Det finns saker med den svenska nationalkaraktären som jag har väldigt svårt med. Till exempel vår tendens att ständigt misstro andra människor.
Vi kan ta spriten som exempel. De flesta människor litar på att de själva kan hantera alkohol. Men de tror inte att andra kan göra det.
Så vi finner oss i att ha ett Systembolag. (Bara ordet..!) Utbudet är sisådär och består till stor del av tveksamma industriviner som aldrig varit i närheten av en vintunna. Inför alla storhelger är ölhyllorna rensade, som om vi levde i Östtyskland.
Hela processen är förnedrande, där vi skärskådas för att avgöra om vi kan betros med att få fila ner livsångestens vassaste kanter med en fredagsgrogg.
I min värld litar man på sina medmänniskor och respekterar deras frihet – till dess man eventuellt får anledning att ompröva detta ställningstagande.
I min värld bedömer man människor utan utifrån deras handlingar.
De allra flesta människor är oproblematiska brukare. Det är de som skall vara normen. Det är dem systemet skall anpassas efter.
Visst, det finns människor som har problem med spriten. Missbruk har som regel underliggande orsaker och det är dem man måste hantera. Dessa medmänniskor skall ha hjälp och stöd. Men de kommer ändå alltid att få tag i alkohol, oavsett om vi har ett systembolag eller inte.
I andra länder kan medborgarna handla en öl i närmsta kiosk. Vin- och spritkännare kan gå till specialbutiker som har ett utbud som vida överträffar det svenska Systembolagets. Och folk har ett mer avslappnat, mindre dramatiskt förhållande till alkohol – vilket leder till att man inte hetsdricker på samma sätt som i Sverige.
Sverige är ett land där medborgarna inte är betrodda med att få köpa en flaska vin till maten på ICA. Och de flesta tycks finna sig i detta. Huvudsakligen på grund av att de misstror sina medmänniskor och deras förmåga att ta ansvar för sina egna liv. Det är ett absurt förhållande som pekar på något mörkt i vårt samhälle.
