Öppna gränser. Generell välfärdsstat. Demokrati. Du kan bara välja två.

Den demokratiska rättsstaten har unikt goda förutsättningar för att integrera och assimilera invandrare. Så varför fungerar det inte?

Vi har något unikt. Vår demokratiska rättsstat är något så ovanligt som ett samhälle som i princip är öppet för alla som är beredda att respektera sina medmänniskors frihet, säkerhet och egendom.

Det spelar ingen roll varifrån en person kommer, vad någon tror på, hur individen i fråga ser ut, vilket kön eller vilka sexuella preferenser den har – alla är välkomna i vårt ”open access”-samhälle, med lika grundläggande rättigheter, samma skyldigheter och på samma villkor som för alla andra.

Nu är det visserligen lite mer komplicerat än så. Man måste till exempel skilja på religion och stat. Man måste acceptera statens våldsmonopol och våra institutioner för konfliktlösning utan våld. Och man förväntas dra sitt strå till stacken efter bästa förmåga.

Man skulle förvisso kunna kalla detta för ett slags överideologi. Men i så fall en som ger individen unikt stor frihet att leva sitt liv efter eget huvud. Ingen tvingas underkasta sig någon religions eller utopisk ideologis ambition att detaljstyra och kontrollera samhället eller människors liv och sinnen.

Visst finns det helt uppenbart utrymme för ökad frihet och personligt ansvar i vårt samhälle. Men utgångsläget är ändå jämförelsevis gott.

Sverige borde vara ett land med utmärkta förutsättningar för inflyttade att integreras och assimileras in i. Ändå ser det ut som det gör.

Dels beror det på att vi släppt in människor som inte är beredda att ställa upp på principerna ovan. Dels på att integrationen förväntas skötas av det offentliga snarare än civilsamhället. Dels på att vi släppt in fler människor i landet än vad som rimligtvis kan absorberas under ordnade former. Dels på att det svenska samhället har liten plats för lågutbildade och låglönearbeten.

Här finns också ett problem med den generella välfärdsstaten. Den är en magnet för migranter och lycksökare som har en orealistisk bild av Sverige som en bankomat.

Vilket skapar en ohållbar situation, där de som redan är inne i och betalar för systemet gör revolt. Vilket i sin tur – helt förutsägbart – förändrar den politiska spelplanen.

Tillspetsat kan man säga: Öppna gränser. Generell välfärdsstat. Demokrati. Du kan bara välja två.

Det är ironiskt att vänsterns missriktade välvilja vad gäller att urskillningslöst öppna våra gränser har blivit ett större hot än något annat mot samma vänsters så omhuldade generella välfärdsstat.

Här kan det vara på sin plats att jag förklarar min principiella inställning till invandring: Människor ska ha rätt att bo var de vill. Men inte på andras bekostnad. Med bekostnad avses i sammanhanget inte bara ekonomiska faktorer, utan även andras friheter och rättigheter enligt ovan.

Sedan tror jag att vi i långa loppet realistiskt sett måste acceptera en mer blandad befolkning vad gäller människors yttre attribut.

Det som är viktigt, och som till varje pris måste upprätthållas och försvaras, är den demokratiska rättsstaten, individens frihet och hennes rätt.

Ett civiliserat samhälle med ordnad fredlig mänsklig samexistens, helt enkelt.

(Tidigare publicerad i Bulletin.)

SD och den svenska politiska scenen

Jag är liberal. Jag tycker att människor skall få bo var de vill.

Men inte på andras bekostnad. Och på samma sätt som för all annan frihet går gränsen för denna där någon inkräktar på någon annans säkerhet eller egendom.

Svårare än så behöver det inte vara.


Jag tänker inte rösta på Sverigedemokraterna. Jag tänker inte uppmana folk att rösta på dem. Men jag förstår precis hur deras väljare tänker och känner.


Detta sagt, har jag kommit fram till att jag på sätt och vis trivs med den rådande politiska situationen, med SD som blockerar riksdagens båda traditionella block.

Varken Alliansen eller de Rödgröna kan regera på egen hand eller göra hur de vill. SD ger maktbalansen mellan höger och vänster något slags tröghet. Med ett 15-20% stort SD i riksdagen, så vet folk i vart fall att bidragsinvandringen kommer att hållas på en rimlig nivå, annars blir det ingen riksdagsmajoritet.

Detta kan möjligen vara dynamisk demokrati in action. Och ju mer oberörbara den politiska eliten anser SD vara – ju större blir de senares verkliga makt.

Samtidigt kan de inte få makten på egen hand, i vart fall inte på demokratisk väg. Och de kommer inte att få sitta i någon regering.

Dessutom tror jag att en treblocks-riksdag kan bromsa upp vansinnet en smula. Och återföra makt till riksdagen.

Då kan regeringen (vilken den än är) inte lägga fram vilka förslag som helst. Då måste makten hejda sig och tänka efter, i vart fall en smula. Då kan inga stolliga utopier tvingas på folket. Då bestäms det mindre. Vilket i sig är en bra sak.

Alla utvecklar som bekant psykopatiska drag om de får makt på riktigt. En egen riksdagsmajoritet. Härskarringen.

Men med SD som riksdagens kungamakare kan ingen av tronpretendenterna känna sig riktigt säker. Då blir de mer alerta. Då kanske de rent av lyssnar lite på folket. Vilket bara är bra för demokratin.

Så, mig gör det ingenting om »det parlamentariska dödläget« eller »det politiska kaoset« fortsätter många val till. Och ju mer etablissemanget fortsätter att stigmatisera SD – ju längre kommer rådande situation att bestå.

När politikerna inte kan ta makten för given. När partiledare tjurar för att de inte kan få total makt. Den känslan.


Naturligtvis hade det varit roligare om det varit jag och mina libertarianska polare som varit riksdagens tredje block. Men vi har inte lyckats, eller riktigt velat ta oss samman. Vi vill ju inte styra och ställa över folk, utan låta människor bestämma det mest själva. Och det är tveksamt om vägen dit går genom den politiska parlamentarismen eller yttre tryck.

