Försäkring

Wikileaks tycks ha lagt upp en krypterad fil med gott och blandat – som en slags försäkring ifall myndigheterna skulle bli allt för närgångna.

Läs mer hos Nyheter24 »

Därför får man inte ge upp...

Emellanåt blir jag lite matt av att ständigt försvara till exempel nynazisters mötesfrihet, terroristers rättssäkerhet och av att diskutera barnporr ur ett yttrandefrihetsperspektiv. Jag har liksom inget skäl att gulla med nynazister, terrorister och pedofiler. Men detta måste ändå göras. För alla andras skull.

Det är alltid det kontroversiella som markerar flanken i debatten. Då gäller det att höja sig över vad man ibland spontant kan känna – och hålla fast vid principerna. Att inskränka nynazisters, terroristers eller pedofilers grundläggande medborgerliga fri och rättigheter vore fel i sig. Men det är också att öppna dörren för att till exempel inskränka mötesfriheten, urholka rättssäkerheten eller begränsa yttrandefriheten för alla oss andra.

Antingen har man mötesfrihet. Då skall alla politiska partier, organisationer, föreningar och privatpersoner åtnjuta denna frihet. Eller också har vi, per definition, inte mötesfrihet.

Vad gäller rättssäkerheten måste alla vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter inför det allmänna. Även till exempel misstänkta terrorister. Annars lever vi, per definition, inte i en rättsstat.

Yttrandefriheten måste gälla även sådant som folk tycker är fult, dumt, fel eller jobbigt. Och det är alltid där striden står, inte om publicering av harmlösa och korrekta självklarheter. Alla måste få säga vad de vill (utom möjligen uppmana till våld eller ägna sig åt ärekränkning). Om de vill skall de till och med få ljuga. Annars har vi, per definition, inte yttrandefrihet.

Inskränker man våra medborgerliga fri och rättigheter – då öppnas dörren till det sluttande planet, om den blandade metaforen ursäktas.

Börjar vi begränsa till exempel mötes- och yttrandefriheten – då har vi sänt en signal om att det skulle vara OK att tysta människor vars åsikter man inte delar. Vilket, förr eller senare, kommer att bli förödande.

Viker man från rättssäkerheten och rättsstatens principer – då skapar man ett samhälle där makt är rätt och där människor inte längre har lika rättigheter.

Och hur skall vi kunna kritisera skurkstater i andra delar av världen för att de inte respekterar de medborgerliga fri- och rättigheterna – om vi själva ägnar oss åt i stort sett samma saker? Det finns förvisso som regel en skillnad i grad, men inte i art.

Så visst. Ibland är man så trött på nynazism, terrorism och barnporr att man är kräkfärdig. Men man får inte vika undan eller tystna. Gör man det, då öppnar man dörren för något ännu värre. Nämligen för det demokratiska samhällets självdestruktiva sida – där vad som helst, vilket övergrepp som helst, kan motiveras med att det sker i enlighet med i god demokratisk ordning fattade beslut.

Swartz och Bard till storms mot Schyman

Ingressen till dagens debattartikel i Expressen säger det mesta...

"Historien varnar för makthavare som pekar ut det sexuellt avvikande. Därför har politiker som stödjer sexköpslagen inte i Prideparaden att göra. Det skriver sexsäljarna Alexander Bard och Oscar Swartz."

Slutklämmen är inte heller så dum...

"Pride handlar om kampen för sexuell mångfald. Politiker som vill ha gulliga bögpar som grannar i villaförorterna, men samtidigt förnekar sexarbetarna rätten att bestämma över sin egen sexualitet har inte på Pride att göra. Bara för att politikerna har bytt måltavla för sitt förtryck - från de i går förföljda bögarna och flatorna till de i dag förföljda sexarbetarna - betyder det inte att de har slutat att vara förtryckare. Stanken från deras sexmoralism är kvävande."

Ännu längre långbänk

Lissabonfördraget hade knappt gått igenom förrän EU fick en "president" och en "utrikesminister". Det gick verkligen på ett ögonblick.

Men när det gäller de folkvalda, då har allt som bekant gått i långbänk.

Lissabonfördraget stadgar om 18 nya ledamöter i Europaparlamentet. Processen för att uppfylla denna del av fördraget är snurrig, utdragen och fumlig.

Och nu ser det ut som om allt skjuts ännu mer på framtiden.

Om det är bra eller dåligt med fler ledamöter, det kan diskuteras. Det som stör mig är arrogansen. Topposterna besattes illa kvickt, utan demokratiskt inflytande. Men de människor som medborgarna har röstat fram som sina (blivande) representanter – dem skiter systemet i.

Och sedan undrar EU:s ledare varför unionen dras med imageproblem.

De rödgröna är oense om FRA

SR Ekot | Farmor Gun

Vem är förvånad?

Piratpartiet behövs i riksdagen.

Milton Friedman vs. Michael Moore

Lite underhållningsvåld. ;-)

(Tipstack: Jacob D på Twitter)

Terroristnojan

"Terrorism måste liksom andra brott bekämpas under lagarna. De lagarna fanns redan före 11/9 2001. Men systemet av speciallagar och massövervakning som blivit en ny, lönsam global industri, hotar oss alla. Kriget mot terrorismen, vår tids farligaste villfarelse, skulle skydda det öppna samhället, men är på väg att bli dess största hot."

