Alla politiker är olämpliga

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Alla politiker är olämpliga »

"Ett stabilt samhälle skapas spontant ur erfarenhet, best practice och mångfald. Vad politiken som regel gör är att störa denna närmast evolutionära process. Vilket leder till ett sämre utfall."

Friheten är social, till skillnad från socialismen

En sak som stör mig...

Socialister hävdar ofta att socialismen är det samhällssystem som bäst gynnar samarbete människor emellan.

Vilket är dumheter.

Oavsett hur mycket socialister hävdar att socialismen styrs av folket eller någon annan diffus kollektiv entitet – så landar det alltid i att en liten klick styr och ställer över alla andra.

Och det slutar alltid med misshushållning, vanstyre och förtryck – oavsett om det gäller Sovjetunionen, Kambodja, Kuba, Venezuela eller Nordkorea.


Samarbete är bra och för vårt samhälle framåt. Men det har inget med socialism att göra. Samarbete kan inte kommenderas fram. Samarbete kan inte styras uppifrån.

Men det finns en modell som verkligen bygger på samarbete: Personlig och ekonomisk frihet.

I grunden finns ett slags rationell egoism. Det är bara att acceptera att alla människor i varierande grad värnar sitt egenintresse. Men ingen kan leva isolerad från andra. För att ett samhälle skall fungera och för att individen skall kunna skapa välstånd för sig och de sina krävs samarbete människor emellan. Vilket är till stor nytta för oss alla.

Där socialismen centralstyr och försöker tvinga folk till det ena eller andra – där är den fria ekonomin överlägsen eftersom den bygger på ömsesidig respekt, frivilligt samarbete och spontan ordning. Ingen behöver tvingas till något – saker och ting fungerar ändå. Ingen central ordergivning krävs – samhället organiserar sig ändå. Ingen överbyråkrati behöver styra och ställa – alla finner ändå sin roll.

Tvång eller frivillighet? Jag vet i vart fall vad jag förväntar mig i ett öppet, demokratiskt och kärleksfullt samhälle.

Centralstyrning eller decentralisering? Jag satsar på det senare – för ett stabilt samhälle där människor kan ägna sig åt sitt istället för att ständigt behöva oroa sig över nya och ofta motstridiga påhitt från överheten.

Dessutom har vi den enkla observationen att människor är olika. Vi har alla olika önskemål, förutsättningar, krav, behov, smak, preferenser, föreställningar och intressen. Därför måste vi få välja mellan många olika alternativ, på en fri marknad – istället för att bli intvingade i politiskt fastslagna, enhetliga standardmodeller utan utrymme för individuella avvikelser.

När är förutsättningarna för människors lycka som störst? När vi får göra våra egna fria val eller när vi ständigt blir tillsagda vad och hur vi skall göra?

När växer människor? När vi får göra våra egna fria val och ta ansvar eller när vi blir behandlade som en gigantisk flock skattebetalande boskap?


Socialismen skapar ett samhälle av undersåtar – snarare än ett som består av fria individer. Vilket passar all sorts politiska makthavare utmärkt, då det ger dem mer makt på folkets bekostnad.

Vad socialismen gör är att slå politiskt mynt av avundsjuka och håglöshet. Socialismen (som i dag omfattas av samtliga riksdagspartier) bygger på att människor ser en chans att leva på andras bekostnad (det vill säga av andras egendom och arbete), slippa ta egna initiativ och undvika personligt ansvar.

Vilket förklarar att en dålig, moraliskt tveksam och auktoritär idé som socialismen ständigt vinner över friheten – i allmänna val och i de demokratiska församlingarna.

Resultatet av detta är de allt fler mörka moln som nu börjar synas vid horisonten. Socialismen är helt enkelt inte hållbar i längden. Den är som ett pyramidspel. Till sist får man slut på andra människors pengar.

Varför inte pröva med frihet istället?