Har Sverige ett flyktingproblem eller ett sosseproblem?

Mannen som fick frågan om att bli partiledare innan bollen landade hos Löfven

Sossesverige (oavsett regering):

Flyktingar lockas att ta sig genom hela Europa för att få del av ett av världens mest generösa välfärdssystem. De hålls i förvar i åratal, ofta långt från det svenska samhället och jobben. De skolas till inlärd hjälplöshet, bidragsberoende och utanförskap. Individer som trots detta lyckas integreras och försörja sig själva utvisas inte sällan på grund av teknikaliteter.

Random relativt rimligt land:

Flyktingar får en liten dagpenning men omfattas inte av alla sociala förmåner förrän de kan försörja sig och börjat betala in till systemen. Landets lagar, regler, system, principer och sociala koder förklaras mycket tydligt direkt vid ankomst. Direktkontakt med arbetsmarknaden. Den som kan försörja sig får permanent uppehållstillstånd.

Ett frihetligt utopia:

Människor får bo var de vill, men inte på andras bekostnad. De får ta ansvar för sina egna liv. Liksom all annan frihet går gränsen för denna frihet där man inkräktar på någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

Harry Browne, en gång i tiden libertariansk presidentkandidat i USA formulerade saken så här...

"Libertarians know that a free country has nothing to fear from anyone coming in or going out - while a welfare state is scared to death of poor people coming in and rich people getting out."

Stöd denna blogg »

Tänk om det inte är flyktingarna som är problemet, utan staten?

Föreställ dig att Sverige hade haft en annan politik: Människor får gärna flytta hit, men de måste kunna försörja sig själva och de sina.

Utöver det skulle vi kunna ta emot ett visst antal kvotflyktingar från EU och FN, människor som flyr för sitt liv på riktigt – utifrån vad vi anser oss ha råd med, kunna absorbera och hantera under ordnade former.

Då hade vi inte haft någon flyktingkris. Folk kommer ju liksom inte till Sverige för det goda klimatet och den uppsluppna stämningen.

Men istället har vi en generell välfärdsstat – öppen för alla utan att de behöver kvalificera sig. Man behöver inte vara raketforskare för att räkna ut hur det kommer att sluta.


Även i den just nu rådande situationen beter sig staten problematiskt. Människor som inget hellre vill än att jobba, skapa välstånd och komma igång med sina liv fastnar i åratal på flyktingförläggningar, passiviseras, görs bidragsberoende och formas för ofta livslångt utanförskap.

Staten trycker ner människor istället för att lyfta dem. Vilket inte på något sätt är förvånande. Det är så staten fungerar. Den formar inte människor till fria, starka individer – utan till passiva undersåtar som är beroende av överheten.


Enda vägen ur flyktingkrisen är att gå över till arbetskraftsinvandring, toppad med ett visst humanitärt flyktingmottagande under ordnade former. Det skall inte gå att bara dyka upp och vänta sig att bli försörjd.

Människor skall ha frihet att bo var de vill, men inte på andras bekostnad. Gränsen för denna frihet går – liksom för all annan frihet – där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

Det är (den ofta baktalade och vantolkade) nyliberalismen som står för lösningarna. Svenska staten, dess ledare och funktionärer är en del av problemet.

Stöd denna blogg »

Frihet, invandring, principer och verklighet

Att själv få bestämma var man vill leva och bo är en självklar del av frihetens väsen.

För att sätta något slags utgångspunkt för resonemangen i denna bloggpost:

• Människor skall ha frihet att bosätta sig var de vill.
• Men de har inte rätt att göra det på andras bekostnad.
• Gränsen för denna frihet går – precis som gränsen för all frihet – där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

Så långt brukar i princip alla (utom någon enstaka vänsterpartist och sverigedemokrat) hålla med. Vilket är bra, för då finns det i vart fall något slags grund för en diskussion i ett ämne som annars mest är ett gungfly.

Nu är problemet att vi lever i en allomfattande välfärdsstat. Och man kan inte ha världens mest generösa välfärdsstat samtidigt som man har världens öppnaste gränser. Det skapar en omfattande freerider-problematik. Till och med i Sverige måste systemet tillföras minst lika mycket resurser som dess medlemmar och funktionärer förbrukar.

Detta väcker flera frågor om en frihetlig / liberal / libertariansk approach. Den första är av meta-karaktär...

Hur skall en frihetligt sinnad människa förhålla sig till det faktum att vi – de facto – lever i ett samhälle (en generell välfärdsstat) som i stora delar är själva anti-tesen till den frihetliga vision för fri rörlighet som beskrivs i början av denna bloggpost?

Att blunda för detta förhållande gör knappast något bättre. Att tro att det inom överskådlig tid går att få svenska folket och deras representanter att ersätta den generella välfärdsstaten med något annat, bättre (eller att ens reformera den) känns inte helt realistiskt. (Även om vi naturligtvis skall försöka.) Och att sitta på sin kammare och sura över sakernas tillstånd är en klen plan, som bara innebär att man gör sig själv irrelevant.

Till att börja med måste man inse att den pågående flyktingkrisen inte har speciellt mycket med den liberala principen om fri invandring att göra.

Det är inte friheten att få leva i Gällivare som lockar. Istället handlar det om tillgång till den svenska välfärdsstatens förmåner och bidrag. Vilket är en helt annan sak – som man som liberal inte har någon som helst anledning att försvara eller uppmuntra.

(Därmed inte annat sagt än att det naturligtvis finns många migranter som vill jobba, försörja sig själva och bidra till det svenska samhället. Men det brukar migrations- och arbetsmarknadsbyråkratin ta ur dem.)

Ett något mindre cyniskt sätt att se på saken är att det är humant att erbjuda människor på flykt en fristad. (Om inte annat, så får det oss att känna oss själva präktiga.) Det är en tanke som jag själv känner sympati med, på känslomässiga grunder.