Läs Gösta Hulténs artikel om terroristnojan på SvD Brännpunkt i dag. Den sätter fingret på nästan alla de ömma punkterna.

Det är allvar nu. Och det tycks bara bli värre. Det räcker inte längre med folk som säger ifrån i debatten. Vi måste få in människor som på allvar ifrågasätter det som håller på att ske i den lagstiftande församlingen också. Därför måste Piratpartiet in i riksdagen i höstens val.

Och nu: Polisen vill ha omvänd bevisbörda

Knappt hade jag hunnit lägga ut bloggposten Konsten att kuva ett folk, förrän Söderortspolisens grupp mot yrkes- och livsstilskriminella kräver omvänd bevisbörda. (Och livsstilskriminella, vad är det?)

Idén är att kriminella måste kunna bevisa att deras egendom verkligen är deras. (Det behöver alltså inte handla om stöldgods.) Annars tar staten den.

Till att börja med är principen om omvänd bevisbörda inget som hör hemma i en rättsstat. Det är sådant förtryckarregimer använder sig av för att hota eller klämma åt obekväma medborgare.

För det andra visar ju erfarenheterna från motsvarande system i USA att det ibland kan bli väldigt, väldigt fel och konstigt.

För det tredje ger detta polisen ytterligare ett verktyg för att kunna vara hotfull mot och försöka skrämma folk som den tycker illa om. Eller för att skrämma fram falska vittnesmål.

Det blir alltså ännu mer regeluppluckring och rättslöshet – där medborgarna kan frukta att staten tar till åtgärder som är godtyckliga och som man inte kan försvara sig emot på ett rimligt sätt. Och att hålla ordning på folket genom att hålla det i skräck kallas, i vart fall i min bok, för skräckvälde.

Para sedan detta med lite brottsprovokation och justitieministerns idé om att det där med rättegångar inte är så viktigt – sedan är DDR-iseringen av svensk rättvisa ett faktum.

Wikileaks och FRA

"Sverige är ett viktigt land för Wikileaks. Flera av Wikileaks servrar står här och grundaren Julian Assange har sagt att information skickas via Sverige för att skydda dem som lämnat material till sajten."

Så rapporterar SR Ekot i ett inslag om Wikileaks och den svenska tryck- och yttrandefriheten.

Och det är ju trevligt. Men glömmer vi inte en sak – FRA-lagen och att FRA när som helst kommer att ha kopplat in sig på de svenska kablarna?

Det är ingen direkt vild gissning att information av den typ som Wikileaks hanterar är exakt sådant som skulle smaka fågel för FRA. Speciellt att avslöja källor för till exempel Afghanistan-filerna.

Sverige var ett föregångsland när det gällde tryck- och yttrandefriheten. Sedan kom FRA-lagen. Nu gäller det att se till att återställa ordningen. FRA-lagen måste rivas upp.

Konsten att kuva ett folk

Om man vill hålla kontroll över ett folk – då är det en effektiv taktik att hålla det i ovisshet.

För om människor inte riktigt kan veta vad som är tillåtet och vad som är förbjudet – då breder en obehaglig, överdriven försiktighet och självcensur ut sig.

Och i ett land där nästan alla – medvetet eller omedvetet – bryter mot lagen så gott som varje dag, där finns det också goda möjligheter för staten att "plocka in" obekväma medborgare. Om den skulle vilja.

Skattelagtiftningen är ett exempel. Ingen vanlig människa kan hålla koll på alla regler. Man behöver inte medvetet bryta mot några lagar för att råka illa ut. Man behöver faktiskt inte ha brutit mot några lagar alls, om staten får för sig att man har haft som syfte att lura skattesystemet. Råkar du i gräl med skatteförvaltningen, då är det ofta du som måste bevisa din oskuld. Och skulle du vinna mot skatteverket, då måste du ändå betala in och ligga ute med pengarna tills domen/beslutet vunnit laga kraft. Se där, ett verktyg som kan krossa precis vem som helst – på blotta misstanken.

Barnporrförbudet är ett annat exempel. Speciellt som spridnings- och innehavsförbudet nu toppas med ett tittförbud. En "anonym" anmälan kan ställa till det å det värsta för vem som helst. Och med det stigma som följer med en sådan anklagelse har det hänt att till och med helt oskyldiga misstänkta har tagit livet av sig. De senaste dagarnas debatt om tecknad barnporr gör det hela ännu värre. I hundratusentals svenska hem finns nu bilder som kan resultera i att man blir utsatt för en husrannsakan och släpad inför rätta – bokstavligen talat utifrån rena fantasier.

Droglagstiftningen kan också visa sig användbar om man vill trycka till en medborgare. Det behöver inte ens handla om planterade bevis. Sedan 1993 är det olagligt att ha ens spårbara mängder narkotika i blodet. Och för att kontrollera det får man följa med till polisstationen, vilket uppfattas som en rätt obehaglig idé för de flesta. Resultatet blir att polisen kan hota att plocka in alla som de misstänker eller anser kan ha använt droger. Vilket ofta är ett hot som används mot opåverkade medborgare som polisen vill utöva påtryckningar mot.