Stöd denna blogg »

Därför avskyr politikerna marknaden

En fri marknad är överlägsen politiken vad gäller att tillhandahålla varor, tjänster och service som folket efterfrågar. Den är även överlägsen vad gäller att använda befintliga resurser på ett effektivt och optimalt sätt. Och den driver utvecklingen framåt – även på »mjuka« områden som miljö, vård, omsorg och utbildning.

En fri marknad bygger på frivilliga överenskommelser, samarbete och utveckling – medan politiken står för fyrkantig och tondöv centralstyrning. Den fria ekonomin drivs framåt av människors intresse av att skapa välstånd – till skillnad från den politiska och byråkratiska kultur som effektivt dödar initiativkraft, ödelägger incitamentsstrukturer och stryper personligt ansvar. Marknaden erbjuder människor frihet att välja mellan många olika alternativ – till skillnad från politikens »one size fits all«-approach.

En fri marknad är dynamisk, ledarlös och närmast organisk – i vilken vi alla är marknadskrafter som styr utbudet genom vår efterfrågan och våra fria val. Den decentraliserar beslutsfattandet och skapar spontan ordning, baserad på verkligheten och människors skiftande önskemål.

Det är därför politiker i allmänhet och vänsterpolitiker i synnerhet avskyr marknaden. De ser den som ett hot mot deras makt över folket.

Politik eller fri marknad?

Låt mig göra ett möjligen larvigt, men pedagogiskt, tankeexperiment.

Anta att svenska folket får rösta om sin favoriträtt. Spagetti med köttfärssås vinner. Smaskens. Utifrån detta bestämmer man sedan att alla endast skall äta spagetti med köttfärssås. Alltid.

Varför alls begränsa sig till bara ett alternativ när det finns så mycket annat, kanske du undrar. Precis. Varför alls underställa en trivial vardagsföreteelse en demokratisk process? Exakt. Varför alls tvinga människor till det ena eller andra? Just det.

Ändå är det så politiken fungerar. Den lägger sig i saker som människor är bättre skickade att bestämma själva. Den slår fast att att samma modell skall gälla för alla, att alla alltid skall göra på samma sätt, att en storlek skall passa alla. Dessa beslut upprätthålls sedan med tvång, eller med våld om så krävs.

På en fri marknad kan människor välja själva, frivilligt, mellan många olika alternativ. De kan finna det som passar dem själva bäst. Olika människor kan göra olika val. Och de har en möjlighet att när som helst ändra sig och välja något annat. Vilket rimligen måste vara bättre.

Som någon uttryckte saken: I politiken har du ett val, vart fjärde år. På marknaden har du tusentals alternativ att välja mellan, varje dag.

Stöd denna blogg »

Lämna folk i fred!

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Lämna folk i fred! »

En påskpredikan om hur vi kan få ett bättre samhälle om politikerna ägnar sig åt sådant som är viktigt istället för att styra och ställa över folks liv.

Ge människor makten över sina egna liv tillbaka!

En oroväckande sak med Sverige är att svenska folket tycks identifiera sig med överheten.

Du vet... "Själv kan jag hantera spriten, men det tror jag inte att andra kan. Därför skall vi ha ett Systembolag." Den typen av resonemang.

Vilket tyder på att statens, politikerna och byråkratins härskarteknik fungerar och har slagit rot hos många svenskar. Tillit människor emellan har ersatts med ett snipigt och elitistiskt von oben-perspektiv.

När denna människosyn uppnår en kritisk massa, då ersätts tanken på medborgaren som fri individ med en syn på människor som undersåtar. Det skapar en osund och farlig tilltro till överheten och dess förmåga. (Men politikerna vet inte vad de sysslar med, de heller.)

Detta kastar en skugga över hela samhällsbygget.