Men asylrätten är inte lika med rätten för alla flyktingar i hela världen att söka asyl i Sverige. Den handlar om skydd i första möjliga land.

Om ryssen invaderar de baltiska staterna, då kommer Sverige att vara ett naturligt första asylland för flyende ester, letter och litauer. Men samma sak gäller inte för den som tagit sig från Mellanöstern genom Turkiet, Grekland, Balkan, Centraleuropa, Tyskland och Danmark. Då kan Sverige omöjligt vara första möjliga, säkra tillflyktsort / asylland.

Att hålla gränsen vidöppen för välfärdsmigranter (bidragsinvandring) är inte det minsta liberalt. Att hålla gränsen vidöppen för välståndsmigranter (arbetskraftsinvandring) är däremot högst liberalt.

Så vad gör vi då för att ta hand om de hundratusentals flyktingar och migranter som redan är här?

Inrikesminister Ygeman har flaggat för massdeportationer av dem som fått avslag på sin asylansökan. Men hur det än blir med den saken, så befinner sig ytterligare hundratusentals människor i limbo.

Här har verklig liberalism / den libertarianska approachen en uppgift. Det är frihet och liberaliseringar som kan öppna upp och gjuta liv i det svenska samhället – där politiken har gått in i väggen. Det gäller till exempel fri företagsamhet, arbetsmarknad, bostadsfrågan och integrationen.

Och det är ju sådana frågor vi frihetvänner redan driver. För att det är bra för alla människor och hela samhället.

Men nu gäller det att lägga i en högre växel – för att hundratusentals strandade nyanlända inte skall fastna i ett destruktivt och kostsamt utanförskap.

Denna liberala approach till migrationsfrågorna driver för övrigt vänstern till vansinne – eftersom den inte har ett dugg med främlingsfientlighet eller rasism att göra.

(Själv gillar jag öppenhet och mångfald. Och jag tror att en djup genpool är något hälsosamt.)

Flyktingkrisen: Gör så här. Och gör det snabbt.

Flyktingströmmen visar inga tecken på att avta. Tvärt om. Och från kommuner och landsting kommer signaler om att saker och ting är på väg att gå över styr. [Länk»]

Det är inte konstigt att så många flyktingar kommer till Sverige. Föreställ dig att du själv flyr undan krig, förföljelse eller fattigdom. I ett land är chansen stor att du kan få permanent uppehållstillstånd och en ekonomisk grundtrygghet av det offentliga. Naturligtvis är det dit du beger dig.

Detta är inte flyktingarnas fel, utan politikernas.

När flyktingarna väl kommer hit kommer de att upptäcka att det inte går att finna några enkla instegsjobb. De kommer också att inse att det inte finns några bostäder. Men det är så dags då.

Istället slussas de in i migrationsbyråkratins, socialtjänstens och arbetsförmedlingens värld. De passiviseras under en lång väntan i osäkerhet; de inkvarteras ofta långt bort från städer och från de landsmän som har lyckats etablera sig; de bollas mellan olika myndigheters tillfälliga insatser – och till slut hamnar många av dem i ett liv av sociala problem, bidrag och utanförskap.

Det är varken hållbart eller humant.


Naturligtvis kan vi hjälpa människor som är på flykt. Av humanitära skäl. Men att slussa dem rakt in i den svenska socialstaten är varken bra för dem eller för svenska folket.

När staten ger flyktingar en fristad, då skall utgångspunkten vara att skyddsbehovet är tillfälligt. Därför skall även deras uppehållstillstånd vara tillfälliga. (Jobb eller annan egen försörjning bör dock vara en biljett till permanent uppehållstillstånd.)

Vi kan ge flyktingar kost, logi och tillgång till akut sjukvård. Men det finns inget som säger att de automatiskt skall ha tillträde till våra omfattande trygghetssystem. (Om de inte skaffar ett jobb och på så sätt kan kvalificera sig för dem.)

I ett land skall alla medborgare (och självförsörjande människor med permanent uppehållstillstånd) behandlas lika. Men detta handlar inte om medborgare. De flesta flyktingar kan helt enkelt inte leva upp till de skyldigheter som "samhällskontraktet" kräver. Och de har då inte heller samma rätt till systemets alla förmåner.

Om man slår fast dessa principer, då skulle flyktingströmmen till Sverige minska – tämligen omgående. Folk skulle fortfarande fly till Europa. Men det extraordinära trycket på just Sverige skulle minska.

Det är inte raketforskning, bara sunt förnuft.

Om den politiska viljan finns, då kan systemet snabbt förändras på detta sätt. Men uppenbarligen saknas sådan politisk vilja.

Det räcker inte med att bara tala om situationens allvar. Kumbayah, konferenser och plattityder åstadkommer inte något av betydelse här och nu. Något måste göras. Det enda som över huvud taget kan förändra situationen är handling. Och det börjar bli bråttom.


I sammanhanget bör man skilja mellan invandrare och flyktingar.

Jag är för fri invandring. Men det förutsätter att de som kommer kan försörja sig själva. Flyktingar kan bli invandrare och så småningom "svenskar" – om de skaffar sig ett jobb. Det vore en enkel, begriplig och inte minst rättvis regel.


Avslutningsvis, åter till min libertarianska tes: Människor skall ha frihet att bo var de vill. Men inte på andras bekostnad. Gränsen för denna frihet – som all annan frihet – går där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

Jag är rätt övertygad om att de flesta sansade människor håller med.

Stöd denna blogg »

Flyktingkrisen: Öppna era hjärnor

Verkligheten är komplicerad. Man måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Detta gäller inte minst den pågående flyktingkrisen.

Man kan vilja hjälpa människor som flyr från krig, förtryck och fattigdom. Samtidigt kan man vara oroad över att det, väldigt snart, inte kommer att finnas möjlighet att inkvartera fler flyktingar – och att kostnaderna för mottagandet skenar iväg. Det är den verklighet vi har att förhålla oss till.