Man skulle även kunna ta en del exempel som rör fildelning, hetsbrott, sex och alla åsiktslagar som inte minst EU tvingar på oss. Det behöver inte ens vara något som är olagligt i Sverige. Begås ett "brott" som är straffbart i till exempel Litauen (att uttrycka sig positivt om homosexualitet) eller Frankrike (att ifrågasätta det turkiska folkmordet på armenier) på internet – då kan dessa länder begära den misstänkte utlämnad med hänvisning till EU:s internationella arresteringsorder.

Toppa sedan det hela med den nya övervakningsstat som håller på att byggas upp. Myndigheterna kommer att kunna få en aldrig tidigare koll på medborgarnas privatliv. I princip alla svenskar kommer att kunna anklagas, eller i vart fall misstänkas, för brott som de inte ens själva är medvetna om att de kanske kan ha begått.

Kronan på verket blir den nya politiska attityden att man skall kunna straffa folk, gärna med skamstraff, utifrån blotta misstanken – som till exempel justitieminister Beatrice Ask emellanåt torgför. (Plus hennes idéer om att man nog kan strunta i det där med rättegångar, i många fall.)

Så får staten pli på folket.

Så skapar man undersåtar som tänker sig för två gånger innan de mopsar mot Makten och dess funktionärer.

Så får man självcensuren att breda ut sig.

Och som vanligt är det den som är oskyldig har allra mest att frukta.

En ny medievärld?

Frågan är om vi inte sett en ny medievärld födas i veckan. (Eller om det kanske var redan under sommaren 2008.)

Jag tänker på att The Guardian, New York Times och Der Spiegel samarbetat med Wikileaks för att offentliggöra whistleblowersitens Afghanistan-filer. Här har vi ett formaliserat samarbete mellan gammelmedia och en nätsite om en stor, internationell nyhet. Detta är tidningar som ofta har beröringsskräck inför andras verksamhet på nätet. Men nu gör man alltså gemensam sak. Vilket möjligen kan hänga samman med vilka våldsamma krafter man utmanar...

(Lite samma sak var det under FRA-striden i Sverige, sommaren 2008. Då grävde bloggosfären och gammelmedia tillsammans, med något slags outtalat gemensamt mål.)

När internet och etablerade media gör gemensam sak, då uppstår något som är större än beståndsdelarna. Media bidrar med stort genomslag, nyhetsvärdering och journalister som kan arbeta heltid med ett projekt. Och på internet pågår grupparbetet, där skapas korsreferenser genom länkar och där kan vem som helst kan bidra med sakkunskap och information.

Man kan vara rätt säker på att politikerna tycker riktigt, riktigt illa om detta. Det gäller nog även de flesta byråkrater, särintressen och institutioner. Nu handlar det inte längre bara om att nätet och bloggarna bidrar med information. Det nya är att vi är nyhetsdrivande, händelsedrivande och något slags aktiv maktfaktor. Även om vi oftast inte själva tänker på saken i de termerna.

Frågan är vad som händer nu, efter Afghanistan-filerna, Irak-filmen och den svenska bloggbävningen om FRA.

Kommer politikerna – och andra makthavare – verkligen att låta det fortsätta på detta sätt?

Länge har de knuffat fildelningen, barnporren, drogerna och den organiserade brottsligheten framför sig som ursäkter för att inskränka friheten på internet. Men lite får jag känslan av att de nu håller på att snöra av sig handskarna.

Nu är det så uppenbart att det handlar om kontrollen över agendan, verklighetsbilden, politiken och makten. Nu kan det mycket väl bli knytnävsslagsmål utan överflödiga bortförklaringar.

Det kommer att börja med att några djupingar skriver en debattare om internet som ett demokratiskt problem. (Då kommer de att avse politisk demokrati, inte folkvälde.) De kommer att hävda att det är orimligt att nätets deltagarkultur emellanåt slår "i god ordning fattade demokratiska beslut". De kommer att börja kräva uppförandekoder, förbud mot anonymitet och något slags kvalitetsstämpel för "godkända" siter, forum och bloggar som politikerna gillar.

Detta kommer, var så säker. Och jag kan gissa ungefär vilka man kommer att sända fram för att förmedla budskapet.

Lustmord

Missa inte recensionen av Mona Sahlins nya bok på Makthavare.se.

Arma människa. :-)

Hemliga bevis i svenska domstolar

Åter till den tecknade barnporren. Och barnporren i lagstiftningen och rättsväsendet.

I det aktuella fallet – i Uppsala – kan vi som är kritiska, media, sakkunniga jurister, politiker, samhällsdebattörer och medborgarrättsaktivister inte ta del av bevismaterialet för att bedöma fallet och domen själva.

Bevisningen är nämligen hemlig för alla utomstående.

Detta hänger samman med att i ett uppmärksammat barnporrmål för ett antal år sedan, så roade sig några runkpellar med att begära ut tingsrättens handlingar. På så sätt fick de tillgång till barnporrbilder nästan gratis. (Hjälp mig att minnas här, var inte detta även en bidragande orsak till själva innehavsförbudet?)

Sedan dess är det rutin att hemligstämpla bevismaterialet i sådana här fall. Med hänvisning till att det ändå är förbjudet att inneha.

Det är alltså förbjudet att inneha vissa handlingar rörande vissa rättsfall i Sverige.

