Partiledardebatt utan svar

Så har man lagt ännu ett par timmar på att titta på SVT:s partiledardebatt.

Till att börja med var debattformatet hetsigare, mer rumphugget och mindre informativt än vanligt. Jag längtar verkligen tillbaka till de gamla partiledardebatterna – där politikerna fick tala om vad de ville, inom givna tidsramar. Vilket dessutom begränsade statstelevisionens inflytande över valet av ämnen.

Sedan var det mycket gnäll och försök att skylla på andra. Inte speciellt vuxet. Vad som verkligen måste göras... Där har partierna inte ens svar när det gäller deras egna kärnfrågor.

Ofta kändes det som om man ägnade sig åt politisk micro management, till exempel när det gäller skolan och jobben. Vilket sällan är någon lyckad idé.

Och när det kommer till jobben – då måste man veta att nya jobb med lägre ingångslöner bäst uppstår på en fri marknad. Visst, anställ gärna nya vårdbiträden. Men glöm inte att välståndet skapas i den produktiva sektorn. Skall politikerna göra något alls – då är det att se till att det finns begripliga och rättvisa regelverk, att företagsklimatet är gott och att det lönar sig att arbeta.

Får man folk i jobb tänder man dessutom en gnista hos dem, en dröm om att kunna skapa sig ett gott liv. Vilket rimligen måste vara bättre än utanförskap och kriminalitet.

SVT Play: Agendas partiledardebatt »

Demokratins nollpunkt och massövervakningen

I dag tillbringade jag ett par timmar vid valstugorna vid Sergels Torg.

Min tanke var att göra en podcast om vad folket i valstugorna har att säga om massövervakning, som datalagringen och FRA.

Än så länge kör jag med öppen teknisk utrustning och frågar om det är OK att jag spelar in. Så denna övning får delas in i två grupper.

Off the record:

I de borgerliga valstugorna ville ingen låta sig intervjuas. Vilket kan förklaras med att nästan alla jag talade med verkade mycket obekväma med massövervakningen. (Jag tror till och med att de var emot. Det vill säga att de inte står bakom sin regerings linje i frågan.)

I sossecontainern utbröt viss förvirring. Medan ombudsman #1 letade efter iPaden med svaren på alla frågor förklarade ombudsman #2 att (S) är emot datalagringen. Vilket uppenbart är ett helt felaktigt svar.

Eftersom ingen ville vara med på en bandad intervju blev det ingen podcast. I vart fall inte den här gången.

On the record:

Två partier ställde upp på bandade frågor: Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ. Båda menade att frågorna om massövervakning är viktiga och att övervakning av vanligt folk är ett problem.

Båda partiernas valarbetare medgav dock att det kan bli jobbigt med dessa frågor, om de skall stödja eller samarbeta med sossarna efter valet. Och båda medgav att dessa frågor riskerar att kompromissas bort.

Ett tråkigt, men väntat besked. Pluspoäng dock för att de var villiga att svara på frågor, även om svaren visade sig vara något obekväma.

Så..?

Med datalagringen lagrar man information om alla svenskars alla telekommunikationer. FRA bedriver automatiserad massövervakning, samarbetar med NSA, utför IT-attacker och har tillgång till NSA:s stora övervakningsdatabas – med oklart mandat och på oklar laglig grund.

Detta vill de borgerliga partiernas representanter inte kommentera. Och sossarna väljer att bluffa.

Det är vad vanliga väljare möter, om de söker svar i valstugorna.

OK, det är inte partieliten som är valstugesittare. Men några av dem jag träffade i dag står i vart fall på sina partiers riksdagslistor, om än inte på framträdande plats. Att det inte går att få vettiga svar på en så här viktig fråga är närmast absurt. Och att gammelpartierna väljer att försöka tiga ihjäl frågan om massövervakning är problematiskt, ur ett demokratiskt perspektiv.

Jag tror att det är dags att ta ett varv till. Bokade intervjuer med partiföreträdare som kan förväntas ge svar. Vi får väl se om de ställer upp...

Sverigedemokraternas ansvar. Och gammelpartiernas.

