Sverige tar emot människor som flyr från krig och förföljelse. Vilket är bra.
Många av dessa människor kommer att stanna i Sverige. Vilket de gott kan få göra. Men då måste vi se till att de kan försörja sig själva och att de kommer in i det svenska samhället.
Vägen till försörjning och integration är primärt arbete. Men den svenska arbetsmarknaden är ett skråväsende – som prioriterar att hålla löner och privilegier uppe för dem som redan är inne i systemet.
Vilket innebär att låglönejobb för lågkvalificerad arbetskraft (som ännu inte behärskar språket helt och som saknar relevant utbildning) i princip inte förekommer på den svenska arbetsmarknaden.
Samtidigt håller den svenska arbetsrätten nya svenskar (och ungdomar) utanför.
Detta skapar en omöjlig situation – där många flyktingar som stannar i Sverige döms till utanförskap.
Men varken flyktingpolitiken eller arbetsmarknadspolitiken kommer att förändras.
Vilket innebär att vi står med skägget i brevlådan.
(Ironiskt nog sker detta samtidigt som Sverige är i behov av ökad arbetskraftsinvandring – av människor som har tillräckliga kunskaper och färdigheter för att kunna täcka upp för en åldrande "svensk" befolkning. Och som kan bidra till vårt lands tillväxt.)
Vad Sverige borde göra är att avreglera arbetsmarknaden, göra det enklare att driva företag och sänka kostnaderna för att anställa folk. Men i verkligheten gör våra politiker det rakt motsatta.
