Partiet behöver helt enkelt ett syfte och en identitet. En USP. Fast jag måste medge att det känns lite som önsketänkande...

Blockpolitik eller en fri riksdag?

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Blockpolitik eller en fri riksdag? »

"En levande parlamentarisk demokrati där alla partier röstar som de vill och söker uppgörelser inför öppen ridå i riksdagen – vore inte det värt att pröva? Det skulle dessutom ge en sundare maktdelning där riksdagen står för den lagstiftande makten och regeringen för den verkställande makten – istället för att regeringen ägnar sig åt toppstyrning och reducerar riksdagen till ett knapptryckarkompani."

Vill vi ha ytterligare ett halvår av regeringskäbbel?

Äntligen är det dags för en skarp regerings-votering i riksdagen. Men tro inte att det kommer att lösa något, som korten ligger just nu. Allt man åstadkommer är att ta oss ett steg närmare ett extraval.

Men dit är det tre skarpa voteringar till, vilket lätt kan komma att dra ut på tiden fram till årsskiftet.

Sedan skall ett extraval hållas inom tre månader. Så säg någon gång framåt slutet av mars månad. Vilket möjligen kan bli lite bökigt, med tanke på att EU-valet skall hållas den 26 maj. Det blir i så fall två val på två månader.

Om vi vill hålla extravalet samtidigt som EU-valet - då kan den fjärde skarpa voteringen om vilken regering vi skall ha äga rum tidigast den 26 februari.

Tjafset om regeringsfrågan kan alltså komma att fortsätta i drygt ett halvår till. (För övrigt är det inte troligt att ett nyval kommer att ändra maktbalansen i riksdagen. Det kan lika gärna leda till ett än mer låst läge.)

Eller så river vi av ytterligare tre skarpa voteringar så snabbt det bara går - och kör en ny valrörelse i svinkalla februari. Till en uppskattad kostnad av 400 miljoner skattekronor, som skulle kunna användas bättre.

Vore det inte enklare att släppa fram en M+KD-regering?

Med en minoritetsregering kommer ju all verklig makt ändå att ligga hos riksdagen.

Är C och L en rysk påverkansoperation, eller vad?

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Är C och L en rysk påverkansoperation, eller vad? »

"Inte för att jag tror att svenska folket kommer att resa sig i första taget. Men ironiskt nog tycks konflikträdsla vara en utmärkt grogrund för allvarliga samhällskonflikter."

Långbänken åter i svensk politik

På sätt och vis gör det detsamma vilken regering vi har.

Problemet är att alla regeringar är odugliga. (Fast möjligen på olika sätt.)

Det har dels att göra med att regeringar alltid samlar på sig makt. Mer än de kan hantera. Långt över deras (in)kompetensnivå. Och så går det som det går när man inte förmår sköta om sin trädgård.

Dels handlar det om folkets valda representanter. Det måste finnas mer kompetenta, mer ansvarsfulla och rimligare människor i vårt land än de 349.

Jag menar, titta bara på regeringsledamöternas CV:n. Att sköta ett land bör ändå kräva något slags kvalifikationer.

Det behöver inte alls handla om att införa teknokratstyre - men politiken skulle behöva ett snabbt tillskott av kompetent och rimligt folk.

Men där är vi inte idag. Vi har de politiker vi valt och regeringsfrågan har gått i långbänk.

Så länge den kan avhålla sig från att göra något politiskt, så har jag inga större problem med att övergångsregeringen sitter där den sitter.

Allt som kan hända är att makten tillfälligt flyttar tillbaka till riksdagen. Där den hör hemma. Och där det är dags för ledamöterna att ta lite ansvar för sakfrågorna. Att göra upp om några surdegar, nu när tillfälle finns.

Sedan får vi väl se vad som händer i regeringsfrågan. Det minst orimliga vore att göra Ulf Kristersson till statsminister. Men om positionerna fortsätter att vara låsta, då går vi istället mot ett extraval.