Man kan mycket väl vilja att vi tillvaratar flyktingars och invandrares kompetens. Samtidigt kan man vara bekymrad över att den svenska arbetsmarknaden dras med höga kostnader, stelbenta regler och en struktur som stänger människor ute. Samt det faktum att många som kommer till Sverige har dålig eller i princip obefintlig utbildning.

Man kan tycka att nya kulturella intryck gör vårt land rikare, öppnare, roligare och mer intressant. Samtidigt kan man vara mycket klar med att det offentliga rummet skall hållas fritt från religiösa regler; att invandrare i förekommande fall måste ge upp sin klankultur och acceptera att Sverige är en rättsstat där konflikter hänskjuts till statens våldsmonopol; att den öppna, liberala demokratins fri- och rättigheter skall gälla och gälla lika för alla.

Man kan förstå att det verkliga problem som invandringen sätter fokus på är den generella välfärdsstaten. Samtidigt är det bara att inse att varken våra politiker eller svenska folket tycks hålla med om denna analys – och att vi i vart fall här och nu måste förhålla oss till hur systemet fungerar i dag. Tyvärr. I vart fall om man vill vara begriplig och relevant.

Men samtidigt måste man ha sina principer klara för sig, så att man vet vad man vill och hur man vill förändra samhället. Och, med risk för att upprepa mig, så vet ni redan vad jag tycker: Människor skall ha frihet att bo var de vill – men inte på andras bekostnad. Gränsen för denna frihet går där man kränker andras frihet, säkerhet eller egendom.

Denna bloggpost finns även som podcast på Youtube » | Soundcloud » | CC:BY | Stöd denna blogg »

Öppna era hjärtan. Men stäng inte av hjärnan.

Nu skall man tydligen bygga regelrätta flyktingläger i Sverige. Till exempel tältläger i Norrland, lagom till vintern. Och på ett gammalt skjutfält utanför Kristianstad, som använts som läger förr – i samband med Baltutlämningen. I Göteborg överväger kommunen att köpa hundratals bostadsrätter för att möta flyktingströmmen.

Jag vill inte vara negativ. Men det känns som om vi börjar nå något slags kapacitetstak, i vart fall för vad den svenska offentliga sektorn klarar av att hantera.


Om det offentliga skall sköta flyktingmottagningen och om alla som kommer skall slussas in i socialstaten – då kanske vi borde börja med att räkna efter hur många som kan tas emot, rent praktiskt och ekonomiskt. Annars kommer detta att gå över styr.

Under rådande förhållanden måste flyktingmottagningen rimligen anpassas till de verkliga förutsättningarna. Det är en åsikt som man mycket väl kan ha utan att för den sakens skull vara rasist eller tycka illa om utlänningar.

Givet dagens system tycker jag att vi skall vara så generösa mot människor som flyr från krig och förtryck som vi kan. Men någonstans finns en gräns, bortom vilken systemet börjar falla samman under sin egen tyngd. Så även om det känns olustigt måste vi nog börja diskutera volymer, för att undvika något ännu värre.

Vi kan för övrigt göra detta med rimligt gott samvete. Sverige har gjort betydligt mer för att ge flyktingar en fristad än våra grannländer och EU-länderna i allmänhet. Vårt land har redan tagit något slags "ansvar" i en svår situation.

(Och, för tydlighets skull: All den omtanke och medmänsklighet som vanliga människor och civilsamhället nu visar förtjänar all respekt och uppmuntran.)

Så långt dagens system, som bygger på att låta politiker fördela gemensamma resurser. (Dock inte alltid på ett optimalt eller ens lämpligt sätt.)


I sammanhanget kan det vara på sin plats att påpeka att jag själv är positiv till invandring.

I mitt idealsamhälle ser det ut så här: Människor skall ha frihet att bosätta sig var de vill. Men inte på andras bekostnad. Och på samma sätt som för all annan frihet går gränsen där man kränker någon annan människas frihet, säkerhet eller egendom.

Men det är inte så det fungerar i dagens Sverige. I princip allt ansvar har lastats över på det offentliga. Räkningen skickas vidare till skattebetalarna. Det är det system svenska folket har valt, genom sina politiker. Alla riksdagens partier står bakom den generella välfärdsstaten. Alla. Ända in i kaklet.


Jag har tidigare skrivit att av de tre företeelserna öppna gränser, generell välfärdsstat och demokrati – så kan man förmodligen bara välja två. Jag väljer i så fall öppna gränser och demokrati.

Jag tror knappast att det skulle leda till att vi blir invaderade. Däremot skulle det säkert locka en del ambitiösa och företagsamma "nybyggare" som är beredda att ta ansvar för sin egen situation.


Alldeles oavsett flyktingströmmar och invandring kommer den generella välfärdsstaten inte att fungera i längden. Här behövs ett genomtänkt systemskifte. Men det är möjligen en annan diskussion.

Libertarianer och invandring

I lördagens Radio Bubb.la diskuterade Martin Eriksson och Boris Benulic libertarianism och invandring. Detta är intressant och de ger sig i kast med flera stora och problematiska frågeställningar.



Jag håller kanske inte med om allt, men detta är väl värt att lyssna på och att diskutera.

Soundcloud »

Detta är Sverige!

Naturligtvis skall svenska lagar gälla i hela landet och de skall gälla lika för alla.

Vårt samhälle skall vila på en värdegrund som respekterar individen, hennes frihet, hennes säkerhet, hennes egendom och hennes rättigheter.

Religionsfriheten innebär en rätt att utöva den religion man önskar, eller att avstå – men inte att tvinga på andra sin tro och dess attribut, speciellt inte i det offentliga rummet.

Kvinnor och män, straighta och bögar, lintottar och svartskallar, göteborgare och somalier, idrottare och handikappade, sossar och moderater, kristna, judar, muslimer, buddhister – alla skall ha lika rättigheter (och skyldigheter) inför det offentliga.