Detta får orimliga konsekvenser – som är lätta att inse. Ingen utomstående kan avgöra om domen avkunnats på lagliga grunder, om den är rimlig eller var tingsrätten anser att gränsen för vad som är lagligt eller olagligt går.

Såvida den dömde eller hans advokat inte sätter sig över hemligstämplen / innehavs- och spridningsförbudet – och olagligen läcker utredningsmaterialet – så är det också i princip omöjligt för dem att försöka hävda den dömdes oskuld offentligt.

Så får det inte gå till i en rättsstat. Varken när det gäller barnporr, terroristmål eller något annat. Rättsskipningen måste ske öppet och skall kunna granskas av alla.

Nyhetstips

Piratpartiet: Silvia måste dra tillbaka sitt stöd för Ecpat

ACTA-bloggen: ACTA-expert tror att EU kommer att hoppa av ACTA-avtalet

Washington Post: Top Secret America - del 3

Kriget i Afghanistan - nu på Wikileaks

SvD | DN | Aftonbladet | Expressen | Hans Blogg
BBC | The Daily Telegraph | CNN | Washington Post | New York Times
The Guardian livebloggar

Wikileaks

Bra journalistik är obekväm. Allt annat är reklam.

Uppdatering:

Mer input och länkar på Hans Blogg: Wikileaks släppte INTE rubbet!

AFK

Det sägs vara semester. Stegvis försöker jag avvänja mig från att gå till kontoret. (Vilken tur att vi har web-mail...)

Nu blir det Amsterdam över helgen. Trevlig stad. Lite rökigt och hög musik, kanske. Men väldigt goda kakor. Vi ses där.

Åter söndag kväll, typ. Eller måndag. Lite ironi under tiden...

(Så sköter ni er i kommentarsfälten. Jag ser er. Allihop. Hela tiden. ;-)

Hur tänkte de då..?

Dagens nyhet: Fildelning finansierar terrorism och organiserad brottslighet.

(Tips: Samisin)

Uppdatering: Äkta, falskt eller satir? Mer input i kommentarerna...

Mangasex: Uppdatering

Missa inte flera nya, intressanta länkar i bloggposten om den tecknade barnporren, nedan. Och en hel del matnyttigt i kommentarerna.

EU-Kommissionen: Integritetsunderskottet underminerar vårt demokratiska samhälle

The new technologies inherently tend to shift the balance of power away from the individual towards those who hold data on them: the terms “data subject” and “controller” are gaining deeper, more sinister meaning. Some technologies can sometimes be used to counter some of this - but they are much weaker and often inherently less effective than claimed or believed. Unless we tame the new technologies, their unimpeded use will undermine democratic society itself. And the tool to tame the machine in this respect is data protection.

Detta skriver EU-Kommissionen står att läsa i en rapport som tagits fram på EU-Kommissionens uppdrag.

Och det låter ju lovande. Men jag har en misstanke...

Detta handlar nog främst om privata företag och sociala nätsiter som samlar data om sina kunder och användare. Men vi skall komma ihåg att EU och dess medlemsstater är i särklass störst och värst när det gäller att samla på sig integritetskränkande information om medborgarna.

Hur som helst, nu har vi kommissionens kommissionens egna utredares ord på att integritetsunderskottet är ett hot mot själva det demokratiska samhället. Det kommer inte att saknas tillfällen att påminna om dessa ord.

Läs mer och se länkar på Stand up diggers all.

Den tecknade barnporren: Borde i så fall inte även teckningar av bankrån vara brottsliga?

Moralpanikens nästa offer?

OK – jag kommer in lite sent i det här. Det har redan skrivits massor om killen i Uppsala som, i sin gigantiska samling japanska serier, även har några som tingsrätten anser är barnporr. Det hela är naturligtvis orimligt, på så många sätt – vilket beskrivs bra i länkarna nedan.

En sak som kommit lite i skymundan är att polisens husrannsakan var resultatet av att motparten i en separation har legat på och kommit med anklagelser som övergrepp mot det gemensamma barnet. (Vilket inte på något sätt har kunnat styrkas.) Man kan alltså ana fulspel i bakgrunden.

Det finns för övrigt även en Facebook-grupp om det här.

Nu, massor av länk-kärlek:

之乎者也: Dokumenterade övergrepp på seriefigur
Motpol: När en teckning blir kränkt
Sagor från livbåten: Seriekonstnär eller pedofil?
Liberati: Stoppa censuren mot serietidningarna!
No size fits all: Seriemördarna i Ecpat
Per Pettersson: Idag serierna, imorgon världslitteraturen?
My Bergström på Expressen.se: Porrmanga hotar inte våra barn
DN: Mangaserier klassade som barnporr
Nyheter24: Tecknad barnporr gav dagsböter
Carl-Michael Edenborg i Aftonbladet: Gräv ner era serietidningar!
Expressens ledarsida: Kan krita kränkas?

Lite stillsamt undrar man om myndigheterna inte har något bättre för sig än att slå ner på fantasier och påhittade brott. Men det är klart, allt för att skruva upp barnporr-hypen – så att EU kan trumma igenom sin internetcensur...