Ett levande, dynamiskt samhälle måste bygga på människors initiativ, skaparkraft, företagsamhet och vilja att ta ansvar. Ett lyckligt samhälle måste bygga på att människor får göra sina egna val, för att i så stor utsträckning som möjligt kunna leva sina liv efter eget huvud. Ett framgångsrikt samhälle måste bygga på att människor ges frihet att skapa och att vi blir betrodda med ansvar för våra val och handlingar.

Jobb skapas inte av politiska målsättningar – utan av människor som vill skapa och tjäna pengar. Integration uppstår inte genom kommunala kurser eller på asylboenden – utan genom att nyanlända släpps in i det svenska samhället. Trygghet skapas inte genom statliga pensionsutredningar – utan genom tillväxt. Bostäder skapas inte genom politisk planering som saknar kontakt med verkligheten – utan på en fri, lyhörd marknad. Det goda samhället skapas inte uppifrån – utan underifrån.

Svenska folket har i dag avsagt sig ansvaret för sina egna liv. Vi betalar lydigt skatt och lägger utan eftertanke viktiga saker i det offentligas händer. Sedan tror vi att vi inte behöver tänka på vår sjukvård, vår trygghet, vår utbildning och våra medmänniskor.

Det är möjligen bekvämt – men godtroget och farligt. Istället för att ha en mångfald av olika alternativ lägger vi alla ägg i en korg. Det leder dels till fyrkantiga system i vilka en storlek förutsätts passa alla. Dels skapar det en sårbarhet, där det räcker med ett dåligt beslut för att allt skall rasa samman. Dels slår det ut de människor som inte passar i den enda, enhetliga mallen.

Mångfald, valfrihet och eget ansvar är möjligen lite jobbigare. Men bättre. Mångfald minskar risken för single points of failure. Valfrihet ger alla möjlighet att finna de lösningar som passar dem själva bäst. Eget ansvar ger en möjlighet för människor att påverka sin egen situation och framtid. Grunden blir då frivilliga överenskommelser istället för på tvång.

Gör i vart fall som i Tyskland, där de som vill kan lämna de enkla men grå systemen och göra sina egna val. Det ger människor makten över sina egna liv tillbaka.

(Så är Tyskland också ett land där vuxna människor är betrodda med att få köpa vin i livsmedelsaffären.)

Ett argument för frihet

Låt mig göra en enkel observation: Människor är olika.

Vi har alla olika önskemål, behov, förutsättningar, smak, planer, erfarenheter, förhoppningar och syn på världen.

Alla vill vi leva ett så bra liv som möjligt. Därför måste vi få göra våra egna val – som passar just oss. Och för att vi skall kunna göra fria val krävs det att det finns många alternativ att välja mellan.

Det är som glass. Det skulle vara tråkigt om det bara fanns en smak.

Frihetens värsta fiende är politiken. Den går ut på att bestämma över dig, vilket tar ifrån dig din möjlighet att välja själv. Den tvingar på alla en och samma lösning eller modell. One size fits all, typ.

Rätten att bli lämnad i fred

Politiker rycker i oss och vill bestämma hur vi skall leva våra liv. Ilskna terrorister gör sitt bästa för att skrämma upp oss. NSA och FRA snokar i våra kommunikationer. Kultur- och medieeliten på Södermalm försöker tala om för oss vad vi skall tycka. Och i öster hörs ryskt stridsvagnsmuller.

Skulle man kunna få bli lämnad i fred, tack? Sluta muppa. Sluta hota. Sluta lägga er i. Sluta snoka. Sluta moralisera. Sluta störa. Låt människor få finna sin egen lycka, på sitt eget sätt och på sina egna villkor.

Kampen för frihet, för rätten att bli lämnad i fred är ett sisyfosarbete. Alltid är det någon jävel som skall lägga sig i. Alltid är det något hotfullt vid horisonten som man måste hålla ögonen på.

Jag kräver inte att andra skall vara som jag är eller göra som jag gör. Jag kräver inte att andra skall tycka som jag tycker. Jag kräver inte att folk skall bete sig på det ena eller andra sättet. Allt jag vill är att människor skall respektera varandra och andras val. Leva och låta leva, typ.

