Ibland tänker jag den hädiska tanken. Hur skulle det vara om man gick över till den mörka sidan?
Om man slog sig ihop med något lagom etablerat parti eller särintresse? Om man slutade tjata om medborgerliga fri- och rättigheter? Om man slutade utmana grupptänk och Storebrorsfasoner?
Man skulle kunna få ett riktigt jobb. Det skulle räcka med att vara skrivkunnig för att få in saker i tidningarna. Och man skulle upplevas som tillräckligt icke-kontroversiell för att få lov att vistas i möblerade rum och i de fina salongerna.
Oroa dig inte. Det kommer inte att ske. Men det är ett intressant tankeexperiment.
Det är naturligtvis detta som är pudelns kärna. Att påstå att man är frihetlig är en sak. Men att göra det...
Jag förstår så väldigt väl alla dem som väljer konformism och att sitta ner i båten. De har amorteringar att tänka på, släkt och vänner som vill slippa kommentera deras senaste påfund och karriärer att vårda.
Det är så förrädiskt. Det är så
enkelt att välja den mörka sidan. Belöningarna är så uppenbara. Allt man behöver göra är att hålla käft och flyta med strömmen.
I den svenska frihetliga rörelsen tycker jag mig se två typer av människor. Den ena står fast vid sina ideal år efter år, trots att det får konsekvenser. Den andra kommer på något av Frihetsfrontens sommarseminarier, ett par talarkvällar – och försvinner sedan ändå in i något slags förment normalt, vuxet och konformistiskt beteende.
I Piratpartiet finns samma mönster. En del människor driver envist kampen vidare, trots nedlåtande klappar på huvudet och något slags politisk stigmatisering (eller kompakt tystnad). Andra lämnar det där med integritet, nätets frihet, fri- och rättigheter, transparens och rättsstat bakom sig och rätar istället in sig i ledet.
När politiskt aktiva på den borgerliga sidan ibland gnäller över att de tycker att jag är orättvis mot dem – då brukar jag på skämt säga att det bara finns ett sätt för dem att få mig att hålla tyst: Att göra mig till svensk kulturattaché i Berlin. Ett något osäkert uttryck brukar då sprida sig över deras anleten. ;-)
Hur har det blivit så här?
Det fanns en tid då Sverige på något sätt hyllade sina bråkmakare – Stolpe, Moberg, Myrdal j:r, Harning och deras likar. I vart fall är det den minnesbild jag har.
Men under några årtionden har allt varit mycket ängsligare, välkammat och konformistiskt. (Att gå in i en radio- eller tv-studio med den uttalade ambitionen att verkligen
nita sin motståndare upplevs nu för tiden som en smula ofint och diskvalificerar den som försöker från framtida inbjudningar. Borde det inte vara tvärt om?)
Den som väljer den mörka sidan kommer förr eller senare även att få
makt över sina medmänniskor. De blir en del av
systemet. Och med detta följer att de
snabbt avlägsnar sig från den kontakt de kan ha haft med verkligheten och vanligt folk. Människor med makt får fringisar. Och makten, i sig själv, är ett berusningsmedel. Det blir en ond spiral, ett självspelande piano.
Om jag fick en slant för varje person jag mött som börjat med att definiera sig själv som frihetsvän, libertarian, medborgarrättskämpe eller pirat – och som sedan kapitulerat inför något slags "normalitet" (i riksdagen finns många)... då skulle jag vara rik.
Det är naturligtvis en besvikelse när det sker. Men samtidigt är jag så oändligt tacksam för varenda människa som blir sina ideal trogen, som fortsätter att bullra och bråka och som vägrar att falla till föga för konformismens och maktens frestelser.
Och här vill jag komma med något slags spaning: Det
känns som om det i dag finns fler människor som faktiskt är beredda att betala priset och stå för sina principer. Eller snarare – människor i fler olika grupper och sammanhang än bara vilda frihetsfrontare, som sätter ner foten. Det kan till exempel gälla medborgarrätt, piratfrågor, drogpolitiken, flyktingfrågor, transparens eller en ny och modigare generation skribenter och kulturdebattörer.
Samtidigt tycks det vara närmast omöjligt att samla dessa människor till en enhetlig och slagkraftig politisk kraft. Vilket kanske ligger i sakens natur.
Och möjligen –
möjligen – är det så att den partipolitiska sfären är hopplöst förlorad. Att det främst är från
utsidan som man kan orsaka buller, debatt och medvetenhet. (Eller att det krävs en kombination av traditionellt politiskt arbete och buller utifrån, så att man klämmer tandkrämstuben från båda sidor.)
I partipolitiken är det viktigaste att få så många röster som möjligt i allmänna val. Det är när detta resultat hotas, som man kan få de politiska partierna att byta ståndpunkt eller nyktra till. Detta är en nyckel till förändring.
Det är därför
alla bråkstakar behövs. I partierna (
if any) och utanför. I politiken och i den större samhällsdebatten. I målinriktad opinionsbildning så väl som i kritiskt granskande journalistik. I tankesmedjor, nya partier, på insändarsidor, vid kaffeborden och på bloggar. Massor av konfliktytor – men ändå något slags sammanhållen färdriktning med medborgarrätt, humanism, frihet, demokrati, politisk "anständighet", öppenhet och rättsstat som gemensamt mål. En intellektuell, humanistisk opposition.
Det kan finnas en oerhörd kraft i detta. Det märker man någon enstaka gång när en bredare allmänhet, media och kultursvängen faktiskt blir förbannad över övergrepp, brist på
fair play, lögnaktighet och kränkningar av människorätten. Det krävs uppmärksamhet, en kritisk massa och människor som tar bladet från munnen. Men då händer det faktiskt att det ibland börjar skälva i samhällskroppen.
I Sverige måste vi odla en mer öppen, frimodig och kritisk debattkultur. För det kan hända att det är det enda som nu står mellan oss och det totalpolitiserade, övervakade, centralstyrda, hemlighetsfulla, byråkratiska, korporativistiska, moralpaniska och rättighetsrelativistiska samhälle – som tycks vara den nuvarande partipolitikens logiska slutpunkt.