Detta borde vara självklart – och något alla som vistas i vårt land får finna sig i.

Jag anser att folk skall ha rätt att bo var de vill. (Men inte på andras bekostnad.) Och när man väljer plats att bo på – då måste man också vara beredd att anpassa sig till vad som gäller på denna plats.

Det innebär inte att man måste offra sin identitet och sin kultur. Tvärt om, mångfald gör samhället rikare. Däremot skall man respektera andra människor och deras val.

Att integrationen inte fungerar i dagens Sverige är inte så konstigt. Vi dumpar nyanlända i betongförorter från vilka samhället i övrigt har retirerat. Migrationsbyråkratin skapar inlärd hjälplöshet, bidragsberoende och stryper eget ansvar. Arbetsmarknaden är stängd för dem som befinner sig på botten.

För många unga i problemområden är gängkriminalitet och religion det enda som erbjuder dem något slags gemenskap. Och ju mer vi pekar finger åt dem, desto mer stigmatiserade känner de sig. Desto längre bort från  den svenska samhällsgemenskapen hamnar de. (Toppa sedan detta med den svenska drogpolitik som göder gängkriminaliteten och vi har fått ett självspelande piano.)

Vi måste ta tag i allt detta, på ett smart och begåvat sätt. Det kräver medmänsklighet, samverkan och mycket, hårt arbete.

Det kräver ett öppet sinne istället för hat. Det kräver tydlighet istället för normlöshet. Det kräver ansvar istället för undfallenhet. Det kräver öppenhet och tillit istället för rädsla.

Det kräver att människor talar med varandra – och framförallt att de lyssnar på varandra. Det kräver att vi försöker förstå vad det är människor egentligen vill ha. Vilket i de flesta fall "bara" är ett tryggt och anständigt liv, värdighet och frihet att få leva efter eget huvud.

Flyktingpolitik, välfärdsstat och politiskt kaos

Det cirkulerar en teori i SD- och vänsterkretsar: Att Alliansregeringen skulle ha öppnat gränserna på vid gavel – för att i en nyliberal konspiration sänka den generella välfärdsstaten.

Om det ändå vore så väl.

För det första gjorde Alliansregeringen inga som helst seriösa försök att avveckla eller ens reformera den generella välfärdsstaten. Tyvärr.

För det andra finns varken viljan eller modet att ta tag i den generella välfärdsstatens övergripande problem. Inte hos något riksdagsparti.

För det tredje skulle det inte gå att hålla en sådan konspiration hemlig.

Det stämmer att delar av borgerligheten (speciellt bland ungdomsförbunden) i princip vill ha öppna gränser. Det stämmer även att det finns en utbredd kritik mot den generella välfärdsstaten inom delar av borgerligheten. Delvis i samma kretsar. Men det var inte Alliansregeringens politik. Tvärt om lät man denna möjlighet gå sig förbi. Sedan lät man regeringsmakten glida ur händerna.

Så, vad var det då som hände?

2006 fick SD 2,9% av rösterna i riksdagsvalet och fortsatte därefter att gå framåt i opinionen. 2010 fick SD 5,7% av rösterna och kom in i riksdagen. 2014 fick SD 12,86% av rösterna och blev därmed riksdagens tredje största parti.

De etablerade partierna fick panik. I ett försök att blockera och isolera SD gjorde man upp om flyktingpolitiken. Speciellt för M och S innebar detta en markant kursförändring i sak. Så vad SD:s intåg i rikspolitiken beträffar – så blev resultatet ironiskt nog en betydligt större och mer generös flyktinginvandring än vad som annars skulle varit fallet.

Därmed hade svensk politik fått sitt självspelande piano. SD fick ensamrätt på att plocka poäng i invandringsfrågan. SD kunde, på goda grunder, hävda att de särbehandlades. Detta har med tiden spätts på med ökade flyktingströmmar, ökade kostnader och missnöje på många orter där flyktingar placerats. Toppa sedan det hela med en omfattande migrationsbyråkrati och en havererad integrationspolitik.

Det är inte svårt att se det spänningsfält som uppstått. Speciellt som många M- och S-väljare i grund och botten är rätt skeptiska till invandring.

Det hela späs på av att vänstern inte kan motstå frestelsen att göra vad den kan för att sabotera för SD. Vilket väcker en viss sympati för SD i nya kretsar, galvaniserar de redan trogna SD-väljarna och ger partiet ofantligt mycket gratis publicitet. Frågan är om vänstern är SD:s bästa valarbetare på grund av bristande vett – eller om vänstern på detta sätt medvetet underblåser en ökad polarisering i svensk politik.

Decemberöverenskommelsen blev sedan kronan på verket. Med den finns det inte längre någon tvekan om att SD särbehandlas – till priset av inskränkt demokrati och rödgröna budgetar för resten av mandatperioden. (Speciellt det senare irriterar många borgerliga väljare som röstade på Allianspartierna för att få en borgerlig politik.)

Läget är låst och någon rimlig lösning finns inte i sikte. Ingen vågar eller vill ta tag i grundproblemet – den generella välfärdsstaten. Man tar inte ens tag i akuta sidoproblem som arbetsmarknads- och bostadspolitiken.

Så allt kommer att fortsätta trissas upp tills något går sönder på allvar.

Samtidigt är alternativet väldigt enkelt: Människor skall ha rätt att bo var de vill – men inte på andras bekostnad.

När det goda blir det bästas fiende

Välmenande, humant sinnade politiker missköter integrationspolitiken så till den milda grad att folk tröttnar och går till SD.

Integrationen kommer alltid att vara ett problem så länge vi har den bostads- och arbetsmarknadspolitik vi har. Men inga politiska partier (inte heller SD) har något av substans att komma med för att lösa upp denna gordiska knut. (Detta drabbar även svenska ungdomar, lågutbildade och andra som inte redan är inne i systemet.)