Skall det verkligen vara så förbannat omöjligt?

När såg du en glad sosse senast?

(Foto: Socialdemokraterna, CC)

Människor är olika. Vi har olika smak, önskemål, planer, tro, livsmål och hangups.

Därför är det en dålig idé att försöka tvinga alla att bete sig på samma sätt. Det hindrar människor från att göra de val som passar just dem. Det hindrar människor från att leva ett lyckligt liv, efter eget huvud.

Men när politiker bestämmer, då blir saker oftast på ett visst sätt. Ett enda. Folk skall lyda och anpassa sig. Staten kan till och med tvinga dig att följa politikernas påbud.

Valfrihet och lycka – eller one size fits all och tvång?

Detta är en förklaring till att vänstern är så hopplöst omodern. Den försöker ständigt begränsa människors frihet att välja. Men flockbeteende är varken nödvändigt eller önskvärt i vårt moderna samhälle. Kollektivism som politisk arbetsmetod passar illa i ett samhälle som nått ett sådant välstånd att människor vill och kan förverkliga sig själva.

Så varför förnyar sig inte sossarna och vänstern? Ett svar är att de inte kan göra det. I vart fall inte utan att överge sin ideologiska plattform. Socialism är lika med kollektivism. Socialism är lika med centralstyrning och kommandoekonomi. Socialism är lika med att sätta staten före individen.

På de få områden där det faktiskt är befogat med en stat och centrala beslut – där klappar dagens svenska vänster igenom. Staten skall se till att reglerna är och tillämpas lika för alla. Men de rödgröna springer särintressens ärenden och ger vissa grupper speciella förmåner. Staten skall upprätthålla ordning, skydda oss mot yttre fiender och hantera säkerhetsfrågor av gemensam betydelse. Men i sossarnas Sverige fungerar inte ens sådant som man kan kräva av en nattväktarstat.

Socialdemokraternas problem är att de är slut och att de varken vill eller kan förnya sig.

Därför fruktar människor frihet

Varför vill vänstern bara låta de rika välja?

Jag har svårt att över huvud taget begripa vissa delar av vänsterns politik.

Ta det här med det fria skolvalet. Om vi utgår från den rådande ordningen – att barnens skolgång är finansierad av skattebetalarna – då finns det två alternativ.

i) Det ena är systemet med en skolpeng som följer eleven, vilket ger honom eller henne möjlighet att välja mellan många olika alternativ. Vissa kommunala, andra privata. Och det ger föräldrarna en möjlighet att engagera sig i att deras barn får en fungerande pedagogisk miljö för sina studier.

ii) Det andra systemet är att vi bara har kommunala (eller statliga) skolor. Möjligheten att välja utifrån önskemål, behov, förutsättningar och läge kommer då att inskränkas jämfört med hur det är i dag. Eftersom människor är olika kommer detta att leda till en sämre situation för många.

I ett system med offentlig finansiering kan jag inte se något annat än att det är bra om människor får så stor möjlighet att välja som möjligt.

Dock... om man väljer alternativ två – då innebär det ändå inte att möjligheten att välja försvinner helt. Däremot begränsas den till dem som har mycket pengar, som kan köpa sina barn en helt privat utbildning i Sverige eller i utlandet.

Det är detta som är intressant: Vänstern driver en politik där det bara är den som har tjock plånbok som har möjlighet att välja.

Och det är vanliga familjer som får sina barns valmöjligheter krossade.

Häri ligger något närmast sovjetiskt i vänsterns politik: Att i onödan göra saker sämre för alla vanliga människor, för att uppnå målet att allt skall vara likadant överallt.

Marknad eller politik?

På marknaden har du tusentals val varje dag. I politiken har du ett val, vart fjärde år.