Medlemmar i Byggnads motar bort lettiska arbetare i Vaxholm vintern 2004-5.

Efter terrordåden i Norge var en sverigedemokrat i Varberg ute på sin blogg och skrev att "Massakern är ett resultat av mångkulturen". Reaktionerna blev naturligtvis kraftiga. Men oaktat det, finns det en risk för att yttrandet sätter sig, att det mildrar den berättigade kritik som kan och skall framföras mot de främlingsfientliga kretsarna. Så jag kan inte låta bli att bidra med mina fem cent...

Att påskina att dåden inte är någons fel är löjligt.

Låt säga att det startas en hetskampanj mot någon godtycklig grupp, till exempel vänsterhänta människor. Kampanjen skyller allt ont i vårt samhälle på de vänsterhänta. De vänsterhänta utmålas som tjuvaktiga, våldsamma, primitiva och konspiratoriska. Låt sedan säga att någon spränger folkpartiet i luften, som en markering mot att detta parti inte har "gjort något åt" de vänsterhänta.

Är det då rimligt att tro att en sådan handling uppstår ur tomma intet? Att det inte är någons fel? Att den hets- och hatkampanj som har bedrivits inte har någon skuld i saken? Naturligtvis inte. Och att skylla det som skett på de vänsterhänta blir rent absurt.

Därför måste – för att återvända till det som skett i Norge – främlingsfientligheten bemötas och bekämpas. Och sverigedemokraterna är en framträdande aktör på den scenen.

Därmed inte sagt att (sd) skall mobbas i de demokratiska församlingar där de sitter, till exempel i riksdagen. Det är bara omoget och späder på martyrmyten. Det som krävs är svårare – nämligen att ta debatten varenda jävla gång. Att aldrig låta dem stå oemotsagda. Sådant kräver tid, kraft och sakargument. Men det måste göras.

Här står de svenska politiska partierna handfallna. Nästan alla är de, enligt någon definition, avogt inställda till de flesta utlänningar. Deras politik är de facto att hålla människor från andra länder borta, i görligaste möjliga mån. Och deras politik har ju faktiskt kostat fler "utlänningar" livet än vad alla svenska nazister har lyckats ställa till med, sammantaget.

Det är därför de traditionella partierna inte klarar av att koppla greppet på (sd). De är inte trovärdiga i kontexten.

Då uppstår en valsituation för dem. Antingen kan de hålla fast vid sin politik och låta (sd) härja fritt, med alla de risker det medför. Eller också klipper man till sig och byter kurs till en generös invandringspolitik – som har sin grund i att människors fria rörlighet är en bra sak.

Därför skall DU rösta på Piratpartiet!

Det är ett par dagar kvar till riksdagsvalet. Utgången känns väl, uppriktigt sagt, rätt given. I huvudmatchen, vill säga. Men valet handlar om mer. Om hur mycket svensk politik de närmast fyra åren skall handla om människors rätt till privatliv. Om att återupprätta de medborgerliga fri- och rättigheterna. Om rättsstaten och rättssäkerheten. Om yttrandefrihet, informationssamhällets möjligheter och internets frihet.

Du som tänkt rösta borgerligt:
Slappna av. De vinner. Så varför inte göra en markering i sista stund, istället? För att återupprätta borgerliga kärnvärden som integritet och rättssäkerhet? Att bli borgerlighetens lilla dåliga samvete..? En pirat kämpar ju faktiskt mer för en del viktiga borgerliga kärnvärden än borgarna själva.

Du som tänkt rösta rödgrönt:
Sorry, men jag tror det är kört för en rödgrön regering. Varför inte lägga din röst på ett parti som kan bli en tumme i ögat, en finne i baken och ett ilsket kliande myggbett – på goda grunder – för borgarna istället? Var glada att det inte drabbar er. Rösta Pirat och tänk på hur Reinfeldt kommer att svära inombords.