Och ett extraval lagom till dess att medborgarna har tröttnat på allt vad tjafsande, maktlystna politiker heter - det kan ju bli intressant. På flera sätt.

Dags för sossarna att ta en time-out

En socialdemokratisk partiledare som får i uppdrag att sondera terrängen för en regeringsbildning - och som efter två veckor står med tomma händer. Inte så mycket som ett halvhjärtat försök. Det hade jag inte riktigt väntat mig, även om det parlamentariska läget är som det är.

Luften har helt enkelt gått ur Socialdemokraterna.

Men det är i och för sig ingen nyhet. Sahlin. Juholt. Och nu en ofrivillig partiledare, som sitter där han sitter för att han inte hann ducka.

Socialdemokraterna, med bara en knapp tredjedel av arbetarnas röster - och mellan 70 och 80 procent av rösterna i vissa så kallade utanförskapsområden. Vad säger det, egentligen?

En åldrande medlemskader - och ett tillflöde i ungdomsförbundet som antingen är marxister, hänger sig åt identitetspolitik eller företräder uppfattningar som är så medeltida att de inte längre går att sopa under mattan.

Fyra år av politiskt korrekt och tramsig symbolpolitik - samtidigt som samhällelig kärnverksamhet vittrar sönder inför våra ögon. En mandatperiod utan varesig intresse eller förmåga att upprätthålla ens illusionen av en fungerande offentlig samhällsapparat. En misskött trädgård som varken ansats eller vattnats.

Sossarna behöver helt enkelt en time-out. Släpp fram några andra ett tag. Gå hem och städa ert eget hus. Våga tänka ett par nya tankar. Kontrollera era premisser. Ta en öl.

Och sluta behandla folket som undersåtar, som skatteboskap och som idioter.

Är det dags att låta Alliansen dö?

L & C har fastnat i en tanke-loop där S förväntas stödja en bred Allians-regering. Eller att S ingår ett regeringssamarbete med Alliansen, utan att för den sakens skull få statsministerposten.

Men det kommer helt enkelt inte att ske.

Trots detta vägrar L & C att släppa fram det enda möjliga renodlat borgerliga alternativet, det vill säga en M- eller M+KD-regering.

Så det kanske börjar bli dags att tänka tanken att ge upp Alliansen och låta mittenpartierna ingå i en regering med det röd-gröna blocket - med Stefan Löfven som statsminister. För det är ju däråt de drar, eller hur?

L+C+S+MP har 167 mandat. Med V 195 mandat, klart över den magiska 175-gränsen.

M+KD har 92 mandat. M+KD+SD har 154. Så en L+C+S+MP-regering behöver inte ens aktivt stöd från V - även om M+KD+SD skulle rösta nej.

Kom inte och påstå annat än att mittenpartierna är mycket väl medvetna om dessa siffror. Allt annat är god min i elakt spel. Vad vi nu ser är hur L & C trampar vatten, till dess att de med spelad motvillighet sätter sig i regering med S & MP. Och då är det kanske lika bra att göra pinan så kort som möjligt.

Sedan kan S suga musten ur mittenpartierna, på samma sätt som de gjort med MP. Lägg till det en kommande lågkonjunktur, usla tillväxtsiffror, ett EU-samarbete i gungning, en tafatt integrationspolitik och allehanda samhällelig kärnverksamhet i kris. L & C kommer trots detta att kasta sig på svärdet - helt enkelt eftersom de sätter sina maktambitioner framför allt annat.

Det kommer att kallas att ta ansvar för landet i ett besvärligt läge. Visst.

Det blir fyra förlorade år till. Men det skulle ge M och KD en chans att driva borgerlig politik på riktigt, om än i opposition. Vilket nog vore nyttigt för dem. L & C kommer att drabbas av en besvärande svekdebatt. Och SD kommer att dra till sig än fler missnöjesröster, främst från S.

Sedan får väl den återstående borgerligheten och alla frihetliga krafter ägna resten av mandatperioden åt att detronisera S inför valet år 2022. Sossarna befinner sig ju trots allt redan i en mycket lång utförsbacke.