Tvångsstaten

Politiken dödar demokratin

Människor är olika. Vi har olika önskemål, behov, förutsättningar, intresse och smak. Vi vill olika saker, vi tror på olika saker och vi har olika livsmål. Därför borde människor få bestämma över sina egna liv själva i så stor utsträckning som möjligt.

På andra sidan har vi politikerna. Deras affärsidé är att bestämma över alla andra. De politiker som först lyckas få en majoritet på sin sida kan sedan tvinga alla andra att göra på ett visst sätt. One size fits all, typ. Vilket är en idiotisk idé oavsett om den kommer från (s) eller (m).

Det kan hända att vissa saker behöver beslutas (och finansieras) gemensamt. Men i så fall skall det vara uppenbart viktiga saker som oundvikligen är av gemensamt intresse. Inte bara för att politikerna vill eller kan bestämma över andra. Inte för att politikerna skall kunna påtvinga andra sina egna åsikter, hangups och moralkakor. Inte för att hålla särintressen inom fack, näringsliv och byråkrati på gott humör. Inte för att köpa röster av vissa grupper på andra gruppers bekostnad.

Men det dagliga politiska arbetet går på högvarv för att styra och ställa över folk. Kommuner, landsting, riksdag och EU fullständigt sprutar ur sig nya lagar, regler och förordningar. Ofta sker detta i ett så högt tempo att inte ens politikerna själva hinner med eller förstår vad de sysslar med. De folkvalda i riksdagen har degraderats till ett knapptryckarkompani. Och i Europaparlamentet har man kortslutit hela den demokratiska processen för att öka tempot.

Resultatet blir dålig lagstiftning, verklighetsfrånvända regler och förmynderi. Viktiga värden som medborgerliga fri- och rättigheter och rättsstatens principer offras i realpolitikens namn. Själva demokratin berövas alla former av verkligt innehål och mening. Mångfald och öppenhet ersätts med centralstyrning och beslutsfattande i slutna rum.

Som jag brukar påpeka: All makt går ut över folket.

(S) skolpolitik - Längre och rakare led!

Socialdemokraterna kämpar för att hitta sätt att vara relevanta. Men det tycks bara bli mer av det gamla vanliga.

Dagens utspel är att (s) vill ha skolplikt till 18 års ålder. [SVT» | DN»]

Går inte nästan alla unga igenom gymnasiet redan i dag? Och vad gäller de elever som verkligen, verkligen inte passar in i dagens hårt hållna utbildningsmall... Kommer de att bli mer eller mindre motiverade om man tvingar dem? Blir deras förutsättningar för att ta sig igenom något slags gymnasial utbildning bättre eller sämre om man tar bort de korta, yrkesinriktade utbildningarna?

Utbildning är viktigt. Kunskap är makt.

Men skolplikt? Att tvinga in fler i samma snäva mall? Då känns centerns idé om läroplikt (där det viktiga är att ungarna får en utbildning, inte hur de får den) rimligare och fräschare.

Jag tror att utbildningen kan bli bättre om vi ökar elevernas möjlighet att välja mellan olika utbildningsformer och olika pedagogiska modeller. Då skulle många som i dag stämplas som "lågpresterande" kunna hitta utbildningsvägar som bättre passar dem och deras förutsättningar. Och de elever som ligger i framkant och känner att dagens skola håller tillbaka dem och tråkar ut dem – de skulle också få en ny chans.

En storlek passar helt enkelt inte alla. Utom i socialdemokratiska programtexter.

Se även: Motpol - Inga nya idéer»

Slopad skolplikt - är det verkligen kontroversiellt?

Jag är lite fascinerad över att slopad skolplikt är en av de frågor som används som bollträ i den pågående maktkampen inom centern.

Att öppna gränser skulle bli en het fråga, det hade man kanske kunnat förutse. Och frågan om månggifte kan te sig lite exotisk om man bara ägnar den ytlig uppmärksamhet.

Men att ersätta skolplikt med läroplikt - att det skulle framstå som så kontroversiellt!