Du som tänkt rösta på Sverigedemokraterna:
Ja, jag vet att du är frustrerad. Men gör nu inget dumt. Om man till exempel får tro (sd):s kulturpolitiska program, så kan man inte lita på dem när gäller viktiga saker som yttrandefrihet. Vill du jävlas med både borgare och rödgröna – rösta då istället på ett parti som sparkar till dem där det gör riktigt, riktigt ont. Det vill säga mot deras pampfasoner, korporativa tendenser och stumma demokratiska klangbotten. Rösta Pirat!

Du som röstade på Piratpartiet i EU-valet, men som nog inte orkar rösta i år:
Upp och hoppa! Även om Piratpartiet inte skulle komma in i riksdagen, så kan just din röst vara avgörande. Får (pp) en procent av rösterna, då får vi gratis valsedlar nästa gång – så att våra aktivister kan ägna sig åt att kampanja istället för åt vaktmästeritjänster. Får (pp) 2,5 procent, då får vi partistöd – och en lite bättre chans att ta upp striden med gammelpartierna. Och det kan, bokstavligen talat, vara din röst det hänger på. Så – gå och rösta på Piratpartiet!

And it aint over 'till the fat lady sings! "Allt" som krävs för att Piratpartiet skall komma in i riksdagen är att de som röstade pirat i Europavalet nu gör det igen. Då kommer vi in.

Mitt förhållande till valrörelser

Tänk dig om du inte fick välja själv – varje gång, varje dag – mellan Coke och Pepsi. Istället bestäms det en gång vart fjärde år vilken dryck alla svenskar skall dricka.

Låter det orimligt? Bra. Då har du förstått ett av politikens grundproblem. Politik handlar till stor del om att ge politikerna makt över saker och ting helt i onödan. Saker och ting som medborgarna är mycket mer lämpade att bestämma över själva.

Och de höga insatserna förklarar varför valrörelser blir så hysteriska.

Visst, valrörelser är kul, på många sätt. Det diskuteras politik som aldrig annars. Det är intressant att se idéer brytas mot varandra. Kampen om trovärdigheten är ett fascinerande skådespel. Politisk maktkamp är underhållande, om än på ett skrämmande sätt.

Men valrörelser är också tragiska för den som försöker tänka själv; för den som tar idéer på allvar; för den som försöker ha ett öppet sinne; för den som tycker att det är onödigt och dumt att försöka bestämma (för att nu måla en liknelse med väldigt breda penseldrag) om alla gardiner i landet skall vara röda eller blå.

Gammelpartiernas tonläge är koleriskt, alla är snarstuckna och de interna partipolitiska leden hålls väldigt, väldigt raka. Partistrategerna har nerverna utanpå kroppen. Skitsaker får orimliga proportioner. Hårklyveri upphöjs till arbetsmetod. Soundbites blir viktigare än analys och eftertanke. Politikens mörka sida ligger plötsligt väldigt nära ytan.

Hade det inte varit för Piratpartiet – dess glada, orädda amatörer som slåss för principer och dess envishet vad gäller att ta tag i stora frågor som integritet och rättssäkerhet – då hade jag nog hyrt en liten stuga utan radio, tv och internet tills det här spektaklet är över.

Google slår vakt om det bestående?

Så väl Yami som Humlan uppmärksammar att Googles verktyg för valanalys bara har med de etablerade riksdagspartierna.

Visst är det lite märkligt att just Google bestämt sig för att slå vakt om det bestående? Speciellt som gammelpartierna ofta visar sig vara internets fiender.

Dessutom kan man ana att det finns speciellt mycket att lära och förstå om de mindre partiernas popularitet och möjligheter på internet. Därför är det lite tråkigt att (pp), (sd) och (fi) inte finns med i Googles verktyg.

Eurogräl

Olle Schmidt (fp):
Krisen är inte eurons fel

Jesper Katz:
Euron orsakade krisen

Det kanske är en bra idé att börja fråga ut gammelpartierna hur de tänker göra med Euron och EMU efter valet. För innan vi vet ordet av kommer de att försöka igen.