Uppdatering, se även:

Oscar Swartz: Intervju: Barnporrdömde mangamannen
Sayonara September Blogg: Erkänner mig skyldig
Erik Laskso: Moralbrott utan förövare eller offer
Avva: Dagens största dumhet

Ytterligare uppdatering:

Christian Engström (pp): Cecilia Malmström och hederlighet om manga-censur
之乎者也: En puckad barnporrlag
deeped: Bildförbudet i ny tappning
Anders S Lindbäck: Bonnier ger ut barnpornografi aka Love Hina
Anders Widén: Bränn Carl Larsson på bål
Farmot Gun i UNT: Vilka tjänar på Wikströms lösning?
Jan Myrdal i Expressen: Barnporrlagen är en omoralisk absurditet

Ännu mer input och länkar här:

Rick Falkvinge (pp): Nu får det vara slut på kungligt sanktionerade bokbål - barnporrlagarna måste ändras

När temperaturen är hög uti kroppen...

Det är rätt tyst i svenska media om Al Gores påstådda sextrakasserier. Utom i Aftonbladet, då.

Nu har ju övriga svenska media en tradition av att ligga lågt vad gäller snuskanklagelser mot politiker. Börjar man skriva om sådant vet man aldrig var det kan sluta.

Men ändå, här har vi planetens största pretto. Och flera oberoende anklagelser om rätt långt gångna sexuella trakasserier. Man skulle kunna argumentera kring att det finns ett allmänintresse.

Men, det är klart. Några fördelar kanske man skall ha om man är både Nobelpristagare och världens bäste filmskapare... ;-)

Public Relations

Nu finns det visserligen ett klipp i filmen. Vi vet inte vad som hände mellan de två scenerna. Men redan scen ett får mig att undra om de inte borde lära ut lite, lite public relations, stresstålighet och bonnförnuft på polisskolan.

(Tipstack: TTime)

Finn fem fel

Jag fastnade för en notis i Aftonbladet...

Polis slår larm om svag sprej
Värmlandspolisen varnar i en rapport för en oväntad svaghet med deras pepparsprej - den sprids bara uppåt och går inte att sprida nedåt, skriver Nya Wermlands-Tidningen.
Upptäckten gjordes när ordningspoliser i Karlstad försökte förmå en deprimerad man i en brunn att sluta slå sig själv med en sten. De försökte lugna honom genom att spruta ned pepparsprej i brunnen. Men sprejen spreds bara uppåt, och mannen fortsatte slå sig själv, uppger tidningen. (TT)

Okej...

Polisen försökte alltså lugna mannen genom att spruta pepparsprej på honom. Hmm... Undrar just hur de gör för att reta någon?

Sedan blev Kling och Klang, liggande där i brunnens mynning besvikna när pepparsprejen steg istället för att sjunka. Deras projekt var alltså att gasen skulle sjunka och stanna i brunnen. Vågar man gissa att den instabile mannen hade tuppat av om de hade lyckats ersätta luften med pepparsprej?

Gissningsvis fick poliserna själva smaka på den stigande sprejen, eftersom det tydligen blivit ett ärende av saken.

Lindberg (fp) & Berg (v) - Skrota sexköpslagen!

På språng till ett flygplan, så det får bli en snabb länk:

Riksdagsledamöterna Camilla Lindberg (fp) och Marianne Berg (v) - Skrota sexköpslagen för kvinnornas skull!

Heja!

Säkerhetsbyråkratin i EU

Europaportalen skrapar lite på ytan på EU:s säkerhetsbyråkrati.

En bra början. Även jag håller på att gräva i det här. Fortsättning följer.

(S) ändrade sig om Swift

Europaportalen har granskat röstprotokollet från Europaparlamentets omröstning om Swift-avtalet.

Där framgår att de svenska socialdemokraterna inte alls röstade nej, som de hade sagt att de skulle göra. Istället lade de ner sina röster.

Det kan vara värt en minnesanteckning.

Säkerhetsbyråkratin

Det är intressant att följa Washington Posts granskning av den amerikanska säkerhetsbyråkratin. Eller skall vi kalla den för säkerhetsindustrin? WP 1 | WP 2

Allt är i princip så illa som man kunde frukta. Här finns en snabbt svällande offentlig verksamhet, i princip bortom kontroll – vars effektivitet kan ifrågasättas på goda grunder. Som får konsekvenser vad gäller människors fri- och rättigheter. Man kommer lätt att tänka på Parkinson och hans lagar. Eller Yes Minister, fast utan humorn.

Första och andra delen i Washington Posts serie rapporteras bland annat här: SR 1 | SR 2 | SR 3 | DN 1 | DN 2 | DN 3 | Mårtensson | Fortsättning lär följa.

Det är lätt att dra paralleller till FRA och den planerade teledatalagringen i Sverige. Hotbilden verkar fortfarande inte mer konkret än ett "Kan vara bra att ha". Kostnaderna är stora. Vad gäller FRA är insynen synnerligen begränsad och de påstådda integritetsförbättringar som har klubbats är bara kulisser. Ser man till teledatalagringen kommer ett stort antal privata aktörer att bli inblandade, vilket ökar riskerna för att känslig information kommer på avvägar.

Och detta är bara två enskilda sakfrågor. Sveriges och EU:s underrättelsebyråkrati har, som sådan, i princip helt undgått kritisk granskning. Ibland får vi fragmentarisk insyn, som när Säpo hjälpte CIA att sända två asylsökande män till tortyr och skenrätt i Egypten. Att Säpo konsekvent bryter mot lagen, men kommer undan med det med hänvisning till inkompetens blev nätt och jämt en notis i media. Men det mesta som sker, det sker helt i tysthet.