Är det verkligen viktigare med utbildningens form än dess syfte? Varför tvinga in alla i en mall, där så väl låg- som högpresterande elever hamnar utanför? Är det inte viktigare att våra unga får de kunskaper de behöver för att kunna fungera i vårt samhälle - än att de tvingas befinna sig i en viss byggnad under en viss tid?

Är det verkligen så upprörande att tänka tanken att människor kan utvecklas mer om de själva får välja former för sin utbildning - som bättre passar deras behov, önskemål och förutsättningar?

Det hade gått att förstå om kritiken hade kommit från sossarna, som ju vill pressa in alla människor i samma mall. Det hade även gått att förstå om kritiken hade kommit från (fp), som ju är ansvarigt för regeringens motstånd mot hemskolning. Men det är svårare att begripa hur centerpartiet - som i alla år har försökt lyfta värdet av decentralisering - går i spinn över att tanken på centralstyrd utbildning ifrågasätts.

Möjligen är det så att slopad skolplikt är något som låter märkligt för människor som inte har en aning om vad frågan handlar om. Och i så fall svävar de som använder denna fråga som slagträ antingen själva i okunskap - eller också använder de den för att skrämmas med, mot bättre vetande.

Denna ständiga fruktan för frihet...

Vad är det för jävla samhälle vi håller på att skapa?

Nybloggat på Nyheter24:

Vad är det för jävla samhälle vi håller på att skapa? »

En betraktelse om fruktan, misstro och tvång.

Ett öppet och fritt Europa

I dag går Grekland till val igen och eurokrisen kastar långa skuggor över EU. Den europeiska unionens ledare tycks dock inte se problemet med centralstyrning och felslutet i tanken om att "one size fits all". Istället vill de gå vidare på den väg som lett fram till dagens kris. Och de har den uttalade ambitionen att utöka överstatligheten, den politiska makten och likriktningen till allt fler områden.

Kort och gott handlar det om makt. Det vi ser är politiker och byråkrater som vill bestämma över folk. Detta är något som ligger i politikens och byråkratins natur. Maktambitionerna växer ständigt. Och när detta inte möter något motstånd att tala om, då går de vidare. De kommer inte att ge sig förrän vi lever i ett totalt politiserat, centralstyrt Europa med kommandoekonomi. Vilket kommer att vara ett ödelagt, fattigt och inskränkt Europa.

Det är hög tid att presentera en motbild.

EU borde, som projekt fokusera på frihandel och fri rörlighet. På att riva gränser istället för att styra och ställa över marknader och människor.

EU:s politiska ledning borde ägna mer tid åt att garantera och fördjupa de medborgerliga fri- och rättigheterna istället för att ge makten fler farliga verktyg.

EU bör decentraliseras, så att de flesta beslut fattas så nära människorna och verkligheten som möjligt. Viss makt borde ligga hos medlemsstaterna istället, annan hos Europas regioner och en del på en så lokal nivå som möjligt.

EU bör ha ett minimalistiskt fördrag, som kan begripas av alla – och som fokuserar på fri rörlighet, demokrati, medborgerliga fri- och rättigheter och maktdelning. Här bör finnas en kompetenskatalog, vars främsta syfte är att begränsa den politiska makten.

EU borde satsa mer på samarbetsprojekt där företag, utbildningsinstitutioner, myndigheter och institutioner kan lära av varandra i ett öppet Europa som kännetecknas av mångfald, öppenhet, nyfikenhet och valfrihet.

EU måste bli ett medborgarnas Europa, där människorna och deras förmåga sätts i främsta rummet – istället för politiska projekt som drivs av centralism och storhetsvansinne.

Så borde det vara. Men vad vi ser just nu är att man går i rakt motsatt riktning, i hög fart.

Den perfekta människan

Samhällsplanerare, på en östtysk väggmålning.

Politiker älskar att ändra på folk.