Säpo-affären: Största möjliga tystnad

Nu har SVT Rapport sänt sitt inslag om Säkerhetspolisens konsekventa lagbrott. Säpochefen slår ifrån sig och säger "Vi har inte försökt mörklägga". Well. De har ju inte direkt ansträngt sig för att skapa öppenhet heller.

Säpo-chefens uttalande kan tolkas ungefär så här Vi har inte ljugit. Ingen har frågat oss om Säpo bryter mot lagen, grundlagen och Europakonventionen i detta avseende. Och eftersom ingen har frågat har vi inte behövt svara. Alltså har vi inte ljugit. Gah!

(Visst – Säpo har samarbetat med åklagaren, men först efter att haveriet visat sig vara fullständigt.)

Från borgerligt håll har jag hitintills bara hittat fyra bekymrade kommentarer – från Camilla Lindberg, Mathias Sundin, Mary X Jensen och Mark Klamberg. På den rödgröna sidan är tystnaden öronbedövande. I allmän media cirkulerar ett extremt kortfattat TT-telegram. Och det känns ju lite tunt.

Från ansvariga politiker – Thomas Bodström (s) och Beatrice Ask (m) – hörs än så länge inte så mycket som ett pip. Vilket man kan förstå. De hoppas ju komma undan med det här.

Man undrar om de rödgröna och Alliansen verkligen menar att konsekventa lagbrott hos Hemliga Polisen kan viftas bort? Tycker journalistkåren måhända att detta bara är en smärre incident? Eller har folk "bara" missat situationens allvar?

Alltså... vi snackar om Hemliga Polisen här. Till och med om Hemliga Polisens Författningsskydd – som har som jobb att försvara den grundlag den själv nu har brutit emot. Vi talar om konsekventa lagbrott. Vi talar om handlingar som direkt underminerar rättssäkerheten och som bryter mot några av rättsstatens grundläggande principer. Vi snackar om nonchalans mot de medborgerliga fri- och rättigheterna. Vi talar om saker som faktiskt har implikationer vad gäller själva den svenska demokratin.

Kommer gammelpartierna att lyckas tiga ihjäl saken? Anser övriga media att Rapports avslöjande är värt mer än ett TT-telegram på 476 tecken? Vi får se.

Några nya piratkommentarer: Micke Nilsson, Opassande, Yami och Pandorna.

Säpo-affären: I väntans tider...

Historien om Säpos konsekventa lagbrott (se bloggposten nedan) kom möjligen i lite osynk – eftersom alla trodde att SVT Rapport skulle köra den redan i går kväll. Det må vara hänt. Men samtidigt ser vi något intressant.

Jag har inte upptäckt en enda bloggare eller politiker ur det rödgröna eller det blå laget som kommenterar saken.

(Mer än Klamberg (fp) då, men han är ju ett lika stort irritationsmoment för gammelpartierna i integritets- och rättsfrågorna som vi pirater.)

Tycker de rödgröna och de blå måhända att det är oviktigt att Säpo konsekvent bryter mot lagen?

Vill de kanske lägga locket på, för att slippa en ny integritetsdebatt nu när valet närmar sig?

Vet de inte vad de skall säga, när Bodström och Ask är de politiker som bär det yttersta ansvaret för detta haveri?

Hur som helst är det anmärkningsvärt att gammelpartierna tiger om att Hemliga Polisen (till och med dess författningsskydd) konsekvent bryter mot lagen, mot grundlagen och mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Det gör det liksom bara ännu tydligare att Piratpartiet behövs i svensk politik.

(Att andra media håller tyst är dock mindre märkligt. De ser detta som Rapports story och vill inte sno den i förväg. Gissningsvis hänger de på så snart SVT kört sitt reportage.)

Teledatalagringen blir en valfråga!

Teledatalagringen / EU:s datalagringsdirektiv innebär att data om alla svenskars alla telefonsamtal, mobilsamtal, SMS, MMS, e-postmeddelanden och internetuppkopplingar kommer att registreras. Dessutom kommer våra mobiltelefoners positioner att lagras, vilket gör att vi alla får en personlig spårsändare. Rena DDR-fasonerna, fast värre.