Säkerhetsbyråkrati har många likheter med vanlig byråkrati. Den sväller av sig själv. Den kan göra av med i princip hur mycket pengar som helst. Den föder en kultur som lätt kommer på kant med saker som förnuft, ansvarstagande och effektivitet.

Nästan vad som helst går att motivera eller rationalisera. Även dumheter. Speciellt om man slipper granskning, diskussion och kritik. Detta är själva receptet för att skapa en kultur som kan gå över gränsen utan att själv lägga märke till eller bry sig om det.

Det finns alltid nya leksaker. Att bläddra igenom utställarkatalogen för en säkerhetsmässa eller att titta närmare på projekt som EU:s Indect är lätt förfärande. Allt som är tekniskt möjligt (och lite till) finns på marknaden eller i piplinen. Och på alla underrättelseorgans önskelista. Nästan vad som helst kan motiveras med "rikets säkerhet". Skattebetalarna betalar. De stackars politikerna varken kan eller vågar säga nej.

Men ingen frågar om vi vill ha en övervakningsstat, bara för att den är tekniskt möjlig.

Detta är ett svart hål i svensk samhällsdebatt.

När EU:s Stockholmsprogram för Frihet, Säkerhet och Rättvisa diskuterades i Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter – då höjdes kravet på att man i vart fall stannar upp och utvärderar situationen, innan vi fortsätter bygga ut övervaknings- och kontrollstaten. Detta var under det svenska ordförandeskapet och ministerrådet representerades av justitieminister Beatrice Ask (m). Hennes svar var att det inte finns tid att stanna upp för en utvärdering. Skall en sådan ske, då får den ske i farten, under resans gång. Och det kan man ju föreställa sig hur det kommer att gå...

En annan syn på kopiering

Eftersom det är för varmt för att göra något annat – så har jag lyssnat på lite podcasts i kväll.

En jag fastnade för är ett avsnitt från EconTalk, där Russ Roberts samtalar med Johanna Blakley. Det handlar om modeindustrin – som i princip saknar upphovsrättsskydd och patent. (Mönster, tryckta på tyg går att upphovsrättsskydda, men inte kläder och kreationer.)

I modebranschen vill de flesta designers att deras alster skall kopieras. Det är nödvändigt för att de och deras kreationer skall bli kända.

Läs mer | Direkt till MP3-filen

Jaa... Det är ju faktiskt ÄNNU dummare!

Jag märker att jag har legat av mig lite vad gäller att reta mig på den så kallade kassettskatten.

Som det mycket riktigt har påpekats, så är detta en avgift för laglig kopiering, för eget bruk. Typ.

Detta var dumt nog, i den gamla världen.

Om en person köper en musik-CD och vill göra en extra kopia att lyssna på i CD-spelaren i bilen – varför skall sådant kosta extra? Har han eller hon väl köpt skivan, vad finns det då för anledning att lägga sig i hur lyssnandet går till och var? Eller om någon bandar ett tv-program för att se det senare, varför skall det då kosta extra?

I den digitala världen blir det rent nipprigt.

I dag köper folk allt mer musik som filer. Om jag köper musikfiler, då använder jag normalt min dator som är uppkopplad till nätet. Och vill jag lyssna, då kan jag visserligen göra detta på datorn – men de flesta av oss köper filen för att lyssna på den i MP3-spelare eller i våra musikmobiler. Varför i herrans namn skall detta kosta extra? Det är ju inte ens fråga om användning på annat sätt än som avsågs när musikfilen inhandlades.

Kassettavgift för musikmobiler blir alltså en extra avgift för att över huvud taget kunna använda en inköpt musikfil på det sätt som avsetts!

Detta är så obeskrivligt idiotiskt. Ungefär som om man skulle behöva betala extra för att få dricka av en läsk som man just har köpt.

När skall musikindustrin ta klivet in i 21: århundradet?

En eftermiddag i tropikerna

Tropiskt varmt i Bryssel. Då hjälper bara kall, sur, stark körsbärssaft i öl-form. Kriek.

Det funkar bättre än gårdagens stunt: Att åka till IKEA mitt i sommarvärmen. Med kollektivtrafik.

Åter senare i kväll, när hjärnan har slutat koka.

Nu får de väl ändå ge sig...

I många år har jag retat mig på den så kallade kassettskatten – som är tänkt som en ersättning till musikindustrin för piratkopierad musik. På senare år har den främst tagits ut på tomma, brännbara CD- och DVD-skivor.

Själva grundidén – en avgift på något som är förbjudet, är i sig en smula märklig.

Nå väl. Under årens lopp har jag säkert bränt tusentals CD- och DVD-skivor. Men jag vågar påstå att det inte handlat om en enda piratkopierad MB. Istället har det varit fråga om till exempel tryckjobb, korrektur till kunder, back-up och mina egna bilder.

Jag har alltså tvingats betala pengar till skivbolagen för att kunna lagra (och distribuera) mitt eget arbete.

På något sätt förlorade de fildelningsdebatten exakt just där.