Vänstern och media gör de minsta kampanjer och utspel från SD till virala succéer. (Och de lyckas dessutom göra det hela till en yttrandefrihetsfråga – vilket tyvärr tvingar alla rimligt sinnade människor att på principiella grunder delvis ta SD:s parti.) Det är oerhört kontraproduktivt.

Myndigheterna törs inte upprätthålla de regler som redan finns för den fria rörligheten i EU. (Man har tre månader på sig att – på egen bekostnad – söka jobb, starta eget eller på annat sätt visa på egen försörjning. Annars får man åka tillbaka till sitt hemland igen. För att få del av det nya landets välfärds- och trygghetssystem måste man börja betala sina skatter och avgifter.) Denna underlåtenhet att följa regelverket medför att hela den fria rörligheten (en av de få saker som är bra med EU) kommit att ifrågasättas.

Man utvisar invandrare som etablerat sig, lärt sig språket, jobbar och betalar skatt – samtidigt som man struntar i existerande regler för egen försörjning vid anhöriginvandring.

Och så vidare.

Egentligen skulle allt kunna vara väldigt enkelt: Människor skall ha rätt att bo var de vill, men inte på andras bekostnad. Ett jobb / egen försörjning skall vara en biljett till permanent uppehållstillstånd. Vi skall ge människor som flyr från krig, förtryck och förföljelse en tillfällig fristad – men det innebär inte att de behöver betraktas som permanenta migranter och slussas in i den svenska välfärdsapparaten.

Humanism och medmänsklighet kan gå hand i hand med sunt förnuft – och skall inte framställas som dess motsats.

Men så lär det knappast bli. Istället kommer de självutnämnt goda krafterna i sin förmenta godhet – på grund av flathet, feghet och inkompetens – att driva väljarna rakt i armarna på ett parti med nazistiska rötter. Det "goda" har blivit det "bästas" fiende. Vilket inte kan leda till något gott. Speciellt inte för våra invandrare och flyktingar.

Den svenska modellen är det största hotet mot en human flyktingpolitik

Jag tycker att människor skall få bo var de vill, så länge de inte ligger andra till last. Jag tycker att vi skall vara medmänskliga och efter rimlig förmåga ge människor som flyr från krig och förtryck en tillfällig fristad. Jag bryr mig inte om varifrån folk kommer, hur de ser ut eller vilken deras kulturella bakgrund är – bara hur de beter sig och att de respekterar sina medmänniskor.

Jag har en känsla av att många anser att detta är en rimlig uppfattning.

Men det är inte så det fungerar.

Människor som flyr från krig och förföljelse slussas in i ett byråkratiskt system som inte förmår integrera dem i så mycket mer än bidragsberoende. Inte sällan placeras de på ensligt belägna förläggningar, där de inte får någon naturlig kontakt med det svenska samhället. På arbetsmarknaden har många av dem dåliga odds, eftersom den svenska modellen inte lämnar plats för de enkla jobb som är första steget mot egen försörjning. Skulle de trots detta lyckas bryta sig loss, då är det svårt på gränsen till omöjligt att skaffa ett boende på de orter där det finns jobb.

Detta är inte humant. Det är inte värdigt. Det är inte rimligt.

Det är faktiskt möjligt att flyktingarna skulle klara sig bättre på egen hand.

Om det inte vore för att systemet är riggat. Starta eget? Det är så komplicerat att även svenskar drar sig för att göra det. Nybyggaranda? Inte med den svenska plan- och byggregleringen. Priskonkurrens? Den svenska modellen tillåter inte att priset på arbete bestäms av den naturliga balansen mellan utbud och efterfrågan.

Den fria ekonomi som ständigt strävar efter att uppnå balans tillåts inte verka. Den osynliga handen är bakbunden och hindras från att fixa saker. Den fria marknad som spontant skapar frivilligt samarbete och som styr resurser effektivt är saboterad.

Som PJ Anders Linder påpekar i Axess: Regeringen för en anti-integrationspolitik. [Länk»]

Hemskt ledsen, men vi har skapat ett system som dömer flyktingar till långt eller evigt utanförskap. Den svenska modellen lämnar inget utrymme för nya initiativ och spontan ordning. Politikerna och byråkraterna har kopplat greppet och gör fel saker. Och ingen verkar vilja ändra på den saken.

Så länge ingångsvärdena är om de är, så länge förefaller ekvationen vara olöslig. Men att inte göra något är också ett val – som kommer att få konsekvenser.

Nu tar de borgerliga partierna grepp om invandringsfrågorna

Nu händer det. De borgerliga partierna gör en positionsförändring vad gäller migrations- och flyktingpolitiken. [ Länk » ]

Detta är en grannlaga uppgift. Speciellt för en politisk rörelse som gjort sig av med sitt idéarv och sina principer.

Det vore oerhört olyckligt om man skulle överkompensera – och gå tillbaka till den restriktiva, kantiga och omänskliga politik som S & M tidigare drev i den så kallade järnaxeln.

En sak som komplicerar situationen är att många regler som finns inte behöver ändras – bara efterlevas. Vilket inte sker i dag.

Människor skall naturligtvis kunna söka skydd från krig och förföljelse i vårt land. Det är inte flyktingarna, utan systemet det är fel på. Och så länge Sverige tar ett större ansvar än andra EU-länder (EU har ju trots allt en gemensam flyktingpolitik), så länge skall även resten av EU vara med och betala.

Arbetskraftsinvandringen måste fortsätta att vara öppen. Vårt land behöver fler händer i vården, fler företagare och fler människor som bidrar till vår tillväxt och vår välfärd.

En central princip för en ny borgerlig migrationspolitik bör vara: Människor skall få bosätta sig var de vill. Men man har inte rätt att ligga andra till last.

Vi skall ha ett öppet och fritt samhälle som är en del av den globala utvecklingen. Vi skall ha en human flyktingpolitik, inte för att vi måste utan för att vi vill. Och vi skall ha ordning och reda – i rimliga och rättssäkra system.