De borgerliga partierna har lagförslaget klart i byrålådan [PDF] och tänker sjösätta det om de vinner valet. (Även om det knorras en del inom centerpartiet.) Sossarna, med Thomas Bodström i spetsen, är alldeles till sig och kan inte vänta med att få införa teledatalagringen. (V) och (mp) har velat runt oroväckande mycket även om de just nu har landat i att säga nej. Återstår att se vad de kommer att tycka om de hamnar i förhandlingar med (s) om platser vid Maktens bord.

Och nu hälls det bensin på brasan. Ett hemligt EU-dokument visar att teledatalagring varken leder till färre brott eller till fler uppklarade brott. I Storbritannien har uppgifter från teledatalagringen begärts ut närmare en halv miljon gånger och används där bland annat i jakten på fildelare. I Tyskland har verksamheten omöjliggjort anonymt surfande. Och de franska myndigheterna fullständigt frossar i information från datalagringen.

Mycket talar nu för att datalagringsdirektivet kan komma att rivas upp eller omarbetas av EU.

Men det hindrar inte gammelpartierna. Sossarna går på i ullstrumporna. Och från borgerligt håll säger Ulf Wallentheim, som är ämnesråd på justitiedepartementet "Det är ingen som ifrågasätter polisens behov av uppgifterna."

Ingen som ifrågasätter... Borgarna har tappat koncepten, fullständigt.

Alltså: Teledatalagringen är en våldsam integritetskränkning. Den har ingen påvisbar positiv effekt. Däremot används den i fall som inte står i proportion till massövervakning av ett helt folk. Till och med EU har drabbats av eftertankens kranka blekhet. Datalagringsdirektivet leder dessutom till skevheter på EU:s inre marknad.

Lik förbaskat tänker sossarna och de borgerliga partierna envisas med att baxa igenom teledatalagringen i Sverige.

Därför behövs Piratpartiet i riksdagen! Piratpartiet är inte berett att sälja ut sina principer i utbyte mot makt. Piratpartiet tar ansvar i integritetsfrågorna. Piratpartiet står upp för rättsstatens principer, när andra viker ner sig. Piratpartiet behövs för att stoppa teledatalagringen.

Nu ser vi till att göra en valfråga av detta!

En eftermiddag med (sd)

Tre timmars SMS-duell med Sverigedemokraterna är smått utmattande.

Man får läsa att den som är mot censur av internet är pedofil. Att nationalstaten är det bästa som uppfunnits sedan skivat bröd. Att samhället måste "enas" om "den svenska identiteten". Att rättigheter på något sätt skulle vara lika med global fördelningspolitik. Att utlänningar känns igen på att de slår fru och barn. Att utlänningarna är på väg att ta över. Att (sd) är "samhällsbärande". Och så vidare.

En något corny variant av ett typsikt gammelparti, typ.

På samma sätt som gammelpartierna har (sd) en modell för hur alla skall leva sina liv. Fast med mer betoning på vilka "värden" och vilken "identitet" man förväntas ha som god svensk.

Undrar just om man skulle passa in?

Precis som (v), (s), (mp), (fp), (c), (kd) och (m) – så anser sig (sd) ha en lösning för hur allt och alla skall vara. Och verktyget är politik. Det vill säga att man vill kunna tvinga alla medborgare att bete sig på ett visst sätt. Vilket är illa nog som det är, med de gamla vanliga partierna.

Vore det inte på något sätt enklare och bättre att låta människor få göra sina egna val, bland en mångfald av olika alternativ – i ett öppet samhälle med mångfald och valfrihet? Är det inte när människor får göra val de själva trivs med som de är som lyckligast? Vackra dröm.

Ja, ja... Sverigedemokraterna är bara ytterligare ett gammelparti.

Piratpartiet är ett frihetsparti!

Veckans bloggdebatt hos Kent Persson handlar om frihet. Så nu skall jag berätta varför Piratpartiet är ett frihetsparti, för mig. Men först några ord om friheten som sådan.