Nu har försäljningen av brännbara CD- och DVD-skivor minskat. Vilket inte är så konstigt. Det går mycket snabbare att slänga över ett jobb på ett USB-minne. Och med allt bättre uppkopplingar blir det vanligare att jobbfiler helt enkelt får åka e-post eller läggs upp på en FTP-server. Billigare hårddiskar har minskat behovet av brännbara skivor för lagring och back-up.

De senaste dagarna har vi sett skivbolagen sura över detta – att de inte längre kan krama pengar ur folk, som i många fall aldrig har piratkopierat en låt i hela sitt liv.

Och så, i dag, kom den. Nu vill Copyswede och Musikerförbundet ha en ny "kassettskatt". Den här gången på mobiltelefoner.

Låt se. Vad finns på min mobil? En del appar – som jag har köpt. En del musik – som jag har köpt. Mina egna foton, filmer och filer. Inget "olagligt" således.

Musikindusrin vill alltså ta betalt för att jag har en maskin som jag har lagligt innehåll på, kan ringa och surfa med och som jag kan använda för att själv ta foton. En avgift till skivbolagen för mina egna telefonsamtal...

Hemskt ledsen, men jag accepterar inte det.

Läs mer i SvD »

Kampen om "finkulturen"

Under valnatten 2006 satt partiledarna i SVT:s soffa och svarade förvånansvärt enhälligt. Den upphovsrättslagstiftning som deras partier alldeles nyligen hade röstat igenom i riksdagen skulle ”ses över”. Ni kommer kanske ihåg hur det lät – inte kunde man kriminalisera en hel generation, och så vidare. Så lade sig valyran och partierna kom fram till att, jo, man kunde nog ändå det, när allt kom omkring. (...)

Nu, i och med årets valrörelse, har även kulturisolationismen fått ett första genomslag. Kulturisolationismen vill inte att synen på vad kultur är ska förändras. Den vänder demonstrativt bort blicken från all utveckling utanför de egna skrågränserna och säger: Det där rör inte oss. (...)

Om politikerna köper en definition av kultur som något som kommer ur en kulturskapares händer – och om bara de som är certifierade får lov att räknas som kulturskapare – ja, då kommer alla kulturpengar att skickas rakt mot denna lilla grupp, trots att den står för en mycket begränsad del av den samlade kulturproduktionen. Och det är precis vad som sker just nu.

Anders Mildner skriver om kulturisolationism i Svenska Dagbladet.

Och visst är det så. Det är den underliggande kontexten i mycket av upphovsrättsdebatten och i diskussionen om internets deltagandekultur. Kultureliten känner sig hotad.

Tidigare i våras träffade vi en företrädare från bokbranschen i Europaparlamentet. Då var det inte bara fildelningen som var uppe på tapeten. Då handlade det mer om att ett fritt och öppet internet "hotar urvalet". Bokförlagen slåss alltså för sin ställning som gatekeepers.

Till att börja med är detta en elitistisk ståndpunkt, som gränsar till hybris. Skulle vissa människor vara utvalda för att styra och ställa över vad andra skall få läsa? Är dessa människors uppfattning om vad som är "bra" verkligen en sanning som gäller för alla som läser böcker? Naturligtvis inte.

Och hur resonerar man om man menar att en liten rännil "godkänd" litteratur är bättre än den mångfald som skapas när alla som vill kan publicera och distribuera sina verk? Skulle det vara bättre att bara ha en rännil "kvalitetslitteratur" än samma "kvalitetslitteratur" plus oceaner av litteratur av blandad kvalitet?

Är det sedan något internet är bra på, då är det att göra urval. Det som är bra och populärt flyter upp till ytan medan skräpet långsamt sjunker. Det som är populärt på nätet plockas sedan upp av media. Det är bara en tidsfråga innan vi kommer att få se tidningarna publicera listor på de bästa gratis e-böckerna.

Men redigering, korrekturläsning och formgivning då? Tja, tjänsterna finns redan på frilansbasis och olika aktörer kan redan nu finna varandra i olika nätforum. Den som inte vill använda sådana tjänster slipper och får stå sitt kast. (För övrigt verkar det som om de gamla bokförlagen ändå har skrotat redigering, korrekturläsning och formgivning – om man får döma av en del av deras utgivning.)

Detta handlar alltså inte främst om konkurrens från mycket, billigt och gratis. Det handlar snarare om makten över böckerna, dess innehåll och bokbranschen. Eller, för all del, om finkulturellt skråtänkande i största allmänhet.

Innan den där boklobbyisten gick, lyckades hon med hög röst koka ner sitt budskap på ett sätt som kanske var mer kärnfullt än hon själv tänkt sig. "If people wanna read crap for free, they can already do it on the Internet!"

Skall man göra motstånd nu? Eller skall vi vänta tills det är för sent?

Det är hög tid för en stunds eftertanke.

Med raska steg går vi allt längre in i Storebrorsstaten.

Inget tyder på att politikerna skulle vara på väg att besinna sig. Tvärt om. Takten ökar och det går inte att se något logiskt eller naturligt slut på denna utveckling. Varken i Sverige eller på EU-nivå. Och om man snabbt rör sig mot det totala övervakningssamhället, då kommer man förr eller senare dit.

Samtidigt är själva vår rättsstat i fara.