De lägger sig i allt. Vad vi äter och hur mycket. Hur vi förvarar våra barn under arbetstid. Hur mycket vi röker och dricker. Var vi dansar och när. Vilka vi har sex med och under vilka former. Vilken kultur vi konsumerar. Att vi köper tillräckligt mycket tulpaner. (Jo, faktiskt!) Och så vidare.

Här talar vi inte om lagar och regler som behövs för att samhället skall fungera, utan om ren klåfingrighet.

Ovanpå detta kan vi lägga en hel del morallagstiftning, som förbjuder sådant som politikerna bara råkar tycka illa om. (Sexköpslagen, förbudet mot att ha droger i kroppen, etc.) Alltså brott utan offer.

Så här har politikerna betett sig så länge jag kan minnas. Men, nu kommer något nytt. Den övervakningsstat som rullas ut ger nu politikerna och deras funktionärer möjlighet att kontrollera att folket verkligen gör som det blir tillsagt.

Jo, jag vet. Man påstår att övervakningsapparaten bara skall användas mot grov brottslighet. Så börjar det alltid. Sedan hamnar man snabbt på det sluttande planet. Se till exempel hur britterna använder teledatalagringen. Det är bara en tidsfråga innan Folkhälsoinstitutet får tillgång till övervakningens verktyg. Kom ihåg var du läste det först.

Jag vill leva i ett samhälle där staten skyddar oss mot yttre faror och hot från andra – men som låter människor ta ansvar för sina egna liv. Men det är tydligen en extrem ståndpunkt i den politiska debatten.

Gammal politik? Eller ny?

Möjligen ligger något i luften...

Den ekonomiska turbulensen har fått många (eller i vart fall fler än vanligt) att ifrågasätta politikens och politikernas förmåga. Dessutom ser vi en framväxande reaktion mot den post-representativa demokrati som breder ut sig i form av byråkratisk makt och korporativism.

Samtidigt har politik – i meningen representativ demokrati med majoritetsbeslut – drabbats av ålderskrämpor. I dag lever vi i ett diversifierat, mångfacetterat samhälle där allt fler människor vill göra sina egna val istället för att stillatigande acceptera att politiken bestämmer åt/över dem.

Här finns en uppenbar koppling till integritetsdebatten. Allt fler ställer sig frågan varför politikerna inte litar på dem. Varför måste vanligt, hederligt folk övervakas? Vad är det makthavarna fruktar hos folket?

Därmed inte sagt att "vanligt folk" inte vill veta av politiken. Men jag tror att allt fler börjar hålla med om att politiken bör ägnas åt ett litet antal viktiga, gemensamma frågor. Saker som politiken förväntas hantera på ett kompetent och långsiktigt sätt. Kärnverksamhet istället för pekpinnar, moralpanik, byråkratiskt trams och klåfingrighet.

Men en sådan utveckling är helt otänkbar för de flesta politiker. Vilket leder till att hela politiken flyttar ännu längre bort från medborgarna och deras värld. Varvid hela spänningen inom systemet ökar ytterligare.

Tiden börjar bli mogen för politiker som lovar att inte lägga sig i medborgarnas liv – men som däremot lovar att sköta ett fåtal viktiga, gemensamma angelägenheter på ett kompetent och konsekvent sätt. Politiker som driver konceptet "färre lagar men mera ordning". Politiker som respekterar medborgarna, deras valfrihet och rätt till privatliv. Politiker som vågar och klarar att sätta ner foten när det gäller byråkrati och korporativism. Politiker som inte har en massa hangups när det gäller att olika medborgare vill olika saker i sina liv.

Allt detta har diskuterats länge i den mer teoretiskt inriktade politiska sfären. Nu känns det som om tiden börjar bli mogen för markkontakt. Men då måste alla som kämpar för frihet och medborgerliga rättigheter lära sig att dra åt samma håll. Vilket – som någon har beskrivit saken – är som att försöka valla katter.