Jag är libertarian. (Man skulle kunna använda ordet nyliberal, om det inte hade blivit ett så oerhört vantolkat och missbrukat skällsord.) Jag anser att människor bör och skall ha så mycket frihet som möjligt. Då kan de göra de livsval som gör deras olika liv bra, på deras sätt. Gränsen för den enes frihet går där han eller hon inskränker någon annans frihet (eller grundläggande rättigheter, säkerhet och egendom). Detta ger även att vi måste ha ett samhälle där alla har lika rättigheter inför staten.

Till skillnad från många andra som talar om frihet – så vill jag ha både privat/social frihet och ekonomisk frihet. Det är två sidor av samma mynt. Litar man på människor och deras förmåga att göra egna och frivilliga val, då bör man vara konsekvent.

Detta gör mig också skeptisk till politik som sådan. Jag kan hålla med om att det finns ett visst antal saker som vi nog måste göra, besluta om och betala för tillsammans i ett fungerande samhälle. Men jag tycker inte att de är speciellt många. Jag är skeptisk till tanken på att 100 procent av svenska folket måste bete sig på det ena eller andra sättet – bara för att 51 procent har bestämt att de skall göra det. Speciellt i det oändliga antal frågor där det vore bättre och enklare att låta medborgarna göra sina egna, personliga val istället. För man skall hålla i minnet att politik är ett verktyg för att tvinga människor att följa vissa regler. Därför skall det användas med ödmjukhet, sparsamhet och stor försiktighet.

Övervakning och kontroll är politikernas verktyg – när de vill kontrollera att folket lyder deras påbud. Därför måste alla som är för frihet vara skeptiska, eller i vart fall synnerligen misstänksamma, mot Storebrorsstaten. Och på detta område har den svenska borgerligheten gjort självmål. Genom att visa att de älskar Storebror har de intagit... inte bara en icke-frihetlig, utan en direkt anti-frihetlig position.

Och sossarna skall vi bara inte tala om. De blir aldrig så glada som när de kan styra och ställa över andra människor. Kontroll och övervakning är bara en naturlig förlängning av de socialistiska idéerna.

Så jag väljer ett parti som tar tydlig ställning för människors rätt till privatliv: Piratpartiet.

Här är också Piratpartiets öppenhet, tolerans och leva och låta leva-attityd något som jag verkligen uppskattar.

Mångfald, öppenhet, fri debatt, alternativa livsstilar, kreativitet, frivillig gemenskap, entreprenörskap och möjligheten att kommunicera fritt är också viktiga saker för alla människor på vår jord. Därför älskar jag Piratpartiets kamp för ett fritt och öppet internet där alla får vara med och där alternativen för vad man kan hitta på är närmast oändliga.

Piratpartiet är helt enkelt öppenhetens och mångfaldens främsta banérförare i svensk politik i dag.

Sedan var det där med ekonomisk frihet. Jag är helt och hållet för äganderätt – och för att människor skall ha rätten till frukten av sitt arbete. Och detta är helt förenligt med Piratpartiets politiska program.

Därmed inte sagt att någon skulle ha något slags rättighet till andra människors pengar bara för att de själva anser att de gör något värdefullt, klokt eller bra. Pengar måste man tjäna. Och man skall göra det på en fri marknad.

En sak som kännetecknar en fri marknad är att den ständigt förändras. Så den som vill tjäna pengar måste vara smart, driftig och hänga med i utvecklingen. Ingen kan kräva att gamla affärsmodeller, anpassade till en helt annan marknad, skall kunna fortsätta fungera för all framtid.

Ingen bransch (som till exempel biltillverkare, flygbolag eller nöjesindustrin) skall kunna kräva politiska åtgärder för att konservera affärsmodeller som har gått ur tiden. Sådant landar i farlig korporativism. Det är att använda tvång mot en fri marknad. Det hindrar utvecklingen. Och det är rent ut sagt korkat. Åter igen: Underkänt för de flesta gammelpartier.

Sedan kan man ju undra om de borgerliga partierna (som ju påstås vara företagsvänliga) aldrig har hört talas om till exempel utbud och efterfrågan, marginalpris, magrinalnytta, dynamiska effekter och marknadsmekanismer. Tydligen inte, eftersom de i vissa frågor driver en politik från skråväsendets tid.