Tidigare bloggposter på detta tema:
En liberal invandringspolitik »
En rimlig borgerlig migrations- och flyktingpolitik »
Det är inte vem man är. Det är vad man gör. »

En rimlig borgerlig migrations- och flyktingpolitik

Är det verkligen omöjligt att få till stånd en borgerlig migrations- och flyktingpolitik som är rimlig, no-nonsense och rättvis?

Den skulle kunna se ut ungefär så här...

• Asyl = tillfälligt skydd

Människor som söker skydd från krig och förföljelse skall kunna söka skydd i Sverige. Av humanitära skäl.

Däremot skall den som söker asyl inte automatiskt få permanent uppehållstillstånd och inte automatiskt dras in i det svenska välfärdssystemet.

Asylsökande som vill ha permanent uppehållstillstånd, som vill fortsätta bo i vårt land – de får se till att skaffa sig ett jobb, för att sedan kvala in i våra försäkringssystem som alla andra.

Asyl skall prövas regelbundet. När det inte längre finns något skyddsbehov skall flyktingarna få hjälp att återvända hem (om de inte uppfyller kraven för PUT, ovan). Prövningen måste vara rättssäker.

• Arbete = PUT

Egen försörjning skall vara nyckeln till permanent uppehållstillstånd. Det skall gälla alla, så väl vanliga migranter som flyktingar. De förväntas ta ansvar för sina egna liv och inte ligga andra till last.

Det kommer oftast att handla om arbete. Men om någon lever på egna pengar, på att någon anhörig försörjer dem eller genom att ha en svensk sponsor – då skall det också vara OK.

Öppna gränser för alla som inte ligger skattebetalarna till last, helt enkelt.

Vid grov brottslighet skall det permanenta uppehållstillståndet kunna dras in.

(Även äkta konventionsflyktingar skall kunna få PUT, men de är väldigt få.)

• Krav vid medborgarskap

Den som har permanent uppehållstillstånd och som sköter sig skall så småningom kunna bli svensk medborgare. Man skall leva efter samma regler som alla anda. Man skall respektera andra människors frihet, säkerhet, egendom och rättigheter. Och man skall acceptera att Sverige är och skall förbli en sekulär stat.

Medborgarskap är grunden för rösträtt. Medborgarskap skall inte kunna återkallas. Den som blir medborgare skall ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra svenskar.

• Det rimliga alternativet

Det ovanstående är en enkel, begriplig och rättvis modell. Den är human, respekterar individen och ger folk en chans. Alla som är bredda att bidra till det svenska samhället är välkomna. Däremot kan vårt land inte vara hela världens socialbyrå.

Men det finns problem på andra områden, som spiller över och som måste hanteras. Arbetsmarknadslagstiftningen måste liberaliseras. Bostadspolitiken måste omedelbart reformeras – så att även nya svenskar, ungdomar och vanligt folk får möjlighet att bo i våra större städer. Detta är absolut nödvändigt.

Den svenska borgerligheten måste släppa sin ängslighet i migrations- och flyktingfrågorna. Det är bara att tillämpa gamla hederliga borgerliga principer för att räta upp dagens kaotiska situation.

Tidigare bloggposter i ämnet:
En liberal invandringspolitik »
Det är inte vem man är. Det är vad man gör. »

En liberal invandringspolitik

Vad är en liberal invandringspolitik? Låt mig kasta fram några egna tankar:

• Människor som kan försörja sig och inte ligger andra till last skall få bo var de vill. Det gäller så väl EU-medborgare som immigranter från andra länder.
• Av humanitära skäl skall vi ge flyktingar tillfälligt skydd och hjälp till mat, husrum och grundläggande sjukvård. Men de skall inte automatiskt slussas in i de svenska välfärdssystemen.
• Flyktingar och asylsökande som vill ha permanent uppehållstillstånd skall visa att de kan försörja sig själva. Och de skall kvalificera sig för de svenska välfärdssystemen genom att betala skatt och sociala avgifter, precis som alla andra.
• Vi måste markera hårt mot de EU-länder som inte tar samma humanitära ansvar som Sverige. Om EU har en gemensam flyktingpolitik, då skall man också dela på ansvaret.
• Om övriga EU-länder ändå inte tar sin del av detta ansvar – då skall Sverige i vart fall kräva att få betalt (eller få reduktion av EU-avgiften) för att vi gör mer än andra.

Det kan låta som självklarheter – men jag kan lova att sådana här åsikter är högst kontroversiella på många håll.

Jag tror ändå att de flesta människor tycker att punkterna ovan är rimliga och rättvisa. Lika rättigheter och skyldigheter för alla som permanent bor och lever i Sverige. Grundläggande, akut hjälp till människor på flykt. Frihet, ansvar och humanism i ett öppet samhälle.

Att ha tydliga och begripliga regler är dessutom mer humant än att förpassa människor till evigt utanförskap i ett system av missriktad välvilja.

Trivia: Här kan du läsa vad M var på väg att landa i 2009, innan SD kom in i riksdagen och fuckade upp svensk politik genom att dra in unken nationalism och främlingsfientlighet i debatten. Rätt uppseendeväckande, med dagens mått mätt. »

Dagens flyktingmottagande gör mer skada än nytta

I går meddelade en bekant via Facebook att han behövde flytt- och bärhjälp, omgående. Som alla andra duckade jag frågan av ren bekvämlighet.

Senare, i går kväll, kom ett nytt meddelande. Min vän hade frågat en tiggare utanför en butik, som blev överlycklig över att få jobba och tjäna en hacka – och som verkligen tog i för att göra ett bra jobb.

Det finns flera saker att säga om detta – till exempel att de flesta som kommer till Sverige faktiskt vill arbeta och tjäna pengar.

Man bör också fundera över vad kollektivavtal, LAS, höga skatter och byråkrati ställer till med. Min inte speciellt vågade gissning är att sådant hindrar människor som har få eller inga kvalifikationer från att komma in på arbetsmarknaden, trots att de har en plats att fylla.