Det handlar om principer som att envar skall betraktas som oskyldig till dess motsatsen har bevisats. Att alla som misstänks för ett brott skall ha rätt till en fri och rättvis rättegång. Att lagarna skall gälla lika för alla. Att alla människor skall ha lika rättigheter inför staten. Även här uppvisar några av våra vanligast förekommande politiker uppseendeväckande dåligt omdöme. Urholkar man rättsstaten tillräckligt mycket, då kommer den förr eller senare att falla ihop – och vi får ett samhälle som är outhärdligt att leva i.

Våra medborgerliga fri- och rättigheter utsätts ständigt för politiskt krypskytte.

Det är redan olagligt att framföra vissa åsikter. Rätten till fri kommunikation är hotad. Morallagstiftning förgiftar systemet, underminerar tilltron till hela lagstiftningen, gör ordningsmakten till smakpolis och tillför en ordentlig skopa godtycke till våra regelverk. Våra fri- och rättigheter måste alltid försvaras, annars tas de ifrån oss.

Korporativismen breder ut sig.

Särintressen är med och stiftar lagar. De får till och med egna rättsliga befogenheter – som går längre än ordningsmaktens. Alla, från facket till skivbolagen har sina tama politiker. Även förvaltning och särintressen växer ihop på ett sätt som gör vanliga politiker chanslösa. Självständiga, oberoende, uppriktiga och ärliga politiker blir allt mer sällsynta. Oväldig lagstiftning och maktutövning håller på att förvandlas till ett nostalgiskt minne.

Frågan vi måste ställa oss är om det kan fortsätta så här. Och vad som kommer att hända då?

Hur ser ett samhälle ut med en omfattande övervakning, urholkad rättssäkerhet, underminerade medborgerliga fri- och rättigheter och tydliga inslag av korporativism? Hur är det att leva i det?

Ett sådant samhälle blir, alla eventuella goda föresatser till trots, så småningom ett förtryckarsamhälle där medborgarna är rädda för staten. Kanske eller kanske inte kommer det sedan till en kritisk punkt, där människor gör uppror. Och om så sker – då kan det bli väldigt stökigt.

Det är därför vi måste säga stopp – och börja vända skutan – nu.

Vi måste göra det innan det är för sent.

Innan vi måste börja se oss oroligt om över axeln.

Innan självcensuren och tystnaden breder ut sig.

Innan någon makthavare – av maktskäl, okunskap, rädsla, dumhet, inkompetens, vidskeplighet, dogmatism, opportunism, missriktad välvilja eller något annat skäl – gör något riktigt, riktigt korkat.

Innan motstånd börjar kallas för förräderi.

Det måste ske medan vi fortfarande kan göra det under ordnade, demokratiskt godtagbara och fredliga former. Det vill säga nu.

Matt Ridley: When ideas have sex

Här är en TED-föresläsning med författaren Matt Ridley som jag varmt kan rekommendera! [Direktlänk]

Det är en fantastisk beskrivning av vad informationsfrihet, frihandel, wikinomics, arbetsdelning, fri ekonomi, öppenhet och spontant samarbete kan ge oss.

Lägg till detta ett fritt internet, som ett verktyg och en katalysator för utvecklingen.

(Via: Fritänk)

Internet och telekompaketet i Sverige, del 2

I går hade Svenska Dagbladet en artikel om implementeringen av EU:s telekompaket i Sverige.

I regeringens förslag finns mycket att lusläsa och granska. Men jag skulle vilja lyfta en sak som hänger samman med detta, som ligger lite vid sidan om själva lagstiftningsarbetet.

Love All, Serve All!
I Europaparlamentet slåss Piratpartiet, ständigt, för att försvara mere conduit-principen. Den innebär att internetoperatörer inte kan hållas ansvariga för vad deras kunder sänder i kablarna – lika lite som Posten kan hållas ansvarig för att det sänds barnporr och knark i vanliga postkuvert, eller Vägverket för att dess vägar används av bankrånare.

Lämnar man den principen – då blir nätoperatörerna tvungna att granska, filtrera och censurera all internettrafik. Vilket vore olämpligt, otympligt, integritetskränkande och dyrt. Då hamnar man dessutom i en situation där varje web-projekt (oavsett om det handlar om opinionsbildning, näringsverksamhet, forskning, kultur eller sex) måste förhandsgodkännas för att kunna stämplas som OK att släppa fram i nätet. Tyvärr vet vi att förhandscensur – utöver att den rent principiellt är vidrig – blir onödigt ängslig och politiskt korrekt. Detta skulle döda internets fria, spontana dynamik och utveckling.

För internetoperatörerna är mere conduit oerhört viktigt. De vill helt enkelt inte bli nätpoliser. Här kämpar ISP:arna och Piratpartiet sida vid sida.

Mot den bakgrunden vore det ovanligt lämpligt om nätoperatörerna frivilligt försöker hålla sig till principen om nätneutralitet. Det är liksom myntets andra sida. Skall det vara någon mening med att försvara mere conduit – då skall ju inte en granskning, filtrering och censur ersättas med en annan.

Internet och telekompaketet i Sverige

På SvD Brännpunkt skriver i dag Christopher Kullenberg och Marcin de Kaminski från Juliagruppen om den svenska implementeringen av EU:s telekompaket och vikten av ett fritt och öppet intnetnet.

Alla som någonsin besökt till exempel Frankrike vet hur fel det kan bli...