Som entusiastisk vän av en fri ekonomi har jag all anledning att välja det enda parti som förstått den nya marknaden – det uppkopplade informationssamhället med dess globala hyperdistribution. Så mitt val faller på Piratpartiet.

Jag skulle kunna fortsätta räkna upp skäl till varför jag betraktar Piratpartiet som ett frihetsparti. Men jag stannar här – den här gången – innan jag blir allt för långrandig.

Skämmes, TMF!

Vi var rätt många som hoppades att den hårda, råa och omänskliga hanteringen av flyktingar skulle upphöra när sossarna förlorade makten 2006.

Men väldigt lite har förändrats, vad gäller just flyktingar. Det senaste exemplet är Sveriges återsändande av ensamkommande flyktingbarn till vidriga förhållanden på Malta.

Det är illa nog med järnaxeln mellan sossar och moderater i flyktingfrågan. Men i dag tiger även de flesta andra partier om dessa frågor, eftersom de inte vill riskera att förlora röster till (sd).

Så sverigedemokraterna "behövs" ju liksom inte. Sverige beter sig svinaktigt nog ändå. Det ser gammelpartierna till. Och de tänker forsätta med det, för att inte tappa röster - eftersom de inte vill eller vågar ta en seriös debatt om humanism mot (sd). (Inte för att (sd) skulle ha rätt eller vara skickliga, utan för att de andra partierna har tappat kontakten med sina kärnvärden, principer och idéer.)

Det svenska politiska etablisemanget är till och med "bättre" på att förfölja, plåga och ha ihjäl utlänningar än valfri, godtycklig nynazistisk gruppering.

Övervakningsstaten

Sedan FRA-omröstningen har den svenska integritetsdebatten gått på sparlåga. I den mån någon alls bryr sig, då är det för att det rent allmänt kan vara obehagligt att bli övervakad. Det är i och för sig en bra början. Men jag skulle vilja se lite mer principdebatt.

I grunden handlar det om förhållandet mellan medborgare och stat. Och där sätter i vart fall jag medborgaren i främsta rummet. Staten är till för sina medborgare. Staten skall sköta ett (helst litet) antal viktiga gemensamma frågor, skydda oss från yttre fiender och ha ett rättsväsende och en ordningsmakt för att försvara medborgarnas grundläggande säkerhet och rättigheter.

Övervakningsstaten bygger på en annan grundsyn: Att medborgarna är till för staten. Att vi är undersåtar. Att vi är delar i ett kollektiv som hela tiden måste styras och kontrolleras. I en sådan stat finns det alltid styrande med ett maktperspektiv. Vi medborgare kan bara hoppas att dessa makthavare är rätt hyggliga människor. I vart fall för tillfället. Men som verkligheten och historien lär oss, så kan man inte alltid vara säker på den saken.

Övervakningsstaten är även en angiveristat. När staten anser sig ha anledning att kontrollera och övervaka sina medborgare – då finns det alltid vissa som hoppas kunna få pluspoäng och kanske förmåner genom att ange andra som på ett eller annat sätt inte passar in i standardmall 1A. Se bara på de direkta uppmaningarna att ange folk som nu förekommer i USA. Du behöver inte vara brottsling eller terrorist för att grannen skall ringa polisen. Det räcker med att sticka ut, vara lite annorlunda eller bete sig en smula eget. De enda som kanske kan känna sig någorlunda säkra är de som ser ut som alla andra, gör som alla andra, tycker som alla andra, säger som alla andra och som går i samma raka led som alla andra. Och ett sådant samhälle blir i längden outhärdligt för alla att leva i.

Här finns även en konflikt med rättsstatens principer. I en rättsstat skall människor betraktas som oskyldiga till dess motsatsen eventuellt har bevisats. Men i en övervakningsstat är alla mer eller mindre misstänkta och måste därför ständigt övervakas. Man behöver alltså inte vara misstänkt för brott för att ha statens ögon på sig. Detta är i grunden en vidrig och farlig människosyn.