Vilket även får mig att fundera över vad Migrationsverket håller på med. Till att börja med tvingar man asylsökande in i byråkrati, bidragsberoende och själsdödande offentligt omhändertagande. Den som kommer till Sverige får lära sig att detta är normen. Det verkar ogenomtänkt.

Och det där med att låsa in flyktingar på förläggningar... Genom historien har migranter alltid bildat spontana etniska kluster ute i verkligheten. Ur dessa har företagsamhet vuxit fram. De har byggt civila samhällen som givit människor så väl jobb viss social trygghet. Allt sådant blir omöjligt med dagens bakvända sossesystem.

Vi har helt enkelt skapat ett flyktingmottagande som gör saker och ting värre. Så väl för flyktingarna som för skattebetalarna. Dessutom förnedrar man människor när man daltar med dem.

Lägg ner Migrationsverket. Låt de flyktingar som kommer hit klara sig på egen hand istället. Det är trots allt den snabbaste vägen för att komma in i samhället, för att bli en del av den produktiva ekonomin och för att lära sig språket.

Demokrati, generell välfärdsstat, öppna gränser - välj två!

Statsminister Reinfeldt sommartalade i helgen och påpekade att flyktingströmmar och flyktingmottgande kan komma att kosta på.

Byråkraterna på Migrationsverket vill ha 48 miljarder kronor ytterligare för att hantera detta, under de kommande fyra åren.

Så det är bara att konstatera att "utlänningsfrågan" nu är en central valfråga.

Politik är ofta att tvingas fatta omöjliga beslut utifrån otillräcklig information. De beslut politikerna fattar får nästan alltid oförutsedda och ofta oönskade konsekvenser, inte sällan på helt oväntade områden. Så de politiska partierna bör tänka sig noga för innan de ger sig ut i detta gungfly.

Här är dagens teori, att diskutera...

Demokrati, generell välfärdsstat och öppna gränser – det sägs att man bara kan välja två.

Jag förstår resonemanget och skulle vilja säga att om det är korrekt, då måste man välja två och välja bort en. Alla tre samtidigt fungerar inte.

För mig är detta inget större problem. Jag vill avskaffa den generella välfärdsstaten.

Det intressanta är att det bara finns ett politiskt parti som gjort ett val. Det är (SD) – som vill stänga dörren för utlänningar. Vilket jag tycker är ett olyckligt val. Men inte desto mindre, de har gjort sitt val.

De övriga riksdagspartierna, däremot... De vill både ha kakan och äta upp den. De förmår inte att göra något val alls. Demokratin förväntas stå över allt annat. Den generella välfärdsstaten är en helig ko i svensk politik. Och det råder i princip konsensus om en human och generös flyktingpolitik.

Som jag uppfattar saken, så går det inte att låta bli att göra ett val. Väljer man inte, då kommer samhällets dynamiska krafter att fullborda processen åt en – utan att man har kontroll över vad som sker och vad som då får stryka på foten.

Jag antar att det är lätt för många att lyssna till reptilhjärnan och välja det antiintellektuella alternativet – att i någon mån stänga gränserna. (Detta speciellt som den svenska migrationsbyråkratin är ineffektiv och kafka-artad. Lägg till detta en havererad "integrationspolitik" och en arbetsförmedling som förmodligen gör mer skada än nytta... De etablerade partierna har verkligen bundit ris åt egen rygg.)

Det enda parti som gjort sitt val har enligt min mening valt fel. Och de övriga partierna tänker uppenbarligen inte välja alls. Vårt lands traditionella maktpartier tänker fortsätta köra på, på samma sätt som tidigare.

Jag fruktar att den av de tre spelpjäserna som då kommer att falla är demokratin.

(Vänstern har ju redan börjat tänja på demokratins principer.)

Om de svenska borgerliga partierna hade någon stake – då skulle de använda detta historiska tillfälle som murbräcka mot den generella välfärdsstaten.

Rädda demokratin. Rädda öppenheten och den fria rörligheten. Bygg om den svenska välfärdspolitiken till ett system där bara de som verkligen behöver hjälp får hjälp, där folk får ta mer ansvar för sina försäkringslösningar själva och där man får kvala in i de sociala trygghetssystemen (oavsett om de är offentliga eller privata) genom att först betala till dem.

Men det kommer de principlösa borgerliga partierna aldrig att våga. Speciellt inte i en valrörelse.

Så... vi går mot en turbulent framtid.

Borgerlighetens största misslyckande

Den svenska borgerlighetens enskilt största misslyckande är att den inte lyckats (eller, snarare velat) använda frågan om "invandringens kostnader" som murbräcka mot den generella välfärdsstaten.

Den generella välfärdsstaten tvingar folket att stå med mössan i hand. Den misslyckas med att hjälpa dem som verkligen behöver hjälp. Den kväver civilsamhället. Den vänjer folk av med att ta ansvar för sina egna liv. Och den hindrar människors fria rörlighet.

Sverige är ett sosseland, oavsett vilken regering vi har...

Intressant: Mellan klan och stat

Timbro har för vana att ordna intressanta seminarier. Förra veckan hade man en lansering av Per Brinkemos bok "Mellan klan och stat". Se seminariet i klippet ovan eller på denna länk ».

Integration, civilsamhället, rättsstaten, byråkrati, individ vs. kollektiv och rättigheter... Det blev en full hand med intressanta och kontroversiella ämnen.

Många (mest folk som inte var där) tycks ha blivit provocerade av tanken på att civilsamhället kanske är bättre på integration än välfärdsstaten.

Och så blev det naturligtvis diskussion om rättsstatens principer och vad som händer när de möter människor som aldrig tidigare levt i ett samhälle med en tydligt definierad stat.

Det är intressant att se dessa frågor diskuteras en smula mer fritt, utanför den snuttifierade plakatpolitiken.