Även själva demokratin kommer i kläm. Om staten håller koll på vad du tycker, vad du säger, vilka du umgås med och på dina kommunikationer – då kommer många röster som annars skulle vara kritiska mot det ena eller andra att istället vara tysta. Det är liksom säkrast så. Detta kommer att strypa den fria debatten, opinionsbildningen, den politiska aktiviteten och viljan att opponera sig. På så sätt berövas demokratin sin själva livsluft.

Detta är vad som står på spel. Det är detta de flesta gammelpartier inte tycks fatta, har glömt bort eller aktivt väljer att ignorera.

Under överskådlig framtid finns det ett tillfälle att få upp integritetsfrågorna på banan. Det är nu i valrörelsen. Nu, när de politiska partierna är lite extra strykrädda. Och den här gången finns det dessutom ett politiskt parti på banan – Piratpartiet – som sätter integritetsfrågan i fokus.

Nu eller aldrig.

Bildts billiga PR-stunt

Jag stör mig fortfarande på Carl Bildts utspel om att "Friheten på nätet måste försvaras" som jag bloggade om i går.

Det är ett så billigt PR-stunt. Och tyvärr är just billiga PR-stunt ofta effektiva. Så här...

Moderaterna är trängda när det gäller internetfrågor och integritet. Nu när valet närmar sig börjar de bli oroliga för att det kan komma att kosta dem röster. (You bet it will!) Därför skickar de fram Carl Bildt för att blanda bort korten.

Om man läser hela Bildts artikel - och om man kan frågan - då kvarstår de flesta frågetecken. Och det ändrar inte ett dugg vad gäller svensk inrikespolitik.

Men nästan ingen läser hela artikeln. Och de flesta kan inte frågan. Allt som blir kvar är att folk sett att Bildt skrivit en artikel om att försvara friheten på nätet. De vankelmodiga kan pusta ut, invaggade i falsk trygghet.

Så här kommer det att vara under hela valrörelsen. Gammelpartierna kommer att surfa på det faktum att folk inte kan frågorna i detalj. Därför kommer de att fortsätta spotta ur sig tomma, innehållslösa nyspråk-slogans.

Därför måste allt som gammelpartierna gör i dessa frågor punktmarkeras och bemötas. Direkt och på bred front. De skall inte få komma undan med att bluffa.

Största möjliga tystnad...

Då är politikens motsvarighet till Kiviks Marknad, Almedalsveckan, över för i år.

Mycket har sagts. Men i vissa frågor är det väldigt, väldigt tyst. Jag tänker naturligtvis på integritet, övervakningsstaten, rättssäkerhet och internets frihet. Där har vi inte hört många ord från regeringen. Och inte så mycket från oppositionen heller.

Det finns ett par alternativa tolkningar. Antingen står regeringen bergfast kvar vid besluten om FRA, IPRED och det kommande förslaget om teledatalagringen. Eller också har den ingen aning om hur dessa frågor skall hanteras. Alternativt har borgarna helt enkelt inte fattat. Jag vet inte vilket som är värst.

Detta är faktiskt anmärkningsvärt. Den unga, liberala generationen håller på att vända borgerligheten ryggen – eftersom denna borgerlighet sviker själva synen på individen i förhållande till staten. Det är i och för sig möjligt att till exempel moderaterna nöjer sig med elva procent av väljarna i åldersgruppen 18-30 år. Men det verkar märkligt.

Själv har jag, som bekant, gett upp hoppet om den svenska borgerligheten. Den ideologiska uttunningen, rädslan för principdiskussioner och sveket mot de egna idéerna visar på en intellektuell bankrutt i allianspartierna. Och det har skett fullt medvetet. Man har drivit idédebatten och idédebattörerna på porten.

Den som vill ha ett öppet och fritt Sverige där medborgarnas fri- och rättigheter respekteras har inget att hämta hos gammelpartierna. Det har dessa partier själva bekräftat, med sin tystnad, i Visby i veckan som gått.